Fåfänga drömmar om »shining«

2009–2016

Det var en stor stund för svensk fotboll. Det var den 14 november 2012 och den nya nationalarenan som byggts under så många år skulle slutligen tas i bruk. Och precis som när Råsunda invigdes 1937, arrangerades en match mot England. På Friends Arena hyllades ett svenskt landslag som just återvänt från en mirakulös bedrift i Berlin – ett underläge med 4–0 hade hämtats upp till oavgjort 4–4 – av 49 900 åskådare, som dessutom fick se lagets superstjärna spela precis den huvudroll alla hade hoppats få se honom i. Zlatan Ibrahimovic, som i samma veva tog emot Guldbollen för sjätte gången i rad, gjorde samtliga fyra mål när Sverige vann med 4–2. Det sista var ett lysande exempel på vad som nu hade börjat kallas youtubemål, en cykelspark från halva plan.

Ändå verkade det som om någonting inte var som det skulle. När en TV-reporter efteråt intervjuade förbundskaptenen och skämtade om det som var uppenbart för alla, att det hade varit en enmansföreställning, reagerade Erik Hamrén med ett vredesutbrott.

Episoden sammanfattar de här årens svenska landslagshistoria väl. Det var år när attityd och image spelade en större roll än någonsin, det var år när det ordades mycket om mod och självförtroende, det var år då Sveriges utan tvekan bästa fotbollsspelare någonsin hade sina utan tvekan bästa år i landslaget. Och ändå utstrålade landslaget allt annat än harmoni och självförtroende.