Välkommen till Offside, »Brännan«!

Ni som hunnit bläddra igenom det nya numret har noterat att ett nytt kröniköransikte gör Offsidedebut.

Tidigare har vi haft spelarkrönikörer i form av Mikael Danielson, Henrik Rydström, Per »Texas« Johansson, Mattias Jonson, Philip Haglund, Kristian Haynes och Lisa Ek, men sedan Lisas sista krönika i 2014 års avslutande nummer har vi tagit en paus från den typen av krönikör från elitfotbollens insida. Det som i början var en särpräglad inblick i livet som proffs spelade ut sin roll i takt med fotbollsspelares ökade sociala medier-närvaro, bloggar och klubbarnas egna webb-TV-kanaler.

Men nu är pausen slut. Från och med det aktuella numret har vi gett Andreas Brännström förtroendet som tränarkrönikör året ut. Kul, tycker vi, och en möjlighet att få insyn i den svenska, nu så intressanta tränarbubblan. En tränare kan, med sin fullmatade fotbollshjärna och högre ansvarsposition, bidra med nya perspektiv.

I det här fallet handlar det om en klubblös tränare, men »Brännan« är i allra högsta grad en del av den där bubblan. Och så sent som i går kväll skrev Fotbollskanalen om Brännans extraknäck för Uppsalaklubben Sunnersta AIF i division 5.

Någon pompös podiepresskonferens för att presentera vårt nyförvärv bjuds det inte in till, men för att välkomna Andreas in i Offsidevärmen gör vi vad både han och vi gör bäst: pratar fotboll.

Inget Allsvenskan, med varken Dalkurd eller Blåvitt, men division 5 alltså?
– Ja, men det är inget nytt. Jag har jobbat där förut och hjälpt till. Så jag känner många i föreningen. Det är bara att det dyker upp i media nu. Tidigare har ingen brytt sig.

Vad hjälper du till med?
– Främst ledarutbildningar, att stötta ledare, och så finns jag till hands för ett par träningar i veckan. Men jag kommer inte ha hand om något.

Ett klassiskt »bollplank«, som Hasse Backe skulle säga.
– Typ.

Hur blir det att följa den svenska tävlingssäsongen utifrån istället för på en tränarbänk?
– Det är ju konstigt. Speciellt nu när det närmar sig. I december eller den 10:e januari, med träningsstart i minus 20, kunde det kanske kvitta, men nu när säsongen är en vecka bort börjar det bli klia i fingrarna.

Vad med Allsvenskan blir mest intressant att följa?
– Det går alltid trender i fotboll, som håller i sig i några år. I år pratar nästan samtliga klubbar om att bygga ett eget spel, ha bollen, »kontroll«. Det är en serie som har förändrats mycket på bara tre år. Det blir intressant att se vart det tar vägen, för alla 16 lag kan inte ha bollen och kontrollera spelet. Och alla kan inte vinna hela tiden. Hur många står fast vid sin trebackslinje och sin kontrollerande spelidé när resultaten inte går som de vill och det blåser i maj?

Har den här taktiska trenden varit uppenbar under försäsongsmatcherna?
– Träningsmatcher är lite luriga. Det testas mycket, och i år kanske det har testats ovanligt mycket. Då är det just »treback« och kontrollspelet som många, både i Superettan och Allsvenskan, försökt få in. Eller… man kallar det treback men ofta är det egentligen »femback«. Och lägger du ihop femback med kontroll handlar det om att spela säkrare, att inte tappa boll på fel ställe och att undvika svängiga matchbilder. Så även om det låter härligt kan det istället bli chansfattiga matcher av det.

Hur blir det så?
– Generellt har lagen använt fler spelare centralt. Risken är att det blir en massa folk där och gör matchbilden lite låst. Man sätter bara ner en extra mittback och stänger till. Under försäsongen har de allsvenska lagen haft extremt svårt att städa av Superettanlagen, och till och med vissa divison 1-lag. I många matcher har det varit svårt att se vilket lag som är allsvenskt och vilket som tillhör en lägre serie.

Gillar du att tippa?
– Jag brukar inte tippa så mycket. Men det kan jag göra.

Det behövs inte. Men vilket lag ser starkast ut inför säsongen?
– Det är svårt att ta bort Malmö i det där. De har väl nio raka segrar nu. Jag tycker ändå inte att de har samma bänk som förra året, då de kunde byta in superspelare som avgjorde matcher hela tiden. Men det är imponerande att de ändå kan se så bra ut, trots en ordentlig spelaromsättning.

Vilka utmanar?
– I dessa tider är det intressant att se Djurgården, som nästan är lite »old fashion« i sitt spel och inte pratar om sådant där nymodigt. Det är konstigt: vad alla lag gjorde för tre år sedan sticker man ut med i år. De är konsekventa, jobbar jäkligt hårt, precis som förra året, och ser gedigna ut med en bra centrallinje. Så jag skulle nog välja ut Djurgården som en outsider.

Finns det någon specifik spelare du har ögonen på?
– Han har blandat och gett lite, och mest spelat kant på A-lagsnivå, men Mattias Svanberg i Malmö har fruktansvärd potential. I cupsemin åkte han upp till Östersund och spelade centralt, och gjorde Malmö jäkligt mycket mer dynamiska. Det är svårt att säga när en talang ska slå i Malmö eftersom det är sådan konkurrens, men antingen slår han i år eller nästa. Han har legat på Alexander Isaks nivå i flera år.

Och tränare?
– Det blir kul att se vad Thelin gör med Elfsborg. Jag har inte sett dem så mycket än, bara matchen mot Gais som de förlorade. Han gjorde det bra i Jönköping med begränsat material, och nu ställs det högre krav än att bara »se bra ut« med ett bottenlag. Nu krävs resultat också.

På tal om resultat kontra hur det ser ut. Det är landslagstider och i Janne Anderssons landslag har melodin varit att faktiskt vinna, snarare än att spela ut någon. Går du igång på landslaget?
– Träningsmatcher brukar inte vara så intressanta men nu närmar sig ett VM. Då är det alltid intressant att leta efter tendenser som kan överraska. De flesta platserna är satta, men jag hoppas att någon joker kan kliva in och göra en »brolinare«. Om det blir Ken Sema eller någon annan. Hiljemark har varit borträknad men med sin form har han ett bra läge att nypa en av innermittfältsplatserna, där det ändå finns ett litet frågetecken nu. Sådant är kul att följa.

Till sist: Som Arsenalsupporter har du dubbla perspektiv på Wengers gärning, dels som tränare och dels som supporter. Kan det uppstå stridigheter mellan din tränarhjärna och ditt supporterhjärta?
– Absolut. Som yngre var jag mer aktiv när jag följde matcherna, jag skrek framför TV:n och höll på. Jag har tappat det lite och ser på matcherna med ett bredare och mer analytiskt perspektiv. Det är lite tråkigt. Jag kan avundas de som har sitt lag att engagera sig i en gång i veckan. Men det svider ändå att se Arsenal så här, och jag är lite glad att det svider. Det betyder att jag fortfarande känner lite.

Och Wenger?
– För några år sen, vid bygget av nya arenan, kände jag att man bygger en klubb som står kvar när han lämnar – bra! Men efteråt har man faktiskt inte tagit några sportsliga steg. I varje seriepremiär ser det ut som föregående säsong. Wenger var en föregångare, han förändrade engelsk fotboll och sättet att scouta och träna, han var före sin tid. Lite som när Federer dök upp och satte en ny tennisribba: »Det här är nivån nu.« Så var han för engelsk fotboll. Men nu är han ifatt- och omsprungen.

Upp till dig att sätta en ny krönikörribba nu då. Välkommen till Offside!
– Tack!

I sin premiärkrönika jämför Andreas Brännström den allsvenska tränarkarusellen med högstadiediskon. Läs den här!

Publicerades 23-03-2018. Artikeln är skriven av .
Annons

Jesper Högström: »En befrielse att formulera den blågula pinan«

Ni som har sett Filip och Fredriks nya rulle på bioduken känner till Köpings ikoniske »tårtgeneral« Hasse P. Men han var varken den ende eller förste »generalen« som satte Köping på Sverigekartan.

76 år innan Hasse P fick tårtdille stod Kalle »Köping« Gustafsson för Sveriges första landskampsmål i fotboll, och på Svenska fotbollförbundet styrde och ställde en ryktbar sekreterare med rötterna i Köping. I den nyutgivna boken Blågult – historien om Sveriges herrlandslag i fotboll skriver Jesper Högström om Anton Johansons motsägelsefulla natur:

»Telegrafkontrollören Johanson från Köping, eller ›Fotbollsgeneralen‹ som han kom att kallas, är en av de mest utskällda idrottsledare Sverige någonsin ägt. Han var en rufflare, intrigör och grandios maktmänniska som dock inte saknade försonande drag.«

Den hårdhänte fotbollsgeneralen spelade en huvudroll i den infekterade osämja mellan göteborgare och stockholmare som präglade landslagets tidiga år, och som Jesper Högström skildrar i den inledande delen av Blågultboken. Den innehåller även okända berättelser om spelarstrejker, konflikter inom laget och landskampen då en berusad svensk anfallare togs ut i startelvan. Ni hör ju: detta är en läsvärd bok.

Från och med i dag finns kapitlet om landslagets första, stapplande steg att läsa på offside.org. Det är just nu upplåst och läsbart för alla: »Så föddes Blågult«.

 

Medan Janne Anderssons älskvärda svenska landslag förbereder sig för VM är det få som gärna blickar tillbaka till den föregående eran: de mörka Hamrénåren.

Det gör Jesper Högström.

I samband med veckans nyutgivning av Jespers blågula bok ringde jag upp författaren för att snacka tillputsning och Hamrénförakt.

Hur var det att skriva om landslaget igen?
– Jag är glad över att jag fick möjlighet att göra uppdateringen. Inte bara för att den är gjord för att Sverige gick till VM, utan också för att det gick väldigt snabb när jag skrev den första utgåvan. Jag har alltid haft i bakhuvudet att somliga partier går att putsa till. Sedan var det kul att uppdatera den med vad som har hänt de senaste tio åren.

Fast det låter inte jättekul med tanke på hur de åren har sett ut.
– Största delen av perioden, sedan 2007 egentligen, har varit ett stort lidande. Under Hamrénperioden kände jag mer och mer avsmak för landslaget. Men det var samtidigt skönt att formulera för mig själv vad det var som var så jobbigt med landslaget under den perioden. Att sätta det i ett sammanhang.

Hamrén får sina fiskar varma?
– Det får man väl säga. Vad som har slagit mig är… Jag fattade att många inte gillade Hamrénregimen, men det är få som går tillbaka och undrar hur fan det kunde bli på det där viset. Vad hände? Det är lite som Sovjetkommunismen: ett experiment som mänskligheten måste genomföra någon gång för att inse viktiga saker om världen. Vad som var speciellt med den tiden var att det i första hand inte handlade om bristfälliga resultat, utan att hela stämningen kändes så dysfunktionell och konstig.

Var det roligare att skriva om dagens hyllade landslag?
– Såtillvida att jag återupptäckte glädjen kring att följa landslaget, om jag talar mer som blågul supporter. Jag blev glad när Janne kom in som förbundskapten, han var vad jag själv verkligen ville ha. En annan sak jag kan säga, som egentligen är mer negativt om det senaste kapitlet: När jag skrev den första utgåvan för tio år sedan var det relativt lätt att få spelare att prata om hur det hade varit. Nu märker jag, om man läser de nya kapitlen, att det har blivit väldigt svårt att få människor att prata öppet. Det blir en del anonyma citat, vilket jag egentligen inte gillar, men det är en spegelbild av hur medieklimatet har blivit. Folk vaktar sin tunga mer.

Men boken är ändå läsvärd?
– Det hoppas jag! För att summera: Jag har uppfattat stora delar av de senaste tio årens svenska landslagshistoria som en pina och prövning. Därför har det känts nästan som en befrielse att försöka formulera hur det har varit och hur det har kunnat bli på det viset.

Därmed tackar jag Jesper för hans tid och tar mig friheten att själv besvara min avslutande, högst ledande fråga: Ja, nyutgåvan av Blågult är läsvärd. Med unik närhet och nöjsam ton skildrar Jesper 110 års svensk fotbollshistoria på ett underhållande och insiktsfullt sätt.

Kapitlet om Hamrénåren kan ni läsa här: »The icke-shining«.

Och beställ boken här!

Publicerades 22-03-2018. Artikeln är skriven av .

Tävling! Vinn boken Alkisbarn av Robert Laul

Sportjournalisten Robert Laul levde ett dubbelliv. När något hände inom svensk eller internationell fotboll var han på plats för att rapportera. Robert träffade stjärnor som Ronaldo, Neymar och Zinedine Zidane, han följde Zlatan Ibrahimovic och Lars Lagerbäck.

På nätterna drack han sig så berusad att han inte mindes vad som hände.

Efter drygt ett års nykterhet började Robert skriva den här boken. I Alkisbarn beskriver han hur beroenden och psykiska sjukdomar har vandrat genom generationer i hans släkt. När börjar ett missbruk, och när slutar det?

Svara på frågan: »Vilken klubb på västkusten spelade Robert Laul elitfotboll med mellan åren 1998 och 2000?« med ett mail till tavling@offside.org så är du med och tävlar om ett exemplar. Tävlingen avslutas fredagen den 6/4 och vinnarna meddelas via mail.

Lycka till!

Publicerades 22-03-2018. Artikeln är skriven av .

Nummer 2/2018 i butik!

Årets andra nummer har landat – överallt!

Nu har vårt splitter nya, våriga nummer nått fram till både prenumeranter, butiker och offside.org.

Här lockar Offsides chefredaktör Johan Orrenius med några av alla godbitar som numret innehåller:

Där satt den, Johan!

Publicerades 22-03-2018. Artikeln är skriven av .
Annons

Magnus Hagström tillbaka på The Den

»De ser sig som en sista utpost mot den moderna fotbollens framfart.«

I vårt purfärska nummer bestämmer sig en förvirrad Magnus Hagström för att ta itu med sitt nästan 40 år gamla förhållande till Millwall – en klubb som inte riktigt vet hur de ska hantera sin nya identitet.

När Magnus skrev den hyllade supporterskildringen »Besatt av Millwall« för 18 år sedan höll klubben på att förändras. En ny, fräsch arena skulle sudda ut bilden av Millwall som ett våldsbejakande pöbellag för underklassen. Kanske kunde en modern stadion locka moderna supportrar?

Riktigt så enkelt var det inte, konstaterar Magnus i det uppföljande reportaget »Tillbaka till The Den«. Utan att avslöja för mycket för er som ännu inte läst texten: Visst har saker och ting förändrats, men den där själen som en gång i tiden gjorde honom »besatt« gör sig också påmind.

Offside ringde upp reportageförfattaren för att snacka uppdaterade Millwallkänslor efter hans nya nedslag i sydöstra London.

– Det var väldigt annorlunda jämfört med när jag var som mest aktiv, säger Magnus. Det är fascinerande att så mycket kan ändras på så kort tid, och min bild av Millwall som stenhårt lokalförankrade fick sig en riktig törn. De flesta supportrar bor numera fyra, fem mil från arenan. Men så är det att skriva den typen av personligt reportage; man går in med en förutfattad bild och så får man kolla huruvida den stämmer.


Var något sig likt?
– Det fanns ändå kvar en känsla av det där gamla som de uppenbarligen värnar om. Det ska vara old school, både bland fans och inom klubben. Som jag nämner i texten: de fungerar fortfarande som någon sorts motståndspost till den moderna fotbollen.

Det gillar du.
– Såklart! Det är intressant med klubbar som har en slags orubblig identitet. I Millwalls fall är den lite diskutabel men de har ändå en tydlig själ. Det finns något mer än att bara få fram ett lag som vinner matcher. Det naturliga för mig hade kanske varit att hålla på en klubb som liknar mitt svenska lag, Hammarby. Typ »Englands Hammarby« eller »Italiens Hammarby«. Men genom att vurma för Millwall får jag något helt annat på köpet, det blir liksom en dimension till i supporterskapet.

Hur menar du?
– Medan Hammarby är väldigt öppet och inbjudande är den här klubben nästan tvärtom. Jag tycker att det är fascinerande med den där »fuck ’em all«-attityden.

Har ditt förhållande till Millwall stärkts sedan du skrev reportaget?
– Nu är jag lite mer engagerad igen. Det kommer inte dröja 13 år till nästa Millwallresa. Nu är det dessutom spännande eftersom de går rätt bra, som nykomlingar är de inte långt ifrån playoffplatserna. Om de går upp till Premier League kommer den här arenan att skilja sig enormt från de övriga. För 2000-talets fotbollsåskådare skulle The New Den vara en helt ny upplevelse. Det finns exempelvis inte en enda parkeringsplats vid arenan. Här finns ingen komfort, och den går inte att skapa heller.

Då hoppas vi att Millwall snart kommer och smutsar ner Premier League igen.
– Det hade varit roligt att se hur det tas emot.

Reportaget »Tillbaka till The Den« finns att läsa i Offside #2/2018 som når prenumeranter och butiker den här veckan. Numret finns även att läsa i PDF-form här på offside.org, och Magnus Millwallreportage går att läsa i webbformat här. Läsning som rekommenderas!

Publicerades 21-03-2018. Artikeln är skriven av .