Utanför

Nästan hälften av Allsvenskans spelare sitte­r på läktaren eller bänken varje omgång. Många av dem känner sig bortglömda, d­eprimerade och misslyckade. Offside sökte sig utanför sidlinjen och fann en 31-åring som d­rabbats av sitt fotbollslivs mest förnedrande ögonblick.

Det är en solig lördagseftermiddag på Söderstadion den 23 maj när Per »Texas« Johansson, iklädd en sopgubbsfärgad väst, sätter sig i gästernas avbytarbås. Från sin plats ser han hur lagkamraterna peppar varandra, gör high-fives. Han vill också vara där, han vill också känna adrenalinet rusa i kroppen. I stället skrattar han och bänkgrannarna åt Tony Gustavssons frisyr. Han har ofta tänkt på det, bänkspelarna är sällan särskilt fokuserade under matchen – mot Örgryte pratade man ivrigt om hur lik Janne Carlsson var gitarristen Janne Bark, under en annan match diskuterade man Malena Ernmans chanser i Eurovision Song Contest. Flamsigheten beror säkert på att uppladdningen för dem på bänken mest består av »grisen« och att vara bollkallar åt de ordinarie spelarna. Anspänningen finns inte där. Man laddar helt enkelt inte för en match på bänken.

Dessutom ser man inte mycket av matchen från den usla sittplatsen. På Söderstadion dröjer det bara någon minut innan Halmstads BK:s tränare Janne Andersson ställer sig upp och skymmer halva planen för avbytarna som tvingas luta sig i sidled för att överhuvudtaget få syn på bollen.

Efter tjugo minuter kommer signalen:

Annons

– Upp och värm, gubbar!

Texas och de andra lyder, trots att de inser att uppvärmningen är meningslös. »Inte fan kommer Janne göra något byte nu«, tänker Texas när han joggar längs med sidlinjen, irriterad över att ingen allsvensk arena tar hänsyn till avbytarna. De får alltid springa på någon oklippt gräsplätt eller på en hård jävla löparbana. Här på Söderstadion värmer de dessutom upp alldeles framför handikappsektionen, vilket resulterar i att han känner sig tvingad att springa lite böjd med överkroppen för att inte skymma sikten för åskådarna i rullstolarna. »Men vad spelar det för roll«, tänker han, »ingen tränare har väl slängt in en avbytare för att han ser het ut på uppvärmningen.« När han når hörnet på Söderstadion skriker en Bajensupporter:

– Klipp dig, Texas!

Efter 45 minuter står det 0-0. Janne meddelar avbytarna att de ska följa med in i omklädningsrummet. Spelarna på bänken muttrar – det bästa med att vara avbytare är ju att man får leka »grisen«, övningen där man ska jonglera bollen mellan sig och får en bokstav för varje gång man missar. När man har samlat ihop till ett förutbestämt djur – »säl«, »antilop« eller »marsvin« – måste man härma djuret. På match är leken extra laddad eftersom det finns tusentals åskådare som kan betrakta förlorarens tafatta imitationsförsök.

När andra halvlek startar kommenderas Texas och de andra bänkspelarna till en ny värmning. Han försöker få kontakt med någon av Hammarbys avbytare, men ingen är intresserad. Han tycker det är trevligt att småprata med motståndarna, han gillar ett par minuter av det klassiska »skylla-ifrån-sig-snacket«. »Hur fan kan inte du spela?« Eller: »Du hade passat perfekt in i matchbilden i dag.« Texas når hörnet på Söderstadion igen:

– Gå och klipp dig!

I den 75:e minuten ser Texas hur lagledare Anders Smith vinkar i hans riktning. För en sekund tror han att det är han själv som ska in – men så ser han Marcus Olsson springa mot avbytarbåset. »Ett byte gjort, två kvar«, tänker Texas. Sju minuter senare vinkar Smith återigen. Texas kisar för att försöka tyda vem lagledaren pekar på. Emir Kujovic. »Två byten gjorda, ett kvar.«

Med tio minuter kvar känner Texas sig kissnödig. Han funderar på om han ska göra som Magnus Gustafsson i Gais lärde honom – gå ner, tänja höften och dra fram penisen genom shortsen. Han har gjort den många gånger förr och aldrig blivit avslöjad. Han sneglar mot läktaren och ångrar sig. Publiken sitter för nära.

Det blir inga fler byten. Matchen slutar 0-0 och Texas klappar om lagkamraterna som spelat och berömmer dem för att de krigat så bra. Sedan plockar han fram löparskorna och frågar Sebastian Johansson, en annan av de utespelare som aldrig kom in på planen, om han är sugen på att köra lite intervaller.

– Jag känner att jag måste få ur mig lite energi. Jag sätter mig inte på bussen tillbaka till Halmstad utan att ha blivit svettig.

Sebastian nickar:

– Men vi får väl vänta tills publiken har försvunnit? Annars är det för jävla pinsamt.

– Jo, det är klart vi gör.

När det gått några minuter och publiken lämnat smyger Sebastian och Texas sig ut på plan och springer straffområde till straffområde. Efter en rusch hör de:

– Ni kan gå hem nu! Ni kan gå hem nu!

Annons

De tittar upp mot läktaren och konstaterar att ett tiotal Bajensupportrar tagit paus från att plocka ner banderoller för att i stället håna HBK:arna.

Texas tittar på Sebastian och säger:

– Detta är nog det sjukaste jag varit med om. I alla fall det mest förnedrande.

Sebastian skakar bara på huvudet, och fortsätter springa. Texas hakar på – vad tio motståndarsupportrar tänker kan han ju skita i. Efter ytterligare fem ruscher noterar han ett starkt ljussken uppe i ena hörnet på Söderstadion. Då kommer han på det – TV-kameror. Det var ju i dag U21-truppen till EM skulle tas ut i TV4. Förbundskapten Jörgen Lennartsson har rabblat upp unga, talangfulla stjärnor i direktsändning inför tusentals TV-tittare som samtidigt kunnat se hur två HBK-spelare rusat runt som idioter i bakgrunden.

Per Johansson

Född: 6 maj 1978

Längd: 187 cm

Vikt: 81 kg

Klubbar: IFK Värnamo 1988, Tranås FF 1989-1997, Gais 1998-2000, HBK 2001-

Övrigt: Pers smeknamn kommer från jazzmusikern Per »Texas« Johansson.

Bänkad. Texas har haft fotboll som yrke under merparten av sitt vuxna liv, vårens petningar har fått honom att fundera på framtiden.

Texas vrider på nacken och kisar upp mot den blå himlen.

– Måste vi sitta i solen? säger han.

Jag tittar frågande på honom. Klockan är tio på förmiddagen och för mig känns en fika i solen på en gågata i Halmstad som en bra start på dagen.

– Jag sitter sällan i solen, förklarar han. Speciellt inte i dag. Det är inte optimalt. Kan vi flytta in i skuggan?

Vi drar stolarna över uteserveringens glasspillda asfalt och hamnar i skuggläge.

– Såja, säger han och sippar på sin nypressade apelsinjuice. Det här är bättre.

Han tittar på några fiskmåsar som skriker.

– Du tycker jag är konstig, va? Inget kaffe, ingen sol. Men såna här saker är viktiga för mig. Förberedelser, det är en av mina stora styrkor som spelare. Sitter jag i solen blir jag slö. Dricker jag kaffe så känns det konstigt i kroppen på träningen.

Texas plockar upp mobiltelefonen ur fickan och kollar tiden.

– Tre timmar. Funkar det för dig om vi äter en tidig lunch? Jag vill helst äta tre timmar innan träning.

Texas må vara en professionell fotbollsspelare ut i fingerspetsarna – bland annat har hans frukost de senaste två åren bestått av broccoli, morötter, paprika, avokado, spenat, groddar, tomater och två skedar Udos’s choice-fett – men fokuseringen på dagens träning känns nästan sjuklig. Jag säger det till honom. Han tittar ner i marken.

– Jo, jag vet. Men fotbollsmässigt har våren varit ett helvete. Jag vill inte skylla på att jag inte har gjort vad jag har kunnat om jag inte får spela något mer. Jag hoppas att matchen mot IFK Göteborg blir starten på en ny säsong för mig.

Uppladdningen inför eftermiddagens träning, den första efter sommaruppehållet, började samma dag som spelarna gick på ledighet. Texas sökte ny energi, och har gjort allt för att förbereda nystarten – extra träningspass i löparspåret, så mycket idrottspsykologiläsning att sambon Cilla blivit trött på honom, mentala övningar, bara en nubbe till sillen på midsommarafton…

Han fick bara fem minuter på hela våren, i den tolfte omgången hemma mot Örebro. Annars bänken, ibland till och med läktaren. Han säger att det värsta är känslan när man ser tränaren byta in spelare – första, andra, tredje – och inser att det inte var ens egen tur den här dagen heller.

– Det är efter byte tre som man funderar på om man inte borde ta ett vanligt jobb i stället. Man har värmt upp i 30 minuter, ser tränaren förbereda sista bytet och inser att man inte kommer att komma in. De metrarna som man vandrar tillbaka mot avbytarbåset är de tyngsta man kan gå. Bortafansen kan håna en också. Man känner sig rätt liten som människa.

Han säger att man ibland inte ens vill komma in. Om man inte har spelat på fem-sex omgångar och plötsligt får chansen med tio minuter kvar i en match är det inte säkert att man har så mycket att vinna på inhoppet.

– Jag snackade med Patrik Elmander som suttit fast på bänken ett bra tag när vi mötte Öis. Vi joggade omkring med våra västar och tittade på våra lagkamrater som spelade. Han sa: »Jag känner mig bra i kroppen men mentalt är jag ju helt väck.« Är man inte som Solskjaer och kan tända till på beställning, då är det inte enkelt att komma in i en match.

Vi förblir sittandes i skuggan, äter lunch och dricker juice. Gubbar med käpp, män i ärmlösa t-shirts och barn med stora glasstrutar i händerna passerar förbi och tittar nyfiket på spelaren som varit HBK trogen i nio år. Tiden går men Texas har koll – mobilen åker med jämna mellanrum upp och ner ur jeansfickan på honom. Med mindre än en timme kvar till träning frågar jag honom om han är mer oroad av att bli petad nu när han är 31 år gammal, bara har ett år kvar på sitt kontrakt och inte har framtiden för sig. Han sitter tyst en lång stund, blicken är riktad ner i asfalten.

– Måste vi prata mer om det här just nu? Jag vill komma stärkt till träningen i dag. När vi sitter så här och pratar om alla jobbiga känslor kommer allt negativt tillbaka, det är inte min grej att älta. Det är riktigt tufft, en jävla prövning man går igenom. Man mår inte bra fysiskt, inte psykiskt. Nä, jag känner inte för att prata om det nu. Vi får ta det senare.

En äldre herre stannar till.

Annons

– Nämen hallå, Texas!

– Hallå ja.

– Jaha, hur är formen?

– Jo, vi får se. Men det känns bra i…

– Tar du tillbaka din plats nu då? Tror du det?

Texas tittar på mig och ler.

– Vi får se, träningen börjar i dag. Men det hoppas jag ju.

– Jaja, vi får se vad Janne tycker, säger mannen och säger hej då.

Texas tar ett djupt andetag när mannen har gått i väg.

– Man blir ju påmind hela tiden. Folk på stan, folk i affären, alla vill komma fram och prata med en om när man ska spela, varför man inte får spela. Det kan vara jobbigt. Risken är att man börjar känna sig som ett offer. Om någon tycker synd om en eller säger till mig att Janne har fel för att han spelar Järdler i stället för mig, vad fan ska jag svara på sånt? Det räcker att man själv går runt och funderar.

 

Det hade förmodligen klassats som mobbning på andra arbetsplatser. När det är möte får du inte vara med. I stället för en plats i det fina konferensrummet får du sitta på en hård bänk utanför. Om någon sedan vill ha kaffe är det du som får springa och hämta. Och när det är rast ska du gå runt och dunka alla kollegor i ryggen och berätta hur bra de har jobbat. Du ska alltid vara glad, du ska alltid ge järnet, du ska alltid vara uppmuntrande. Trots att du inte är önskad.

I de 16 allsvenska lagen finns det 408 registrerade A-lagsspelare. Av dessa får 176 spela från start i varje omgång. Gör samtliga lag tre byten i en match är det 224 spelare igång per omgång. Resterande 184 får inte utföra de uppgifter de tänkte sig när de skrev kontrakt med sin arbetsgivare.

Alla spelare har sina knep för att hantera situationen. Vissa ryter ifrån i media – som Prince Ikpe Ekong när han sågade djurgårdstränarna Andrée Jeglertz och Zoran Lukic med att »de begår sitt livs misstag när de ignorerar min talang«.

Andra använder humorn som verktyg – som Henrik Bertilsson som kunde sitta på HBK:s bänk och tjata hål i skallen på tränare Tom Prahl. »Oj, nu brinner det på bänken Tom! Det brinner på bänken!« upprepade anfallaren tills tränaren vände sig om och frågade vad han menade. »Jag är het som fan. Sätt in mig nu.« När Bertilsson väl fick spela från start misstänkte lagkamraterna att det berodde på att Prahl ville slippa tjatet från avbytarbåset under matcherna.

Texas har funderat mycket på varför han gått från att vara ordinarie i HBK, som i fjol, till att bli en av dem som inte får göra sitt jobb. Han tror att förklaringen kan ligga i fjolårets tre sista matcher.

Det började med Hammarby på Söderstadion. Det stod 1-1 med tio minuter kvar när Texas inte hängde med i Erkan Zengins tempoväxling. Texas var på väg ner för att glidtackla, ångrade sig och kom helt fel in i situationen. Domaren blåste straff, Louay Chanko gjorde mål och Halmstad förlorade med 2-1. Därefter gjorde han, precis som de andra i försvaret, en svag insats i 0-3-matchen mot Elfsborg.

Värst blev det ändå i den sista omgången. HBK behövde en vinst mot Kalmar FF för att klara målsättningen att bli sämst sjua i Allsvenskan. I den 87:e matchminuten –  när Halmstad ledde med 2-1 – spelade mittbacken Tommy Jönsson en hög boll mot Texas. Han tänkte först nicka men ändrade sig i sista sekund och bestämde sig för att brösta bollen till en medspelare. Han halkade, fick halvträff och så kom Kalmars Patrik Ingelsten springande. Fri med HBK-målvakten Magnus Bahne placerade Ingelsten enkelt bollen i mål. Sedan blåste domaren av matchen.

Texas ville bara försvinna i omklädningsrummet. Han bad om ursäkt till Andreas Johansson som hade blivit matchhjälte om det inte varit för hans eget misstag. Han kände att han gjort bort sig, att det var hans fel att laget inte klarade årets målsättning. Senare på kvällen började han till och med fundera på om han inte hade förstört lagbonusen, som grundades på målsättningen inför säsongen, med sin miss.

Det dröjde länge innan Texas kunde släppa det. Han kände att han, med sin rutin och sina ledaregenskaper, inte presterat vad man kunde förvänta sig av honom. Och rätt som det var hade Janne Andersson värvat en ny vänsterback – Malmö FF:s Christian Järdler, med meriter från turkiska Gençlerbirligi. Texas tänkte: »Järdler har suttit på bänken i Malmö FF ett tag och skulle inte skriva på för HBK om inte Janne sagt att hans chanser att starta var goda.«

När försäsongen drog igång hade Texas sitt årliga utvecklingssamtal med Andersson. Tränaren nämnde att han ville ha bättre konkurrenssituation i försvaret och Texas höll med om att det behövdes. Därefter presenterade Janne fyra punkter som han kände att vänsterbacken behövde förbättra. Han ville att han skulle överlappa mer på utsidan av motståndarnas försvarare när han stormade framåt offensivt, han ville se fler inlägg mot bortre stolpen, han ville att Texas skulle hjälpa målvakten bättre genom att visa sig tillgänglig för uppspel och han ville att Texas klev in den sista metern när han pressade en spelare. Texas gick direkt hem och skrev ner punkterna på ett papper och bestämde sig för att tänka på tipsen under försäsongen.

I träningsmatcherna spelade Texas ibland, Järdler ibland. Ändå kände Texas att den nya lagkamraten låg lite före – Järdler fick oftast spela bredvid lagkaptenen Tommy Jönsson på träningarna. »Men så här har det varit förr, jag brukar ändå alltid få spela när det väl drar ihop sig«, tänkte Texas. I den sista försäsongsmatchen mot Bröndby verkade han få rätt – Texas tog platsen till vänster i backlinjen.

Så närmade sig premiären mot AIK på Råsunda. Två dagar före match vaknade Texas med en olustig känsla i kroppen. Han kände sig svag och hade ont i halsen när han svalde. Han åkte till träningen som skulle bli den sista före avfärden mot Stockholm. Janne Andersson berättade vilka som skulle starta mot AIK – Texas var bänkad. Det var nästan en befrielse för när han kom hem skakade han av feber, han trodde han drabbats av svininfluensan och blev sängliggande i en vecka.

När han åter var frisk kom han inte in i truppen. Först i omgång sju, borta mot Häcken, fick han en plats på bänken. Men precis som i matchen därefter, hemma mot Öis, blev det ingen speltid. Sedan följde två matcher där han inte var med i truppen och sedan kom Söderstadion där han gjorde intervallöpningar inför tomma läktare.

Sopgubbar. Enligt reglerna får endast tre utespelare värma upp samtidigt, vilket gör att den fjärde avbytaren tvingas sitta kvar på bänken.

Jag kliver ur Texas nyköpta Opelkombi, stiger in i hans nya hus och hälsar på hans nyfödda dotter Maja. Från högtalarna hörs Eldkvarn och i soffan vilar mammalediga sambon Cilla. Det är måndag och exakt en vecka till återstarten efter uppehållet – matchen mot IFK Göteborg på Örjans vall.

Det är också dagen efter genrepet mot Trelleborg. Texas spelade från start i matchen som slutade 2-2. Känslan var att han gjorde okej ifrån sig, inte mer. Eftersom Järdler dragit på sig en lättare skada och inte var tillgänglig är han osäker på om han spelade för att han tagit tillbaka sin plats eller om han spelade för att lagkamraten var skadad.

Texas skruvar ner volymen och säger:

– En sak jag tänkte på innan var att nu har ju Andreas Johansson gått till Bochum i Tyskland. Det innebär att vi förlorar en stor kraft på planen, en som kan ta tag i det. Och där är ju min stora styrka, att jag pratar och pushar laget hela tiden. Där är det fan ingen som slår mig, det tycker jag inte. Så kanske Janne känner att han behöver ha in en sån spelartyp på planen nu. Äh, jag vet inte, jag bara spekulerar.

Maja studsar runt i en gåstol i köket och river ner en bunt papper. Det enda jag ser är ett A4-papper med olika prickar på en utritad fotbollsplan. Jag frågar om han leker tränare på fritiden. Han flinar:

– Det var inte meningen att du skulle se det där. Det handlar om mental träning.

Texas stoppar snabbt undan lappen och vi går ut i trädgården.

– Ska vi sitta i solen? skojar jag.

– Nej för fan, säger han och sätter sig under ett stort parasoll.

Fåglarna kvittrar i träden, från havet ett par hundra meter bort hör man fiskmåsarna skräna. Det är ett fint hus i ett fint område. Det är också en fin bil som står parkerad på uppfarten. Jag frågar om det påverkar honom ekonomiskt att inte få spela. Han nickar.

– Som nu i vår, jag går miste om en del på att jag inte har fått spela. Matchbonusen försvinner helt och hållet. Jag har det ju ändå bra, men man märker en viss skillnad. Samtidigt kan man inte räkna med matchbonusar.

Han märker att jag är på väg att fråga hur mycket matchbonusen är på.

– Jag får inte säga det, då bryter jag mitt kontrakt. Men det är några tusen varje match. Vi har ju tänkt att Cilla ska vara mammaledig så länge det funkar. Spelar jag så tjänar jag riktigt bra. Men fortsätter det som i våras får jag kanske skära ner på pensionssparandet.

Texas tystnar och tittar på sina fötter.

– Du frågade mig häromdagen om jag var bekymrad över min ålder, att mitt kontrakt går ut efter nästa säsong. Det är något jag tänkt på rätt mycket på senaste tiden. Jag är ju medveten om att den här säsongen är viktig för mig. Gör jag bra ifrån mig öppnar det för ännu ett kontrakt. Sitter jag på bänken, ja då har jag ett år kvar på mitt kontrakt efter den här säsongen. Då kan jag tvingas till Superettan eller något sånt och dit vill jag inte. Men så fort jag har fått de här tankarna så har jag försökt att tänka annorlunda. Jag försöker se det här som en erfarenhet som jag kan bli bättre av. Vänta lite…

Han går in i huset och återvänder minuten senare med en bok i handen – Väck jätten inom dig, skriven av Anthony Robbins.

– Där är hans bibel, ropar Cilla från vardagsrummet.

– Ja, jävlar vad jag har läst den här många gånger.

Jag bläddrar igenom boken. På varje sida har Texas strukit under meningar, skrivit anteckningar som fotnoter.

– Hade jag inte varit så intresserad av sånt här hade jag kanske varit nere i skiten. När jag blev bänkad i Gais var jag 20 bast och fick inte spela på 13 matcher. Då gick jag hem och lipade. I dag försöker jag göra allt jag kan för att ändra mitt tillstånd. Jag vill kunna styra över hur jag mår. Som när jag inte fick spela i början av säsongen. I stället för att bli bitter på Janne eller någon annan, tänkte jag att »fan, jag var inte bra på försäsongen. Man får lägga över ansvaret på sig själv. Dessutom var nästan alla matcher på konstgräs. För så är det, konstgräs passar inte mig.

Han tar en klunk vatten.

– Flummigt, va? frågar han.

– Lite, svarar jag.

– Men jag har ju ändå alla känslor, även om jag säkert är bättre än den genomsnittliga spelaren på att hantera dem. Känslorna kommer i vågor hela tiden. 95 procent av ens vakna tid känns det okej. Men de andra fem procenten… det är som en stor jäkla passivitet. Man känner sig som i en bubbla, lite utanför allt annat som pågår. Jag har också märkt att jag blir lite mer tankspridd, har svårt att tänka konstruktivt och klart.

– Hur då?

– En vanlig träning till exempel. Du känner som spelare om du ska spela, även om matchen är flera dagar bort. Är man inte helt korkad så märker man det på indelningarna vid olika övningar och så. Märker man det, då blir en enkel träning plötsligt det jobbigaste som finns. Man känner sig utanför, man tappar glädjen. En passning kan göra dig ansträngd i hela kroppen. Det är en apatisk känsla som smyger in. Du har svårt att hitta mening i det du håller på med. Man tänker: »Varför ska jag slå den där passningen? Vad spelar det för roll?« Är man petad i två-tre matcher är det inte några problem, då är man tvärtom övertänd på träningar och vill visa för mycket. Det är när man inte spelar ett skit, som jag under våren, som de där apatiska och nedstämda känslorna kommer. Det är därför jag hela tiden har försökt att kontrollera känslorna. Gör man inte det, och bara gräver ner sig och glöms bort i laget, då är man inte alls beredd om man plötsligt kommer tillbaka in.

»The boss«. Janne Andersson var assisterande tränare i HBK när Texas kom till klubben 2001. »Då var han hur långt från startelvan som helst«, minns Janne.

Han berättar att en av de jobbigare stunderna under våren var när han läste lappen på väggen i omklädningsrummet på Örjans vall med den uttagna truppen inför bortamatchen mot Elfsborg. Han letade efter sitt namn men hittade det inte. Han var inte ens med i truppen, skulle inte ens få sitta på bänken.

Han skakar på huvudet när han tänker på det.

– Jag har haft lagkamrater som duschat på trettio sekunder för att sedan spinna loss på parkeringen i ren vrede. Jag minns inte riktigt hur jag reagerade, det var mer en känsla av passivitet. Då hade jag precis lyckats kämpa mig tillbaka till en plats på bänken, suttit där ett par omgångar. Den spontana känslan var att jag inte hade så stor lust att kolla på matchen. Men det gjorde jag ändå, och vi förlorade med 4-0.

Jag säger att det ändå måste vara någon form av tröst att laget förlorade stort när han inte var med.

– Det är jävligt skumma känslor man har för sånt där, säger han. Jag har polare som frågar mig: »Gött att HBK inte vinner nu när du inte är med, va?« Jag känner inte så. Jag har varit i HBK i snart nio år och känner mycket för klubben. Men någonstans, innerst inne, så känner man ändå att det kanske innebär en förändring för en själv. Men det här är känsliga saker.

– Varför det? frågar jag.

– Nä, men om jag sitter på bänken eller på läktaren och hoppas att Järdler eller någon annan ska göra en dålig match bara för att jag själv ska få spela, då tar man inte ansvaret själv. Pratar du skit eller tänker dåliga tankar om en medspelare har du dålig självkänsla. Den kan du träna upp på olika sätt, och det är det jag försöker göra i stället. Då blir ansvaret mitt, jag lägger inte över det på någon annan. Jag vill inte spela för att Järdler är dålig, jag vill spela för att jag är bättre. Däremot märker jag på såna som kommer in som är lite yngre, de är betydligt mer egoistiska. Kanske är det bra, fan vet. Jag vet ju själv hur jag tänkte när jag var yngre, som när jag var i Gais och inte fick spela. Då tänkte jag mer »det är tränaren som har fel, inte jag« eller »varför får han spela, han är ju inte bättre än jag«. Då var det också ett alternativ att bara flytta på sig och hitta en ny klubb. Nu har jag rotat mig här i Halmstad med familj, hus och allt annat. Var ska jag gå? Helsingborg? Nä, de vill ju inte ha mig. Någon klubb i Göteborg? Nä, då måste jag pendla.

– Så du har tänkt på det?

– Självklart gör man det. Och det tror jag är bra. Man flyr iväg ett tag från verkligheten, funderar på olika lösningar och känner en slags trygghet. När jag var klar insåg jag att det inte fanns några lika bra alternativ som att ge sig fan på att ta en plats i HBK. Hade jag varit 34 hade det varit enkelt. Men jag känner att jag har tre-fyra bra år kvar.

Han lutar sig tillbaka i stolen under parasollet.

– Nä, nu får vi ta en paus. Ska vi gå en runda med Charlie?

Vi promenerar iväg men stannar snart framför Jutarumskolan. Texas pekar på den och ler:

– Det är här jag går förbi på förmiddagarna när jag vill känna mig betydelsefull. Ibland får jag skriva 25 autografer till ungarna. Man kallar mig »kungen«. Det låter löjligt, men när det känns tungt kan lite uppmuntran från en tioåring göra gott.

Texas skrattar åt sig själv.

– Det är inte klokt vilka grejer man får uppleva när man inte platsar i ett lag. Man ser, hör och gör saker som man inte trodde existerade.

– Som vadå?

– Nä, men vi hade en sponsormatch för någon vecka sedan. Vi skulle spela i lag tillsammans med våra sponsorer. Var tror du jag startade matchen? På bänkjäveln! Jag blev förbannad på riktigt. Även om det bara var en plojgrej så kändes det. Är man utanför laget placeras man omedvetet i ett fack. Och det är jäkligt svårt att ta sig ur det där. Rätt som det är ser alla en som bänkspelaren. Man läser det i tidningar, hör folk prata om det. Ens identitet går från »fotbollsspelaren Texas« till »bänknötaren Texas«. Men jag kom in och vårt lag vann. Det var skönt. Det finns så mycket…

– Berätta mer.

– Okej, när jag sitter på bänken så bär jag gärna vattenflaskorna. Jag gör det för att jag vill vara aktiv och delaktig och för att visa att jag tar för mig. Och om vi har vunnit en match och jag inte har spelat, då försöker jag ändå ta i som fan när vi sjunger efteråt. För är det något jag blir förbannad på så är det avbytare som är likgiltiga, bänknötare som går runt och surar. Visst, man ska inte vara glad och sprallig, det är ingen som kan förvänta sig det av dig, men påverkar du laget eller visar att du är grinig, då är det dags att flytta.

– Har du pratat med Janne om din situation?

– Jag gick till hans kontor ett par omgångar in på säsongen. Fan vet vad jag ville höra, jag ville nog bara prata. Det är en märklig känsla, att knacka på hos chefen. Han sitter där bakom skrivbordet, vrider sin kaffekopp med texten »The Boss« mot dig, man är nervös. Så jag började snacka lite om hans hund Sigge, sa att det verkade som han hade bra pli på den fast han inte har det. Du vet, bara lite kallprat. Plötsligt sa han: »Du Tex, jag har bara en känsla av att du inte ska spela.« Och så visade han upp en centimeter mellan sitt pekfinger och sin tumme, »men det är jävligt små marginaler mellan dig och Järdler«.

Texas visar gesten för mig.

– Sedan sa han att han tyckte jag hade förbättrat mig på de sakerna som han påpekade tidigare under vintern. Det var skönt. Fem minuter senare gick jag därifrån.

– Vad kände du då?

– Det sjuka är att man går därifrån med känslan att fasiken, han har kanske rätt. Jag ska nog inte spela. Det är alltid likadant med Janne, man blir glad bara av att prata med honom.

Nytt bås. Fram till sommarens U21-EM satt HBK:s bänkspelare i ett avbytarbås från 1979. »Det var trångt, svettigt, man slog i huvudet om man reste sig upp och det var jävligt obekväma stolar.«

Tränarens uppgift tycks omöjlig. Å ena sidan ska han säga till hälften av sina spelare att de inte behövs när veckans roligaste arbetsuppgift ska utföras. Å andra sidan ska han hålla alla truppens individer på gott humör, utveckla dem och se till att de har tillräckligt med självförtroende för att kunna gå in och ta för sig när det väl behövs.

Till skillnad från spelarna tycker tränarna alltid att konkurrenssituationen är av godo. HBK:s tränare Janne Andersson går ett steg längre: han säger att det här med laguttagningar och psykologin runt dem är en av de mest kittlande arbetsuppgifterna han har.

– Jag kan prata om det här i timmar, säger han.

Han menar att mycket handlar om lagbygge, att se till att man också har spelare som accepterar en plats på bänken.

– I grunden bör man inte ha för många äldre spelare i en trupp för de förväntar sig att få spela oftare. Yngre spelare har ofta bättre tålamod. Jag pratar alltid med spelare som blir bänkade och förklarar varför. Inför varje säsong har jag också ett snack med dem där jag säger att dörren alltid står öppen till mitt kontor. Jag vill att spelarna ska komma till mig om det är något de undrar över. Och när de kommer vill jag inte att de ska fråga varför de inte spelar utan hellre: »Vad kan jag göra bättre?« Just nu har jag väldigt bra situation med bänkspelarna. Det är bra klimat, alla accepterar sin roll i laget. Det är något man lär sig under uppbyggnaden av ett lag, att hitta spelarna som trivs i den situation de hamnar i.

Tränaren säger att han flera gånger upplevt hur spelare som bänkas försvinner ut i periferin, spelare som blir alltmer osynliga för varje vecka som går. De märks inte längre på träningarna, hörs inte i omklädningsrummet. I fallet Texas känner han tvärtom.

– Jag tror Texas är unik, säger Andersson. Han är 31 år gammal, får sitta på bänken och är ändå så otroligt engagerad på alla träningar. Han har en makalös drivkraft och en mental styrka som oerhört få har i fotbollen. När andra kanske försvinner syns Texas bara mer på träningarna. Där är hans styrka. Han verkar tackla motgångar på ett väldigt speciellt sätt.

Kanske är det för att han haft en hel del. När han var 18 år fick han sin första spricka i foten. Under andra säsongen i Gais 1999 fick han sitta på bänken i 17 matcher på raken. Strax därefter började han få problem med ljumskarna. När han värvades till Halmstad 2001 fick han inte spela en enda match under sin första säsong. Tre år senare fick han ett hål i hälsenan och missade resten av säsongen. Sedan kom han tillbaka och blev lagkapten men snart vände det och han blev bänkad igen. 2006 fick han en bristning under foten. När han var tillbaka blev han bänkad på nytt. 2007 bröt han båda fotknölarna i vänsterfoten.

När jag säger till Janne Andersson att Texas misstänker att han spelade sig ur startelvan i höstas protesterar tränaren:

– Där har han fel. Visst, han avlutade inte säsongen så bra, men jag kände tidigt att vi behövde förstärkning i försvaret. Järdler var en av få etablerade spelare som var tillgängliga, så det blev en vänsterback. Men att han var sjuk i inledningen av säsongen, där ligger mer förklaringen till varför han inte har spelat. Järdler gjorde bra ifrån sig under våren och eftersom jag tror på kontinuitet så gjorde jag inga förändringar på vänsterbackspositionen.

– Varför har du spelat Järdler och inte Texas under våren?

– Det är hårfint mellan Järdler och Texas. Järdler har en fin vänsterfot och är en tillgång på fasta situationer. Texas har energi och är en otrolig pådrivare. Man får lägga ihop alla positiva egenskaper hos spelarna, se hur de passar in i laget, se vad som saknas, vad som behövs. Utifrån balansen i laget får man ta ut den spelare som man tror gör bäst nytta. Och i våras kände jag att det var Järdler. Men som sagt, hårfint var ordet. Jag gick på känsla bara, det gör man ibland som tränare. Och det är kanske inte det bästa spelaren kan höra, att tränaren går på känsla. Texas hade säkert velat höra något mer konkret.

Fokuserad. Minuten innan domaren blåste igång matchen mot IFK Göteborg kom Stefan Selakovic fram till Texas och ville småprata om Texas nyfödda dotter. Texas svarade inte på »Sellas« frågor.

Dagen innan tränare Janne Andersson tar ut startelvan till matchen mot IFK Göteborg träffar jag Texas igen. Vi sitter på en bänk och äter mjukglass på Stora Torg i Halmstad. Jag frågar honom om han inte kan berätta vad det stod på lappen som Maja rev ner i köket.

– Jo, det kan jag göra. Grejen är den att många tycker nog att jag är sjuk i huvudet som håller på med allt jag gör. Andra spelare som sitter på bänken kanske aldrig reflekterar över känslorna som kommer vid till exempel en petning. De kanske mår bättre av det och bara tycker jag är konstig som analyserar och bearbetar.

– Vad stod det på lappen?

– Har du hört vad Einstein sa? Fantasi är viktigare än kunskap. Jag var på en föreläsning som handlade om hur man visualiserar saker och sedan återupplever dem i fantasin. På lappen ritade jag ut vår startelva, med mig på vänsterbacken. Och så ritade jag upp elva motståndare. Sedan tittar jag på lappen och ser framför mig hur jag gör olika saker: slår inlägg på bortre, överlappar på utsidan, hjälper målvakten genom att göra mig synlig.

– Du spelar match mentalt?

– Precis. Och jag är alltid jävligt bra. Bäst på plan.

Texas skrattar. Han känner att det har vänt men vill inte prata för mycket om det. Dels vågar han inte lita på sina intryck, dels vill han inte ändra det känslomässiga tillstånd han är i. Men signalerna finns där. Träningarna pekar på det. Han känner att han är tillbaka i startelvan. Det är inte bara att han fick spela 90 minuter i genrepet mot Trelleborg, han har också fått spela jämte Tommy Jönsson på de sista träningarna.

Jag frågar om han tror att Järdler känner samma sak.

– Det är jag helt säker på. Sånt märker man tydligt som spelare. Och Järdler är en jävligt bra kille. Han märker säkert av det, har du varit med ett tag förstår du hur det fungerar.

Han pausar i ett par sekunder innan han fortsätter.

– Det känns skumt ändå. Nu ska han känna allt som jag har känt under våren. Han tar över stafettpinnen. Det är egentligen för jävligt. Eller äh, så måste det ju vara också. Elva spelar, fem sitter på bänken, tillsammans är man ett lag. Men så tänker nog inte Järdler nu, det tror jag inte. Så tänker man nog bara när man får spela.

 

En version av Gyllene Tiders Tylö Sun sprakar i gång i högtalarsystemet på Örjans vall, publiken klappar i takt, molnen skingrar sig och solen tittar fram. Det är bara minuter kvar till avspark mellan HBK och IFK Göteborg när spelarna kommer ut genom spelartunneln.

De elva som är utvalda att starta går rakryggade, tröjorna är prydligt instoppade innanför shortsen, man går med höjda huvuden och bestämda blickar. Därefter kommer avbytarna lufsandes. Träningsjackorna hänger, man skrattar, bär på vattenflaskor.

Medan Texas ställer sig bredvid sina lagkamrater för spelarpresentationen slänger Järdler upp fötterna på ett vattenflaskställ i avbytarbåset.

Texas är nervös. Under hela dagen har det känts mer än det brukar göra i kroppen, han har sällan varit så laddad för en match. Detta resulterade i att han kände sig tvungen att tacka nej till att vara med i det radioprogram som han annars alltid ställer upp i på matchdagar. Han ville inte att något skulle störa uppladdningen.

När presentationen är klar bryts fokuseringen. Den lilla tjejen som kom in hand i hand med honom på planen, som har stått framför honom under line-up, vågar inte skjuta i väg sin boll till publiken.Texas skrattar, tar bollen och kastar ut den mot läktaren.

För några sekunder glömmer han bort att han ska spela. Det är välbehövligt, han var nog övertänd. Han tackar den lilla tjejen som springer ut från planen.

När domaren blåst igång matchen är fokuseringen total. Redan efter en minut har han nickat bort bollen två gånger, båda gångerna har den gått till en medspelare. Strax därefter startar HBK sitt första anfall. Anfallet börjar med ett uppspel av Texas på vänsterkanten. Han har fått den start han ville – ett par lyckade tillslag, inga hotande löpningar från Stefan Selakovic, inga snabba ryck från Tobias Hysén.

I den 26:e minuten gör han en 30-meterslöpning längs med kanten, får passningen av Michael Görlitz, spelar vägg och får tillbaka bollen strax efter en överlappning på utsidan – en av Jannes fyra punkter avklarade. Inlägget går mot främre stolpen – tränaren sätter händerna över huvudet i en beklagande gest över att inte även nästa punkt kan bockas av.

Alldeles bakom Janne, längst in i hörnet av avbytarbåset, sitter Järdler. Fokus är inte på plan, han skrattar över något roligt som just sagts av bänkgrannen.

Texas fortsätter skrika på sina lagkamrater, klappar i händerna när han tycker att de behöver höja sig ett snäpp, försöker slå inlägg mot bortre stolpen utan att lyckas och jagar boll i Blåvitts backlinje.

Strax före klockan 22 blåser domaren av matchen. Det blir 0-0 och 90 minuter på plan för Texas. Järdler gjorde ett 14-minuters inhopp på vänstermittfältet.

En halvtimme efter matchen står Texas i korridoren utanför omklädningsrummet och summerar matchen. Oavgjort var OK, särskilt som IFK pressade på så hårt i slutet. Plötsligt ser han Janne Andersson komma vankande längre bort i korridoren. Texas funderar på vad tränaren tycker. Visade han tillräckligt? Tog han chansen?

– Bra jobbat, Texas, säger Andersson när han passerar.

Texas ler. Lättad, nöjd, glad. Det var ett tag sedan sist.