»Jag orkar inte göra den här resan en gång till«

Efter nästan tio år som Skottlands förbundskapten är hon nära sitt mål. Väl där blickar hon hemåt igen.

»Jag växte upp i Falun och var egentligen mer lovande i tennis som ung. Till slut blev det ändå fotboll och 240 allsvenska matcher med Strömsbro IF. Efter spelar­karriären blev jag tränare i Strömsbro och 1996 hamnade jag på förbundet, värvad av Marika Domanski Lyfors. Marika skulle ta över A-landslaget, Pia Sundhage ansvarade för F18 och F19 och jag skulle ha hand om F15, F16 och F17. Tillsammans coachade jag och Pia F18 till EM-guld 1999.

Under mina åtta år på förbundet tog svensk damfotboll stora kliv framåt; tränarna fick bättre utbildning, många klubblag gick från tre till fem pass i veckan och fler spelare kunde gå ner i arbetstid när pengarna började komma in i Allsvenskan. Det stora genomslaget kom 2003 med VM-silvret inför tre miljoner TV-tittare.

Annons

Året därpå ringde Skottlands fotbollsförbund – de behövde en ny förbundskapten. Frågan hade först gått till Pia, som tackat nej. När jag fick erbjudandet var jag kluven. Jag tyckte redan att jag hade världens bästa jobb och ville egentligen skörda frukten av a­rbetet. Att ta över Skottland skulle vara som att börja om – ligan höll låg kvalitet, landslaget var rankat 29:a i världen och det fanns bara 50 klubbar och 2 500 aktiva spelare. Samtidigt längtade jag efter tävlingsnerven från seniorfotbollen. Jag tänkte: ›Om man har det så bra borde man utmana sig själv‹, och tackade ja.

Jag minns tydligt min första landskamp mot England i maj 2005: närkampsspelet var fult, spelarna hade en karaktär och ett språk som jag inte var stolt över. När jag bänkade en mittfältare som hade gjort över 50 landskamper blev hon så arg att hon lämnade samlingen. Jag sa till två förbunds­anställda på plats: ›Är det så här det ska vara vet jag inte om jag kan vara kvar.‹

Anna Signeul

Meriter: 240 allsvenska matcher som spelare i Strömsbro IF, EM-guld med S­veriges F18-landslag 1999, tog upp Tyresö FF till Damallsvenskan 1998, p­arallellt med förbundsjobbet. Har också fört Skottland från 29:e till 20:e plats på Fifas världs­rankning samt till playoff i senaste EM-kvalet.

Målsättning: Att ta Skottland till lagets första mästerskap någonsin: VM i Kanada nästa sommar.

Spelarna var intresserade av fotboll – de spelade five-a-side med vänner på fredagskvällar och missade knappt en TV-match i Premier League – men inte av att träna. Nästan alla lag tränade två pass i veckan och min första utmaning blev att förändra spelarnas inställning.

Jag började med att ställa krav på spelarna: de behövde träna mer, äta rätt och prioritera fotbollen framför fritiden. Märkligt nog var det de äldre spelarna som gick i bräschen för förändringen, och en av dem fick sina tre bästa år i karriären efter 34 års ålder. Spelarna som var runt 20 blev en för­lorad generation som vägrade ge upp sin livsstil med sena festnätter och semeste­r mitt under säsongen.

Nästa utmaning var att övertyga klubbarna och tränarna att alla behövde satsa hårdare. Jag bjöd in till några konferenser där jag förklarade min vision. Responsen var god, men efteråt hände inte så mycket. De behövde kunskap och förebilder så jag bjöd med tränarna till Sverige 2006. Vi besökte Örebro och Linköping. Resan var uppskattad, men vi saknade fortfarande kontinuitet och långsiktigt samarbete. Tyvärr var inte Skottland tillräckligt bra för att bli inbjudna till Algarve, men via en svensk kontakt på Cypern kunde vi 2007 starta en egen turnering: Fighters Cup. Vi bjöd in lag som Holland, England och Frankrike och de skotska tränarna fick komma ner en vecka. Nu har vi varit nere sju år i rad. Många tränare har varit med sedan starten och med dem i ryggen har det blivit enklare att utveckla spelarna tillsammans.

Den största utmaningen har ändå varit att förändra infrastrukturen inom förbundet. Under mina nio år har jag ansvarat för sex utbildningsträffar om året för tränarna och startat en fotbollsakademi som innebär att 18 universitetsstudenter kan träna sex extra pass i veckan. Jag har, trots motstånd från klubbar, tränare och spelare, drivit igenom att säsongerna numera spelas vår–höst och vi har fått bidrag från riksidrottsförbundet som ger tolv spelare ekonomiskt stöd att kunna vara deltidsproffs, samt fått en heltidsanställd tränare för F19-landslaget. På världsrankningen har vi klättrat tio placeringar och i senaste EM-kvalet var vi en straff i playoff-matchen mot Spanien från att kvalificera oss. Vi har flera spelare som är utlandsproffs i bland annat Potsdam, Arsenal och Vittsjö. Skotsk fotboll kanske aldrig kommer ikapp Sverige som fotbollsnation – Sverige har 90 000 registrerade spelare, Skottland 8 000 – men landslaget kommer förhoppningsvis att utmana de stora nationerna inom några år.

Jag nöjer mig inte förrän vi tagit oss till ett mästerskap, förhoppningsvis VM i Kanada nästa sommar. Går vi dit är det möjligt att jag känner mig klar här. Efter det orkar jag inte göra den här resan en gång till. Jag har tagit mina fajter för damfotbollen och är sugen på att träna ett lag på högre nivå. Svenska landslaget? Jag vet att Pia har pekat ut mig som sin efterträdare, men förhoppningsvis har hon många år kvar på sin post. Fast det är klart, jag skulle inte tacka nej om jag fick frågan.«