Tillbaka till The Den

När Roy Larner i fjol satte stopp för ett terrordåd i London samtidigt som han vrålade »Fuck you, I’m Millwall«, hyllades han långt utanför Englands gränser. För Offsides Millwallsupporter väckte händelsen mest en gnagande ambivalens till liv: Vad är det för klubb som jag har omfamnat i snart 40 år?

Lördagskvällen den 3 juni 2017 drabbas de som råkar befinna sig på London Bridge för en brutal terrorattack av tre jihadister med IS-sympatier. Med en vit skåpbil manglar terroristerna urskillningslöst ner folk på bron. Efter att ha utfört dådet, som kostar tre personer livet och skadar mångdubbelt fler, kraschar de bilen vid närliggande Borough Market och beger sig ut för att attackera fler med sina 30 centimeter långa knivar. Ytterligare fem personer får sätta livet till. Men det är också där de ska möta sin överman, 47-årige Roy Larner från Peckham i södra London.

När terroristerna stormar in på Black & Blue Steakhouse känner Roy inte till mördandet. Det han istället ser är några personer, varav en klädd i Arsenaltröja, som attackerar folk och skriker om islam. Han reagerar instinktivt, så som han gjort många gånger förut. Med orden »Fuck you, I’m Millwall« går han till motattack. Utan vapen lyckas han hålla tillbaka terroristerna och ger därmed de andra restauranggästerna tid att fly. Själv blir han rejält knivskuren i hals, huvud, bröstkorg och händer, men han lyckas få mördarna att backa. Strax därefter kommer polisen och skjuter ihjäl de tre knivbeväpnade männen.

Roy blir snabbt körd till sjukhus och genomgår ett antal operationer som räddar hans liv. Under dagarna efter terrordådet är han den stora hjälten. Roy tituleras »The Lion of London Bridge«, vilket anspelar på Millwall FC:s smeknamn »The Lions«, och är omskriven överallt. Det börjar cirkulera namnlistor som kräver att han ska tilldelas modighetsutmärkelsen The George Cross, och en kommersiellt vaken tröjtillverkare tar blixtsnabbt fram en T-shirt med hans stridsrop »Fuck you, I’m Millwall« tryckt på bröstet. Klubbnamnet Millwall FC flyger över världen, och den här gången har de vanligtvis medföljande epiteten »beryktad« och »känd för sina huliganer« inte enbart negativ klang.

Annons

TV-personligheten Piers Morgan, känd Arsenalanhängare, uttalar sig i TV-programmet Good Morning Britain: »Millwalls fans får mycket kritik och ofta är den välförtjänt. Men det finns tillfällen då man gärna har Millwallfans omkring sig, och det här var ett sådant tillfälle.«

Själv satt jag hemma i Stockholm, både förbryllad och förvirrad. Jag insåg att det var hög tid att åka tillbaka till södra London.

 

I augusti 1980 blev Millwall mitt lag. I likhet med tusentals andra unga skandinaver hade jag och mina kompisar under några år börjat åka till England för att se på fotboll på ett sätt som inte riktigt gick att göra hemma. Sångerna framförda av tusentals åskådare på packade ståplatsläktare lockade, men också att det fanns en kompromisslöshet hos fansen. Här levde man för sitt lag och supporterskapet hade en helt annan bredd än hemma, där vi svenskar i de små klackarna var rätt isolerade från övrig publik. Vi fick snart koll på vad de olika lagen hade för status och rykte, och för oss handlade det om andra saker än läget i tabellen. Var sjöngs de fyndigaste sångerna? Hur många åkte på bortamatcher? Vilka supportrar utmanade motståndarfansen genom att ta sig in på deras läktare och ställa till bråk?

Hybris. Millwall hade storslagna planer på att kalla sitt nya hem från 1993 »London Stadium«. Förhoppningen var att en ny och mer köpstark publik skulle hitta till den nya arenan. Men så blev det inte, klubben fick leva med sin gamla kärnpublik och snart återtog man arenanamnet The New Den.

Millwall FC

Grundad: 1885 under namnet Millwall Rovers.

Arena: The New Den sedan 1993. Kapacitet: 20 146.

Serie: The Championship.

Meriter: FA-cup-final 2004 mot Manchester United, förlust 0–3. Två säsonger, 1988–1990, i högsta divisionen.

Spelarikoner: Barry Kitchener (flest matcher, 602), Neil Harris (flest mål, 138) och Teddy Sheringham (fick sitt genombrott i Millwall och bildade anfallspar med Tony Cascarino).

Det var inte direkt så att vi ville vara med och slåss, men det fanns en lockelse i att vistas i en potentiellt farlig miljö. Det var möjligheten att få uppleva något äkta, något som kunde tillfredsställa alla de där känslorna som bodde i våra tonåriga bröst. Vi ville bli en del av den engelska läktarkulturen och använde de 24 timmar långa färjeturerna med Tor Line mellan Göteborg och Harwich till att lära oss tala om fotbollen på rätt sätt. Nil–nil – absolut inte zero–zero. One all – inte one–one. Crystal P kallades Palace, Queens PR hette QPR, om Nottingham sade man bara Forest. Och för guds skull: Spurs – aldrig Hotspurs.

Efter att ha betat av de större Londonklubbarna var det dags att besöka Millwalls hemmaarena The Den i sydöstra London. Redan vid tunnelbanebytet på Whitechapels station kände Gunnar, Tobbe och jag att det här var något annorlunda. Linjen som skulle ta oss till New Cross Gate hette East London Section, och alltså inte något med »Line« som de övriga på den färgglada tunnelbanekartan. Vagnarna var större och skramligare än på de andra linjerna; när vi satte oss yrde dammet om sätena. Resan gick mestadels ovan jord och vi tittade ut över fält fyllda med skrot, slitna punkthus och halvt övergivna spårområden. Framme vid stationen följde vi den lilla ström av folk som vi förstod var på väg till arenan, och längs Brocklehurst Street passerade vi bostadshus med utslagna rutor och höga murar.

»Fotbollen i Sverige liknade alltmer den som en gång lockat mig till återkommande Englands­resor.«

Utanför arenan var det inte heller det vanliga myllret av souvenirförsäljare, svartabörshajar, turister och fans uppklädda från topp till tå i sitt lags färger. Vi hade kommit till Millwall när de var riktigt på dekis, och den lilla publik som var där för att se sitt lag verkade inte alls se fram emot matchen. Inne på arenan var det ståplatser på tre av de fyra läktarsektionerna, strålkastarfundamenten stod direkt på läktaren och den skeva betongen var sprucken på flera ställen. Millwall förlorade ligacupmatchen mot Watford med 2–0 och det största jublet kom när motståndarlagets svarta stjärna Luther Blissett sparkades ner.

Det fanns inget som helst insmickrande i hela upplevelsen, men för mig var känslan omedelbar: Det var det här jag ville åt.

Annons

Under åren som följde växte intresset till besatthet. Jag slutade helt gå på andra matcher i England, det var bara Millwall som gällde och jag åkte över flera gånger om året. Jag pluggade på om klubbens historia, lärde mig hur den startats av skotska arbetare i en marmeladfabrik på Isle of Dogs 1885 och snart blev hamnarbetarnas lag. Jag fick koll på hur Millwallpubliken redan i början av 1900-talet ställde till bråk. Jag köpte de färgglada veckotidningarna Shoot och Match om de hade något om Millwall för att kunna studera den aktuella spelartruppen. Jag klippte ut ett heraldiskt lejon från ett lakan och sydde fast det på ryggen på en blå tunika – det blev min egen Millwalljacka. Och jag lärde mig hur man skulle säga Millwall på rätt sätt. De dubbla konsonanterna ska varken höras i första eller andra ledet: »Mi-wå«.

1985 åkte jag på min första arrangerade bortaresa. Vi skulle samlas utanför New Cross Gate, men när jag kom dit blev jag osäker på om jag verkligen hamnat rätt. Folket på plats såg snarare ut att vara på väg till en seriematch i bridge. Busspassagerarna var helt enkelt inte de man förväntar sig att se som fans till ett erkänt huliganlag. Jag hade svårt att tänka mig att pensionärsparen längst fram, som småpratade och drack te från medhavda termosar, skulle förvandlas till besinningslösa våldsverkare. Jag hade också svårt att se en slagskämpe i den mustaschprydde man i 40-årsåldern som satt tyst bredvid mig under hela resan. Hemma åkte jag ibland supporterbuss för att se Hammarby någonstans ute i landet och var därför van vid skrålande tonåringar, pisspauser och minst en spya per resa.

 

I Millwallbussen rådde lugnet. Inte en öl öppnades, inte en sång stämdes upp. Men i Swansea möttes vi av hundratals poliser som vallade oss från bussen till arenan Vetch Field, och innan vi fick komma in filmades var och en. Jag registrerades som potentiell Millwallbuse tillsammans med glada tanter från sydöstra London.

Det var inte bara vi i supporterbussen som tagit oss till Wales, totalt hade några hundra Millwallfans samlats på bortaläktaren när matchen blåstes i gång. Och jag fick ännu en anledning att förundras vid en jämförelse med Sverige. De som åkte på bortamatcher med Bajen på 1980-talet var en tämligen homogen grupp. Alla var i ungefär samma ålder och vi var alla klädda i grönvitt. Ingen kunde ta miste på vad vi gjorde i stan, och på läktaren placerade vi oss tätt ihop för att sjunga fram vårt lag. Men de som åkt till Vetch Field gjorde det som individer. Här fanns inget behov av att tränga ihop sig.

Utspridda över hela den rymliga ståplatsläktaren lutade sig folk mot järnräckena. Men när någon tog upp en sång sjöng man med utan att snegla på grannen. Här fanns ingen rädsla att göra bort sig. Det var fotbollskultur. Människor i olika åldrar som rest 25 mil för att se sitt lag utan att göra någon större sak av det än att se det som en självklar beståndsdel i livet.

I efterhand framstår besöket i Wales som en avgörande händelse. När Millwall tre år senare för första gången tog steget upp till First Division, dåvarande högsta nivån, var det självklart för mig att vara på plats och hänga med på tågresan till Hull där en seger skulle innebära uppflyttning. Den här gången var vi betydligt fler än vid resan till Swansea: ungefär 5 000 hade åkt upp till Boothferry Park den 7 maj 1988, i bilar, bussar och tåg. I min vagn samsades de vanliga fotbollssupportrarna med äldre män, kvinnor och barn. Ölen flödade, men det rådde ingen aggressivitet i luften utan alla var glada och förväntansfulla. Och matchen blev precis som vi hoppats. Efter ett tidigt mål kändes resten av matchen som en triumffärd. Det jublades åt varje passning, varenda tackling och vid minsta bollkontakt av Millwallspelare.

 

När slutsignalen äntligen kom kunde polisuppbådet inte hindra fansen från att storma planen. »We’re proud of you, we’re proud of you, Millwall«, ljöd sången. Jag sjöng med, kände mig också stolt och hade en klump i halsen. Runt om mig stod gamlingar med tårar rinnande nedför kinderna, och när jag i dag, 30 år senare, skriver om saken känner jag åter hur det stockar sig.

Jag bestämde mig för en än mer helhjärtad satsning när laget för första gången skulle spela på högsta nivån. Några dagar in på nyåret 1989 köpte jag enkelbiljett till London med ambitionen att hitta ett jobb och bli kvar under vårsäsongen. Tanken var att jag skulle bo inneboende hos någon snäll tant som med jämna mellanrum frågade om jag ville ha en kopp te. Men boendet i London såg inte riktigt ut på det sättet. I stället hamnade jag i ett dåligt uppvärmt hus där tolv personer delade kök och fyra rum. Det blev ändå okej. En av australiensarna i huset hjälpte mig hitta ett jobb som labourer på ett bygge, alltså en som gjorde de okvalificerade jobben. Det passade mig bra. Jag var på plats och kunde se Millwall både hemma och borta.

När klubben ytterligare några år senare beslöt att riva sin arena där man hållit till sedan 1910 var jag så klart där för att se sista matchen, mötet med Bristol Rovers den 6 maj 1993. Och i likhet med många andra var jag inne på planen efter matchen för att förse mig med minnen. Med hjälp av en liten ficksax klippte jag ut små bitar av ena målnätet. När folk såg vad jag sysslade med bildades en kö av fans som ville ha sin egen bit.

När de till sist rev The Den tänkte jag mig en framtid med återkommande resor till södra London, min passion för Hammarby skulle kombineras med vurmen för en klubb som på många sätt var antitesen till Bajen. Det skulle bli det bästa av två världar.

 

Som bekant blir saker inte alltid som man tror. Livet tog andra riktningar; med ett fast jobb på Kungliga biblioteket och så småningom en lite stabilare tillvaro med flickvän kändes det inte lika angeläget att pysa i väg för att se ett engelskt fotbollslag titt som tätt. Jag hade mer och mer börjat inse att det supporterskap som verkligen betydde något på djupet fanns här hemma. Fotbollen i Sverige liknade alltmer den som en gång lockat mig till återkommande Englandsresor. Det var ju i en fotbollskultur jag ville leva och den fanns faktiskt i mitt grannskap. Kring millennieskiftet hade sporten börjat få den roll i samhället som jag saknat – att vara ett självklart inslag i vardagen där det var naturligt för både knegare och kostymkillar att snacka fotboll på lunchrestaurangen. Och undersköterskor och lärarinnor också för den delen. Nu kunde man även hos oss möta vuxna människor iklädda matchtröjor och 50-åringar som åkte på bortamatch.

Utflyttad. James Blewett är ett av många fans som inte längre bor i Millwalls lokalområde. I Sverige kanske en urbaniserad befolkning drömmer om en röd stuga på landet, om något som påminner om vårt ursprung som hårt strävande torpare. Millwalls utflyttade fans tittar snarare nostalgiskt på en tid när livet var tufft i Londons hamnkvarter, där män var män och man träffade sina vänner på puben under en tillfällig flykt från ett kyffigt boende.

Det var först 1999 jag återvände för att se Millwall igen, och då var det för att laget gått till final i Auto Windscreens Shield; Millwall på Wembley kunde jag inte missa. Men matchen blev ett undantag, den väckte inte någon gammal passion till liv.

Min täta relation med klubben ebbade ut. Ibland tog jag på mig en blå matchtröja, men det utklippta nätet som jag ramat in tillsammans med den sista matchbiljetten hamnade snart i källaren bredvid program från matcher jag sett.

Jag slutade aldrig kolla resultaten och ibland påminde någon mig om berättelsen jag skrev i Offside år 2000, den som fick namnet »Besatt av Millwall«. Uppenbarligen slog texten an en sträng, jag satte nog ord på något som många känt.

Även om jag själv kände mig alltmer distanserad till klubben i takt med att åren gick, pockade den då och då på uppmärksamhet. Vid ett tillfälle när jag såg Hammarbys hockeylag kom det fram en kille och frågade om jag kände igen honom.

– Jo, svarade jag. Vi brukar ju stöta på varandra ibland i samband med Hammarbymatcher.

– Kommer du ihåg att vi var i Skottland tillsammans och såg Hammarby mot St Mirren?

Han syftade på Uefacupmatchen 1985 när vi var 20 fans som reste från Stockholm till Paisley utanför Glasgow för att se Hammarby spela internationell fotboll. Han fortsatte:

– Du visade mig hur man gör en »Millwall brick« av en dagstidning. Hur den ska rullas så hårt att den kan användas som vapen, och hur man håller den i handen.

– Nej, det minns jag inte, är det sant?

Jag urskuldade mig och försökte förklara att »jag inte är sådan, jag är ingen våldsmänniska«. Han svarade att han visste det. Det där fick mig ändå att grubbla. Någon våldsromantiker har jag aldrig varit, men jag tyckte tydligen ändå att detta huligantrick för att göra vapen av något som ingen polis skulle beslagta en gång i tiden var en värdefull kunskap att förmedla vidare. Vad var det som fick mig att göra det? Var det bara ett löjligt partytrick? Eller var det för att skryta om att jag varit med där det smäller, i syfte att vinna något slags supporterkredd?

Jag började fundera över de där åren då jag reste tur och retur över Nordsjön flera gånger om året för att ställa mig jämsides med Storbritanniens hårdaste fans. Blev jag någonsin inblandad i våldsamheter? Jag letade i minnet och kom på en händelse på en pub i västra London där jag en lördagskväll klev in iförd T-shirt med Millwalltryck. Jag hade inte riktigt koll på att området var ett starkt fäste för Chelsea och reflekterade inte över de onda ögon som riktades mot mig.

Plötsligt kom en av gästerna fram till mig och sade:

Annons

– Millwall is shit.

Mitt lag var inne i en period med förluster och jag svarade:

– I know we are.

Jag var rätt nöjd med min replik, som varken förnekade Millwall eller gick till motattack. Efter någon öl lämnade jag stället för att gå mot tunnelbanan. Plötsligt hörde jag springande steg bakom mig men hann inte reagera förrän jag fick ett knytnävsslag bakifrån och föll omkull. Han som hade klappat till mig nöjde sig så och förklarade att jag uppträtt störigt i min Millwalltröja på hans pub. Det blev ett blåmärke vid tinningen, men jag var ändå inte särskilt upprörd efteråt. Känslan var mer: »Det är så här det funkar och jag borde veta bättre.«

»Den gamla Millwalljackan hade jag kvar, men den var snarare ett museiföremål, ett minne från en ­svunnen ungdom.«

Man kan knappt påstå att det faktum att jag en gång fått en snyting av en Chelseasupporter gör mig till en våldsam person. Men det finns ju faktiskt en annan händelse …

Hur var det nu den där gången under vintern då jag bodde med ett gäng australiensare och följde Millwalls första säsong i högsta serien? Det var den period som laget brusade som mest i min skalle. Jag bodde ju faktiskt i London, jag jobbade på bygge, drack öl på den lokala puben och hade dedikerat tillvaron åt att se Millwall på helgerna. Inkomsterna som labourer täckte i stort sett utgifterna för käk och boende, pubkvällar med mina rumskamrater och matchbiljetter. Det var den tillvaro jag ville ha och jag var full av livets berusning. Till och från också mer konkret berusad. Vid ett tillfälle blev det för mycket alkohol och jag hade sönder ett fönster i huset – en knäpp fyllegrej. Senare på kvällen stötte jag på mina rumskamrater på den lokala discopuben, och Mike ville göra upp med anledning av den sönderslagna rutan. Han buffade på mig, jag knuffade tillbaka. Sedan sade jag:

– I’m Millwall. You can’t touch me.

Ganska patetiskt överhuvudtaget att inbilla sig att lagtillhörigheten på något sätt skulle öka min slagkraft i ett eventuellt slagsmål. Dessutom: jag var inte så mycket Millwall att jag hade någon som helst rätt att blåsa upp mig med hjälp av klubbnamnet. För det tredje: om jag hamnat i en situation som var farlig på riktigt hade jag förmodligen bara fått ur mig ett ynkligt kvidande. Men i London 1989 var det som om min hjärna kokade av Millwallreferenser och att de behövde pysa ut på något sätt. Gentemot australiensaren, som i grunden var en tillfällighetsbesökare i London precis som jag, var det som om jag skapade mig ett överläge bara genom att förknippa mig själv med Millwall.

 

Det skulle dröja 20 år efter rivningen av gamla The Den innan jag var tillbaka för att se laget på hemmaplan. Londonresa med familjen, och trots att mina barn, en åttaårig dotter och en elvaårig son, var måttligt roade av fotboll propsade jag på att en match ingick i ett normalt Englandsbesök. Naturligtvis var det Millwall som gällde, och vår vistelse »råkade« sammanfalla med att laget hade tagit sig till kvartsfinal i FA-cupen mot Blackburn Rovers.

Så den 10 mars 2013 var vi på väg till nya The Den. Med tåg var det tänkt, från London Bridge till South Bermondsey som är stationen närmast arenan. Jag hade själv åkt sträckan dagen innan för att hämta ut de beställda biljetterna, men nu var det något som var fel. Destinationen som vi skulle till kom aldrig upp på tavlorna som blinkade fram tider och åkriktningar. Jag började bli stressad men försäkrade familjen om att vi var rätt. När några andra Millwallfans rörde sig oroligt frågade jag en tågvärd som berättade att dagens tåg till South Bermondsey var inställda, men att det skulle gå några extrainsatta bussar på gatan utanför. Nu såg jag att många var i samma situation, en stor folkmassa hade samlats i väntan på extrabussarna. Det var snöglopp i luften och vi fick stå och huttra länge innan det kom en buss där vi fick plats. Framme vid arenan var det bråttom, matchen började om någon minut och vi skulle leta rätt på familjeläktaren.

Matchen hade börjat när vi hittade rätt entré och gick uppför trapporna mot våra numrerade platser. Det visade sig att en farsa och hans son i tioårsåldern tagit våra säten. Jag höll fram biljetterna och förklarade att han och pojken satt på våra platser. Mannen ryckte på axlarna och markerade att han inte tänkte flytta på sig.

– Det finns andra sittplatser.

 

Jag tittade mig omkring och såg ströplatser här och där, men ingenstans där fyra kunde sitta tillsammans. Längre ner i trappan stod en publikvärd. Jag vände mig till honom, visade biljetterna och förklarade situationen. Han kollade slött på platsangivelsen och pekade ut var det var.

– Jamen, där sitter ju några, kan du säga åt dem att flytta på sig? sade jag.

Även publikvärden gjorde en gest för att visa att han inte tänkte engagera sig.

Nu hade vår situation uppmärksammats av publiken runt omkring. Folk hade noterat att vi var turister och började lägga sig i för att få ordning på situationen.

– Men sätt er någonstans!

– Håll inte på och trassla, det här är Millwall.

– This is England.

 

Suckar. Svärord. Alla höll på Millwallfarsan med grabben, ingen på utlänningarna. Vi lommade upp till utrymmet ovanför läktaren med översikt och kunde se att det fanns en lucka där det fick plats fyra personer bredvid varandra. Frusna och tilltufsade tog vi plats på en bänkrad och började titta på matchen. Jag muttrade något om att »det var ju sådant här jag ville undvika, det var därför jag köpte biljetter på familjeläktaren«. Min dotter blev upprörd och utbrast:

– Ska det HÄR vara familjeläktaren?!

Underförstått: Hur är det då på andra läktarsektioner?

Bra drag. 13 204 är på plats för att se Millwall–Cardiff, mycket för att se återvändaren Tim Cahill. Australiensaren jagar ­VM-formen i Londons mest ökända klubb.

Matchen slutade 0–0 och var rätt tråkig. Jag hade kanske inte trott att mina familjemedlemmar omedelbart skulle falla för Millwall, tanken var snarare att de skulle få vara med om fotboll »på riktigt« och inte något turistanpassat Premier League-dravel. Men var det så smart? För att uppskatta det genuina i en upplevelse som inte kan betraktas som »trevlig« måste det sättas i relation till något. Att jag lärt mig se det vackra i ligafotbollens ogästvänliga grå vardag är en sak, att få en förstagångsbesökare att uppskatta samma sak är svårare. Det jag gillade i min ungdom, en hård attityd sprungen ur rätt tuffa levnadsvillkor, var inte lika härligt att förmedla i rollen som familjefar med barn i släptåg.

Nåja, ungarna hade åtminstone fått uppleva något som var av stor betydelse i deras pappas liv, ja, något som varit med och format honom till den han var. När vi lommade ut från arenan denna marsdag 2013 kunde jag i varje fall försöka inbilla mig det, men visst gnagde känslan: Millwall–Rovers verkade inte ha fått familjen på fall.

 

Någonstans där djupt inom mig gnagde förstås en större fråga, som familjetrippen till London satt fingret på: Vad hade Millwall egentligen för plats i mitt eget liv som femtioplussare? Jag åkte inte längre och tittade på matcher och hade bara vaga uppfattningar om vilka som var de bärande spelarna. Den gamla Millwalljackan hade jag kvar, men den var snarare ett museiföremål långt inne i garderoben, ett minne från en svunnen ungdom. Kände jag verkligen fortfarande för en klubb som inte vill vara omtyckt, möjligen respekterad, men kanske snarare fruktad? Svaret blev att jag mer eller mindre medvetet gjorde som med jackan och lät Millwall finnas där någonstans i bakgrunden utan att jag direkt brydde mig.

Det var först när jag fyra år senare hörde talas om »The Lion of London Bridge« som jag åter började fundera kring Millwall. Det var något med den där klubben, en hängivenhet som inte bara ligger nära idioti utan helt klart överträder gränsen. Hur mycket hjälte Roy Larner än var den 3 juni var det lätt att se: detta var inte sunt. Just den här gången fick förvisso hans ord »Fuck you, I’m Millwall«, och agerandet därefter, en positiv laddning. Och klubbnamnet Millwall, annars alltid förknippat med fotbollens sämsta sidor, gavs som omväxling en annan roll än den vanliga i mediebruset.

Men man kan ju fråga sig hur många gånger Roy Larner har använt frasen i samband med attacker på fans till andra klubbar. Hans mor Phyllis, som intervjuades i tidningarna efter händelserna på London Bridge, kanske har svaret: »Han fruktar ingen och har aldrig backat från en fajt.« För säkerhets skull lade The Sun till att 78-åriga Phyllis definitivt var stolt över sin son.

Jag tänkte att Roy Larner var en av nycklarna om man vill berätta om den här klubbens själ och plats i världsfotbollen 2018. Även om de flesta Millwallanhängarna, i likhet med fotbollsfans i allmänhet, är ointresserade av att slåss och ställa till bråk, så finns det något latent aggressivt i kulten kring klubben, och det är en känsla som omfamnas av alla fans. Inklusive mig själv tydligen: jag tyckte ju kunskapen om »the Millwall brick« var rätt cool, och jag använde en gång precis som Larner en Millwallreferens vid ett bråk.

 

Den mest berömda läktarsången No-one likes us symboliserar det omhuldade utanförskapet och begreppet har ju faktiskt gjorts till klubbens eget varumärke: frasen återkommer på flera av souvenirerna som tillhandahålls i klubbshoppen. Ska man komma åt något så abstrakt som »the spirit of Millwall« känns Roy Larner som en given ingång.

Jag bestämde mig för att försöka få tag på honom och började med den Facebooksida som skapats för att hylla hjälten från London Bridge. »Roy Larner Fanpage« drivs av bekanta till honom, och de svarade till en början på mina meddelanden om att jag ville träffa honom. Men efter ett tag fick jag bara ett autosvar: We forward all appropriate recieved messages to Mr. Larner. And remember, there is only one solution and response to a muslim terrorist: f**k you, I’m Millwall. Meddelandet avslutades med en emoji på en spänd biceps.

Jag vände mig istället till det svenska bryggeri med bas i Upplands-Bro som skapat ölen Fuck you, I’m Millwall som en hyllning till Roy. De hade regelbunden kontakt med honom genom »Tim V«, som sjöng i Sham 69 under ett par år och som beskrivs som »a massive Millwall fan«.

Men mina ansträngningar att nå mannen som gjorde Millwall världsberömt för en stund ledde ingenstans.

Jag beslutade mig för att åka ändå. Kanske gick det att få till ett möte med Roy Larner på plats, och om inte annat försöka träffa andra som i handling eller ord kan sätta fingret på det som gjort Millwall unikt och blev något som kommit att påverka mitt liv. De som jag gick med i skarven mellan 80- och 90-tal har sedan länge slutat gå; de tillhör den rätt stora kategori fotbollsfans som tycker att det blivit för dyrt med livefotboll och i stället följer ligafotbollen via TV:n. Men de sociala medierna funkar ju för att skapa nya kontakter. När jag övervunnit en instinktiv och förståelig misstänksamhet (»någon journalist från Sverige vill komma hit och snacka Millwall«) fick jag tag i James Blewett, en man i 60-årsåldern som gick med på att jag fick träffa honom och hans vänner före hemmamatchen mot Cardiff i början av februari.

Och den här gången tänkte jag bo i Millwalls hjärtland, den långa och urgamla gatan Old Kent Road som befinner sig i gyttret mellan klassiska Millwallområden som Bermondsey, Peckham och New Cross. Det är den billigaste gatan i brittiska Monopol och den enda i spelet söder om Themsen. Här har många fotbollsspelare som trätt på sig den marinblå Millwalltröjan vuxit upp. För att inte tala om alla generationer av fans som druckit sina första pints på någon av pubarna längs gatan. En gata som andas Millwall, helt enkelt.

Old Kent Road visar sig vara just en sådan där gammaldags engelsk gata som jag föreställt mig: Låga hus och mindre affärslokaler i gatuplan, rörelser som håller ett tag och sedan klappar igen. Fish and chips-hak, Perfect Chicken och andra hemmagjorda varianter av Kentucky Fried. En krimskramsaffär där allt kostar ett pund, och en järnhandel med en kackerlacksfälla i skyltfönstret. Då och då tjutande sirener och lukten av cannabis när man passerar en folksamling. Men några direkta spår av Millwall syns inte, dekalerna som klistrats på lyktstolpar har budskapet »Bollox to Brexit«, inte något fotbollsrelaterat.

På kvällen tar jag på mig min gamla jacka med det påsydda heraldiska lejonet på ryggen och åker till puben där James Blewett träffar sitt gäng: Kevan, Mark, Andrew och Dennis. De kommer från olika håll och har Borough Market som samlingspunkt, inte långt från den pub där Roy Larner tog emot knivhuggen.

James kollar med de andra vilka som ska följa med upp till Birmingham kommande helg. Efter att ha gått genom en halv säsong utan att vinna på bortaplan har Millwall besegrat både Leeds och Reading och nu är flera i gänget sugna på en tågresa.

Det särskilda med kvällens match mot Cardiff är att Tim Cahill förväntas göra comeback. Den australiensiske spelaren med 104 landskamper i bagaget började sin karriär som ungdomsspelare i Millwall och hann göra stort intryck innan han gick vidare till Everton och en rad andra klubbar. Nu har han återvänt efter 13 år och man tror att han även som 38-åring kommer att tillföra mycket. Hur som helst är det stort att få se en VM-spelare i Millwall.

Jag frågar James, Kevan, Mark, Andrew och Dennis hur de skulle beskriva det speciella med Millwall. De svarar och återkommer ständigt till att »vi är en arbetarklassklubb« och att det medför en attityd där fansen kräver hårt arbete, passion och beslutsamhet från spelarna. De säger att fansen vill se spelare som i likhet med dem själva gör det jobb som ska göras. Och de talar om en känsla av tillhörighet, lojalitet och att klubben reflekterar supportrarnas hårda liv.

Jag tänker att allt detta är något som många fans skulle kunna tillskriva sina klubbar. När James börjar tala om en självvald underdogmentalitet blir det mer djup i analysen. Genom att ge blanka fan i moderna åkommor som politisk korrekthet och anpassning till rådande ideal ser Millwallfansen sig själva som något av en sista utpost mot den moderna fotbollens framfart. De skrattar åt södra Londongrannen Crystal Palace, en av få engelska klubbar som har en ultrasgrupp med trummor. Och de fnyser åt den medelklassiga publiken på Emirates Stadium. En självrättfärdig attityd som kan illustreras med den läktarsång som togs fram 1988 och fortfarande hörs från läktaren: »Fuck’em all, Fuck’em all  – United, West Ham, Liverpool –  ’cause we are the Millwall and we are the best – we are the Millwall so fuck all the rest.«

På puben talar vi givetvis också om Roy Larner, och om han kan sägas symbolisera Millwall.

– Det vore orättvist mot Roy att utse honom till något slags ambassadör för klubben, säger James. Han är en enskild individ som vid ett tillfälle agerade oerhört modigt men också ganska dumt.

Jag försöker:

– Jo, men han sa ju »Fuck you, I’m Millwall« när han försvarade sig. Jag antar att det inte är någon slump. Eller kan man tänka sig att någon skulle ha gjort samma sak och använt orden »Fuck you, I’m Fulham«?

 

Mina nyvunna pubvänner skrattar rått. Det är tydligt att de inte håller en sådan replik för särskilt trolig. Efterhand förstår jag också mer och mer varför det varit så svårt att få tag i Roy Larner. Hans hjältegloria fick bara sitta på en kort stund. Det dröjde inte länge efter händelsen vid Borough Market innan någon hittade en film med Roy där han några månader tidigare farit ut i rasistanstrukna skällsord mot några demonstranter. Daily Mirror publicerade filmen och Roys status som Storbritanniens hjälte ifrågasattes på olika sätt. Det mediala uppbådet som inledningsvis handlade om att hylla en hårt sargad folkhjälte byttes mot diskussioner om politisk tillhörighet. Huvudpersonen själv har sedan dess legat lågt.

När jag talar med James och hans kompisar känns de inte direkt som några våldsverkare, men det är ändå uppenbart att de inte tycker att Millwalls image av att vara laget med de tuffaste fansen är särskilt jobbig att bära. Att vara avskydd av andra lags fans är inget som bekymrar om man är Millwall.

– En del avundas oss för att vi har behållit mycket av den gammaldags atmosfären, säger James.

Framtidstro. Sedan legendaren Neil Harris, klubbens främsta målskytt genom tiderna, tog över som manager 2015 har Millwall gått upp från League One och håller nu på att etablera sig i The Championship.

Men visst har också Millwallpubliken påverkats av de nya tiderna. Att gå på match i dag är något helt annat än det var 1985. Även på The Den är det numera betydligt säkrare och mer familjevänligt. James konstaterar krasst att den allt mer omfattande TV-övervakningen har ändrat sättet att uppträda på och omkring fotbollsmatcher.

– Man måste vara väldigt angelägen för att ställa till bråk numera med all TV. Vi har ju blivit äldre också, Millwallpublikens genomsnittsålder ligger tio år högre än hos andra klubbar.

 

När vi ger oss av mot London Bridge infinner sig ändå lite av den där gamla känslan. På stationen är det fullt av poliser och stämningen är laddad. En match mot Cardiff, vars fans också är »up to it«, är en högriskmatch. Det är dessutom fredag och man förväntar sig att många fans från den walesiska huvudstaden ska vara på plats för att se sitt lag, och göra sig en kväll i London.

Jag frågar Dennis i gänget om det är för att Millwall ska spela som det samlats så mycket poliser. Han hyssjar mig.

– Nämn inte Millwall.

Åren har lärt honom att man gör bäst i att inte röja sin fotbollsidentitet när man har polis i närheten. Han tillägger:

– Eftersom jag är svart är det ingen som tror att jag är Millwallfan.

Ja, det är verkligen så. Millwall må vara arbetarklass, men det är tydligt att det främst handlar om traditionell, vit arbetarklass när man ringar in klubbens publik. Och det är en kategori där många lämnat de allra mest slitna delarna av södra London: Millwalls geografiska kärnområde har ändrat karaktär. De som tidigare bodde där har flyttat och ersatts av människor med ursprung i någon av Storbritanniens forna kolonier, eller av flyktingar från världens oroshärdar. Men de jamaicaner, afrikaner, kurder, cyprioter och pakistanier som nu samsas med rester av den ursprungliga befolkningen har aldrig anammat sin lokala klubb.

»Här finns huligankonnässörerna, de som valt Millwall för att klubben för­knippas med fot­bollens dåliga sidor.«

Majoriteten av säsongskortsinnehavarna bor numera i Kent, det grevskap som vetter mot Stor-London i öst. Huvudsponsorn DCS Roofing har inte postadress SE 16 där The Den är beläget, utan ME 19, en adress i Kent. Och det tryckta fanzinet The Lion Roars, en kvarleva från fanzineboomen från 1980-talet som fortfarande ges ut en gång i månaden, vill få eventuella brev skickade till Orpington, Kent. Man kan få för sig att supportrarna tagit sig en funderare över vart den där gatan Old Kent Road egentligen leder och sedan flyttat dit. De tog med sig vurmen för Millwall – och publivet. Sedan min ankomst har jag insett att gatan som en gång i tiden hyste 39 pubar nu bara har enstaka vattenhål. Min romantiska idé om hur livet i den här delen av södra London var impregnerat av Millwall visade sig vara något daterad.

Men misslyckandet i att fånga upp den nuvarande lokalbefolkningen i området kompenseras i någon mån av att Millwall fått en ny kategori av supportrar: de internationella fotbollsturisterna. Några procent av biljetterna vid varje match säljs till utländska besökare: skandinaver, mellaneuropéer, amerikaner, folk från Östeuropa. Det är personer som – precis som jag själv en gång – dras till Millwall i jakten på något mer genuint än vad de multinationella fotbollsföretagen i Premier League kan erbjuda. Här finns också huligankonnässörerna, de som valt Millwall för att det är den klubb som mer än alla andra förknippas med fotbollens dåliga sidor. Vid hotellfrukosten mötte jag både en holländare och ett franskt grabbgäng som skulle se kvällens match. Och på väg till Borough Market passerade jag några svenskar med nyköpta Millwallmössor.

Det som pågår är ett slags fotbollens gentrifiering. Precis på samma sätt som de stora städernas kvarvarande fickor med äldre befolkning och orörd bebyggelse lockar en mer medveten och köpstark samhällsgrupp – varpå det ursprungliga som de sökte går förlorat när nykomlingarna blir tillräckligt många och priserna drivs upp – så finns en liknande rörelse inom fotbollens ekosystem. Hur många nyfikna jänkare och europeiska grabbgäng kan det bli på Millwalls matcher innan vi sitter där och tittar på varandra?

I praktiken står Millwalls publiksiffror i det närmaste still. Oavsett om laget återfinns i andra eller tredje serienivån, och oavsett läge i tabellen, är det ungefär 8 000–12 000 människor som vill se Millwall på The Den. Man kan se det som en obruten lojalitet, samtidigt har många andra klubbar som graderat upp sin arenastandard fått en helt annan utväxling publikmässigt.

När Millwall 1993 rev gamla The Den var man tidigt ute i det som skulle bli en arenaboom. Klubben hade varit uppe i högsta serien ett par säsonger och vänt. Nu ville man tillbaka och vägen skulle inte gå via en slummig gammal arena, en både hatad och älskad anläggning som i mångt och mycket symboliserade engelsk fotbolls mörka sida med dålig standard och pöbelaktig publik. Högsta serien, som snart skulle byta namn till Premier League, krävde sittplatsarenor med kapacitet för 20 000 åskådare. Mark för ny anläggning fanns på ett fält i närheten av gamla The Den. Framtidens scenario stod klart för ledningen i klubben: Docklands i södra London genomgick en snabb förvandling från att vara ett eftersatt lågstatusområde till att bli hipp innerstad med dyra lägenheter och moderna förarlösa spårvagnar. Här fanns ett tillfälle för Millwall att resa sig och lämna rollen som engelsk fotbolls svarta får. Kanske kunde en ny arena också locka en ny publik?

Den som kommer till nya The Den förstår snabbt varför det blev som vanligt för Millwall. Andra klubbar som fått nya arenor har på köpet kunnat skapa mervärden som moderna kontorslokaler eller köpcenter i anslutning till stadionområdet, eller åtminstone fått till vettiga parkeringsytor för en bilburen publik. Till Millwalls arena finns ingen som helst anledning att åka om det inte är för att se match, den saknar både modernitet och gammaldags charm. På ena sidan: ett skrotupplag där högen med containrar hotfullt tornar upp sig, och ser ut att kunna falla över den lilla Memorial Garden som byggts för att familjer ska kunna strö askan efter avlidna supportrar. På den andra: slitna små bilreparatörsfirmor. Den shopping som erbjuds är Millwall Café – ett traditionellt brittiskt arbetarfik med te, trekantsmackor och bacon med vita bönor.

Jag bänkar mig på den kortsida som fått namnet Cold Blow Lane, en hommage till den förra arenans gatuadress, tillsammans med Andrew och Dennis. Vi sitter på övre etage, som är populärare än den nedre delen. På den andra kortsidan, också på övre delen, finns Cardiffs supportrar. Vanligtvis brukar arenor erbjuda de minst attraktiva läktarsektionerna till motståndarfans, men här har man i stället helt stängt den nedre kortsidan och bjuder gästerna på bättre utsikt över spelet.

Jag frågar Andrew varför man gjort så.

– Den nedre är alltid avstängd. Det skulle inte gå att ha bortasupportrar där, folk skulle rusa dit och konfrontera dem.

Jag ser mig omkring på arenan. Det är 13 000 på plats, en ganska bra publiksiffra för Millwall. Men även vid en bra uppslutning är det rätt stora luckor på läktarna. Nedanför oss: enstaka klungor. Längs långsidorna: hyfsat välfyllt på de nedre etagen. Bortaläktaren: alltså helt tomt på den nedre delen och ett tusental på mitten av det övre etaget. Sammantaget ger det inget intryck av att vara »folkligt och fullsatt«.

»Det är en klubb med en inneboende komplexitet. Ofta är det smutsigt och stökigt, men lika ofta genuint och utan manér.«

Jag funderar på hur det här upplägget hade setts hemma i Stockholm. Vi som är fans till huvudstadslagen hade antagligen tyckt att det var stor katastrof och bekymrat oss över de bilder rivalerna skulle kabla ut för att visa hur tomt det är på våra matcher. Ultrasgrupperna skulle sitta i överläggningar om hur man skapar bättre tryck på matcherna och visuellt åskådliggör stämningen med banderoller och flaggor. Inget sådant här. Snarare tvärtom – Millwallpubliken är helt ointresserad av vad andra eventuellt ska tycka. Det finns ingenting sådant som en »klack« som tagit på sig rollen att starta sångerna. Ramsorna och sången kommer ändå, från vilken som helst av de tre hemmaläktarna. Och där och då minns jag att det ju var det här jag en gång föll för, det där fullkomligt oängsliga.

Fotbollen, då? Efter att ha åkt på ett tidigt baklängesmål kommer Millwall tillbaka starkt och spelar den där fotbollen alla snackar om att de vill se hos laget. Inget duttande, in i närkamper, full fart framåt när man har bollen. Och strax före halvtid, en låg crossboll till Lee Gregory inne i straffområdet som skjuter hårt och högt till höger om målvakten: 1–1. Resultatet står sig, men publiken får jubla ytterligare en gång när legenden Tim Cahill byts in 90:e minuten. Som helhet är det en bra Millwallmatch mot ett av seriens topplag, en insats som bekräftar att nykomlingen hör hemma på Championshipnivå. Och några bråk har jag inte sett, knappt ens särskilt många poliser efter uppbådet vid London Bridge.

 

Det blir en öl efteråt vid London Bridge, på samma ställe som vi träffades före matchen. Med anledning av Tim Cahills återkomst talar vi om vilka som är klubbens stora legendarer genom tiderna. Jag märker att jag kan delta i diskussionen, så pass mycket historisk Millwallkunskap har jag samlat på mig. Det är rätt skönt att vara en del i gemenskapen kring en klubb, och inte enbart i egenskap av en nyfiken turist utan faktiskt en som sett matcher. Jag fattar grejen med klubben och har något att bidra med. Det blir tydligt att även om engagemanget varit på sparlåga under ett par decennier så finns det där, och jag är ju inte intresserad av att hitta något annat brittiskt favoritlag att följa.

Mycket av det jag föll för en gång i tiden finns kvar. Det självpåtagna utanförskapet odlas fortfarande av såväl klubb som fans. Att Roy Larner på mindre än ett par veckor gick från nationalhjälte till rasistanklagad kuf är på något sätt signifikativt: Millwall är en klubb med en inneboende komplexitet. Ofta är det smutsigt och stökigt, men lika ofta genuint och utan de manér som andra klubbar för sig med i syfte att värva nya supportrar.

På puben, tillsammans med James och hans vänner, känner jag att jag funnit det jag innerst inne egentligen kom hit för: en känsla av samhörighet. Visst har mycket hänt med mig själv under de senaste nästan 40 åren, men så är förstås också fallet med Millwall FC.

När jag några timmar senare har återvänt hem till hotellet plockar jag upp mobilen och tittar på tabellen. Det ser onekligen lovande ut, Millwall känns stabila i mitten och ska nog klara sig kvar den här säsongen. Innan jag lägger ifrån mig apparaten skrollar jag ner och tittar hur det ser ut i League One. Där finns numera ytterligare ett lag att hålla reda på, för familjetrippen till London 2013 gav faktiskt viss utdelning ändå. På skärmen kan jag nu se att min dotters favoritlag är med i serietoppen. Det kan nog bli matcher mellan Millwall och Blackburn Rovers nästa säsong.