22 november, sju dagar kvar i Allsvenskan
Axel Brönner gråter. Pojken som vi alla byggt vårt framtidshopp på det senaste året står inne på Gamla Ullevis usla gräsmatta, högröd i ansiktet, skakig i kroppen och med tårar rinnande ner för kinderna. Vår alldeles egna briljanta fotbollspojke, en 17-åring som växt upp i klubben, ser helt förstörd ut.
Totte Nyman avbryter sin molokna ögonkontakt med oss i klacken för att stega bort till Brönner, som för några år sedan var bollkalle och tiggde om lagkaptenens autograf. De kramas, Totte ser ut att säga några uppmuntrande ord. Brönner gråter ännu mer intensivt. Det ser ut som den typen av gråtattack som får halsen att spänna sig tills något känns trasigt. Andningssvårigheter och fysisk smärta. Den lika unga talangen William Bergman gör nästa tröstförsök som inte hjälper. Sedan kommer Alexander Fransson, den tidigare lagkaptenen som delar ramsa med Axel Brönner. Orden i Lasse Holms Canneloni Macaroni har bytts ut till: »Det ska va Axel Brönner! Brönner! Och Alle Fransson breve! Åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh, resten av mitt liv!«
Du har väl inte missat?
