Det går inte att förneka: i Halmstad är HBK–Parma 1995 lika helig som jordgubbarna på midsommarafton eller kebabpizzan med extra sås på nyårsdagen. Supportrarna och stadens invånare ser på den matchen som något som är större än att Per Gessle förknippas med Halmstad.
Jag kan på ett sätt förstå det: matchen var starten på HBK:s gyllene era, en tid då laget sopade mattan med det mesta i Allsvenskan och tog sig ut i Europa – en period som Janne Andersson, med sin pålitliga statistik (och för en gångs skull har han rätt), kan styrka. Mellan 1995 och 2005 var HBK kungarna av svensk fotboll.
När jag kom till HBK 2001 var det som att kliva in i en tidsmaskin. Var jag än gick hörde jag samma snack: »Tänk att vi slog Parma! Vilken bragd!« Om det inte var på föreningen Gamla Bollklubbares årsmöte så var det Birgitta i köket på Örjans vall eller supportern på Expertbutiken som ville berätta exakt samma sak. Det spelade ingen roll var jag befann mig – legenden om Parmabragden var aldrig längre än en mening bort.
Och Niklas Gudmundsson och Robban Andersson … de kunde lika gärna ha varit Halmstads svar på Heliga Birgitta och Robin Hood. Det hade blivit lapp på luckan på vilken lokal som helst i stan om de framfört Gyllene Tider-covers på blockflöjt, och då kan de inte ens spela blockflöjt. De gick före i kön på Hotell Mårtenson bara för att de vann en match. Okej, visst, det var mot ett stjärnspäckat Parma med Buffon, Stoitjkov och Brolin, men låt oss inte glömma den lilla detaljen: HBK VANN INTE DUBBELMÖTET. Jag upprepar: I returen åkte laget på däng med 4–0. De blev utslagna. I Cupvinnarcupen, dessutom – den internationella turnering med lägst ranking.
