Mathias Ranégie om anfallsträning 

Säsongen 2010 gjorde du tolv mål. Svenska fotbollförbundets statistik säger att du endast träffade mål en gång på dina övriga 81 avslut.

– Är det sant? Det låter ju helt bedrövligt. Jag tror faktiskt inte det stämmer, det kan det bara inte göra…

Möjligen fick de i så fall ordning på statistiken förra säsongen – av 105 skott träffade du mål 65 gånger.

Annons

– Det låter rimligare. Helt ärligt har jag själv blivit förvånad när jag efter matcherna tittat på siffrorna över antal avlossade skott – jag är ju inte en kille som skjuter på allt och slänger iväg skott från 30 meter. Men förra året fick jag väldigt många lägen, de flesta dessutom innanför straffområdet och då ska bollen sitta på målet. Annars är det för dåligt.

Hur tränar du för att bli bättre på att avsluta?

– Man kan inte ändra sitt sätt att avsluta, jag har min stil och försöker slipa på den hela tiden. Men jag har nog blivit bättre på att kamouflera var jag ska placera bollen. Det handlar om att inte avslöja för mycket för målvakten. Till exempel att man inte vrider upp kroppen för tidigt så att man visar vilket hörn bollen ska läggas i. Eller så kan man medvetet vrida kroppen åt ett håll och sedan skjuta i motsatt hörn. Egentligen handlar allt om att hitta kylan i de avgörande lägena. Förra året lät jag ofta målvakten ta första initiativet.

I år har du fått en utpräglad anfallstränare, förra utlandsproffset Jörgen Pettersson, och därmed möjlighet att slipa på detaljerna. Hur funkar det?

– Det är skönt att svensk fotboll börjar specialisera sig. Det har varit för mycket av att alla ska träna på samma saker tidigare. Jörgen har stor erfarenhet och det är skönt att ha någon som ser spelet med våra ögon. Sedan är det ju rätt go träning också – mycket avslut. Backarna som gnuggar extra försvarsspel med »Danne« [Daniel Andersson] har nog inte riktigt lika kul.

Pettersson säger att du redan är en väldigt bra avslutare tack vare din storlek – du får extra tid i lägena eftersom du lätt kan täcka bort motståndarna. Däremot tycker han att du behöver arbeta mer med spelet ute på plan.

– Ja, jag är nog lite för statisk ibland. När jag slagit ett en väggpassning blir jag lätt stående och tittar på vad som händer i nästa situation. Jörgen och jag jobbar på att hitta mer rörelse i mitt spel. Just för att jag är rätt stor så har jag nog blivit lite bekväm. Små spelare försöker komma ifrån sin motståndare för att inte åka på en tackling, jag har alltid trivts bra med en försvarare i ryggen eftersom jag vetat att jag kan fixa situationerna ändå. När jag spelade i Häcken var jag ensam på topp och hade till uppgift att stångas och hålla bollen, så att de andra hann upp i plan. I MFF är vi två forwards. Här finns det risk att jag bromsar upp spelet om jag inte lämnar ifrån mig bollen och tar ny position.

Du gjorde 21 mål förra säsongen, ändå är du kvar i Allsvenskan. När är du fullärd i Sverige och redo att ta steget ut i en större liga?

– Mitt målskytte höll europeisk klass förra året. Jag gjorde ju fler mål än någon gjort under en säsong de senaste tio åren. Men det är just i spelet på plan det fortfarande finns en del att förbättra. Samtidigt är det svårt att veta vilken nivå man håller innan man är där ute… Jag kan bara jobba på så får vi se sedan.

Drömmer du fortfarande om att ta en plats i EM-truppen?

– Nja, jag är nog rätt långt ifrån. Jag är inte en lika allsidig anfallare som Tobias Hysén och sedan finns det ju en 19-årig kille som har öst in mål i Holland, samtidigt som Allsvenskan legat nere och jag inte har haft chans att visa upp något. Det måste nog till skador för att jag ska ha en chans.

När du tittar på John Guidettis framfart i Holland, känner du då inte att »äh, i ett topplag i den ligan hade jag ju också gjort en massa mål«?

– Han gör det bra, han står hela tiden rätt. Men självklart är det en väldig skillnad på botten och toppen i holländska ligan. Här i Allsvenskan är det svårt att komma upp i 20 mål som anfallare, i Holland ska man bara göra det.

Du är 196 centimeter, väger drygt 90 kilo, har bra teknik och är den typ av anfallare som alla sökte för tio år sedan. Nu är det istället lille Lionel Messi som är idealet. Känner du att du ligger fel i tiden?

– Nej. I Spanien funkar det med små spelare men i England är anfallarna fortfarande rätt stora. De måste vara det. Men du har nog rätt i att det är mindre spelare över hela plan i dag. Fotbollen har blivit mindre fysisk. Fast det gäller inte Allsvenskan. Här smäller det på rätt bra än. Det är väl därför jag trivs.

Annons