A New England

Vem försöker engelsmännen egentligen lura när de påstår att de inte räknar med EM-succé? Eftersom vi var osäkra på svaret bad vi en flerfaldigt prisbelönt engelsk journalist att döda det som otroligt nog ­har blivit en ­vedertagen sanning.

Sedan VM 1966 har England rest till samtliga mästerskap som favoriter. Åtminstone enligt oss själva. Om det funnits ögonblick då man tvivlat eller ifrågasatt konsensus har det inte tagit lång tid innan någon journalist, granne eller arbetskamrat dunkat in »sanningen« i ens skalle igen. 

Så är det inte längre. Trots att Roy Hodgsons landslag kvalificerade sig till EM med tio vinster av tio möjliga och med en målskillnad på +28, samt att vi i våras besegrade självaste världsmästarna Tyskland, räknar ingen normalbegåvad engelsk supporter med något särskilt i Frankrike. De flesta hoppas bara undvika en förnedring likt den i Brasilien-VM 2014. Ett par hyfsade insatser och sedan kanske en heroisk förlust. Det tar vi. Ännu bättre: sorti efter en straffläggning i åttondelen. 

Förväntningarna är så låga att till och med souvenirbutikerna, som inför alla stora mästerskap beställer in gulliga nallebjörnar klädda i åtsittande landslagströjor, aldrig tidigare förhandsbeställt så få. Det är bara att konstatera att vi gått från storhetsvansinne till sorglöshet på bara några år.

Annons

 

I maj 2006 fick jag en present av en kompis: ett par flaskor stark, mörk HMS Victory Ale – ett öl bryggt i samband med firandet av 200-årsjubileet av slaget vid Trafalgar.

– Vi ska dricka de här två flaskorna när England vinner VM, sa han glatt och höjde armen i en symbolisk skål.  

Min kompis optimism delades av ett helt land. Englands »gyllene generation« skulle nå sin kulmen i Tyskland. Så var det bara. Våra chanser att vinna VM-guld hade aldrig varit större. Vi hade »Becks«, »Lamps«, »JT«, Rio och »Stevie G«. Vi hade Peter Crouch och hans robotdansande målfirande. Vi hade Posh Spice, Cheryl Cole och Abbey Clancy (Crouchs tjej). Våra spelare och deras fruar var rika och berömda och vårt välmående fotbollsförbund såg inga begränsningar i vad förberedelserna fick kosta. FA var som oligarker runt ett pokerbord. England var glittrande, sexigt och glamoröst. Till och med vår gåtfulla svenska förbundskapten – den bäst betalda på jordklotet – hade ihop det med en vacker blond väderpresentatör. Det här kunde inte gå fel.

Det gjorde det givetvis. I all hajp glömdes det bort att det också krävs att man spelar fotboll om man vill vinna ett VM. Fyra år senare satt de sista spillrorna av den gyllene generationen och slog dank på VM-hotellet i den sydafrikanska gruvstaden Rustenberg. Var och varannan dag kom rapporter om hur »uttråkade« spelarna var på det femstjärniga hotellet. Här hade vi sett spelarfruar glida runt i bikini från Burberry på spelarhotellet och så hade spelarna mage att gnälla! Vår trupp var mer primadonnor än fotbollsspelare. När Mesut Özil under en presskonferens angående de engelska kollegornas jämmer om hotelldöd sade: »Om man anser att världens finaste mästerskap är tråkigt borde man kanske inte ens åka«, blev det ett av de mest spridda citaten sedan Jürgen Klinsmann en gång hävdade att han aldrig filmade i straffområdet under sin tid i Tottenham Hotspur.

»De enorma förväntningarna som vi alla hade varit med och blåst upp exploderade i en knappt hörbar kinapuff på den afrikanska himlen.«

Efter presskonferensen gick Özils Tyskland ut på Free State Stadium i Bloemfontein och körde över England i åttondelsfinalen. Själv satt jag i ett hus i nordöstra England och såg utklassningen (4–1) tillsammans med en internationellt framgångsrik barnboksförfattare. Trots att hon i hela sitt liv varit Newcastlesupporter är hon en vältalig och sansad person. Dessutom är hon begåvad med en sällsynt träffsäker humor. Men hon var knäpptyst när vi gång på gång tvingades se hur Matthew Upson och John Terry sprang runt i förvirrade cirklar och jagade Miroslav Klose som om de vore två dyngfulla snubbar på Ayia Napa. Först när vi hade sett hur Steven Gerrard föll ner i gräset efter slutsignalen, och hon rest sig för att nå fjärrkontrollen i en längtan efter att få stänga av eländet, sade hon: 

Well, that’s the finish of those wankers. 

Det var första gången jag hörde henne svära.

Hon hade rätt. Matchen i Bloemfontein blev inte bara slutet på en era, det var också den mest symboliska förlusten för England på många år. Det var ett nederlag som var mer talande än någon tidigare förlust. Inte ens Frank Lampards felaktigt bortdömda mål kunde lura någon. Rakt genom mästerskapet hade vi tvingats titta på ett håglöst anfallsspel, ett orörligt mittfält och ett kaosartat försvar. Ursäkterna – tröttheten, värmen, skador på nyckelspelare, fel tränare – fungerade inte längre. De enorma förväntningarna som vi alla hade varit med och blåst upp exploderade i en knappt hörbar kinapuff på den afrikanska himlen den där kvällen.

Det tog ytterligare något år innan fotbollsförbundet insåg att det var hög tid att avsluta cirkusen runt landslaget, men ingen ska tro att det inte hade med förnedringen i Bloemfontein att göra. Så när Fabio Capello – som för varje månad under de fyra åren som förbundskapten tröttnat allt mer på återkommande skandaler och snaskiga rubriker (för att bara nämna två: John Terry var rasist och Ashley Cole sköt en praktikant i ett omklädningsrum – med ett gevär!) – sade upp sig i februari 2012 valde förbundet att ersätta honom med någon som var väldigt långt ifrån det glamorösa och pompösa man blivit så van vid. In kom West Bromwichs tränare: Roy Hodgson.

»Att leda Englands landslag är inte en dans på rosor, men det är ett av de mest lukrativa fotbollsjobben man kan ha. Hodgson tjänar 3,5 miljoner pund per år, 1,4 miljoner mer än Löw.«

Ingen dansade på gatorna av glädje när Hodgson presenterades. Få skålade ens på puben. Men det var heller ingen som stormade FA:s nybyggda huvudkvarter i centrala London. Alla visste att alternativen varit få, särskilt eftersom FA tidigt varit tydliga med att de ville ha en engelsman som förbundskapten. Harry Redknapp hade varit journalisternas favorit. Men inte på grund av sitt fotbollskunnande (under sina 29 år som tränare hade han tagit en titel), snarare handlade det om att Redknapp var en trevlig prick som inte var omöjlig att intervjua. Han kunde till och med dra skämt, något ingen varit i närheten av under Capellos år. Tydligen var många av landslagsspelarna också sugna på Redknapp, men än en gång handlade det inte om hans taktiska färdigheter. Ryktet sade att spelarna suktade efter en chef som inte behandlade dem som pojkelever på en internatskola, något de tröttnat på under Capellos ledning. Alla vet ju att fotboll först och främst inte handlar om att vinna – det handlar så klart om att ha skoj!

Förutom Hodgson och Redknapp fanns det inga andra alternativ. För om engelska landslagsspelare i fansens ögon hade sjunkit till en all-time low-nivå, hade våra tränare minst lika dåligt rykte. Ingen engelsk tränare hade vunnit ligan sedan Howard Wilkinson gjorde det med Leeds 1992. Sedan 1990 hade endast Harry Redknapp, Terry Venables och Joe Royle vunnit FA-cupen.

Seglivad. Roy Hodgson har tränat 16 klubblag och fyra landslag sedan karriären tog fart i Halmstad 1976, men aldrig har han haft samma jobb i mer än fem år. Är han Englands förbundskapten även i maj 2017 slår han sitt rekord. Bäst vinstprocent under sin karriär har han i Malmö FF (1985–1989): 61,82 procent.

I åratal hade man hört figurer som Sam Allardyce (noll titlar efter 25 år som tränare) klaga på att Premier League-klubbarnas ägare inte ville satsa på engelska tränare eftersom de inte var lika häftiga som sina utländska kollegor. Sällan hörde man Allardyce eller någon annan prata om varför ingen engelsk tränare jobbade utomlands. Dagarna då Bobby Robson, Terry Venables och Ron Atkinson (och faktiskt Roy Hodgson) ledde större klubbar i Spanien eller Italien var sedan länge förbi. Bortsett från Steve McClaren, som återhämtade sig efter sin tid som engelsk förbundskapten i holländska Twente, där han vann ligan år 2010, var engelska tränare ännu mer sällsynta i toppfotbollen än vad engelska tränare var i Premier League.

Annons

Bristen på alternativ i kombination med landets låga förväntningar gjorde att Hodgson besparades de mest klassiska tabloidrubrikerna. Bortsett från några galna Redknappröster i krönikorna var man enig: det här var det bästa England kunde få. Dessutom var det som om Hodgsons mjuka och intellektuella framtoning väckte sympatier. När The Star stack ut från mängden och publicerade en barnslig rubrik som anspelade på Hodgsons talproblem – han kan inte uttala bokstaven »R« – tvingades de dagen efter be om ursäkt efter ilskna läsarreaktioner.

 

Här är det väl nödvändigt att jag också krossar myten om hur vårt lands fotbollsjournalister gör att det engelska förbundskaptensjobbet är det »tuffaste i fotbollsvärlden«, eller än mer absurt: »Det omöjliga jobbet.« Den här beskrivningen har kommit att bli en av vår fotbollsnations mest uttjatade klichéer, alldeles efter den som säger att Premier League är världens bästa liga. Tar man bort de värsta tabloidrubrikerna och ser förbi det alltid lika förvånande intresset för förbundskaptenernas sexliv, stämmer det helt enkelt inte. Att leda Englands landslag är inte svårare än att leda något annat landslag. Sedan andra världskriget har England deltagit i lika många VM som Sverige. De senaste 60 åren har vi haft 13 förbundskaptener, vilket indikerar att det kanske ändå inte är så värst outhärdligt. När Holland förlorade mot Italien på straffar i semifinalen i EM 2000 avgick förbundskapten Frank Rijkaard eftersom han kände att han hade misslyckats. En engelsk tränare som når en mästerskapssemifinal kommer att adlas, eller åtminstone, som Terry Venables efter strafförlusten mot Tyskland i EM 1996, kallas för »geni«.

»För mig är det tydligt: Hodgson var en tränare som lyckades utmärkt med uträknade, krisande lag. Hans erfarenhet var en försäkring om att det aldrig skulle gå riktigt åt helvete.«

Och även om förhållandet mellan förbundskaptener och medier ofta blir ansträngd (under Bobby Robsons tid avbröt han en gång en presskonferens för att fråga om en Timesreporter ville »göra upp« utanför pressrummet), så talar historien för sig själv: når man en kvartsfinal i ett mästerskap anses man ha gjort vad man kunnat. Visst kan krönikörer hävda att en schimpans skulle kunna göra ett bättre jobb än en sittande förbundskapten, men de kan också hylla en insats som av utländska kollegor hade sågats längs med fotknölarna. Att leda Englands landslag är inte en dans på rosor, men det är ett av de mest lukrativa fotbollsjobben man kan ha. Hodgson tjänar 3,5 miljoner pund per år, 1,4 miljoner mer än Joachim Löw. Uppfattningen att det engelska förbundskaptensjobbet är det tuffaste i världen är helt enkelt fullkomligt tokig. 

 

Så Hodgson då. Det var inte bara en engelsman FA anställde, det var också en symbolisk rekrytering på så sätt att man, åtminstone utåt, signalerade långsiktighet. Som Tyskland. »Det nya England« skulle handla om tålamod, små gester och smygande framgångar. Som Tyskland. Ingen mer slå-sig-för-bröstet-retorik, ingen hybris. De mer respekterade morgontidningarna svalde betet och skrev spaltmeter om hur kultiverad vår nya förbundskapten var. Han stod för något som den klassiska engelska fotbollstränaren aldrig varit i närheten av: Han kunde prata fem språk och uppskattade John Updikes romaner. Ibland nämnde han författare som ingen hade hört talas om, som Milan Kundera och Sebastian Faulks. När han fick frågor om sin kringflackande karriär som tränare i Europa jämförde han sig med den impressionistiske konstnären Wassily Kandinsky. Om England verkligen menade allvar med att gå in i en era där allt var genomtänkt, vem kunde då vara bättre lämpad än Roy Hodgson?

»Hodgsons lag var så kompakta centralt att Mats Jingblad en gång sade: ›Om man hade släppt en handgranat i mittcirkeln skulle alla Hodgsons spelare stryka med‹.«

Den som tittade på hans meritförteckning kunde känna … ja, han hade åtminstone erfarenhet. Under sina 36 år som tränare hade han hunnit med att verka i åtta olika länder, med ligatitlar från två (Sverige och Danmark). Hans framgångar med Neuchatel Xamax ledde till det schweiziska förbundskaptensjobbet, och när han lyckades kvalificera alplandet till ett VM-slutspel (USA 1994) var det första gången på 28 år för schweizarna. När han 1996 tog över ett krisande Inter i Serie A förde han dem från botten till en tredjeplats och krönte det hela med en finalplats i Uefacupen. Sedan fortsatte mönstret: Han tog över Fulham och ledde dem från botten i ligan till en Europa League-final. Därefter räddade han kvar West Bromwich i Premier League när det såg nattsvart ut.

Hellre pratade förbunds-kaptenen om att han var över-tygad om att det bara var en tidsfråga innan England besegrade en stor nation i ett mästerskap. Det var dit vi hade kommit.«

Ser ni vad jag ser? För mig är det tydligt: Hodgson var en tränare som lyckades utmärkt med uträknade, krisande lag. Hans lugn och erfarenhet var en försäkring om att det aldrig skulle gå riktigt åt helvete.  

Samtidigt: när Hodgson utnämndes till förbundskapten fanns också hans 191 dagar som tränare för Liverpool i bakhuvudet. När han fick sparken efter ett halvår var han den första tränaren i klubben som fått foten mitt under en säsong. Fråga valfri Liverpoolsupporter och du kommer att få höra samma omdöme: fotbollen i Liverpool under Hodgsons tid var den tråkigaste som någonsin spelats i klubben. Lägg till att flera av hans värvningar (Paul Konchesky, Danny Wilson, Christian Poulsen …) var fullkomligt obegripliga och det blir omöjligt att argumentera för att hans tid på Merseyside var något annat än ett misslyckande. Den påläste tittade också på hans tid som tränare för Blackburn Rovers 1997–1998. Två år tidigare hade klubben vunnit Premier League, och med ligans fjärde dyraste spelartrupp samt en rad utsvävningar på transfermarknaden räknade ingen med att klubben skulle ha två vinster efter de 14 inledande omgångarna hösten 1998. Hodgson fick sparken i mitten av november.

»Hellre pratade förbundskaptenen om att han var övertygad om att det bara var en tidsfråga innan England besegrade en stor nation i ett mästerskap. Det var dit vi hade kommit.«

Två minor under en 35 år lång karriär är kanske inte så pjåkigt. Men att båda kom när han tränade klubbar med stora resurser och höga förväntningar sade kanske något tydligt: nämligen att Hodgson bara lyckas när han inte har några förväntningar på sig. »App, app, app«, tänker ni. »Inter, då?« Jo, men grejen där var att fansen var så trötta på hans långsamma fotboll, som mer gick ut på att dra på sig hängslen och livrem än att anfalla. Veckan före Uefacupfinalen mot Schalke 04 kastade de egna supportrarna tändare och mynt på sin tränare.

Få kan hävda att Hodgsons inställning till hur fotboll ska spelas inte handlar om försiktighet. 4–4–2-systemet bemästrar han till fullo, men hans kärlek till denna nötta sifferkombination har också gett honom kritik. När Alex Ferguson körde samma formation handlade det om att ha flygande yttermittfältare och djupledslöpande innermittfältare. Hodgsons yttermittfältare skulle inte ta risker och innermittfältarna skulle hellre ligga lågt än att ta riktning mot straffområdet. Hodgsons lag var så kompakta centralt att Mats Jingblad, hans gamla spelare från Halmstad, en gång sade: »Om man hade släppt en handgranat i mittcirkeln skulle alla Hodgsons spelare stryka med.«

Den »taktiska dinosaurien«, som han kom att kallas av en del Liverpoolsupportrar, kom alltså in med ett rykte som handlade mer om att han var en tränare som hellre undvek förlust än satsade på vinst. Eller rykte och rykte, det var ju sant.

 

När Hodgson var installerad på sin nya tjänst rullade kvalspelet till EM i Polen och Ukraina på hyfsat fint. Aldrig hörde eller läste man att han sagt att England skulle vinna något (vilket den notoriskt försiktige Sven-Göran Eriksson faktiskt gjorde inför VM 2006), mer var det försiktig optimism. Hodgson lyckades sälja in att landslaget var en underdog. Att hans startelvor oftast bestod av minst åtta spelare som nyligen vunnit Premier League eller Champions League verkade ingen reflektera över. Det var i sanning ett imponerande trolleritrick.

Insatserna under slutspelet sommaren 2012 levde upp till de låga förväntningarna. England spelade oavgjort mot Frankrike och besegrade Sverige samt värdnationen Ukraina. Men gruppen var, med all respekt, medioker. Det var tydligt att Hodgson hade fokuserat på disciplin och organisation: det mest talande ögonblicket kom i matchen mot Frankrike då Joe Hart plockade ner en hörna och letade efter ett snabbt utkast – bara för att tvingas konstatera att han var den engelsman som befann sig högst upp på planen.

Att England fick 0–0 mot Italien i kvartsfinalen var en fjäder i hatten för Englands försvarsspel, men också ett kvitto på hur tamt Italiens anfallsspel hade varit. Med Miroslav Klose i Italiens landslag hade det varit Bloemfontein gånger två. Som om det var en regel åkte vi sedan ut efter en straffläggning.

»Jag kommer att analysera matchen. Jag kommer inte att lyssna på någon som säger: ›Ni hade bara två skott på mål‹, för det är för mig, om ni ursäktar, absolute fucking bollocks

I svallvågorna efter förlusten summerade den före detta landslagsbacken Jamie Carragher insatsen bäst: »Efter nästa VM kommer vi att prata om exakt samma saker: nämligen hur svårt vi har att vinna tillbaka bollen när vi förlorat den. Alla vet vad problemet är: vi är tekniskt och taktiskt betydligt sämre än de stora länderna.« Den före detta Tottenhamtränaren David Pleat hade en annan version när han gav följande analys till mig: »Engelska spelare tar bara löpningar när de vet att bollen ska komma till dem. Spelarna i de framgångsrika lagen springer trots att de vet att de inte ska få bollen. Skillnaden är att våra inte förstår att man måste skapa ytor för varandra.« 

Vad sade Hodgson, då? Ja, inte ville han prata om statistik. Det har han aldrig velat. Och tur var det. Joe Hart var nämligen den av alla engelsmän som slog flest passningar under hela mästerskapet. Och endast Irland (som gjorde den enskilt sämsta insatsen i ett EM någonsin) och Grekland hade färre avslut på mål. 

Hellre pratade förbundskaptenen om att han var övertygad om att det bara var en tidsfråga innan England besegrade en stor nation i ett mästerskap. Det var alltså dit vi hade kommit. Inget prat om pokaler. Inget skrävlande. Men kanske, med lite tur och när alla var på topp, kunde vi vinna en enstaka match mot ett riktigt bra lag.

»Efter 90 minuter hade England haft två avslut på mål, varav ett var Rooneys straff som innebar matchens enda mål, mot världens 53:e bästa landslag.«

När jag hörde honom säga det minns jag att jag tänkte på vad han sade strax efter att han fått sparken från Liverpool. »Fansen går och väntar på en tränare som har en trollstav i handen. Men vi som verkat tillräckligt länge i branschen vet att det inte finns några trollstavar.« 

Nej, det ska gudarna veta. Två år senare åkte England hem från VM i Brasilien som sämsta europeiska landslag. Två oavgjorda matcher och en förlust innebar att England för första gången sedan VM i Sverige 1958 hade spelat sin sista match innan utslagningsomgångarna hade startat. Efter 0–0 mot Costa Rica (som för övrigt hade en förbundskapten som tjänade lika mycket på ett år som Hodgson gjorde på en vecka), sade vår förbundskapten:

– I dag visade vi vilket bra lag vi kan vara. Jag är besviken över att vi inte vann, men jag kunde inte ha bett om en bättre prestation. Bortsett från de första tio, tolv minuterna tycker jag att vi dominerade. Men vi tog inte vara på våra målchanser. Vi hade otur i dag, men jag är glad att vi åtminstone kunde ge supportrarna något att jubla över.«

Att supportrarna jublade ironiskt var inget Hodgson hade snappat upp.

När Englands landslag landade på flygplatsen i Manchester dagen efter Costa Rica-matchen var det ändå inte till burop eller krav om någons avgång. Mer handlade det om likgiltighet. Premier League-fans i Thailand eller Malaysia må ha varit förvånade över att deras hjältar presterade så uselt – men ingen i England var ett dugg överraskad.

Annons

Steven Gerrard, den siste i »den gyllene generationen« som spelade för England, meddelade att han nu gick i landslagspension. Brasilien hade varit ett sorgligt slut på hans Englandskarriär. På många sätt förkroppsligade han den förra erans spelare: modig, ärlig, dynamisk men också misstagsbenägen och seg. Hans förmåga att pendla mellan världsklass och amatörnivå, inte sällan i samma match, var något vi hade sett i många år. Han var som bäst när han instinktivt rusade framåt i sådan hastighet att han inte hann tänka på allt bra han gjorde, och som sämst när han hade tid att fundera.

»Hux flux var det som om England hade ett överflöd av rörliga, tekniska och snabba spelare.«

Det fanns visserligen ett par tyngre röster som menade att det var dags för en ny förbundskapten, men ingen, inte ens om man försökte, kunde presentera en möjlig efterträdare. Alan Pardew? Steve Bruce? Kom igen. 

 

Botten var inte nådd. Först när England spelade sin första match efter VM, mot Norge på Wembley i en träningsmatch inför den sämsta publiksiffran någonsin på nya Wembley (40 181), var vi där. Vi var, efter ett experiment med 4–2–3–1 i Brasilien, tillbaka till Hodgsons 4–4–2-modell. Efter 90 minuter hade England haft två avslut på mål, varav ett var Rooneys straff som innebar matchens enda mål, mot världens 53:e bästa landslag. På presskonferensen efteråt var Hodgson vansinnig. Inte på spelet, mer på oss i presskåren som undrade vad fan som just hade hänt.

– Det enda jag har att säga är att jag kommer att analysera matchen. Jag kommer inte att lyssna på någon som säger: »Ni hade bara två skott på mål«, för det är för mig, om ni ursäktar, absolute fucking bollocks. 

 

Det kunde ha slutat där för Hodgson, men England lottades i en tacksam EM-kvalgrupp och när vinsterna började komma var både Brasilienresan och Norgematchen glömda. Och för första gången på många år var det inte vinsterna som var det roliga, snarare var det sättet vi vann på. Hodgson visade plötsligt en taktisk flexibilitet som var lika förbluffande som välkommen. Ofta spelade han med tre anfallare – antingen en central och två på kanterna, eller två centralt och en släpande. Och hux flux var det som om England hade ett överflöd av rörliga, tekniska och snabba spelare: Sturridge, Sterling, Welbeck, Oxlade-Chamberlain, Walcott, Vardy … Och givetvis Harry Kane – Englands bästa center på flera år. Vilket för oss in på Wayne Rooney.

 

För Englandssupportrar har Rooney under sin karriär varit både ett hopp och en börda. När han slog igenom som tonåring 2004 trixade han sig genom turkiska försvar och kroatiska straffområden, och under EM i Portugal var han faktiskt fenomenalt bra. Mycket pekade på att han skulle bli vår bästa spelare, kanske genom tiderna. Sven-Göran Eriksson var också lyrisk när han efter 4–2-segern mot Kroatien sade till oss som satt i pressrummet: »Inte sedan Pelé -58 har jag sett en spelare göra ett sådant avtryck i sitt första stora mästerskap som Rooney gjort.«

Sorgligt nog måste vi i dag konstatera att det aldrig blev bättre än under EM 2004. Det har nästan blivit en tradition att Rooney anländer till ett mästerskap halv- eller helskadad, och även om han slog både Gary Linekers och Bobby Charltons målrekord i det engelska landslaget, har han till skillnad från Lineker aldrig lyckats på den största scenen. Lineker gjorde elva VM-mål under sin karriär. Rooney väntar ännu på sitt första.

»Det är killar som regniga kvällar har sprungit ut på sunkiga planer inför ett par tusen sörjande i Doncaster. För engelska supportrar representerar de det som de älskar mest av allt.«

När Fabio Capello hade avgått från sin tjänst hävdade han att Rooney medvetet sparade sina bästa insatser till Manchester United, något Hodgson menade var ett »skandalöst påstående«. Den korrekta analysen handlar nog mer om att Rooneys alla skador gjort att han de senaste åren inte kan göra sig själv rättvisa. När såg ni honom senast vinna en löpduell? När dribblade han i en aktion senast förbi en eller två försvarare? Exakt. Man minns inte ens. 

Det senaste året har inte hjälpt en att bli påmind. Under långa perioder har han varit skadad och när han inte varit det har han sett ut som en dussinspelare. Samtidigt har det där mästerskapet i Portugal 2004 gjort att vi är många som velat tro att han har det i sig någonstans. Men det har han ju inte. Det vet vi nu.

Raketkarriär. När Leicester City värvade den 25-årige Jamie Vardy för en miljon pund sommaren 2013 var det många som höjde på ögonbrynen. Visserligen hade anfallaren öst in mål för amatörklubben Fleetwood Town, men steget skulle väl bli för stort? Mindre än fyra år senare har han röstats fram som »Årets spelare« av de brittiska journalisterna, gjort sitt första landslagsmål efter en klackspark mot Tyskland och vunnit Premier League.

Leicesters och Spurs bejublade framgångar under säsongen, och kanske till och med West Hams, har signalerat att något nytt har hänt i Premier League. Att spela för United eller Chelsea betyder inte längre att man ska vara given i landslaget. Kanes och Vardys sanslösa säsonger innebär att få ens vågar yppa ett ord om Rooney i en potentiell startelva. Det är knappt att man vågar prata om en plats i truppen för honom. Många håller med den högljudde och inte sällan ogenomtänkte TV-experten Robbie Savage när han säger att Hodgson bör starta med de mest talangfulla spelarna, de som spelar utan »rädsla«. Och för en gångs skull är jag enig med Robbie. Otroligt!

»Vi har det Tyskland hade i VM 2006: något att vara stolta över. Ett nytt England i en ny era.«

Kane och Vardy har varit fenomenala, det vet alla. Men även Dele Alli har varit lysande i Spurs, och med fem omgångar kvar att spela hade han under sin debutsäsong redan fått ihop ett tvåsiffrigt antal mål – från sin position på mittfältet. Att Vardy nyligen spelade amatörfotboll, och att Alli nyss härjade i MK Dons i de lägre divisionerna, gör att många är extra betuttade. De flesta supportrar som håller på England följer lag som aldrig har en chans att spela Champions League-fotboll, och spelare som Vardy och Alli är spelare som de kan identifiera sig med. Det är killar som regniga kvällar har sprungit ut på sunkiga planer inför ett par tusen sörjande i Doncaster och Grimsby. För engelska fotbollssupportrar representerar de det som de älskar mest av allt men som de glömde bort att de saknat – underdogen som gör sitt bästa för att slå ur underläge. Även om både Vardy och Alli är mer förmögna än hela byar på de engelska slätterna, är de så långt från Lamps, JT och Rio man kan komma. De står för något nytt, inte bara på planen.  

Och kanske har vi nu kommit dit det engelska fotbollsförbundet ville ta oss när de anställde Roy Hodgson. Vi har ett gäng unga killar som ännu inte tappat fotfästet helt och hållet. Vi har det Tyskland hade i VM 2006: något att vara stolta över. Ett nytt England i en ny era.

 

Den här sommaren är det 50 år sedan Englands enda stora succé på den största scenen, VM-guldet 1966. Mina flaskor HMS Victory Ale står fortfarande på en hylla i köket och samlar damm. Han som gav mig flaskorna sade nyligen att vi får dricka dem om vi vinner EM. Inte när. Och inte heller handlar det om ett VM. Det har vi gett upp och det känns skönt att kunna säga det. Nu står jag här och tittar på flaskorna. Bästföredatumet är september 2018. Kanske ska vi ändå dricka dem i sommar, oavsett hur det går.