Fåfänga drömmar om »shining«

Det som skulle lysa upp svensk landslagsfotboll visade sig vara fåfänga drömmar om mod och medaljer. Och »shining«. Jesper Högström reder ut den förvirrade Hamréneran med ett nyskrivet kapitel i Blågult – historien om Sveriges herrlandslag i fotboll.

2009–2016

Det var en stor stund för svensk fotboll. Det var den 14 november 2012 och den nya nationalarenan som byggts under så många år skulle slutligen tas i bruk. Och precis som när Råsunda invigdes 1937, arrangerades en match mot England. På Friends Arena hyllades ett svenskt landslag som just återvänt från en mirakulös bedrift i Berlin – ett underläge med 4–0 hade hämtats upp till oavgjort 4–4 – av 49 900 åskådare, som dessutom fick se lagets superstjärna spela precis den huvudroll alla hade hoppats få se honom i. Zlatan Ibrahimovic, som i samma veva tog emot Guldbollen för sjätte gången i rad, gjorde samtliga fyra mål när Sverige vann med 4–2. Det sista var ett lysande exempel på vad som nu hade börjat kallas youtubemål, en cykelspark från halva plan.

Ändå verkade det som om någonting inte var som det skulle. När en TV-reporter efteråt intervjuade förbundskaptenen och skämtade om det som var uppenbart för alla, att det hade varit en enmansföreställning, reagerade Erik Hamrén med ett vredesutbrott.

Annons

Episoden sammanfattar de här årens svenska landslagshistoria väl. Det var år när attityd och image spelade en större roll än någonsin, det var år när det ordades mycket om mod och självförtroende, det var år då Sveriges utan tvekan bästa fotbollsspelare någonsin hade sina utan tvekan bästa år i landslaget. Och ändå utstrålade landslaget allt annat än harmoni och självförtroende.

 

Dialektiken har ofta varit övertydlig när Sverige har bytt förbundskaptener. Från estradören Åby till den buttre Laban; från Arnessons träningsoverallsjackor till Olle Nordins kostymer; från den hetsige säljchefen Nordin till den lugne mellanstadieläraren Tommy Svensson. Men aldrig har denna strävan att så påtagligt som möjligt kasta sig från skalans ena ände till den andra blivit mer uppenbar än när Lars Lagerbäck efterträddes av Erik Hamrén.

Det går inte att förneka att det fanns en förväntan i folkdjupet. Lagerbäcks vägran att någonsin kompromissa med sina övertygelser, och hans vägran att förklara de övertygelserna för dem som han ändå inte tyckte förstod, låg honom givetvis i fatet när resultaten inte gick hans väg. Det fanns en allmän känsla av att de resultaten, hur imponerande de än såg ut ur ett historiskt perspektiv, hade kunnat bli ännu bättre om Sverige bara haft en förbundskapten som kunnat bejaka alla de sidor som gärna definierades som icke-svenska: individualism, kreativitet, oförutsägbarhet.

Att fotbollsförbundet nu skulle söka någon form av antites till Lagerbäck var alltså inte förvånande. Man sonderade från början med Roy Hodgson, som visserligen representerade exakt samma fotbollsfilosofi som Lagerbäck, men som ändå var ett namn med världsrykte Men Hodgson hade precis tagit över Fulham i Premier League och var alldeles för dyr för att lösa. Detsamma visade sig vara fallet med Sven-Göran Eriksson, den svenska tränarkårens största internationella stjärna som efter att han 2006 hade avgått som engelsk förbundskapten fortfarande var ett stort namn i världen. »Vi hade telefonkontakt och han var intresserad«, säger Lars-Åke Lagrell, som fortfarande var ordförande i fotbollsförbundet. »Om allt fallit på plats hade han antagligen blivit förbundskapten.«

Men »Svennis« stod under kontrakt med Notts County, som vägrade släppa honom. Man vände sig då till Erik Hamrén, som efter att ha haft vissa framgångar i Sverige med AIK och Örgryte tagit guld i Danmark med Aalborg och i Norge med Rosenborg. Att Svennis skulle ha varit förstahandsalternativ förnekades naturligtvis offentligt: »Jag kunde ju inte då gå ut och säga att Svennis var förstaval och att vi fick ta Hamrén«, säger Lagrell. »Så gör man inte, utan man står bakom det valet man gör till hundra procent.«

 

Hamrén var den internationellt sett mest meriterade klubbtränare som någonsin blivit förbundskapten. Han omgavs dessutom av viss glamour. Han uppträdde i dyra halsdukar och förbluffade Lars-Åke Lagrell med att kräva en klausul i kontraktet som befriade honom från kravet att uppträda i förbundets kostymer vid hemmalandskamperna. Han uppträdde i underhållningsprogrammet Skavlan och tog några buggsteg. Han sa sig vilja se mod, energi och utspända bröstkorgar hos sina spelare – allt sammanfattat i favorittermen »shining« – och deklarerade att han drömde om guld i stora mästerskap. Efter Lagerbäcks »realistiska optimism« var detta en inställning många attraherades av. Hamréns sätt att uttrycka sig med mer eller mindre diffusa slagord passade också in i en värld där fler och fler företag och verksamheter gärna lät sina »målsättningar« definieras av ett antal »ledord«. När Hamrén motiverade sina laguttagningar med att han »alltid tog ut det lag som han trodde kunde vinna matchen«, när han inskränkte sina matchanalyser till »mål förändrar matcher«, när han om och om igen (något paradoxalt) uttryckte sin känsla för behovet av koncentration och fokus med en liknelse om en flygledare som bråkat med sin hund och därför vållar en katastrofal krasch, var det många som kände sig förflyttade till något konferensrum på en kursgård och senaste gången de hört någon mellanchef definiera företagets visioner.

Hamréns första åtgärd sågs som en handling i denna nya anda. Posten som assisterande förbundskapten slopades och ersattes med en »players manager«, vars uppgift skulle gå ut på att sköta relationen med spelarna. Uppdraget gick till Marcus Allbäck, populär veteran i landslaget och Hamréns forne skyddsling sedan tiden i Örgryte, men utan varje merit som tränare. Det väckte en hel del missnöje i en alltmer professionaliserad svensk tränarkår, men fotbollsförbundet gick med på reformen. Detta kunde ses som ytterligare en kontrast till Lars Lagerbäcks medvetet kollektiva ledarskap, ytterligare ett sätt att kliva fram och spänna ut bröstet. Men många ser det i efterhand som ett avgörande misstag från Hamréns sida: »Att inte ha en assisterande blev Eriks fall. Han hade ingen att bolla idéer med«, säger en person i landslagsorganisationen. »Det var en vansinnig konstruktion, men Hamrén hade lite stjärnstatus«, säger en annan. »Förbundet abdikerade från sina principer, om man någonsin haft några.«

Många reagerade ändå positivt på den nya stilen. »Han kom in med en jävla energi och det var välkommet för många av oss spelare efter alla år med Lagerbäck«, säger Kim Källström. »Han svepte nästan in som en försäljare«, menar Anders Svensson. »Extremt optimistisk. ›Nu ska vi lira, nu ska vi våga och vi måste kunna ta risker på plan.‹ Jag köpte allt. Jag trodde verkligen på Hamréns tankar, det var så jag själv alltid hade tänkt. Jag minns första träningsmatchen mot Italien. Jag var nere och hämtade boll en del, och slog bort några passningar. Efter matchen sa Erik till mig att jag skulle ner ännu mer och hämta boll, för att våga. Jag kände: ›Wow! Vad roligt att någon vill att vi ska våga misslyckas också.‹«

 

Den allt överskuggande frågan i början av Hamréns förbundskaptenstid handlade om Zlatan Ibrahimovic. På hösten 2009 hade denne just tagit ytterligare ett steg i sin karriär: från Inter till Barcelona, den europeiska toppfotbollens just då ledande klubb. Efter VM-kvalmissen hade han dragit sig tillbaka från landslaget och ingenting tydde på att han skulle ändra sitt beslut. Men Hamrén gav inte tappt. Han infann sig vid Zlatans dörr i Malmö för att uppvakta stjärnan personligen. Resultatet av den långa audiensen blev lyckosamt, men Zlatan hade tydliga krav för att återvända: han skulle bli kapten, han skulle få ordna sina resor till och från samlingarna efter eget gottfinnande och han skulle få hålla presskonferenser när han ville. I gengäld gav han sitt stöd till Hamrén, nu och under hela landslagskarriären. När överenskommelsen om Zlatans återkomst offentliggjordes presenterades den som ett resultat av attraktionskraften i Hamréns karismatiska vision. »Han har lovat mig ett guld«, förklarade Zlatan. Men det går att se den pakt som ingicks i villan i Malmö på ett annat sätt. »Där blev maktförhållandet klart med en gång«, säger en person med insyn i skeendet. »Zlatan kunde berätta efteråt om hur han suttit i timmar och pratat med Hamrén. Har man en gång kommit i det underläget gentemot Zlatan kommer man aldrig ur det.«

Men just då verkade Zlatans återkomst bara som ytterligare ett inslag i Hamréns glada revolution. Sverige hade gjort ett lyckat U21-EM på hemmaplan 2009 – semifinalförlust på straffar mot England – och det tycktes som om de nya spelarna, under Hamréns ledning, hittade vägen direkt in i landslaget. Rasmus Elm hade debuterat i A-landslaget redan under Lagerbäck och nu öppnades dörrarna även för hans generationskamrater – ytterbackarna Mikael Lustig och Martin Olsson, den defensive mittfältaren Pontus Wernbloom, ytterspringaren Emir Bajrami och anfallarna Marcus Berg och Ola Toivonen. De kompletterade en stomme som fanns kvar sedan Lagerbäcks tid: Andreas Isaksson, Olof Mellberg, Anders Svensson, Sebastian Larsson och Kim Källström. I Hamréns första hemmalandskamp, mot Bosnien på våren 2010, vann Sverige med 4–2 efter två mål av den offensivt lagde Martin Olsson. I det inledande EM-kvalet mot Ungern gjorde Pontus Wernbloom – en mittfältsslitare av mer traditionellt snitt, men göteborgskt frispråkig som Glenn Hysén – båda målen när Sverige vann med 2–0. Fyra dagar senare vann man med 6–0 mot San Marino i Malmö, en match som badade i det känslosvall som föranleddes av att Zlatan Ibrahimovic återvände till sin hemmapublik. Anmärkningsvärt men typiskt var att Olof Mellberg, mot detta beskedliga motstånd och vid ställningen 2–0 till Sverige, ändå gick så huvudlöst in i en närkamp att han blev utvisad och avstängd i nästa match. Denna spelades på bortaplan mot Holland. En av de spelare som fanns kvar sedan Lars Lagerbäcks tid ringde kvällen före match upp en gammal lagkamrat. Han var oroad över planen som Hamrén hade skissat upp för att ta sig an det lag som blivit silvermedaljörer i VM bara några månader tidigare: »Se till att titta i morgon. Vi kommer att få så mycket stryk.«

De taktiska genomgångarna var en annan tydlig kontrast mellan Hamréns tid och hans föregångares. En spelare från Lagerbäcks era, som i en ny egenskap blev inbjuden till en av Hamréns genomgångar efter en landskamp, förmedlar sin upplevelse av kontrasten: »Hamrén verkade inte kunna beskriva vad som hade hänt därute på plan, det var en otrolig skillnad mot Lagerbäck, som alltid hade total koll på hur matchen hade varit.« Även landslagsspelare som Jonas Olsson och Pontus Jansson uttalade sig under Hamréns tid om bristen på taktiska genomgångar.

»Det fanns ingen struktur«, konstaterar en person i ledarstaben i dag, »och sällan några tydliga direktiv. Jag är säker på att spelare ofta sprang ut på plan till match utan att veta vad de egentligen skulle göra. Det var väldigt sällan några taktiska träningar, utan jag skulle säga att vi hade allmänträningar där det mer handlade om att röra sig och få upp glädjen. Inför match handlade det inte om några tydliga direktiv utan det var mer: ›Ut och gör ert bästa – lycka till!‹«

Annons

Sverige blev mycket riktigt gruvligt utspelade av Holland. Det var en match som ledde tankarna tillbaka till Åby Ericsons tid, för det var första gången sedan dess som Sverige hade gått ut med ambitionen att spela offensivt mot ett europeiskt storlag och fått betala dyrt för den saken. Redan efter fem minuter stod det 1–0 till Holland. Kort före paus, när Sverige var på väg att dra upp ett anfall, kastade unge vänsterbacken Behrang Safari ett inkast rakt i gapet på holländarna, som blixtsnabbt kontraslog och gjorde 2–0. Det blev 4–1 till slut och den första stora motgången under Hamréns tid.

Det var ju egentligen ingen katastrof och hade kunnat avfärdas som ett led i en utvecklingsprocess, ungefär som de 0–4 borta mot Spanien i Tommy Söderbergs och Lars Lagerbäcks första match. Men för Hamrén blev det en knäck. »Hans image fick sig en smäll«, konstaterar en person i landslagets närhet, »det var mycket utanpåverk«. »Det var enligt mig ett vägskäl för Hamrén«, säger en av spelarna. »Tyvärr kom det väldigt tidigt. Hade det varit Lasse hade han nog sagt att vi inte räckte till, att vi fick en lektion av ett av världens bästa landslag och att det bara var att gnugga vidare med det man trodde på. Men Erik vände helt efter det.« Vid nästa landskamp, mot ett reservbetonat Tyskland på hemmaplan, ställde Sverige upp med ett extremt försvarsinriktat lag och var efteråt nöjda med att ha klarat 0–0. Det sådde de första tvivlen hos spelarna på Hamréns spelmodell. »Vi hade tio man i backlinjen mot Tyskland«, säger en av dem. »Talet om mod och att våga gå framåt var som bortblåst. Det visade att Erik inte trodde på sin egen filosofi. Vad man säger är en sak, vad man gör är en annan – och det är det man gör som räknas.«

Dessutom visade sig en annan genomgående aspekt av Hamréns ledarskap. Behrang Safari, som begått misstaget som ledde till holländarnas 2–0-mål, byttes ut redan i halvtid. Mot Tyskland var han petad. Det var en svår knäck för en ung spelare och det första exemplet på att det kanske var lätt att spela sig in i Hamréns lag, särskilt i jämförelse med den långvariga inskolningsprocess som tycktes obligatorisk under Lagerbäcks regim, men att det gick ännu snabbare att halka ur igen. »Det rimmade illa med hans tal om att spelarna skulle ha självförtroende och mod«, säger en av spelarna.

 

Sverige hade turen att ha hamnat i en enkel EM-kvalgrupp. Utöver Holland och miniatyrlandet San Marino bestod den av Moldavien, Ungern och Finland, ingendera någon skrämmande motståndare. En vacker försommarkväll 2011 kunde Sverige köra över Finland med 5–0 på Råsunda, och allt var solsken igen, särskilt som Zlatan Ibrahimovic efter lång måltorka i landslaget presterade ett hattrick. Men i Ungern i september avslöjades återigen det nya landslagets grundläggande instabilitet. Sverige hade spelat kvalmatcher i Budapest två gånger under den föregående sexårsperioden och båda gångerna vunnit efter ett segermål på tilläggstid av Zlatan Ibrahimovic. Nu var det ungrarna som avgjorde i slutminuterna, efter att Behrang Safaris ersättare på vänsterbacken, Oscar Wendt, blivit förbispelad på sin kant. Wendt hade gjort ett misstag före Ungerns första mål också och var nu nästa man att försvinna genom falluckan. Petningen av Wendt var, menar en av spelarna, det värsta exemplet på Hamréns personalhantering: »Han hade spelat sex, sju matcher och gjort det bra. Sedan petas han upp på läktaren mot San Marino – en match som är perfekt om man vill ge en spelare med sargat självförtroende nytt mod. Och så kommer Martin Olsson in, som satt på läktaren matchen innan. Det var en väldigt konstig rockad. Den visade också att det mod Erik talade om inte var så mycket värt. Han visade inte det modet själv i varje fall.« Dessutom petades Anders Svensson, med hänvisning till att hans kroppsfettprocent gått upp från 8,5 till 9. »Det kändes som bullshit«, menade Svensson efteråt. »Han borde bara ha sagt: ›Rasmus Elm är i sitt livs form och jag vill ha in honom.‹« För Svensson var det ett exempel på att Hamréns utlovade handlingskraft begränsades ordentligt av konfliktskräck och viljan att vara omtyckt av de spelare som utsattes för handlingskraften.

Sverige lyckades, trots allt, vinna borta mot Finland med 2–1 och behålla EM-chansen. Men flera personer i och kring laget minns matchen som ett exempel både på Hamréns bristande taktiska kompetens och på att Zlatan Ibrahimovic inte alltid gjorde laget bättre. »Finland spelade 4–3–2–1 vilket vi hade pratat om inför matchen«, säger en spelare. »Vi hade också sagt att man inte fick slå in bollen i mitten för tidigt i planen, för det var där de ville ha den och ställa om i kontringar. Ytorna fanns på kanterna, så det var där vi skulle vara. Men det såg ju ut som kattskit när matchen väl var igång. Alla bollar drogs in till Zlatan i mitten så fort man hade chansen.« »Det var en sådan match som Zlatan inte tyckte var kul och det kändes lite som om vi spelade med tio man«, säger en annan spelare. »Där hade vi behövt det ›gamla‹ Sverige, med spelare som gör grovjobbet. Zlatan var inte van vid det från sina klubblag. I sådana matcher gick han mest omkring uppe på topp och tyckte att det var rätt tråkigt.« Zlatan ådrog sig dessutom ett gult kort och var därför avstängd i den avslutande kvalmatchen mot Holland. Där krävdes det en seger för Sverige för att man skulle gå direkt till EM.

Det blev en svensk bragdinsats. Kim Källström gjorde 1–0 på en frispark, men holländarna kvitterade och tog dessutom ledningen omedelbart i inledningen av andra halvlek. Sverige kom dock snabbt tillbaka, kvitterade på en straff och tog sedan ledningen, sedan Ola Toivonen förvaltat ett snabbt inkast. 3–2 stod sig och Sverige var EM-klart. Stämningen kring landslaget var plötsligt odelat optimistisk igen. Hamrén hade tagit Sverige till slutspel i sitt första kval som förbundskapten och den avgörande segern hade dessutom vunnits utan Zlatan. De våldsamma turerna under kvalet, och det faktum att den sista matchen varit betydelse­lös för de slutspelsklara holländarna, sågs som mindre viktiga.

 

Inför EM-slutspelet i Ukraina var förhoppningarna alltså stora. De byggde i huvudsak på att storstjärnan Zlatan gick från klarhet till klarhet i sin klubbfotboll – efter en kort tid av motgångar i Barcelona, där han kommit på kant med managern Pep Guardiola och hamnat på bänken, hade Ibrahimovic revanscherat sig i Milan, som han på våren 2012 ledde till ett andra guld i följd i Serie A. Hans status som om­svärmad kändis hade inte förminskats av att han på hösten 2011 kom ut med sin självbiografi, som omedelbart blev en bästsäljare (till stor del på grund av att spökskrivaren David Lagercrantz var ovanligt välvald). Där framgick tydligt att landslagsspel inte var det som engagerat Zlatan mest dittills i hans karriär – passagerna om landslaget var korta och halvhjärtade i tonen. Men han bedyrade sin tro på Hamréns nya lag och på förbundskaptenen själv, som påstods vara en »skön kille« som »vågade gå utanför gränserna«. Många hoppades på ett svenskt landslag i just den andan i EM, särskilt efter ett lyckat genrep där Kroatien besegrades med 3–1 på bortaplan. En lyrisk Marcus Allbäck talade om Sveriges Barcelonainspirerade one touch-spel. Särskilt framhölls Zlatans lovande samspel med John Guidetti, en 20-åring med orubbligt självförtroende som hade gjort en lysande vårsäsong i holländska Feyenoord och i landslagets nya djärva anda fått chansen i andra halvlek. Att det svenska försvaret såg skakigt ut – Daniel Majstorovic som spelat mittback bredvid Olof Mellberg under kvalet hade fallit bort med en skada, hans ersättare Jonas Olsson gjorde självmål efter ett missförstånd med Andreas Isaksson – var mindre viktigt. Liksom det faktum att lyckade genrep sällan är goda tecken för ett svenskt landslag.

När det var dags för EM-premiär i Kiev mot värdnationen hade Guidetti försvunnit (offer för en dåligt tillagad kyckling) och Jonas Olsson ersatts av Andreas Granqvist. Den svenske scouten Peter Wettergren hade varnat för Ukrainas farliga kantspel och i ledarstaben pläderades det, med hänsyn till detta och med tanke på rutinens betydelse i en inledningsmatch, för erfarne Anders Svensson i startelvan. I stället valde Hamrén unge Rasmus Elm och den då defensivt föga slipade Kim Källström. På vänster mittfält placerade han Ola Toivonen. »Ola hade inte spelat yttermittfältare i hela sitt liv«, säger en person i landslaget. »Det blev fel på alla sätt, och det var elakt mot Ola. Vi tappade all balans i laget.«

Den första halvleken blev precis så darrig som Sveriges turneringsinledningar brukar bli. När Zlatan bara någon minut in i andra halvlek lyckades stöta in en passning från Kim Källström borde nerverna ha lugnat sig. I stället tog det bara någon minut innan matchen var förlorad. Ukraina tog sig fram på en av de kanter scouten Wettergren varnat för och fast det svenska försvararna föreföll väl samlade kryssade den 35-årige före detta Milanstjärnan Andrej Sjevtjenko fram mellan dem och nickade in inlägget. Två minuter senare smög den rutinerade Sjevtjenko återigen fram mellan passiva svenskar, mötte en hörna från vänster och styrde med pannan in bollen vid stolpen. Högerbacken Mikael Lustig hade försummat det som normalt är varje pojklags­spelares första instruktion och släppt sin stolpe. Men minst lika skyldig var den spelare som missat sin markering och låtit Sjevtjenko smyga in framför sig, nämligen Zlatan Ibrahimovic. Typiskt nog var det Lustig som blev föremål för en flod av offentlig kritik. Han menade efteråt att han haft instruktioner att släppa stolpen och var besviken på att han inte hade fått något stöd av sin förbundskapten.

Nederlaget mot Ukraina blev överhuvudtaget en knäck. En onödigt stor knäck, menar Kim Källström: »Ska man spela ett gruppspel kan man inte göra analysen mitt under första matchen, bara för att det började dåligt. Det var bra stämning, vi hade ett bra lag, vi hade kul. Däremot tror jag att för mycket av det negativa runt om, kritiken utifrån, till slut sipprade in till oss. På mästerskap är det viktigt att truppen lever i sin bubbla och är så opåverkade det bara går av allt runt omkring. Men det blev inte riktigt så. Det handlade väl också om kravbilden. Att gå ut mot Ukraina, hemmanation i premiären. Sverige kan aldrig vara favoriter i en sådan match. Men vi hade Zlatan, en av världens bästa spelare, och det höjde kravbilden enormt. Jämför med landslaget vi har nu, de har gjort en bragd men de har gjort den helt utan press. Vi hade press – på grund av en spelare.«

Det är inte heller omöjligt att förbundskaptenens egen reaktion smittade av sig på spelarna. »Efter Ukraina, då hade jag några mörka timmar och kände att ›jag skiter i det här‹«, som han själv formulerade det.

Ett annat exempel på det »negativa runtom« var när en fotograf från Expressen, på en träning efter matchen mot Ukraina, lyckades ta en bild på reservmålvakten Johan Wiland med nerdragna byxor. Wiland hade förlorat när man spelade »gris« på träningen och skulle nu enligt spelets regler bestraffas med så kallad »rövbombning«, det vill säga att de andra spelarna fick möjlighet att skjuta prick på hans nakna bakdel. Fördömande uttalanden följde från samtliga svenska partiledare, inklusive statsminister Fredrik Reinfeldt: »Människor som bär förväntningar ska vara medvetna om det och också agera därefter.« Wiland själv förhöll sig avslappnat till kritiken (»jag har ganska snygg röv så jag har inga problem med att visa den för världen faktiskt«), men uppståndelsen hjälpte knappast truppen att förbli i sin bubbla.

Nästa match var alltså livsviktig för Sverige, men spelades å andra sidan mot ett lag man kommit att se som en drömmotståndare. England och Sverige hade stött på varandra ett stort antal gånger under den senaste tjugoårsperioden och svenskarna hade i regel bemästrat de uppskrivna Premier League-spelarna. Mötet i Kiev följde samma mönster som de tidigare matcherna: England dominerade och tog ledningen i första halvlek, Sverige forcerade sig tillbaka i matchen och vände med två snabba mål. Men detta Sverige höll inte hela vägen. England kvitterade sedan ett inte alltför märkvärdigt skott av Theo Walcott dalat i mål förbi Andreas Isaksson, som stod på fel fot i skottögonblicket. Walcott gjorde strax därefter en rusch genom det svenska försvaret och slog in bollen framför mål, där den akrobatiskt klackades in av Danny Welbeck. Den bild som dröjde sig kvar efter matchen var av Zlatans agerande vid Englands ledningsmål: han stod och betraktade Steven Gerrard när denne i lugn och ro måttade långpassningen till Andy Carrolls 1–0-nickmål. Det var som att se Hagi stå och titta på Roland Nilsson när Nilsson slog höjdbollen som Kennet Andersson nickade in i VM-kvartsfinalen 1994. Bara det att det nu var Sverige som var Rumänien, Balkanlaget vars lysande geni inte var så intresserat av att jobba för mycket defensivt.

Därmed var Sverige, för första gången i sin mästerskapshistoria, utslaget redan efter två gruppspelsmatcher. Genomklappningen maskerades nödtorftigt med en seger med 2–0 över Frankrike i den betydelselösa sista gruppmatchen. Zlatan gjorde ett av sina youtubemål, en liggande volley, och Hamrén jublade vid sidlinjen som om Sverige vunnit VM. Han höll därefter en presskonferens där han formulerade det han kallade sin »filosofi«: om man bara uppträder som en vinnare, så blir man en vinnare. Sveriges förbundskapten i fotboll lät som en figur i en parodi på en motivationscoach som kallats in till något glesbygdsföretag i kris. Man kunde se framför sig hur han stod framför de uppsagda i en matsal, solbränd i sin kostym, och uppmanade dem att betrakta sig som vinnare.

Det blev en brytpunkt i förhållandet mellan Erik Hamréns landslag och allmänheten. En dysfunktionell process hade satt igång som skulle sätta sin prägel på återstoden av hans regim. Det var helt uppenbart inte bara Hamrén själv som ville betrakta sig som en »vinnare«, han krävde också att omgivningen lojalt skulle bekräfta denna verklighetsbild. De första landslagssamlingarna efter EM inleddes med att spelarna tillhölls att backa upp sin förbundskapten mot hans plågoandar i medierna. Förbundskaptenen riktade ett TV-sänt brandtal till supportrarna som manades att till varje pris stödja laget: »Tillsammans är vi starka! Tillsammans är vi jävligt starka!« I sin attityd till omvärlden fick Hamrén stöd av sin lagkapten, som odlade ett starkt kontrollbehov i förhållande till medierna och kunde läxa upp lagkamrater för att ha offentliggjort helt harmlösa SMS. Hamrén och Zlatan hade också stöd för sin inställning i ett fotbollsförbund som till varje pris ville hålla sig väl med den svenska fotbollens klart lysande stjärna. »De var prinsessan på ärten båda två«, säger en person i landslagets närhet. »Och landslagschefen Lasse Richt var ingen sportchef, som det var på Laban Arnessons tid, han var serviceman till Zlatan och tog alltid Zlatans parti. Han stod inte för någon egen linje. Det var många som var starstruck, även i förbundet, det fanns en falang som inte kunde tänka sig ett landslag utan Zlatan.« Givetvis spelade det in att herrfotbollslandslaget, nu som förr, var Svenska fotbollförbundets överlägset största intäktspost. Inför invigningen av den nya nationalarenan den hösten var det viktigt att hålla sig väl med den svenska fotbollens absolut största affischnamn.

Inget av detta var något unikt i den stora kändisvärlden, eller ens i idrottssammanhang, utan tecken på en fotbollsvärld som tog sig själv på större och större allvar – och som uppmuntrades i den attityden av medberoende medier. Alltmer välbetalda stjärnor, omgivna av alltfler agenter och medierådgivare uppvaktades i mixade zoner av fotbollsjournalister som andäktigt reproducerade det mest triviala pratminus. Den digitaliserade medieindustrin ställde outtömliga krav på material till direktrapportering och »snackisar« (rövbombningen av Wiland var ett typiskt exempel) men möttes av en alltmer inskränkt tillgänglighet. TV-sändningarna av landskamperna varade i flera timmar, varav stora delar visserligen bestod av reklaminslag för läskedrycker och spelbolag. Resten var »försnack«, som till substans och karaktär inte skilde sig särskilt mycket från reklamen. Till detta kom de sociala medierna. Hamréns tillträde hade sammanfallit med det stora genombrottet för Twitter – miljontals tweets, statusuppdateringar och kommentarer virvlade nu i luften och gjorde det offentliga klimatet mer upphettat än någonsin förr. Vilket naturligtvis inte gjorde livet lättare för en förbundskapten som tycktes besatt av det som skrevs och sades om honom.

I detta, kunde man i och för sig tillägga, var fotbollslandslaget bara en avspegling av en samhällskultur som alltmer handlade om PR och  »bildsättning« – vilket i sin tur innehöll fröet till missnöje och frustration när bildsättningen inte blev den önskade. När det gällde Zlatan bidrog det naturligtvis att mångkultur och identitetspolitiska frågor nu var mer laddade än någonsin. 2010 hade de extremnationalistiska Sverige­demokraterna tagit plats i riksdagen och deras talesman i invandrarfrågor, Mattias Karlsson, menade att Zlatan var osvensk till »attityd och kroppsspråk«. Uppfattningen om Zlatan som »osvensk« var naturligtvis en del av kritiken mot honom, precis som en del allmänt ressentiment. Men det fanns andra, och mindre chauvinistiska, invändningar mot Zlatans roll i landslaget. Författaren Lena Andersson formulerade en i Dagens Nyheter 2011: »Ett lekmannaöga kan se att fotbollslandslaget blir bättre, gladare och friare när Zlatan inte spelar (…) Zlatan utsöndrar auktoritär gas. När han är på plan verkar de andra landslagsspelarna rädda att göra fel och ängsliga att inte på rätt sätt tillgodose hans behov av överlägsenhet. Ofria människor åstadkommer ingenting. Analyserna av landslagets iögonfallande framgångar när ›lagets självklart bästa spelare‹ och ›vår enda världsstjärna‹ inte är med har handlat om att de andra spelarna tar mer ansvar när han är borta. Jag tror snarare att de hämmas av hans auktoritära ledaregenskaper, kritiken, irritationen, oberäkneligheten och de subtila psykologiska bestraffningar som auktoritära personligheter är mästare på.« Få människor inom svensk fotboll vågade yppa liknande funderingar vilket i sig kan ses som en bekräftelse på dem.

Kalmar FF:s skrivande lagkapten Henrik Rydström menade dock också i en TV-intervju att Zlatans uppträdande helt uppenbart hade en hämmande inverkan på de yngre spelarna: »Jag kan känna när jag ser landslaget att det läggs som en våt duk över agerandet.«

Till det speciella i situationen bidrog att Zlatan hade en position i laget som ingen svensk landslagsspelare tidigare varit i närheten av. Putte Kock sa en gång på fyrtiotalet att ett idealiskt lag bestod av elva Nisse Liedholm, sjuttiotalets Åby Ericson sa detsamma om Bosse Larsson och 94-lagets framgångar berodde i mångt och mycket på Tomas Brolins formtopp. Men Zlatan Ibrahimovic var Sveriges utan jämförelse största stjärna någonsin. Han skulle få Guldbollen tio år i rad mellan 2007 och 2016 – före honom hade bara åtta spelare fått den två gånger, ingen mer än så och ingen två gånger i följd. Och efter EM 2012 slutade Olof Mellberg, den ende som befunnit sig i närheten av hans status. En hierarki som påminde om en absolut monarki hade uppstått, och till det bidrog naturligtvis att få spelare, utöver Zlatan, ens kunde känna sig säkra på en plats i startelvan. Under kvalet till VM 2014 var de enda genomgående namnen utöver Ibrahimovic veteranmålvakten Andreas Isaksson, högerbacken Mikael Lustig och mittfältaren Sebastian Larsson. På mittfältet och i anfallet växlade gamla kämpar som Johan Elmander, Chippen Wilhelmsson, Anders Svensson och Kim Källström med yngre namn som Rasmus Elm, Pontus Wernbloom, Ola Toivonen och Albin Ekdal. Spelare som Mathias Ranégie, Samuel Holmén, Tobias Hysén och Alexander Kacaniklic dök upp i startuppställningen och försvann igen. På vänsterbacksplatsen ersattes Martin Olsson av de tillfälligt benådade Behrang Safari och Oscar Wendt, som lika snart petades på nytt och lämnade plats åt Pierre Bengtsson, Adam Johansson och (om igen) Martin Olsson. Som mittbackar inledde Andreas Granqvist och Jonas Olsson kvalspelet, men de hade innan kvalets slut avlösts av Mikael Antonsson och Per Nilsson.

Sverige inledde hösten efter EM med knappa segrar över Kazakstan och Färöarna, där framför allt matchen i Torshavn lämnade en dålig eftersmak på grund av Zlatans arroganta uppträdande mot de inhemska amatörspelarna. Därefter avrundades höstens VM-kvalspel med en bisarr föreställning i Berlin, mot Joachim Löws unga Tyskland som inlett kvalet med att på bortaplan besegra Irland med 6–1. Det såg länge ut som om de siffrorna skulle kunna upprepas i Berlin – Sverige var utspelat, det stod 3–0 i paus och i början av andra halvlek spädde Tyskland på till 4–0. Men Sverige lyckades reducera till 4–2 på bara några minuter och en synbar skälvning gick genom detta omogna tyska lag, som skulle bli världsmästare två år senare och som var lysande i medgång, men långt ifrån så stabilt som sina klassiska föregångare. När Johan Elmander gjorde 4–3 med tio minuter kvar kändes det tydligt att vinden hade vänt. Två minuter in på övertiden prickade Rasmus Elm in kvitteringen på halvvolley. Det kallades »Bragden i Berlin« i nästa dags tidningar och det kunde få en att tro att Hamréns ledarstil ändå fungerade på det enda sätt man kunde begära: att han faktiskt kunde entusiasmera sitt landslag, elda dem till osannolika stordåd. För en avvikande uppfattning stod, om igen, Henrik Rydström som i sin blogg i Dagens Nyheter efter matchen hävdade att detta inte var en upphämtning som kom av att Sverige trodde sig vara vinnare, det var tvärtom en som kom när de redan accepterat att de var förlorare och därför kunde spela avslappnat. Att detta, paradoxalt nog, var ett uttryck för feghet snarare än det mod Hamrén alltid pratade om. »Upphämtningen mot Tyskland skyler över en hel del brister«, avslutade Rydström. »Gör att man inte ställer frågor som borde ställas.«

Detsamma kunde sägas om jublet efter den välregisserade invigningen av Friends Arena som avslutade hösten 2012. Å andra sidan var detta en vänskapsmatch och tre av Zlatans mål kom sedan engelsmännen bytt ut halva laget. Och fanns det inte något labilt i Hamréns stingsliga reaktion när han i intervjun efter matchen påmindes om det minst sagt uppenbara faktum att detta varit en one-man-show? Fanns det inte en vid det här laget alltför tydlig tendens att föredra sken framför verklighet, bombasm och slagord framför verklighet?

 

Våren 2013 visade inga tecken på någon ny stabilitet: 0–0 på hemma­plan mot Irland, en 2–1-förlust borta mot Österrike efter två gruvliga misstag i försvaret. Den ständiga rotation som pågick på mittbacks­platserna bidrog naturligtvis till skakigheten. Nu var det Jonas Olsson som föll igenom och som raskt fick dela Safaris och Wendts tidigare öde. Återigen tycktes det som om Sverige behövde känslan av en pistol mot huvudet för att kvickna till: i båda de återstående kvalmatcherna, mot samma Irland och Österrike, vände Sverige 0–1-underläge till segrar med 2–1. Nu var Sverige plötsligt klart för playoff till VM och skulle bara avverka en sista kvalmatch mot ett redan slutspelsklart Tyskland, där ett hyggligt resultat skulle leda till en förmånlig seedning. Men antingen hade ingen tänkt på seedningen, eller så var Sveriges porösa försvar maktlöst mot det tyska anfallet. Det blev 5–3 till Tyskland (den enda gång utöver VM-finalen 1958 som Sverige släppt in fem mål i en tävlingsmatch på hemmaplan). Sverige hamnade följaktligen i den lägre seedningsgruppen och lottades mot Portugal, under 2000-talet en av den europeiska fotbollens stabila stormakter.

Mötet målades oundvikligen upp som en duell mellan superstjärnorna Zlatan och Cristiano Ronaldo. I en bemärkelse blev det också så, men det som tydligast visade sig var att det var Portugals stjärna som hade det starkaste kollektivet att luta sig mot och att det inte hjälpte hur många mål Zlatan Ibrahimovic gjorde om Sverige släppte in ännu fler. Borta i Lissabon försökte sig Sverige på en klassiskt defensiv insats, men det höll inte hela vägen. Med åtta minuter kvar nickade Ronaldo in 1–0 och sedan slapp Sverige undan med blotta förskräckelsen när samme man fyra minuter senare träffade ribban. I returen på Friends Arena skapade inte Sverige mycket före början av andra halvlek, när den gryende svenska anfallslusten besvarades av en rask portugisisk kontring, en genial genomskärare av Moutinho och ett mål av Ronaldo. När nu slaget i princip var förlorat väckte desperationen svenskarna och deras stjärna – Zlatan Ibrahimovic nickade in kvitteringen efter 64 minuter och när han dunkade in en frispark efter 72 minuter verkade det inte vara en omöjlighet att Sverige skulle kunna göra ett tredje mål och vinna dubbelmötet. Den illusionen varade i mindre än fem minuter. Sedan stack Hugo Almeida en precis boll genom det vilt satsande svenska laget och en frispelad Ronaldo lade bollen i mål. Två minuter senare var det Moutinho som slog passningen till Ronaldo, som definitivt krossade de svenska förhoppningarna.

»Om man uppträder som en vinnare så blir man en vinnare«, kommenterade Erik Hamrén.

 

Sverige hade missat VM för andra gången i rad och Erik Hamréns kontrakt hade löpt ut. Det förekom märkvärdigt lite diskussion om huruvida det skulle förnyas – tvärtom förklarade Svenska fotboll­förbundet omedelbart att man ville förlänga med Hamrén, vars företräden lyriskt prisades av ordförande Karl-Erik Nilsson: »Vi trivs med Erik som en helhet. Hans sätt att jobba med människor, hans förhållningssätt och hans fotbollsfilosofi.« Hamrén hade därmed hamnat i en förhandlings­position som tillät honom att agera svårövertalad och högdraget avvisa alla propåer om att införa en assisterande förbundskapten: »Det är jag själv som bestämmer hur min organisation ska se ut.« Bidrog gjorde naturligtvis att det inte fanns några andra självklara kandidater till ­posten – Sven-Göran Erikssons karriär hade dalat sedan han varit första kandidat till positionen fyra år tidigare och den av många tänkta ­efter­trädaren Jörgen Lennartsson hade nyligen fått sparken från tränarjobbet i Elfsborg. Men det viktigaste för förbundet var säkerligen det starka bandet mellan Hamrén och superstjärnan Zlatan, vars stora förtroende för förbundskaptenen ideligen framhävdes som dennes största tillgång.

Hos allmänheten, däremot, sjönk detta förtroende ytterligare när Hamrén, efter förslag från fotbollsförbundet, ställde upp som expertkommentator i TV under VM 2014 utan att demonstrera någon ­påfallande analytisk eller verbal förmåga. »Att ställa upp där var det värsta beslut han fattat«, säger en person i landslagets närhet. »Journalisterna framstod ju som professorer i förhållande till förbundskaptenen.«

Annons

Det nya EM-kvalet inleddes i den mest avslagna stämning som förekommit kring svenska landslaget på många år. Tre raka 1–1-matcher, mot Österrike, Ryssland och Montenegro, var en stilriktig utdelning.

En viss stabilisering av laget ägde rum i och med att Albin Ekdal erövrade en fast plats på mittfältet och att unge Emil Forsberg trädde fram som snabb, djupledslöpande mittfältare av en sort Sverige inte sett sedan Fredrik Ljungbergs dagar. En klar 3–1-seger över ett skadedrabbat Montenegro i juni 2015 var ett steg framåt, fast ett nytt lynnesutbrott från Hamrén på presskonferensen efteråt visade hur labilt läget i grunden var (han lät sig denna gång dras in i en ordväxling om huruvida TV-journalisten Olof Lundhs barn alltid gjorde vad deras pappa sa åt dem att göra). Samma sommar kom en oväntad framgång för svensk landslagsfotboll när U21-landslaget sensationellt vann EM i Tjeckien, den första titel ett svenskt herrlandslag erövrat sedan OS i London 1948. Eftersom ungdomslandslaget innehöll flera spelare med invandrarbakgrund hälsades segern som en triumf för det »nya Sverige« (i laget ingick även den PR-medvetne John Guidetti, som påpassligt producerat en hiphoplåt med just denna titel). En äldre landslags­spelare som Kim Källström kan också se segern som ett resultat av en ny mentalitet bland yngre kollegor: »Sverige har fått en massa spelare som tror som fan på sig själva och som satsar allt på att lyckas. När jag var ung stack jag ut för att jag hade sådan ambition, jag var lite före min tid där. I dag är det där inget konstigt. Alla tror att de ska vinna allt och bli bäst. Därför kan man åka till U21-EM och vinna. När vi åkte dit på min tid var det mest för att ha skoj. Det fick vi inpräntat i oss. Det var ›satsa på skolan‹ och allt det där.« Samtidigt var Sveriges seger resultatet av en kollektiv och välorganiserad insats som man inte hade sett till i seniorlandslaget på många år.

Kontrasten blev tydlig när detta A-landslag gick i elden igen på hösten efter U21-succén. En seger på de båda matcherna mot Ryssland och Österrike hade räckt till en plats i EM-slutspelet, men en 0–1-förlust i Moskva följdes av det mest förnedrande resultatet någonsin i en tävlingsmatch för Sverige på hemmaplan. Mot Österrike havererade landslaget totalt – det blev 1–4 till slut och Sveriges tröstmål gjordes i slutminuterna.

På grund av EM-slutspelets nya, utvidgade format fick Sverige ytterligare en chans, trots en tredjeplats i gruppen. Det blev nytt playoff, denna gång mot Danmark. I det desperata läget tog sig landslaget återigen samman, kanske främst Zlatan Ibrahimovic, som den danska pressen oförsiktigt framställt som pensionsfärdig. Hemma på Friends Arena gjorde Sverige sin kanske mest kompetenta insats under hela Hamréns regim, ledda av en storstjärna som inte bara arbetade över hela plan utan dessutom låg bakom båda målen. I returen i Köpenhamn pricksköt Ibrahimovic en frispark efter 19 minuters spel och därmed var det danska laget knäckt.

Den svenska reaktionen efter segern avslöjade vare sig glädje eller lättnad. I stället präglades den av ursinnigt revanschistiska utfall mot pressen, som anklagades för att uppträtt illojalt efter förlusten mot Österrike. Mikael Lustigs utbrott var typiskt: »Det är kanske dags att generationsväxla hela mediekåren.« Kim Källström slogs av kontrasten mot euforin och glädjen när Sverige besegrat Holland och gått till EM förra gången och den hätskare stämningen nu: »Det viktigaste för mina nya kamrater var att få till en bra selfie, misskreditera Danmark och hylla sig själva.« Men han såg det också som typiskt för en ny generation av spelare, en för vilken det var naturligt att framhäva sig själv: »Att gå runt i bara shorts och banka i varandras ryggar var förbi. Min tid var en annan. Jag var bland det gamla.«

 

Förberedelserna inför EM i Frankrike 2016 ägde rum i denna ambivalenta stämning. Förväntningarna på framgångar var numera inbyggda i hela atmosfären kring landslaget, särskilt som Sverige leddes av en världsstjärna som nu fick en sista chans att leda sitt lag till framgångar. Ibrahimovic hade tillbringat fyra år i Paris Saint-Germain och omsvärmades av rykten om en flytt till Manchester United och den engelska fotbollskultur som dittills uttryckt skepsis mot honom. Skulle inte det enorma revanschbehov som tycktes driva Zlatan kunna driva även Sverige till framgång i den turnering som han på våren 2016 kungjorde skulle bli hans avsked till landslaget?

Ett avsked skulle det bli även för Erik Hamrén. I förbundstoppen hade man redan bestämt sig för att hans tid var ute, men Hamrén föregrep beslutet genom att i januari meddela att han tänkte avgå efter turneringen.

I EM-laget förekom nu ett antal spelare från U21-succén: mittbacken Victor Nilsson Lindelöf, mittfältaren Oscar Lewicki och anfallaren John Guidetti. Men det avslöjades snabbt hur substanslöst det svenska senior­landslaget fortfarande var mot ett motstånd där Zlatan Ibrahimovic inte kunde dominera på egen hand. Inledningsmatchen mot Irland blev en spelmässigt medioker tillställning där ett underlägset Sverige räddade oavgjort med ett självmål. En darrig inledningsmatch behövde inte betyda en förlorad turnering men detta landslag, där det ordades så mycket om mod och självförtroende, visade sig oförmöget att hantera motgången. Mot ett Italien som vunnit sin inledningsmatch och som därför kunde bida sin tid såg Sverige ut att ha kontroll på matchen tills det var två minuter kvar – då högg italienarna till och gjorde 1–0. Den avslutande matchen mot Belgien blev en variant på samma tema, när ett desperat Sverige anföll vildsint men uddlöst, tills belgarna med tio minuter kvar gjorde matchens enda mål. »Vi hade typ ingen strategi alls«, summerade backreserven Pontus Jansson. »Och det märktes tydligt på planen. Det var mycket kring Zlatan och funkade inte han så funkade det inte.«

Därmed hade Erik Hamréns förbundskaptenstid, som inletts i ett moln av retorik om mod och medaljer, slutat i en turnering där Sverige på tre matcher presterat ett irländskt självmål. Därmed slutade också Zlatan Ibrahimovics landslagskarriär med en förinspelad reklamfilm vari hjälten, hyllad av sina trogna fans, sågs köra hem med familjen i sin Volvo. Den period i svensk landslagsfotboll som präglats av dessa båda herrar hade resulterat i två EM-slutspel och kan därför framställas som godkänd. Men då måste man bortse från Sveriges torftiga insatser i dessa EM-slutspel och från att det var betydligt lättare att kvalificera sig till dem än på Laban Arnessons och Olle Nordins tid, då mästerskapet bestod av åtta lag och Sverige kunde missa slutspelet efter att ha blivit tvåa i en stenhård grupp. Framför allt var det en period där avståndet mellan sken och verklighet, mellan yta och substans, mellan det som sades och det som gjordes var större än det någonsin varit i landslagets historia.


Fotnot: Detta är ett utdrag ur Jesper Högströms nyutgåva om det svenska herrlandslagets historia. Du har just läst ett av bokens nyskrivna kapitel. Beställ boken i vår webbshop!

Ytterligare ett smakprov – berättelsen om Blågults första, stapplande steg – finns att läsa här.