»Okej, men hur snabb är du när matchen ska avgöras?«

Allsvenska löften tar hjälp av en gammal längdhoppare för att nå internationell klass.

»Nyligen var Sveriges landslag i amerikansk fotboll på Bosön och tränade. Deras ledare sa till mig, på skämt: ›Ser du någon som ser snabb ut?‹ Jag såg bara laget värma upp men kunde ändå peka ut vem som var snabbast, näst snabbast och tredje snabbast. Ledaren blev både imponerad och förvånad – jag bara garvade. Det är ju min styrka: jag har ett öga för rörelsemönster och behöver inte lång tid på mig för att se vad någons fysiska spetsegenskap är. Och hur man kan utveckla den.

Jag växte upp på en hönsfarm i Medel­pad. Vi hade 6 000 höns, mina föräldrar jobbade hårt och vi barn fick hjälpa till med äggplockningen. Mamma och pappa var helt ointresserade av sport, men jag älskade idrott och märkte att jag var snabbare än de flesta. Fotboll var det bästa jag visst­e. Jag spelade i lilla Ljustorps IF. Vid uttagningen till Medel­pads d­istriktslag var jag 15 år och hade ett extremt själv­förtroende. Jag gjorde m­assor av mål och var säker på att komma med. Vilken chock jag fick när jag ratades! Jag hade en kompis som också var grym, han kom inte heller med. Jag tror att det var för att vi spelade i Ljustorp – alla killar från Gif Sundsvall kom med.

En månad senare var det JSM i friidrott i Huddinge. Jag ställde upp i 100 meter, längdhopp och tresteg. I det sista trestegs­hoppet persade jag med över en meter och vann guldet på 13,28. Efter det b­örjade jag satsa. Längd blev min bästa gren. Jag kom med i landslaget och h­oppade 7,75 som bäst. Men som 23-åring gjorde jag illa höften när jag fick överrotation i ett hopp. Efter det blev jag aldrig lika bra igen.

Annons

Nebez Kurban 

Meriter: Hjälpte en ung John Guidetti att utvecklas. På Fysikfabriken.se har s­pelaren skrivit: »Jag fick leta länge innan jag hittade min speedguru i Nebez!«

Målsättning: Att hjälpa unga fotbolls- och ishockeyspelare att ta steget från talang till stjärna.

Det gick inte att tjäna pengar på friidrotte­n, det gör bara den ytterst­a världseliten. Så under hela min hoppkarriär jobbade eller pluggade jag vid sidan om. 1999 började jag läsa till idrottskonsulent på Bosön och fick höra att jag var ett tränarämne. Jag kände själv att jag ville utveckla individer. Men jag var mätt på friidrott och sneglade mot lagsporterna, särskilt fotbollen. Jag såg en lucka att fylla där. Det är så mycket flockbeteende i fotboll. Lagen apar efter varandra och det blir trendkänsligt: ›Halleluja! Nu ska vi köra tyngdlyftning!‹ Eller: ›Yes! Nu satsar vi på yoga!‹ Jag tyckte att man borde fokusera mer på den enskilde spelaren. Det finns så oerhört mycket man kan göra på egen hand för att förbättra sig, utanför den kollektiva träningen. Och ingår man i en 25-mannatrupp kanske man inte alltid känner sig sedd heller.

John Guidetti var den första spelaren jag jobbade med. Hans pappa Mike tog kontakt med mig. Jag hade ingen aning om vem John var, och hans rörelsemönster var … inte bra. Det är svårt att tänka sig i dag, men han var mer åt Rockyhållet. En f­ighter med en extrem inställning. Vi jobbade mycket för att göra honom smidigare och ›snabbuthålligare‹. Just snabb­uthållighet är ett ord jag gärna använder. Är man bara ute och terräng­löper får man bra flås – men det är inte en kondition anpassad till fotboll. I en match gör du kanske 40-60 ruscher som varar mellan två och sex sekunder. Målet måste vara att det ska skilja så lite som möjligt mellan den första och den sista ruschen. Är du jättesnabb de första fem–tio minuterna? Okej, men hur snabb är du i slutet, när matcherna ofta avgörs? De bästa spelarna i världen har ofta det här gemensamt. Titta på Ronaldo. Han tar en rush i den 90:e minuten och det ser ut som om det är matchens första. Vilket tryck!

Flera av de spelare jag har jobbat med – Guidetti, Jiloan Hamad, bröderna Albornoz – har alla blivit snabbuthålliga. Vi kör hoppträning, smidighetsövningar och olika former av intervaller. Spelarna som kommer till mig har alla ett naturligt driv i sig – de vill se hur bra de kan bli – så jag behöver inte leka diktator. Vissa måste jag snarare bromsa. Djurgårdens Simon Tibbling, till exempel: han skulle träna dygnet runt om han fick.

Jag skulle önska att alla allsvenska klubbar kunde anställa en individ­utvecklare. Så mycket skulle det inte kosta. Tänk på vad de skulle få tillbaka. Mina spelare blir smidigare, och smidiga spelare betyder färre skador. Det skulle svensk fotboll tjäna på.

Som mest är spelarna här under försäsongen. Då tränar vi hårt, men vi skrattar mycket också. Ibland spelar vi fotboll tillsammans. Jag är målfarlig och brukar skoja med spelarna: ›Tänk om jag hade fått samma träning som ni – jag hade blivit bäst!‹«