Från ingen vinkel alls gjorde Watfords Miguel Britos mål efter en hörna. I den 93:e matchminuten. Det var Watfords tredje mål den eftermiddagen. Några sekunder senare blåste domaren för full tid. Watford–Liverpool: 3–3.
Bredvid mig i soffan satt min son Sigge. Klädd i fjolårssäsongens Liverpooltröja och med en dyngblöt liten näve i min var hans blick låst på TV:n. Hans ögon vattnades. Jag gjorde en ansträngning med min mjukaste röst:
– Älskling … Det är bara en fotbollsmatch.
Han tittade på mig.
– Nu har vi spelat en ligamatch, det är 37 kvar innan säsongen är över, fortsatte jag. Ibland vinner man, ibland förlorar man.
Han slet sin hand ur min, lade sig ner i soffan och borrade ner huvudet i kudden. Fattade han att jag ljög? Var han verkligen så knäckt? Jag stängde av TV:n och strök honom över ryggen.
– Är du ledsen? frågade jag.
Inget svar, huvudet fortfarande i kudden.
– Det är så här det är, fortsatte jag. Att heja på ett lag är inte alltid kul.
Augustisolen trängde in genom våra vita gardiner och kastade långa skuggor i vardagsrummet. Jag hade inte fler klichéer i mig. Jag kände hur svettig jag var. Torr i munnen av 90 minuters intensivt snusande. Orolig i magen.
Ytterdörren öppnades.
– Heeeeej, pappa! hörde jag från hallen. Min yngsta son dinglade med en godispåse, en färgglad blandning som han handlat med min fru Jessica under tiden som Liverpool tappat två poäng mot Watford.
– Hur gick det? ropade Jessica.
Jag väntade på att Sigge skulle svara. Han rörde inte en min.
– Oavgjort, sade jag. Sen kvittering från det andra laget.
Nu stod Jessica i öppningen till vardagsrummet.
– Ja, men det var ju ändå bra med ett kryss! sade hon.
Jag kände hur pulsen steg. Men jag sade inget. Istället såg jag hur Harry tog sats från hallen, med skorna på, och kutade fram till Sigge. Han viftade med påsen i huvudet på honom.
– Gooooodis! vrålade han i sin storebrors öra.
Sigge flög upp ur soffan, slet påsen ur Harrys hand och kastade den i soffan. De skrek, och jag tror att Harry delade ut en knytnäve som kan ha träffat Sigge i magen. Båda började gråta. I hallen stod Jessica med två Icapåsar. Jag slet isär mina söner och lyfte ut Harry till henne.
– Här, sade jag till Jessica. Ta honom. Jag pallar inte.
Jag gick in på toaletten och drog av mig matchtröjan, det grönvita bortastället från Houlliers sista säsong, 2003/2004, och kastade den i tvättkorgen. Jag hörde Sigges snabba, överdrivna steg i korridoren och hur han drämde igen dörren till sitt rum. Det var lördagseftermiddag, men helgen var redan förstörd. Jag hade varit med om det så många gånger de senaste åren att jag visste, när jag sjönk ner på toalettsitsen, att det inte var en överdrift. Alla var påverkade. Än en gång. På grund av Liverpool FC.
Det kan ha varit efter 0–5 mot City några veckor senare, eller efter 1–1 hemma mot Burnley. Barnen hade lagt sig. Jag stod och diskade när Jessica ställde sig bredvid mig.
– Du, jag tycker inte det här är kul längre, sade hon. Och du tycker ju inte att det är roligt. Det är bara ångest. Jag tycker att det är skitjobbigt.
Det har funnits tillfällen tidigare då hon känt att det nått en gräns. Ibland har jag argumenterat emot (»jag måste ju få vara besviken i FEM minuter, älskling!«), ibland har jag bara lagt mig platt (»det känns för jävla pissigt nu, men jag lovar att det blir bättre om en timme!«). Inte sällan har det resulterat i att jag sagt att jag ska ta »en Liverpoolpaus«. Den längsta varade i drygt en månad och avslutades först när Roy Hodgson fick sparken 2011. Varje gång har jag trillat dit igen. Men den här kvällen var annorlunda, jag märkte att Jessica inte skulle nöja sig med tomma pauslöften.
– Nu har Sigge börjat bli som du, sade hon. Han är inte ens sju år. Jag ser hur han förvandlas till dig när ni sitter bredvid varandra i soffan och tittar på Liverpool. Häromdagen satt han i bilen och pratade om någon som hette Loven … Lovan … eller något.
– Du menar Dejan Lovren?
– Ja, han sa att han var »usel«. Jag vill inte det. Jag vill inte att vår son ska prata så.
Jag stod där med kökshandduken över axeln. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hon hade ju rätt. Jag har med ett stigande självförakt noterat Sigges utveckling det senaste året. Han muttrar något ohörbart så fort motståndarlaget tilldöms en hörna, han skakar på huvudet redan innan Liverpool ska slå en offensiv hörna, han kan sitta tyst i 20 minuter efter att domaren blåst för slutsignal och bara stirra på TV:n med tom blick. När Liverpool gör mål säger han inte sällan: »Nu gör nog de andra mål snart.«
Jag började mumla fram ett försvarstal till Jessica. Nog kan jag och Sigge ibland vara glada tillsammans i soffan! Han kan krama mig stenhårt efter en vinst, och när Coutinho skruvar in en frispark får han något i blicken som gör mig alldeles varm i hela kroppen. Och när jag väcker honom dagen efter en sen Europacupmatch och berättar att Liverpool vann, studsar han upp ur sängen med en livsglädje som jag försöker inspireras av.
Jessica tittade på mig med en oimponerad blick.
– Jag vill bara att han ska tycka det är kul. Det är ditt ansvar nu.
Jag lovade henne att jag skulle ta tag i det. För hennes skull, för Sigges skull, för familjens skull. Men också för min egen skull. Jag mår inte bra av allt det här. Det senaste året har det gått utför i snabb takt. Jag har inte orken för det här längre, jag har inte tiden. Något måste hända. Antingen hittar jag ett förhållningssätt till klubben som inte är destruktivt, eller så …
Den kvällen bestämde jag mig för att åka till Liverpool.
När jag kliver av tåget på Lime Street Station i Liverpool och traskar ut på första bästa gata inser jag att jag inte har en aning om var mitt hotell ligger. Jag snurrar runt i några minuter innan jag hoppar in i en taxi. Så här är det varje gång jag är i Liverpool: jag lär mig aldrig staden. Och jag känner mig aldrig hemma, trots att jag varit här fem gånger tidigare. Jag känner ingen här, har ingen koppling till Liverpool och har aldrig förälskat mig i stadskärnan. Det borde innebära att jag lättare skulle kunna klippa banden. Jag är bara en av alla dem som av slumpen började heja på ett utländskt lag när jag inte ens hade fyllt tvåsiffrigt. Slumpen gjorde också att min klubb blev en som har haft framgångar under de nästan 30 år som jag följt den. På så sätt har jag väl haft tur. Jag kunde ha fastnat för Sunderland. När jag i vuxen ålder faktiskt reflekterade över vilken klubb jag hejade på och vad den eventuellt stod för, kändes det också som om slumpen varit på min sida den där dagen i slutet av 80-talet när Liverpool blev mitt. Det var en klubb som avspeglade arbetarstaden Liverpool, en klubb som värdesatte sitt förflutna och som tagit sig igenom tragedier. Det fanns en mystik runt klubben som var kittlande. En märklig känsla av stolthet infann sig. Jag hade haft turen att få följa en lokal killes väg från genombrott till dominans: Steven Gerrard. Jag har haft ynnesten att vara supporter till en klubb som definitivt kunde haft betydligt sämre och smutsigare ägare. Jag har fått vinna Champions League efter en av de mest dramatiska matcherna i modern tid! Så jag vet att jag är bortskämd varje gång jag klagar över Liverpool. Det kunde ha varit så mycket värre. Jag borde hålla käften, säger många när jag på Twitter basunerar ut min frustration över ännu en usel insats. »Testa att hålla på Gais«, skriver någon.
Jag vet! Jag säger ju det!
I Patrick Ekwalls självbiografi Vill du så kan du ägnar han en hel sida åt mig. Min »sinnesnärvaro vänds upp och ner«, skriver han och det är »nästan lite otäckt att följa mig på Twitter« när Liverpool spelar. Min förvandling från »vanligtvis klok« till Liverpoolsupporter är »skrämmande«. Jag får symbolisera personen som tappar förståndet när mitt lag är i farten. Själv tycker jag att jag är klarare i huvudet än någonsin när Liverpool spelar. Jag ser precis vad som är fel. Och det retar ihjäl mig. Jag ska inte kunna se bristerna, det ska bara en topptränare kunna göra. Jag kräver att Liverpool FC, med sina resurser, uttalade ambitioner och enorma potential, inte ska upprepa samma misstag år efter år.
Men nu är vi här, efter nio spelade omgångar i Premier League, med 16 insläppta mål. För bara några dagar sedan förlorade vi mot Spurs med 4–1, vilket innebar att Liverpool redan släppt in fler bortamål än under hela säsongen 2008/2009 och att vi inte sedan 1965 släppt in fler mål i en ligastart. Fullkomligt utspelade av en spelartrupp som har hälften så höga lönekostnader som Liverpool. Så många individuella misstag har begåtts. Problemen verkar vara så kollektiva och djupa att det inte finns några lösningar. Jag tittar på Jürgen Klopps tid i Dortmund, och ser man bortom ligatitlarna och Champions League-finalen upptäcker man också samma defensiva problem som under hans två år i Liverpool. Så lite att glädjas över, så lite att krama sig fast vid. Hans karisma överglänser inte hans taktiska och strategiska tillkortakommanden.
Taxichauffören som kör mig till hotellet vill att Klopp ska få sparken.
– It’s the same shite as under Rodgers! säger han till mig.
Själv vill jag egentligen inte att Klopp ska lämna Liverpool. Det finns något mer än under Brendan Rodgers. Men framför allt är tysken det bästa Liverpool kan få. Han skänker stjärnglans. Även om jag stundtals kan reta ihjäl mig på hans passionerade utspel finns det något i mig som tror att det är på riktigt, att han verkligen känner något för Liverpool. Han är inte bara tacksam för att han är Liverpools tränare, något man fick känslan av att Rodgers var. Klopp kunde ha varit i en klubb med betydligt bättre förutsättningar att vinna ligatitlar, men han väljer Liverpool. Det betyder något. Och i perioder har anfallsspelet varit det finaste jag sett. Men han måste skärpa sig. Han måste sluta vara så envis, han måste sluta ge medelmåttor förtroende och nya kontrakt.
– Liverpool nil, Huddersfield two!
Taxichaufförens sista ord till mig innan jag hoppar ur hans bil. Jag uppskattar hans skeptiska hållning inför lördagens hemmamatch.
Några timmar senare sitter jag på en bar med en Guinness framför mig. När jag berättade för en kompis om resans syfte – att jag måste återfinna glädjen för mitt supporterskap eller på riktigt försöka justera ner det till en nivå som inte påverkar mig – suckade han.
– Du har försökt sluta snusa i tio år men aldrig lyckats, sade han. Du snusar en dosa om dagen trots att du vet att du blir kass i magen av snus. Du gillar att plåga dig själv, det är ett genomgående drag i din personlighet. Dessutom är du aldrig nöjd. Du hade kunnat heja på Real Madrid och ändå gnällt.
Men om en 36-årig människa inte kan kamma sig i förhållandet till sitt lag, att ta det för vad det är, vad säger det då om den individen? Jag skriver i min anteckningsbok: »Varför känner jag så starkt för Liverpool som jag gör? Varför påverkar resultaten mig som de gör? Varför fortsätter jag att följa något med sådan inlevelse när jag vet att jag oftast ändå blir besviken?«
För att få svar på den första frågan krävs säkert fem år av psykoanalys. Liverpool har blivit ett intresse, en rutin, något att se fram emot, vara stolt över och bli nervös inför. Det har med åren utvecklats till något som kanske kan liknas vid ett beroende. Eller ett suktande efter känslor som jag inte annars får i livet. Det har gått tolv år sedan Champions League-titeln i Istanbul, men allt som hände med mig den kvällen har sedan dess blivit en fantasi som jag vill uppleva igen. Några gånger har jag kommit i närheten – det sena avgörandet mot Manchester City våren 2014, 4–3-målet mot Dortmund i Europa League våren 2016 – och när det händer påminns jag om varför jag lägger så mycket tid och humör på Liverpool. Där och då känns det som om det har varit värt alla bortkastade timmar. Samtidigt: Vilka andra förhållanden med flera år mellan jubelstunderna skulle man acceptera som fungerande?
Jessicas största problem med mig är att jag aldrig blir så glad efter en vinst som jag blir nedstämd efter en förlust. Efter 14 år vid min sida kan hon mig, hon vet att jag varken har eufori eller mullrande utbrott inom mig. Sigge sade det bäst i somras: »Pappa, du gråter aldrig och gapskrattar nästan aldrig.« Det är så klart deprimerande att höra en sådan korrekt analys från sin egen son. Bra dagar tänker jag att jag är stabil, sämre dagar att jag är stel. Med Liverpool är jag däremot alltid labil. Kanske är det som så att mitt generella välmående är beroende av att jag får känna ilska, frustration och uppgivenhet under 90 minuter då och då? Utan besvikelserna som kommer med Liverpool – hade jag varit en lynnigare människa privat?
Vad jag tror att Jessica försöker säga till mig när hon efterlyser mer känslor är att hon lättare kan hantera min nedstämdhet efter en förlust om jag uppvisat glädje efter en seger. Då har jag placerat något på banken som hon kan leva på i kärvare tider. Nu är det som om jag tömmer mitt konto utan att sätta in något.
Jag byter till en pint lager och börjar känna berusningen. Jag tänker på de senaste veckorna, hur det varit sedan Jessica och jag pratade i köket och jag lovade att jag skulle ta tag i det. Det har krävts ansträngningar från min sida. När Liverpool har tappat onödiga poäng mot Newcastle har jag omedelbart efter slutsignalen dragit med Sigge ut för att spela fotboll. Under 1–4-matchen mot Spurs byggde vi lego framför TV:n de sista 20 minuterna. Jag tror det har haft en inverkan på Sigge, han har inte blivit lika nedslagen efter svaga insatser. Jag har slutat muttra surt i soffan, och han har tagit efter. Samtidigt: inom mig kokar frustrationen fortfarande lika starkt. På lång sikt klarar jag knappast av att bära mask varje gång det är match, och här kommer vi till fråga två: Varför påverkar resultaten mig så mycket? Jag tror att mycket handlar om att jag förväntar mig perfektionism från Liverpool. Jag förväntar mig mer än det jag hela tiden serveras.
Det råder inga tvivel om att mitt beteende i förhållande till Liverpool är en spegel av min personlighet. Jag städar till exempel vårt hus två gånger varje vecka. Jag kan inte slappna av förrän det är ordning och reda. Jag har väntat på ordning och reda i Liverpools försvarsspel sedan Rafael Benítez dagar. Jag tycker att det är jobbigt när jag inte ser raka linjer och tydlighet. Därför blir det psykisk misshandel varje gång Liverpools backlinje rör sig som ett börsindex. Delar av den frustration jag upplever med mitt supporterskap handlar alltså om att Liverpool konsekvent uppträder på ett sätt som är motsatsen till hur jag själv tar mig an saker. Jag bokade in en dräneringsfirma så fort jag märkte att vi hade fuktproblem i vårt hus, medan Klopp fortsätter att envisas med Dejan Lovren och Simon Mignolet. Dessutom vill jag inte slösa bort mitt liv på oväsentligheter och medelmåttighet. Jag har slutat umgås med personer som inte ger mig något, jag trycker på stopp efter tio minuter om jag anar svag dialog i en TV-serie. Jag har slutat köpa lådvin. Men jag fortsätter att lägga tid på ett högst ordinärt Liverpool.
En ligasäsong består av 3 420 minuter. Lägger man till tio cupmatcher adderas 900 minuter. Inklusive halvtidspauser landar vi på 5 040 minuter, vilket motsvarar 84 timmar. Två arbetsveckor går alltså åt till att bara titta på Liverpool under en säsong. Klubbjäveln har haft mig i sitt grepp i många år och inte förrän min egen avkomma satt bredvid mig i soffan insåg jag att det faktiskt går att ifrågasätta värdet av att hålla på ett lag. Jag orkar inte oroa mig för faktiska oväsentligheter, som om Emre Can ska stanna i klubben eller inte, när jag i egenskap av hypokondriker ändå oroar mig för så mycket. Jag har inte tid att vara nedstämd efter ett oavgjort resultat när jag kan vara dödligt sjuk i cancer om en månad. Bara att vara småbarnsförälder med heltidsanställning i tidningsbranschen (TIDNINGSKRISEN!) och med en unge på ett föräldrakooperativ som innebär att jag måste diska tre veckor per termin och ansvara för »utegruppen« borde vara skäl nog till att avveckla ett hopplöst supporterskap.
Kvinnan i baren frågar om jag ska ha ännu en öl.
– And a whisky! säger jag.
Innan jag loggar ut för kvällen vill jag nå fram till den sista frågan jag ställde till mig själv: Varför fortsätter jag att följa något med sådan inlevelse när jag vet att jag oftast ändå blir besviken? Den som miljontals supportrar ställer till sig själva varje vecka. Kanske är det så enkelt som att våra lags misslyckanden tillåter oss själva att leva med våra egna tillkortakommanden? Vi kämpar för att vinna småsegrar i vår vardag men förlorar inte sällan mot verkligheten, och då blir söndagens bortaförlust mot vilket jävla lag som helst en oönskad men eventuellt nödvändig påminnelse om att topptränade, utbildade och välbetalda människor också kan misslyckas. Våra usla lag gör oss själva till lite mindre usla. Och när … Nej, fan. Nu är jag full.
Vakten utanför grinden ber om mitt presskort. Han synar det.
– Sweden?
Jag nickar.
– You’re the new defender?
Det är ganska exakt 24 timmar kvar till avsparken mot Huddersfield och Jürgen Klopp ska snart hålla presskonferens på träningsanläggningen Melwood, ett Fort Knox-bevakat område i Liverpools västra utkanter. Vakten, som bjussade på ett skämt alldeles nyss, förvandlas så fort jag kliver genom grinden. Nu påminner han om en amerikansk passkontrollant, och när han för in mig i en liten hytt för fotografering förväntar jag mig en visitering och utfrågning om nyligen besökta länder. Han knappar på sin dator och godkänner till sist min närvaro.
Det är en fantastisk dag! Solen skiner på en blå himmel och jag är taggad! Jag traskar med lätta steg förbi bilarna på parkeringen som har fälgar som kostar mer än en badrumsrenovering. Innan jag åkte till Melwood satt jag på en lunchrestaurang i drygt en timme och filade på frågan som jag förhoppningsvis får ställa till Jürgen. Den får inte vara för komplicerad, den får inte vara formulerad på ett sätt som gör att han kan undvika att svara på den. Jag tänkte på Sigge när jag färdigställde frågan. När jag berättade för honom att jag skulle träffa Klopp tyckte han att jag skulle fråga varför han fortsätter spela samma försvarare som gör samma misstag vecka in och vecka ut. Det är en relevant fråga som inte var långt ifrån det som jag till sist kritade ner i min anteckningsbok: »Efter två år och fyra transferfönster har Liverpools försvar, utifrån både statistik och uppträdande, blivit svagare och svagare. Är det du eller spelarna som inte har förmågan att förbättra situationen?«
Ett 20-tal reportrar är på plats i lokalen för presskonferensen. Efter att ha följt i princip samtliga presskonferenser via Liverpools hemsida är jag förberedd på att inte en enda kommer att vara kritisk. Det är alltid samma försiktiga frågor om skadeuppdateringar, samma meningslösa formuleringar. »How is the mood in the squad after the last game?« (»Good!«) Tio minuter före Klopps annonserade entré kommer klubbens pressansvarige in i rummet. Omedelbart anar jag varthän det barkar. Presskillen berättar vilka reportrar som får ställa frågor och avslöjar turordningen. Jag nämns inte. Jag kommer inte att få ställa min fråga.
Den upprymdhet som jag kände bara några minuter tidigare ersätts av uppgivenhet, och när Klopp väl börjar prata övergår den i irritation. Den första frågan han får handlar om att han har haft en sällsynt vecka sedan Tottenhammatchen, en vecka utan cupspel, vilket borde innebära att truppen kunnat träna extra på försvarsspelet. Klopp berättar att de är medvetna om att det var för dåligt mot Spurs och att man har »worked on it«. »Of course«, säger han. Nästa fråga är inte en följdfråga om hur de har »worked on it«, utan istället en om att Dejan Lovren tagit bort »Liverpool« från sin »bio« på sitt Instagramkonto – något som indikerar att han mått dåligt efter att ha blivit utbytt efter 30 minuter mot Spurs. Fråga nummer tre: Hur känner Klopp inför att möta sin gamle kompis David Wagner, Huddersfields tyske tränare? Samma fråga ställs sedan två gånger till. Därefter vill två reportrar veta hur glad Klopp är över Rhian Brewsters framgångar med Englands P17-landslag. »How excited are you for him?« Efter 21 minuter rundar han av, utan att ha fått en enda fråga om det historiskt usla försvarsspelet. Istället har reportrar skrattat åt tränarens skämt som inte ens varit roliga och nickat förstående när han gjort utsvävningar på sin stundtals förvirrade engelska. Jag höjer armen i ett försök att få ordet, men Klopps 193 centimeter är redan på väg ut genom dörren.
Det är precis den här skiten som gör mig tokig! Jag får aldrig svar på hur det kan vara så här. Jag har aldrig hört Klopp prata på ett vettigt sätt om varför Liverpool under honom släppt in 33 procent av sina mål på fasta situationer. Eller varför Liverpool efter nio omgångar i ligan har släppt in 1,77 mål i snitt, vilket just nu är 0,5 fler per match än under fjolårssäsongen. Jag har inte förstått hur han hade mage att påstå att det inte finns fem bättre försvarare i världen än de som han redan har, något han sade en vecka innan Liverpool släppte in tre mål mot Watford. Jag får aldrig några svar som gör att jag tror att Klopp har förmågan att ordna försvarsspelet. Bara fler och fler frågetecken. Han väljer att lägga 400 miljoner kronor på Alex Oxlaide-Chamberlain som har ett år kvar på sitt kontrakt med Arsenal, men lägger inte ett öre på att förstärka defensiven – vilken i ärlighetens namn är skillnaden mellan att vara titelutmanare och en förlorad Europaplats. Alla ser det, till och med min sjuårige son, och sådana här obesvarade gåtor håller långsamt på att döda all min lust.
När jag lämnar Melwood är det inte med samma lätta steg.
Psykologer och forskare världen över har försökt dissekera oss som känner starkt för ett lag. Finns det fysiska förklaringar bakom vårt irrationella beteende? Kanske. En forskningsstudie på Georgia State University i USA fastslog att testosteronvärdena hos supportrar höjs dramatiskt efter en seger (i genomsnitt 28 procent), men också att de sjunker drastiskt efter en förlust (i genomsnitt 27 procent). Det blir som små rus när det går bra och som små depressioner när det går dåligt. Tyvärr känner jag bara delvis igen mig. När Sadio Mané avgör med matchens enda mål mot bottenlaget Crystal Palace är det mer som när jag ätit på en stjärnkrog: jag förväntar mig att tallriken ska vara varm när den serveras, allt annat är en besvikelse.
Det finns fler studier som jag har svårt att ta till mig, som den från ett universitet i Illinois. Tydligen ska upphetsningen som en supporter känner vid ett dramatiskt (positivt) avgörande vara densamma som sekunderna alldeles före ett samlag, vilket skulle förklara varför supportrar så gärna vill vinna. Va? Däremot nickar jag instämmande när jag läser rapporten From fan to fat? – en undersökning som fastslog att supportrar som upplevt en förlust i genomsnitt stoppar i sig betydligt fetare och sämre mat (28 procent mer än normalt) dygnet efter matchen än de som hade vunnit (16 procent mindre än normalt). Att äta en sallad efter 1–1 mot Newcastle känns som ännu ett straff, men att göra det efter 4–0 mot Arsenal känns inte alls lika främmande. Man är inne i ett positivt stim och vill bibehålla känslan av välmående. Men ju mer jag läser och dyker ner i avhandlingar, ju mer jag sitter på barer i Liverpool och funderar, desto mer benägen är jag att slå fast att det inte finns några enkla förklaringsmodeller till varför en supporter beter sig som den gör.
Samma kompis som menade att jag skulle gnälla lika mycket om jag höll på Real Madrid lanserade också en teori om att mitt förhållningssätt till Liverpool till stora delar handlar om självbedrägeri.
– Du säger att du kommer att sluta eller lugna ner dig bara Liverpool vinner en ligatitel eller fixar försvaret, sade han. Men du kommer att hitta nya saker att irritera dig på, det kan jag lova dig!
Han jämförde med hur många har det på jobbet. Ständigt tror man att det blir lugnare »bara man blir klar med den här jobbiga och tidskrävande saken«, men så blir det som bekant sällan. Det dyker alltid upp något nytt.
Jag sade till honom att jag inte höll med. För att jag tyckte att han hade fel eller för att jag ville att han skulle ha det? Jag vet ärligt talat inte.
Iskalla vindar sveper in på Anfield och från min plats på läktaren konstaterar jag att de första 20 minuterna mot Huddersfield är bland de sämsta jag sett. Huddersfield försöker inte ens göra något annat än att ha nio spelare bakom bollen, och Liverpool klarar inte av att dra upp tempot. Eftermiddagens mittbackspar Joel Matip och Ragnar Klavan vet inte om det, men fortsätter de så här slår de snart världsrekord i meningslösa passningar till varandra. Stämningen är dessutom den sämsta jag upplevt på Anfield. Det är så tyst. Från The Kop sjungs ingenting. Ett äldre, vänligt japanskt par sitter bredvid mig. Det är deras första Anfieldbesök. Mannen är utrustad till tänderna: keps, halsduk, matchtröja och Liverpools träningsbyxor. Han lever sig in i den dötrista matchen på ett sätt som får mig att bli avundsjuk. Hans fru läser David Lagercrantz senaste Milleniumbok på sin läsplatta.
Ett svagt avslut på mål från Mohamed Salah i den 26:e minuten får några av de 53 268 på läktarna att applådera. Den japanske supportern hoppar till i sin stol av upphetsning. Klavan passar till Matip. Jag tänker på hur speciellt det var när jag stod här för första gången, hur huden knottrades när You’ll Never Walk Alone sjöngs. Matip till Klavan. Jag tänker på Sigge. Jag vet att han just nu gungar fram och tillbaka i soffan av frustration. Hans små svettiga handflator vilar på hans knäskålar. Klavan till Matip. Det suger till i magen på mig. Jag saknar honom. Att få ett barn som delar mina känslor för ett fotbollslag var något jag fantiserade om redan innan jag blev pappa. Jag tror jag vet exakt när Liverpool började betyda något för Sigge. Liverpool hade precis förlorat på straffar mot Manchester City i finalen av Ligacupen. Sigge grät i mitt knä och jag rös av välbehag. Han hade fattat. Jag såg framför mig oändliga ögonblick av glädje och sorg med min son. När han blev lite äldre skulle vi åka till Anfield. Och när jag var borta skulle han göra samma resa med sitt barn.
Ute på Anfields gräsmatta fortsätter det i samma stil: ibland når bollen Jordan Henderson, som förgäves letar efter ett passningsalternativ. Så tillbaka till Klavan. Klavan till Matip.
Det närmar sig halvtidsvila när Liverpool från ingenstans tilldöms en straffspark. Salah lägger upp bollen. Nu står Sigge framför TV:n där hemma. Japanen kommenderar sin fru att lägga undan läsplattan. Folk ställer sig upp. Jag tar upp min telefon för att filma så att jag kan visa målet för Sigge när jag kommer hem. Salah missar.
Och det blir tydligt där och då: Jag har knappt varit nervös under den första halvleken. Straffmissen gör mig inte ens upprörd. Det är en helt ny känsla för mig – under alla mina år med Liverpool har det aldrig känts så här. Jag är helt avslappnad. Jag tar upp min anteckningsbok och skriver: »Varför inga känslor i dag?«
Kan det vara som så att det är för att inte Sigge är vid min sida? Är det så sjukt att jag bryr mig så mycket om Liverpool eftersom jag vet hur mycket det har börjat betyda för Sigge? Jag har sett hur besvikelsen fysiskt sköljer över honom efter ett sent mål från motståndarlag, och inget gör mig så nedslagen som att se min son ledsen. I dag ser jag ingenting av det. Det är en hisnande tanke. Sysslar jag med något slags skruvad emotionell curling? Är det därför jag inte har tålamod med medelmåttighet och en svag defensiv? Att heja på ett lag är att ge sig in i ett livslångt äktenskap där kriserna är så många och abstrakta att de aldrig riktigt kan redas ut, och vilken ansvarstagande förälder vill leda in sitt barn i något sådant? Men eftersom jag redan har öppnat dörren och han klivit in genom den med full fart vill jag så gärna att det ska bli lyckat.
Samtidigt uppvisade jag ett liknande beteende även innan Sigge fanns. Därmed är inte projektionen vattentät. Jag har vänt in och ut på mig själv de senaste dagarna och hittat en rad indicier som tycks förklara en hel del, men inte allt. Och det får fan räcka så. Precis som Klopp, Lovren och alla andra måste jag bara skärpa mig. Som jag så ofta säger till Sigge när vi själva spelar fotboll, eller när vi cyklar till hans fotbollsträningar: fotboll ska vara kul, det är det enda som är viktigt.
Så gör Sturridge 1–0 och plötsligt är det ett nytt Liverpool ute på gräset. Tempot ökar, Matip passar framåt istället för i sidled, Henderson hittar genomskärare. Snart kommer 2–0. När Wijnaldum stänker in 3–0 framför The Kop i den 75:e matchminuten ställer jag mig upp. Japanen är så glad att han kramar om mig. Hans fru lägger undan läsplattan och under resten av matchen sitter de hand i hand. Mannens leende är intakt tills domaren blåser för full tid. En hållen nolla, tre poäng. Tusentals människor skrattar, ler och omfamnar varandra när de vandrar ner och ut genom Anfields grindar. Så här kan det också vara att heja på ett lag. Ena stunden sitter man uppgiven och skakar på huvudet, tre mål senare studsar man iväg till supportershoppen med en bubblande känsla i bröstet. Det är skrämmande hur lättpåverkad man är.
När det blir min tur i kassan köper jag en ny Liverpooltröja till Sigge. Och en till mig själv. Det är nu det börjar, det är nu det vänder.