Lisa Dahlkvist om att gå sin egen väg

Hennes pappa fick Guldbollen 1984 och hon har haft två av Sveriges främsta spelare som tränare. Den nyblivna VM-brons-medaljören menar ändå att hennes största talang är att inte lyssna på allt som sägs.

Lade du märke till vad USA:s målvakt Hope Solo sysslade med före din straff mot USA?

– Jag uppmärksammade att hon höll på länge med sina handskar och att publiken visslade. Då stängde jag av och funderade bara på hur jag skulle slå till bollen. Jag brydde mig inte längre om vad hon gjorde. När hon sedan fortsatte sina psykningar kände jag att jag fick ett övertag, att hon såg på mig att de inte bet.

Har du lättare att fokusera i riktigt stora matcher?

– Ja, då höjs tävlingsmomentet. Man blir antingen vinnare eller förlorare. Då kan jag fokusera på det enkla – att en bra straff faktiskt bara är som en perfekt passning. Tidigare i år missade jag en straff mot Hammarby bara för att jag fladdrade i tanken om var jag skulle skjuta. Och på träningar vill jag inte ens slå straffar. Det är inte spännande nog.

Straffen i VM var inte första gången du sökte dig till spänningen. I Umeå haffade du två inbrottstjuvar. 

– Min mobil hade blivit stulen tidi­gare, så när jag mötte två okända kvinnor på träningsanläggningen bad jag dem visa sina fickor. De svarade att de bara varit på toa och jag lät dem gå. Sedan såg jag att de började springa. Jag skrek: »Ring polisen, de har snott våra grejer.« Jag och Frida Östberg sprang efter dem – de hann kanske 200 meter.

Kan din kompromisslöshet ställa till problem?