Visst serverar kiosken fyra olika varianter av energidrycken (cola, hallon, sockerfri och »vanlig« smak), men inför mötet med Sandhausen är det annars inte mycket som skiljer omgivningen runt Red Bull Arena i Leipzig från vilken annan tysk fotbollsstadion som helst. Folk går omkring med klubbfärgerna på halsdukar, matchtröjor och kepsar, mular i sig chiliwürst från papptallrikar och bälgar i sig fatöl som om det inte fanns någon morgondag. Det är fredagskväll och frånsett en kortvarig störtskur skiner solen ikapp med de chilisås-melerade mungiporna hos de förhoppningsfulla hemmafansen.
Supportrarna har skäl till optimismen. Deras storsatsande topplag är bara ett fåtal segrar från avancemang till Bundesliga och har vunnit de sju senaste hemmamatcherna, samtidigt som gästande mittenlaget Sandhausen har torskat tre raka.
När spelarna kommer ut för uppvärmning möts de av jublet från en redan halvfylld klackkortsida, och som en av de sista spelarna släntrar min gamla lagkamrat Emil Forsberg ut på planen. Trots att gräset badar i kontinental kvällssol har han hela överdragsstället på sig, såväl långärmad tröja som den typ av snäva syntetträningsbyxor som ett tag sålde så bra på Intersport i Sundsvalls stenstad att den fick namnet »Sundsvallsbyxan«. Det är inte så märkligt egentligen, det är fortfarande bara april och klockan är snart sex på kvällen, men han är ensam i laget om att vara så bekvämt påpälsad.
I ett avsnitt av Seinfeld säger rollfiguren George Costanza att han skulle drapera sig själv i sammet »om det var socialt accepterat«. Inom fotbollen är det socialt accepterat att lufsa omkring i mjukisdress hela uppvärmningen, klacka några bollar över sitt eget huvud och skjuta ett par plojskott från distans – bara man har socialt fotbollskapital nog. Och det har Emil Forsberg.
