Det började på Youtube. Sportfotografen Johanna Lundberg råkade en dag fastna framför en rad olika klipp som visade några av Irans bästa damfotbollsspelare i aktion. Hon fascinerades av spelarnas tekniska skicklighet och målmedvetenhet på planen, men när hon ville lära sig mer om kvinnornas idrottsvardag i Iran blev hon besviken – det fanns helt enkelt inte mycket att läsa. Johanna började göra egna efterforskningar och fick kontakt med Mina Hashemi, en landslagsmeriterad mittfältare som tvingats till många uppoffringar för att kunna göra det hon älskar mest: spela fotboll. Nu var Mina 31 år och en av nyckelspelarna i den statligt ägda storklubben Esteghlal FC. När vintern så kom till huvudstaden Teheran reste Johanna dit för att under två veckor skildra Mina Hashemis fotbollsliv.
Det blev inte som någon av dem hade tänkt sig.
Mina Hashemi började spela fotboll som elvaåring på gatorna i Sabzevar, staden i nordöstra Iran där hon växte upp. Många av hennes släktingar försökte övertala henne att spela volleyboll istället, eftersom de ansåg den sporten vara mer kvinnlig. Men hennes pappa uppmuntrade henne. Då det inte fanns något organiserat tjejlag i Sabzevar spelade Mina till en början med killar. Hennes pappa klippte hennes hår kort och försåg henne med kepsar. Han rådde henne: »Prata inte för mycket så att de upptäcker att du är tjej!« Mina lärde sig att vara tyst och försökte spela som killarna gjorde.
Som 14-åring flyttade Mina till en idrottsskola fyra timmar bort. Där fick hon för första gången spela i ett organiserat tjejlag – visserligen bara i inomhusvarianten futsal, men Mina var lycklig ändå. Med sina egenskaper – teknisk, bra spelförståelse, stark i luften – fick hon också med tiden chansen på en riktig fotbollsplan och 2007 togs hon ut i landslaget. »Kvällen innan vi åkte lade jag fram min landslagsdräkt, den var det dyrbaraste jag hade och jag hade inte bytt ut den mot någonting i världen«, säger hon. I sina två första landskamper, mot Vietnam och Burma, gjorde Mina två mål.
Mina spelade totalt åtta år i landslaget. Stoltast av alla var hennes pappa, men när dottern vann nickdueller och gjorde mål var han aldrig på plats. I Iran är det förbjudet för män att gå på damfotboll. Mina säger: »Jag kräver inte mycket, jag täcker mig enligt lagen. Det enda jag vill är att åtminstone min familj ska få se mig spela.« 2014 lades Irans damlandslag ner. Spelarna lider av ett moment 22: eftersom damfotbollen är lågt prioriterad är det ont om kvinnliga tränare, samtidigt kan de inte dra nytta av kunskaperna inom herrfotbollen eftersom män officiellt inte tillåts träna kvinnor.
Minas årslön från Teheranklubben Esteghlal FC var knappt 50 000 kronor. Herrarna i samma klubb tjänar miljonbelopp varje år. Under hösten 2016 slutade Minas lön att betalas ut och i november lades damlaget ner. »Varje dag utan fotboll är en förlorad dag för mig«, säger Mina, som parallellt med klubbletandet tränar två ungdomslag. Det ger henne en blygsam inkomst, men engagemanget i nästa generation har också andra skäl. »Jag önskar att jag hade fötts tio år senare. För mig känns det som om det är för sent, men jag vill förbereda de unga spelarna. Jag vill ge dem det jag inte fick. Om tio år kommer folk här att vara mer positivt inställda till damfotboll. Jag måste i alla fall tro det.«
