Sonny Karlsson om skadat gods

BK Häcken har tagit för vana att värva spelare vars lovande k­arriärer har tvärnitat. Hisingsklubbens sportchef förklarar varför han tror på att ge folk en andra chans.

Makondele och Ranégie är två exempel från förr, och nu har ni på kort tid värvat före detta MFF-trion Pekalski-Sudić-Rexhepi. När blev ni Allsvenskans återvinningscentral?

– När vi åkte ur 2006 hade vi varit uppe och vänt så många gånger att det inte funkade att bara köra vidare i gamla hjulspår. Vi fick mandat att förändra och en uppgift var att analysera läget: Vilka är vi och vad kan vi få hit för typ av spelare?

Vilka var ni?

Annons

– En klubb som inte befann sig tillräckligt högt upp i näringskedjan för att få allt vi pekade på. Vid den tiden blev vi erbjudna en etablerad spelare från en agent, samtidigt hörde vi att agenten varit på en större klubb om samma kille. Men de behövde bara betala 20 procent av det som vi skulle fått ge spelaren för att få honom till oss. Det var en måttstock på hur osexigt det var att spela här i Häcken på den tiden. Sedan dess har målet varit att minska glappet mellan oss och de största.

Och för att lyckas började ni leta efter skadat gods?

– Jag vill inte kalla duktiga spelare skadat gods … Men visst, är man inte störst måste man leta hål i systemet. Vilka etablerade spelare kunde vi få? Martin Ericsson var ett exempel. Han fick inte tillräckligt med speltid i Elfsborg och hade en historia med många skador. Då fick vi ta hänsyn till det och vara extra vaksamma på hur hans kropp reagerade när det blev intensivt tränande och matchande.

Det måste ändå finnas tvivel. Om en kille inte funkat tidigare, varför skulle det bli bra hos er?

– Det handlar om magkänsla. Ta R­anégie. Alla sa: »Fan, ta inte honom.« Men jag hade fått tips om »Ragge« redan när han spelade i Lärje/Angered, av tränaren och förre Häckenspelaren Peter Palmqvist. Ragge valde Blåvitt då, men var uppenbarligen inte färdig i huvudet för att orka bli bra där. Några år senare hade jag på känn att han kunde vara det.

Att värva de här spelarna ställer högre krav på klubben. Med Ericsson fick ni vara vaksamma på en skör kropp, med Ranégie fick ni vara vaksamma …

– … på det mesta. Jo, så är det. Vi har en ledarstab som är bra på att hantera detta. Och vi är en mjuk organisation. Till exempel har vi inget bötessystem. Peter [Gerhardsson, tränare] tycker att det är förlegat. Du får inte komma för sent, men om du nu är en sådan person så får vi lösa det tillsammans. Det innebär att spelarna tvingas ha lite mer tålamod med varandra.

Bygger ni truppen med det i åtanke?

– Ja, vi ska ha så många »bra« männi­skor att vi har råd med några rövlappar. Eller det kanske man inte ska kalla dem … men säg »spelare som sticker ut« då. För många gånger är det de killarna som har spetsegenskapen som behövs. De får inte bli för många, en gång sparkade vi till och med ut en kille för att det var för många sådana typer i truppen. Men nu har vi nog den snällaste gruppen sedan jag blev sportchef. Vi får väl börja leta efter »en sådan« istället.

Ni får dock inte alltid fart på avstannade karriärer. Jag säger: Andrés Vasquez.

– Givetvis lyckas vi inte alltid. Ibland tar det längre tid att komma tillbaka än vad spelarna själva tror. Vasquez hade nästan tre år utan fotbollsspel, han fick ju inte ens träna med FC Zürich, utan tvingades jogga runt ett jävla berg i sin ensamhet. Ändå trodde vi på honom. Jag hade sett honom i P87-landslaget en gång i tiden. Där var han överlägset bäst, och då var det lätt att tänka: »Om vi bara kan få honom tillbaka till den nivån …«

Tror du att din bakgrund som Tips­elittränare och instruktör på ett fotbollsgymnasium, där du i många år arbetade med talanger som trevade sig fram i karriären, gjort dig mer benägen att ge folk en andra chans.

– Man har nytta av hela livet när det kommer till att arbeta med männi­skor. Jag vet att jag aldrig hade kunnat ha det här jobbet när jag var 35 i varje fall – jag var alldeles för kategorisk då. Fast ibland vet jag inte om jag vill ha det här jävla jobbet nu heller.

Va?

– Tiderna har förändrats. Jag är ju av den gamla stammen, jag vill att killarna kollar Tipsextra, lägger in ett stryk, tar en pilsner … Men i dag är det jaget före laget som gäller. Spelarna vill tjäna kulor, och de finns inte här i Allsvenskan. Spelar man inte i startelvan vill man härifrån, spelar man lite grann vill man också härifrån och spelar man alltid tycker man att man är för bra för att vara här. Oavsett klubb är spelarna alltid på väg någon annanstans.

Annons

Samtidigt är det just den rastlösheten som gjort att ni kan värva bra, etablerade spelare. De kommer till er för att få en ny chans att komma vidare ut och tjäna pengar.

– Jo, jag vet. Jag är bara en gnällig jävel.