Det började på Youtube. Sportfotografen Johanna Lundberg råkade en dag fastna framför en rad olika klipp som visade några av Irans bästa damfotbollsspelare i aktion. Hon fascinerades av spelarnas tekniska skicklighet och målmedvetenhet på planen, men när hon ville lära sig mer om kvinnornas idrottsvardag i Iran blev hon besviken – det fanns helt enkelt inte mycket att läsa. Johanna började göra egna efterforskningar och fick kontakt med Mina Hashemi, en landslagsmeriterad mittfältare som tvingats till många uppoffringar för att kunna göra det hon älskar mest: spela fotboll. Nu var Mina 31 år och en av nyckelspelarna i den statligt ägda storklubben Esteghlal FC. När vintern så kom till huvudstaden Teheran reste Johanna dit för att under två veckor skildra Mina Hashemis fotbollsliv.
Det blev inte som någon av dem hade tänkt sig.
Mina Hashemi började spela fotboll som elvaåring på gatorna i Sabzevar, staden i nordöstra Iran där hon växte upp. Många av hennes släktingar försökte övertala henne att spela volleyboll istället, eftersom de ansåg den sporten vara mer kvinnlig. Men hennes pappa uppmuntrade henne. Då det inte fanns något organiserat tjejlag i Sabzevar spelade Mina till en början med killar. Hennes pappa klippte hennes hår kort och försåg henne med kepsar. Han rådde henne: »Prata inte för mycket så att de upptäcker att du är tjej!« Mina lärde sig att vara tyst och försökte spela som killarna gjorde.
Som 14-åring flyttade Mina till en idrottsskola fyra timmar bort. Där fick hon för första gången spela i ett organiserat tjejlag – visserligen bara i inomhusvarianten futsal, men Mina var lycklig ändå. Med sina egenskaper – teknisk, bra spelförståelse, stark i luften – fick hon också med tiden chansen på en riktig fotbollsplan och 2007 togs hon ut i landslaget. »Kvällen innan vi åkte lade jag fram min landslagsdräkt, den var det dyrbaraste jag hade och jag hade inte bytt ut den mot någonting i världen«, säger hon. I sina två första landskamper, mot Vietnam och Burma, gjorde Mina två mål.
