»Okej, men hur snabb är du när matchen ska avgöras?«

Allsvenska löften tar hjälp av en gammal längdhoppare för att nå internationell klass.

»Nyligen var Sveriges landslag i amerikansk fotboll på Bosön och tränade. Deras ledare sa till mig, på skämt: ›Ser du någon som ser snabb ut?‹ Jag såg bara laget värma upp men kunde ändå peka ut vem som var snabbast, näst snabbast och tredje snabbast. Ledaren blev både imponerad och förvånad – jag bara garvade. Det är ju min styrka: jag har ett öga för rörelsemönster och behöver inte lång tid på mig för att se vad någons fysiska spetsegenskap är. Och hur man kan utveckla den.

Jag växte upp på en hönsfarm i Medel­pad. Vi hade 6 000 höns, mina föräldrar jobbade hårt och vi barn fick hjälpa till med äggplockningen. Mamma och pappa var helt ointresserade av sport, men jag älskade idrott och märkte att jag var snabbare än de flesta. Fotboll var det bästa jag visst­e. Jag spelade i lilla Ljustorps IF. Vid uttagningen till Medel­pads d­istriktslag var jag 15 år och hade ett extremt själv­förtroende. Jag gjorde m­assor av mål och var säker på att komma med. Vilken chock jag fick när jag ratades! Jag hade en kompis som också var grym, han kom inte heller med. Jag tror att det var för att vi spelade i Ljustorp – alla killar från Gif Sundsvall kom med.

En månad senare var det JSM i friidrott i Huddinge. Jag ställde upp i 100 meter, längdhopp och tresteg. I det sista trestegs­hoppet persade jag med över en meter och vann guldet på 13,28. Efter det b­örjade jag satsa. Längd blev min bästa gren. Jag kom med i landslaget och h­oppade 7,75 som bäst. Men som 23-åring gjorde jag illa höften när jag fick överrotation i ett hopp. Efter det blev jag aldrig lika bra igen.


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

Nytt prenumerationssystem

Byt lösenord för ditt konto och läs vidare digitalt.

För dig som redan bytt lösenord.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?