Vilka språk talar du?
– Japanska, okej engelska, lite tyska och … jag vill säga svenska, men det vore fel. På svenska kan jag bara några fotbollstermer.
Vilka?
– Framåt! Backa! Allsvenskan!
Efter ett och ett halvt år i Halmstad – varför har det inte blivit fler?
– Det är för få, jag vet. Jag skulle verkligen vilja tala bättre. Problemet är att ni svenskar talar så god engelska. Så länge man kan göra sig förstådd på engelska kräver ni inte att man ska lära sig svenska. I Tyskland var det inte alls så. Där tittar de konstigt på en om man efter en tid i landet inte pratar deras språk.
Du flyttade till tyska Freiburg som 18-åring. Kunde du någon tyska alls?
– Inte ett ord. Jag växte upp i Tokyo och i skolan var engelska det enda utländska språk jag studerade. Men det var låg nivå, engelska är så annorlunda jämfört med japanska. Till att börja med ska man lära sig ett helt nytt alfabet. Och för att vara ärlig var jag mer intresserad av att spela fotboll.
Hur gjorde du dig förstådd i Freiburg?
– Det var svårt. Jag bodde hemma hos min 60-åriga »gästmamma«. Hon var både vänlig och hjälpsam, men jag hade hemlängtan och ibland ville jag inte gå till träningen. Jag tror att vilken 18-åring som helst som kommer till ett nytt land utan att kunna språket får hemlängtan. Min engelska var inte så bra då heller och jag var Freiburgs enda asiatiska spelare. Jag var tvungen att ta mig an tyskan.
Blev kroppsspråk viktigare för dig än för dina medspelare?
– Definitivt, och så är det fortfarande. Som forward är det viktigt att visa när och hur man vill ha bollen, och särskilt för mig som har ett annat modersmål. Det kan vara gester, nickningar, löpningar. Även om det förstås är bäst att kunna prata kommer man överraskande långt med kroppen som fotbollsspelare. Jag kan inte prata svenska, men jag kan prata fotboll. Språkbarriären är ofta svårare utanför planen.
Hur hamnade du i Halmstad?
– En ryggskada stoppade mig från spel i två år. Efter den behövde jag en nystart i karriären. Janne Jönsson, den dåvarande tränaren i Halmstad, kände min agent efter sina år som spelare och tränare i Japan. Janne kunde också lite japanska, vilket imponerade på mig. Jag klarade provträningen och blev den första japanska spelaren i Allsvenskan. Det kändes otroligt att komma till Sverige och kunna prata mitt eget språk med tränaren.
Då måste du ha blivit ledsen när Jönsson lämnade Halmstad efter halva förra säsongen.
– Mycket. Men jag var också ledsen för att vi inte spelade bättre. Men vet du vad? Den nya tränaren, Igor [Krulj], kunde tyska! Så då fick jag användning av det jag lärt mig i Freiburg.
Hur trivs du med den svenska fotbollen?
– Svenska lag är defensivt taktiska. De jobbar hårt tillsammans för att skydda målet, som ert landslag gjorde i VM. Det är ett tufft fotbollsland att vara forward i.
Finns det någon kulturskillnad mot Japan som du har reagerat på?
– Byggandet. I Sverige finns många regler om man vill bygga hus och ni är noga med att bevara gamla byggnader. I Japan bryr man sig inte. Man bara bygger.
Vad berättar du annars om Halmstad för din familj och dina vänner i Tokyo?
– Att det bara tar 20 minuter från hemmet till fotbollsplanen. I Tokyo tog det en och en halv timme för mig att ta mig till skolan, och sedan en och en halv timme till för att komma till träningen. Jag njuter av närheten och stillheten här. Och så finns det faktiskt en bra japansk restaurang. Jag har blivit vän med familjen som driver den. Kanske kan de lära mig lite mer svenska? Jag borde verkligen fråga dem.