»Jag orkar inte göra den här resan en gång till«

Efter nästan tio år som Skottlands förbundskapten är hon nära sitt mål. Väl där blickar hon hemåt igen.

»Jag växte upp i Falun och var egentligen mer lovande i tennis som ung. Till slut blev det ändå fotboll och 240 allsvenska matcher med Strömsbro IF. Efter spelar­karriären blev jag tränare i Strömsbro och 1996 hamnade jag på förbundet, värvad av Marika Domanski Lyfors. Marika skulle ta över A-landslaget, Pia Sundhage ansvarade för F18 och F19 och jag skulle ha hand om F15, F16 och F17. Tillsammans coachade jag och Pia F18 till EM-guld 1999.

Under mina åtta år på förbundet tog svensk damfotboll stora kliv framåt; tränarna fick bättre utbildning, många klubblag gick från tre till fem pass i veckan och fler spelare kunde gå ner i arbetstid när pengarna började komma in i Allsvenskan. Det stora genomslaget kom 2003 med VM-silvret inför tre miljoner TV-tittare.

Året därpå ringde Skottlands fotbollsförbund – de behövde en ny förbundskapten. Frågan hade först gått till Pia, som tackat nej. När jag fick erbjudandet var jag kluven. Jag tyckte redan att jag hade världens bästa jobb och ville egentligen skörda frukten av a­rbetet. Att ta över Skottland skulle vara som att börja om – ligan höll låg kvalitet, landslaget var rankat 29:a i världen och det fanns bara 50 klubbar och 2 500 aktiva spelare. Samtidigt längtade jag efter tävlingsnerven från seniorfotbollen. Jag tänkte: ›Om man har det så bra borde man utmana sig själv‹, och tackade ja.

Jag minns tydligt min första landskamp mot England i maj 2005: närkampsspelet var fult, spelarna hade en karaktär och ett språk som jag inte var stolt över. När jag bänkade en mittfältare som hade gjort över 50 landskamper blev hon så arg att hon lämnade samlingen. Jag sa till två förbunds­anställda på plats: ›Är det så här det ska vara vet jag inte om jag kan vara kvar.‹