Inget i livet får mig att koka som när mitt lag är dåligt. Jag kan se döda barn i Gaza och känna mindre för dem och deras familjer än vad jag känner när någon av mitt lags spelare tappar markeringen på bortre stolpen. Det är egentligen otroligt sorgligt.
Det finns stunder när jag på riktigt, när det blir ännu en förlust eller det släpps in ytterligare ett mål på samma sätt som det släpptes in ett mål på för några dagar sedan, vill spränga klubben i bitar. Bort med skiten bara, lägg ner. Varför finns ni? Halshugg varenda jävel! Mörkret ligger där och bubblar, men trycks ner en gnutta varje gång det blir en seger, bara för att våldsamt explodera vid nästa besvikelse.
När det går dåligt för min klubb vill alla prata om den. På jobbet, över telefon, på barnens skolor. En sådan otrolig iver att lägga sig i, ett sådant makalöst sug efter att dissekera. Alla har sina platta analyser om vad som inte fungerar och vad som behöver förändras. Men ingen vet ett skit. TV-experterna sitter och yrar fram populistiska åsikter om vad som är fel. De säger saker bara för att de måste säga saker och det enda jag kan ge dem är att de anstränger sig mer för att säga saker än vad många av mina spelare anstränger sig för att göra hemåtlöpningar efter bolltapp. Häromdagen hörde jag en expert sitta i en TV-studio och säga »ja, så åker han på AFCON snart också« – som om att det skulle vara dåligt för mitt lag att säsongens sämsta spelare är borta i några veckor?
Alla är så dumma.
