Joachim Björklund om premiärnerver

Samtliga svenskar begår VM-debut i Ryssland. En gammal mästerskapshjältes råd till nervösa spelare: läs böcker, smit iväg från hotellet ibland och lägg inte allt fokus på premiären.

 Kryss i EM 1992 och VM 1994, förlust i EM 2000. Du spelade tre mästerskapspremiärer men vann inte en enda.

– Man kan vända på det: Jag vann ingen premiärmatch men gick ändå vidare från två gruppspel. Och 2000 hade vi turen att, trots premiärtorsken, ha liv i det inför den sista gruppspelsmatchen.

Så den första matchen är överskattad?

Annons

– Om man vill nå framgång kan man inte lägga allt fokus på den. Då blir en förlust som när luften pyser ut ur en ballong. Det är oundvikligt att bygga upp en speciell laddning inför premiären, men intalar man sig på förhand att ett kryss inte är katastrof blir besvikelsen inte enorm. Om man undviker att förlora premiären har man nästan alltid möjlighet att gå vidare.

Kunde du alltid tänka så?

– Inför EM 1992 var jag ruskigt nervös. Jag var 21, gjorde mitt första mästerskap och skulle möta Frankrike som inte hade fått stryk på ett par år. Kungen var där, det var hemmaplan och jag ställdes mot Papin och Cantona. Lätt att intala sig själv positiva tankar, va? Jag hade fullt sjå med att hålla benen från att skaka.

Hur laddade ni upp för det mästerskapet?

– Jag minns knappt, jag var helt borta. Jo, vi låg ute i skärgården tills några dagar före premiären. Vi åkte »speedboat«, sköt lerduvor och sådana goa grejer. Det var en skön miljö, men jag kände mig sådär avslappnad. Det var på gränsen att jag var mogen som spelare. Men det gav mig oerhört mycket senare i karriären. 1994 hade jag inte alls samma nerviga känsla.

Det talas ofta om en »mästerskapsbubbla«. Beskriv den.

– Den kan vara både positiv och negativ. De flesta människor lever inte med 22 andra grabbar dygnet runt. Tommy Svensson gav oss ganska mycket frihet. Han litade på att folk tog det ansvar som behövdes. Det var skönt att kunna försvinna iväg med någon för att käka eller gå på sightseeing. Hotelldöden blev inte lika påtaglig då.

Men det blev den i EM 2000.

– Man förknippar väl inte Belgien eller Holland med skog, men i den lilla skog som fanns bodde vi. Det var ett jättefint ställe, men det låg verkligen mitt ute i skogen. Under sex veckors tid såg man lagkamrater och hotellpersonal och ingen annan.

Utifrån kan sådant verka oviktigt rent sportsligt.

– Människan är inte gjord för att sitta instängd. Man behöver träffa andra människor och få olika intryck för att stimulera hjärnan. Ligger man på samma ställe och bara ser på TV, läser eller spelar kort säckar man ihop. Det är viktigt med harmoni, men 2000 blev det för harmoniskt.

Hur förbereder man sig för den där »bubblan«?

– I mitt fall handlade det mest om att ta med några extra böcker för att kunna gå in i dem mellan varven. Jag tror inte att kroppen och huvudet orkar med ett mästerskap annars. Tänk att vara borta i sex veckor och vara i matchanspänning konstant. Då kollapsar man innan det ens har börjat.

I klubblag är det annorlunda. Hur laddar ni upp i Hammarby, där du är assisterande tränare?

– Det beror på hur tätt matcherna spelas. En vanlig vecka behöver spelarna gå ner i anspänning ett par dagar efter match, för att sakta men säkert bygga upp den igen inför nästa. Under våren spelade vi tre matcher på en vecka och valde att gå på spa efter den andra matchen, för att låta spelarna slappna av en dag. Vi tog sju poäng den veckan, men i den tredje matchen kom spelarna inte upp i nivå. Nästa gång skippar vi nog spat till efter den tredje matchen för att bibehålla anspänningen hela vägen. En vecka klarar man ju.

Annons

Är det inte omöjligt att hålla samtliga 23 spelare i en trupp på rätt anspänningsnivå hela tiden?

– Det blir ännu svårare i ett mästerskap. Då laddar spelarna upp för det största i karriären. Därför är det extra viktigt att ge dem tid att tänka på annat mellan anspänningstopparna. Även om det är lättare sagt än gjort för en skakig mästerskapsdebutant.