Moestafa El Kabir om att tända till

Aggressiviteten har gett honom både framgångar och problem. I BK Häcken tänker ersättaren för fjolårets skyttekung fortsätta gasa – men med en fot på bromsen.

Är ditt temperament en svaghet eller en styrka?

– Utan mitt humör vore jag inget att ha. Jag är en varmblodig spelare, det är tack vare aggressiviteten som jag är svår att kontrollera på planen. Men det är en balansgång. Går man över gränsen betyder det nedsparkade motståndare, utskällda domare och onödiga varningar. Jag har blivit bättre på att hålla mig på rätt sida gränsen.

Hur svår är balansgången?

Annons

– Vissa spelare behöver jobba för att hitta adrenalinet – det slipper jag. Före matchen är jag helt lugn, men så fort jag går ut på planen börjar jag brinna. Det är som om någon trycker på en knapp och det enda jag tänker på är att vinna. Det svåra är att hålla vinnarskallen kall i avgörande lägen. I mitt fall handlar det om att veta var bromsen sitter och inte använda e­nergin till fel saker. Till exempel försöker jag numera bara skratta när någon provocerar mig. Jag har blivit väldigt bra på att skratta.

Varifrån kommer aggressiviteten?

– Från min uppväxt. Fram tills jag var 15 var jag alltid minst. Alltid. När vi spel­ade gatufotboll i västra Amsterdam var jag tvungen att ge lite mer än de andra för att hävda mig. Jag blev en survivor. Eftersom jag började på noll fanns hela tiden drivet att komma någonstans.

Hur menar du?

– Vi är nio stycken i min familj, sju barn plus föräldrar. Pappa hade ett litet stånd på en basar och det var den enda inkomsten vi hade, förutom barnbidrag. Det säger sig självt att det var tufft. Det fanns absolut inte pengar till nya fotbollsskor, jag fick låna av vänner eller ärva deras gamla skor. När ett amatörlag ville ha mig hade vi inte råd med avgiften. Som tur var fanns det en gammal gubbe i klubben som trodde så mycket på mig att han lät mig spela gratis. Jag är den gubben evigt tacksam.

Sedan hamnade du i Ajax utvecklingslag.

– Jag trodde att min tränare drev med mig när han sa att Ajax ville ha mig. Bättre fotbollsutbildning kan du inte få. Jag lärde mig mycket i Ajax, men tyvärr kunde jag inte uppföra mig utanför planen. Så jag fick inte vara kvar.

Vad hände?

– Det var som ett krig mot min egen energi. Jag kunde inte sitta still. När vi åkte buss skrek jag och for runt så mycket att bussen krängde från sida till sida. Men på den tiden tyckte jag att alla andra var dumma, utan att se min egen skuld. I dag kan jag erkänna mina misstag.

Innan du kom till Sverige spelade du i NEC Nijmegen. Hade du lugnat ner dig då?

– Jag tog en plats i laget nästan direkt. Men i omklädningsrummet och på träningarna blev det problem. Som 20-åring förväntades jag passa upp på de äldre spelarna. Det köpte jag inte. Varför skulle jag bära deras jäkla grejer bara för att jag var yngre? När jag öppet ifrågasatte hierarkin blev det bråk – de var inte vana vid att en ung spelare sa ifrån. Tränaren var också feg. Han backade upp de äldre och sa till mig att hålla tyst.

Hur hade du gjort i dag?

– Jag hade nog svalt ilskan och tänkt: »Jag tar den där killen på träningen i­stället.« Men jag förstår varför jag r­eagerade som jag gjorde. Jag spelade i startelvan, jag var lika viktig som de andra – varför skulle jag behandlas som en sämre människa? I S­verige är det mer jämlikt. I Häcken kan det lika gärna vara jag, Björn Anklev eller Christoffer Källqvist som samlar in västarna efter träningen. Alla hjälps åt. Ingen är värd mer än någon annan.

I Mjällby var du oftast underdog. Nu ska du ersätta en skyttekung i laget som blev tvåa i Allsvenskan förra året. Känner du pressen?

– Nej.

Annons

Det gör du väl?

– Inte press – glädje. Glädje över att spela i ett riktigt bra lag. Jag kände d­irekt när jag kom hit att den här miljön är bra för mig. Peter Gerhardsso­n är precis en sådan tränare jag gillar. Alla vet att han är bossen, men han behöver inte skrika för att vi ska fatta det. En naturlig auktoritet.

I september 2011 gjorde du mål mot Roma i din serie A-debut med Cag­liari. Då trodde du knappast att du skulle återvända till Allsvenskan?

– Jag hade skadeproblem i Italien, jag tog inte hand om min kropp ordentligt. Det misstaget gör jag inte om. Man måste vara noga med sömn, mat och stretching – särskilt när man har en spelstil som kräver mycket energi. Nu finns det en plan för hur jag ska ta mig igenom säsongen på bästa sätt.

Hur ser den planen ut?

– Det säger jag inte. Jag har alltid haft en stor käft, men ibland är det faktiskt smartare att vara tyst.