Joakim Persson om att gå hårt fram

Som ung spelare i Malmö FF fick han lära sig att bita ifrån när de äldre tryckte ner honom. Som tränare i Ängelholms FF försöker han få talangerna att anamma samma attityd.

Före årets säsong sa du: »Vi ska bli ett nytt Falkenberg.« Några omgångar in i serien: »Just nu finns ingenting i ÄFF jag är imponerad av.« Du har nära till dina känslor.

– Jag försöker i alla fall att vara ärlig. Någon ställer en fråga – jag svarar. Vad är problemet? Svenska klubbar är duktiga på att berätta om positiva saker som sker, men det negativa ska ofta »hållas internt«. Jag tror på öppenhet. Jag kan kritisera laget likväl som jag kan hylla det. Mina spelare tycker nog många gånger att jag är för snäll.

Jaså? Inför matchen mot Hammarby kunde man läsa i Helsingborgs Dag­blad hur du sågade alla spelare under 23 år.

Annons

– Det var berättigat. Jag har unga spelare som i individuella samtal berättar för mig att de vill bli landslagsspelare och utlandsproffs. Om samma spelare då bara ställer ut skorna på den sista träningen inför Hammarby borta – Superettans maffigaste skyltfönster – och förlorar med typ 15–3 i internmatchen mot de äldre … Hallå! Hur tänker man då? Man måste offra sig. Man kan inte spela akademifotboll hela tiden.

Akademifotboll?

– Jag kallar den det, fotbollen som består av korta passningar och många tillslag – men alldeles för få löpningar utan boll. Många unga spelare kan i dag göra fantastiska saker med bollen, men de saknar ofta attityden. Det är för mycket mys, chips och popcorn. Man vill bli belönad för ingenting. Det är som när jag säger till min son att vi ska ut och cykla. »Vad får jag då?« frågar han. »Frisk luft!« svarar jag. »Om jag ska cykla vill jag ha en glass«, säger han. Då står jag där i hallen och muttrar.

Du ställer högre krav på spelarnas inställning?

– Jag ställer faktiskt högre krav på de äldre, men jag vill att de unga ska veta vad som väntar om de tar sig till bättre ligor utomlands. När jag spelade i Hansa Rostock blev jag en gång utbytt efter 27 minuter. Tror du att det skulle hända i Sverige? Utomlands kan du också få medspelare som är ute efter att skada dig på träningarna. Här är alla snälla mot varandra, för efter träningen ska de åka därifrån i samma bil.

Hur var din egen attityd som ung ­spelare?

– Jag gick i Sveriges tuffaste skola: Malmö FF. Utan att överdriva var det fullt slagsmål en till två gånger i månaden. På en av de första träningarna fick jag en knytnäve i ansiktet av N­iclas Nylén. Jag var 17 år. Skulle jag lipa och gå därifrån, eller hålla käften och bita tillbaka? Jag tryckte till honom ordentligt i nästa närkamp och efteråt blev vi goda vänner. Jag tycker fortfarande att Malmös unga spelare har en imponerande attityd. De är kaxiga på rätt sätt.

Är du aldrig rädd att få spelarna emot dig?

– Nej, de får många kramar också. Och när jag har fel säger jag förlåt.

När har du bett om ursäkt?

– När Johan Blomberg var hos oss bytte vi en gång ut honom efter 45 minuter. Han hade avslutat första halvlek med två dåliga inlägg. När jag såg om matchen upptäckte jag att han totalt sett varit vår bästa spelare i den halvleken. Då bad jag om ursäkt inför gruppen. Och förra året bad jag om ursäkt till Jakob Augustsson efter att jag sågat honom i direktsänd TV.

Vad hände?

– Vi förlorade med 2–1 mot Gais efter uselt försvarsspel. Jag var förbannad, fick en mikrofon i ansiktet och gick för hårt fram. Nästa dag sa jag till Jakob att det var fel av mig att hänga ut honom på det sättet. Men jag sa också: »Jag hade hoppats att även kunna be om ursäkt för min analys, men nu har jag sett om matchen och insatsen var jävlar i mig ännu sämre än jag trodde.«

Händer det att du gör »taktiska« utspel?

– Nja, ibland finns det kanske en baktanke om att »väcka« spelarna. De läser allt som skrivs om dem. Och vi vann ju faktiskt den där Hammarbymatchen. Men oftast är jag bara spontan.

Annons

Har du någon tränarförebild?

– Roland Andersson gillade jag. Jag minns när vi mötte Lunds BK i en match med MFF:s B-lag och hur en arg Roland kom in i omklädningsrummet efter en halvlek. Jag kan fortfarande höra rösten i mitt huvud: »Jocke Persson, klacksparkar … vad fan är det? Nonsens!« Han kunde vara stentuff, Roland. Men han var också en varm tränare med mycket humor.

Hur hård är du mot dig själv?

– Hårdast. Jag flyr inte ansvaret. Till exempel borde jag kanske strunta i att berätta att min assistent Magnus ­Arvidsson har huvudansvaret för det offensiva spelet, medan jag har defensiven. För vi har gjort många mål i år. Och släppt in en jävla massa.