Lisa Dahlkvist om att gå sin egen väg

Hennes pappa fick Guldbollen 1984 och hon har haft två av Sveriges främsta spelare som tränare. Den nyblivna VM-brons-medaljören menar ändå att hennes största talang är att inte lyssna på allt som sägs.

Lade du märke till vad USA:s målvakt Hope Solo sysslade med före din straff mot USA?

– Jag uppmärksammade att hon höll på länge med sina handskar och att publiken visslade. Då stängde jag av och funderade bara på hur jag skulle slå till bollen. Jag brydde mig inte längre om vad hon gjorde. När hon sedan fortsatte sina psykningar kände jag att jag fick ett övertag, att hon såg på mig att de inte bet.

Har du lättare att fokusera i riktigt stora matcher?

Annons

– Ja, då höjs tävlingsmomentet. Man blir antingen vinnare eller förlorare. Då kan jag fokusera på det enkla – att en bra straff faktiskt bara är som en perfekt passning. Tidigare i år missade jag en straff mot Hammarby bara för att jag fladdrade i tanken om var jag skulle skjuta. Och på träningar vill jag inte ens slå straffar. Det är inte spännande nog.

Straffen i VM var inte första gången du sökte dig till spänningen. I Umeå haffade du två inbrottstjuvar. 

– Min mobil hade blivit stulen tidi­gare, så när jag mötte två okända kvinnor på träningsanläggningen bad jag dem visa sina fickor. De svarade att de bara varit på toa och jag lät dem gå. Sedan såg jag att de började springa. Jag skrek: »Ring polisen, de har snott våra grejer.« Jag och Frida Östberg sprang efter dem – de hann kanske 200 meter.

Kan din kompromisslöshet ställa till problem?

– Ja, senast i helgen när jag satt hemma hos mamma och pappa och spelade kortspelet »mulle« med min syster Elsa och hennes pojkvän Danne. Jag och pappa var i samma lag och vi var på väg att förlora. Jag blev skitförbannad och gick därifrån innan de ens hunnit räkna poängen. Det är så vanligt hemma hos oss, så de lät mig bara vara. Sedan när jag kom tillbaka sa pappa att vi hade vunnit. Men jag var fortfarande förbannad och började bråka med Danne. »Hur fan kan du vara arg, du vann ju?« skrek han. Jag vrålade tillbaka: »Jag får väl vara sur om vi spelat dåligt?« Jag gick upp på mitt rum och han höll sig i gäststugan. En halvtimme senare spelade vi nästa omgång.

Din pappa, Sven »Dala« Dahlkvist, säger att du alltid varit envis.

– Jag spelade mycket fotboll med min åtta år äldre bror Svante. Han smällde på och brydde sig inte om att jag fick ont. Då ville jag att pappa skulle komma ut och säga till Svante. Men han sa bara att jag skulle stanna kvar inne istället. Då gick jag ut igen för att visa att jag kunde bättre.

Du debuterade i division två när du var 14. Två år senare ville du gå till Karlslund i Allsvenskan men din tränare ansåg inte att du var mogen för det steget. Hur upplevde du den tiden?

– Han sa att jag var alldeles för liten och inte redo, jag hade precis blivit betydelsefull för ett lag i division två. När han fick reda på att jag ändå skulle byta klubb bänkade han mig resten av säsongen. Jag blev väldigt ledsen. Jag var så ung och hade aldrig behövt stå upp för ett beslut förut.

Tre år senare gick du återigen din egen väg – när Umeå IK, ett av världens bästa lag, hörde av sig.

– Pia Sundhage, som tränade Karls­lund då, kom hem till oss och ville prata med mig innan jag bestämde mig. Jag berättade att jag ville testa. »Vill du att jag ska säga ärligt vad jag tycker?« frågade hon. Jag såg upp till henne, så jag svarade självklart ja. Hon sa: »Du kommer att sitta på bänken och stanna i din utveckling.« När hon hade gått grät jag massor. Men jag flyttade ändå. I dag kan jag tänka: »Herregud, att jag vågade flytta till Umeå.« Jag var så ung och naiv. Det tog mig ett år att vänja mig vid Umeås träningar. Passade jag fel på kvadraten fick jag höra: »Nu skärper du dig!« Man skulle ha respekt mot de äldre och lyssna på tränarna.

Det är skillnad mot din nuvarande klubb Göteborg, där tränaren Torbjörn Nilsson tycker att du ska bestämma allt själv på planen. 

– Första veckorna här tyckte jag att alla sprang runt utan syfte. Torbjörn instruerade inte, och han stoppade inte spelet när något gick snett på plan. Det gjorde man alltid i Umeå. Jag var frustrerad och ringde hem till pappa: »Jag förstår ingenting och Torbjörn säger inget heller.« Det tog ett halvår innan jag fattade att det var upp till oss spelare att lösa s­ituationerna.

Tvivlar du någonsin på att dina beslut är rätt?

– Det är omöjligt att göra rätt hela tiden. Men slår man 20 crossbollar och hälften når fram är det ändå rätt att fortsätta slå crossbollar. Jag har aldrig gått emot någon bara för att trotsa, men jag har heller aldrig blivit över­talad till något jag inte vill. Jag har alltid följt min egen vilja.

Annons