Du sköna nya värld

I Umeå har en förening ledd av en friskolefräsare på kort tid blivit en av stadens framgångsrikaste. Klubbens framfart har fört upp en uråldrig kamp till ytan: den mellan gammalt och nytt.

Ett par dagar före andra advent 2015 knäppte Jan ­Brännvall på sin Macbook och satte sig vid köksbordet i radhuset i stadsdelen Sandbacka i Umeå. Utanför köksfönstret verkade det aldrig ljusna, och nu låg det knappt ens snö på marken som kunde hjälpa till att lysa upp mörkret. Medan han lät Nina Simones flinka pianospel klinka ut ur högtalarna i det intilliggande vardagsrummet klickade han fram ett nytt dokument på datorskärmen. Han började knappa på tangenterna med sina björnlabbsliknande händer. Längst upp i sidhuvudet skrev han:

»Till kommunalråden Hans Lindberg och Margareta Rönngren, Umeå kommun.«

Han tog ett djupt andetag.

Annons

»Jag heter Jan Brännvall och skriver till er för att jag är djupt bekymrad«, började han.

När orden liksom rullade ur honom och ner på skärmen, fylldes Jan med en känsla av frihet. Det var egentligen ingen obekant situation för honom; drygt två år tidigare hade han suttit vid samma skärm och skrivit för att uttrycka sin åsikt i en fråga han tyckte andra höll tyst om. Då, i september 2013, hade han efter sin pensionering från tjänsten som skolplanerare på Umeå kommun äntligen tagit bladet från munnen och skrivit två debattinlägg till lokaltidningen Västerbottens-Kuriren om etablerandet av fristående skolor i kommunen. Som kommunal tjänsteman hade han fått lägga privata åsikter och ideologier åt sidan. Han hade känt sig bakbunden. Han hade alltid gillat att diskutera ämnet, ofta med sina söner eller sin fru, men sönerna svarade alltid: »Du snackar för mycket, farsan. Gör något istället!« Så han hade skrivit. Om inflyttningen av friskolan Engelska skolan, om orättvisa sociala strukturer, om riskkapitalbolag som drog nytta av systemet.

Den gången gjorde det ingen skillnad; inga byggen eller inflyttningar stoppades, men Jan var ändå nöjd över att ha gjort sin röst hörd. Att skriva om saker var det bästa – men också det mest skrämmande. Det blev så definitivt på något sätt. Folk var vanligtvis rädda för att uttrycka sina åsikter på offentlig plats, men inte han.

Nu befann han sig alltså i samma situation igen, och den här gången ville han att folk verkligen lyssnade på honom. Ett och ett halvt år efter sina utspel i Västerbottens-Kuriren hade Jan Brännvall valts till fotbollsordförande för föreningen IFK Umeå, där han tidigare bland annat varit ungdomstränare.

Vid samma tidpunkt som hans ordförandeskap klubbades igenom hade en ny aktör dykt upp i Fotbolls­umeå. Raja Thorén, ägare till det kontroversiella friskoleföretaget Thorengruppen, hade tagit över sponsringen och ordförandeskapet i division två-­klubben Tegs SK, och döpt om den till Team TG FF, efter sitt eget företag. Thorén hade inte hymlat med syftet: i flera intervjuer menade han att detta var en effektivare form av marknadsföring – bättre än att köpa sig en plats på en matchtröja eller på en reklamskylt. Jan fick se hur spelare, unga som gamla, runt om i Umeå plockades upp av Team TG i klubbens satsning på att klättra genom seriesystemet. Han fick dessutom se hur företaget planerade att ta över damklubben Umeå Södra FF, och hur Raja Thorén förkunnade storslagna planer på att bygga en ny fotbollshall i staden, komplett med kontor till sitt eget företag och ytter­ligare en hall till sitt innebandylag.

Så nu, i december 2015, kände Jan slutligen att han fått nog. Han kanske inte fick tala och skriva om saken i egenskap av ordförande för IFK Umeå, men han kunde skriva som privatperson. Så han skrev på där han satt vid sitt köksbord:

»… jag är djupt bekymrad och starkt kritisk till hur Umeå kommun har hanterat frågan om en ny fullstor fotbollshall. Anledningen till detta är att kommunen planerar att upplåta mark på Noliaområdet till Thorengruppen där de ska tillåtas bygga inte bara en fotbollshall utan även en innebandyhall samt kontor [ … ]  Det vore mycket olyckligt då det på sikt skulle kosta kommunen mer än ni tror er spara genom ett sådant upplägg.«

Och vidare:

»Förutom kostnaden så tycker jag också att Thorengruppens motiv bakom att bygga kan ifrågasättas. Jag anser inte att kommunen ska stödja ett företag som inte bara tjänat stora pengar på att tillhandahålla undermålig undervisning, utan som också håller på att dränera det lokala idrottsföreningslivet på talanger i syfte att marknadsföra sitt företag […] Thorengruppens rykte är nu så dåligt att till och med liberala Expressens ledarsida har framhållit företaget som ett sällsynt dåligt exempel på hur Sveriges generösa friskolesystem kan utnyttjas av giriga entreprenörer.«

Jan Brännvall fyllde tre A4-sidor med invändningar mot Thorengruppens skol-, fotbolls- och fotbollshallssatsning, innan han till slut avrundade:

»Med hopp om klokskap och besinning […]

Vänligen, Jan Brännvall, Pensionär«

Välskolad. Jan Brännvall har en lång karriär inom Umeås skolsystem: han började arbeta som förskollärare, blev förskole­chef och sedan rektor. Därefter anställdes han på skolförvaltningen, där han jobbade med planeringsfrågor fram till 2013.

Umeå är på en och samma gång en fotbollsstad och ändå inte. Staden, med drygt 120 000 invånare, kryllar av fotbollsklubbar. Samtidigt är få framgångsrika. På herrsidan har endast två klubbar någon gång nått Allsvenskan: IFK Holmsund 1967 och Umeå FC 1996. Ingen av dem lyckades hänga kvar längre än en säsong.

Istället är det på damsidan som Umeå skördat större framgångar. Staden var en föregångare i att rättvist fördela tränings- och matchtider mellan dam- och herrklubbar. Det gav Umeå IK förutsättningar att klättra genom seriesystemet under 1990-talet och bli Sveriges dominerande klubb under 2000-talet, med sju ligatitlar och två Uefa Women’s Cup-titlar. UIK hade storstjärnor som Hanna Ljungberg, Malin Moström, Tina Nordlund, Ramona Bachmann och Marta, men i takt med att damfotbollen växte ekonomiskt fick den lilla, ideellt drivna klubben allt svårare att hänga med, och i dag för man en undanskymd tillvaro bortom topplaceringar och Europaspel.

Annons

För herrspelarna har Umeå FC de senaste åren varit den högst placerade klubben att aspirera på. Men med sin position i Division 1 Norra har man inte samma självklara attraktionskraft som exempelvis stadens hockeylag Björklöven, eller som GIF Sundsvall 27 mil söderut. Istället finns en rad fotbollsföreningar i de lägre divisionerna: Mariehem SK, Ersboda SK, Gimonäs UIF, Sandviks IK, Umedalens IF och IFK Umeå.

Stadens förutsättningar för att ha lag på högre nivå ser på somliga sätt goda ut: Umeå är Sveriges konstgrästätaste kommun och ger trots sitt nordliga läge bra möjligheter för fotbollsspel under stora delar av året. Dessutom har stadens stora universitet och sjukhus ökat inflyttningen till kommunen och gett fotbollen en bredare urvalsgrund. Samtidigt saknar man en inomhushall vintertid, och till skillnad från exempelvis grannstaden Skellefteå, där elbolaget Skellefteå Krafts sponsring gjort det möjligt för hockeylaget Skellefteå AIK att spela hem SM-guld, har Umeå inga självklara storbolag som pumpar in pengar i idrotten. Det kommunala elbolaget Umeå Energi har förvisso stöttat bland annat Umeå IK och Umeå FC, och köpte i fjol namnrättigheterna till de båda Umeålagens hemma­arena. Men det är ändå ett stort antal lag som ska dela på en relativt liten sponsorkaka.

Umeå FC har trots det som målsättning att nå Super­ettan senast 2019, en serie man senast spelade i 2013. I truppen finns dels förvärv från klubbar som Enköpings SK, IFK Norrköping, Dalkurd FF, marockanska MAS Fes och gambianska Hawks FC, men merparten av spelarmaterialet består av spelare handplockade från övriga Umeåklubbar. UFC har nämligen ingen egen större ungdomsverksamhet, utan värvar enbart spelare till sin ungdomsakademi när de fyllt 16 eller högst 17 år. När UFC grundades 1987 och började avancera genom seriesystemet retade det många av de anrikare klubbarna, som kände sig bestulna på sina bästa talanger. Men med tiden växte ett slags harmoni fram, en näringskedja som fastslog att kommunens olika föreningar försåg UFC med spelare i utbyte mot att de betalade utbildningsbidrag till dem som fostrat spelarna.

Inför fjolårssäsongen tycktes dessutom UFC:s särställning bli än starkare, då två av de närmast konkurrerande klubbarna, Mariehem SK och Sandviks IK, åkte ur Division 2 Norra. Därtill gick det tredje Umeålaget i samma serie, Tegs SK, med stora förluster och hotades av nedläggning.

Om det inte varit tydligt tidigare var det nu helt självklart: om Umeå skulle ha ett lag på högre nivå – något de flesta i staden var överens om var möjligt – var det Umeå FC som skulle klara av det.

Tills Raja Thorén blandade sig i leken.

Underdog. När Jan Brännvall ansvarade för ombyggnationen av IFK Umeås hemmaplan Vildmannavallen bad han två graffitikonstnärer att måla arenans läktare. Skapelsen vann kommunens stadsmiljöpris 2015 – före bland annat Rådhus­parken, som kostat ett tiotal miljoner att uppföra.

Thorengruppens idrottssatsning är nästan lika ung som själva företaget. Friskolekoncernen grundades 1999 men började växa först i mitten av 00-talet. Vid samma tidpunkt grundade man innebandyklubben Team Thorengruppen SK. Företaget investerade en liten del av vinsten man gjort på sina gymnasie- och vuxenutbildningar och sponsrade en nystartad innebandyklubb i utbyte mot namnrättigheterna, och flyttade samtidigt in hela klubbens styrelseverksamhet till företagets organisation. Man ville inte enbart sponsra föreningen, man ville bli föreningen, hette det. Innebandyklubben började i division fyra, och har i takt med att företaget vuxit klättrat genom divisionerna. 2014 hade Thorengruppen en omsättning på över 650 miljoner kronor, och innebandylaget hade nått landets näst högsta serie. Det som började som ett PR-knep gav också fler avknoppningar inom idrotten: Thorengruppen skaffade sig lag inom bowling, futsal – och till sist fotboll.

2014 erbjöd den lokala fotbollsspelaren och företagaren Daniel Larsson Thorengruppen att göra en liknande satsning som de gjort i innebandyn: att sponsra ett nystartat lag i division sex. Larsson, som spelat i bland annat Umeå FC, samlade ihop ett gäng Umeå­veteraner – däribland den tidigare allsvenske anfallaren Andreas Hermansson – och tog själv rollen som sportchef. Thorengruppens Raja Thorén valdes till ordförande. På så vis grundades Team TG FF – enligt fotbollsförbundets regler får nämligen ingen förening göra reklam för ett företag med sitt namn. Det har dock blivit en parentes i sammanhanget: i såväl medier som folkmun kallar man ändå laget »Team Thorengruppen«, och uppfyller på så vis Raja Thoréns önskan att synas på andra sätt i idrotten än på reklamskyltar och matchtröjor.

Veteranlaget sprang i princip hem division sex, och laget hade siktet inställt på fortsatt avancemang. Men så meddelade Umeåklubben Tegs SK inför säsongen 2015 att klubben på grund av usel ekonomi förmodligen inte skulle kunna behålla sin plats i division två. Teg erbjöd Thorengruppen att ta över verksamheten, som därmed innebar att man tog en genväg genom seriesystemet.

»I vissa kommuner i Norrland måste man fundera på vad som ska läggas ner – här står det byggkranar överallt. Det byggs nya saker hela tiden.«

Tegs SK grundade en renodlad seniorförening som döptes till Tegs SK FF, och därmed stannade Tegs gamla styrelse kvar i den ursprungliga föreningen medan Raja Thorén kunde väljas till ordförande i den nya – Team TG FF. Thorengruppen blev givetvis huvudsponsor, och precis som med innebandy­föreningen flyttades hela klubbens organisation in i företaget. Raja Thorén hade därmed två fotbollslag i Umeå: ett förstalag i division två och ett andralag i division fem. Det innebar en unik roll för Raja Thorén. På grund av de ideella föreningsstadgarna, och reglerna om att 51 procent av en klubb måste ägas av medlemmarna i ett fotbollsaktiebolag, har Sverige i princip gjort det omöjligt för en person att äga en klubb. Men med sin delade roll som ordförande och huvudsponsor, där han kontrollerade såväl penga­flödet som beslutsfattandet i klubben, blev Raja Thorén så mycket »ägare« man kunde bli i Fotbollssverige. Som för att cementera sin plats i staden kungjorde Thorén att han hade planer på att bygga en fullstor inomhushall i Umeå – en sådan som staden alltid saknat – kombinerat med en multi­sporthall för innebandy och futsal. Kommunen skulle inte behöva betala ett öre för bygget, bara upplåta mark åt Thorengruppen och sedan åta sig att fördela hall­tiderna enligt samma princip som man gjorde med kommunens övriga idrottsplatser.

Somliga jublade över handlingskraften, men Thorengruppens entré i Fotbollsumeå var inte smärtfri. Utöver att många fotbollstraditionalister retade sig på att ett lag med ett nästan skrattretande namn som »Team Thorengruppen« tog för sig, fanns också andra saker som rörde upp känslor. Efter att Tegs herrlag ­blivit Team TG lämnades ungdomsverksamheten kvar i Tegs SK – precis som de skulder Teg hade. Och fastän Tegs tränare André Ghanbari och 13 spelare från Teg följde med till den nya klubben behövde man nya spelare. Man sonderade Umeås spelarmarknad och värvade från flera klubbar, däribland spelare som inte fått chansen i Umeå FC – och ruckade på den harmoniska näringskedja staden byggt upp under åren. Här fanns plötsligt en ny uppstickare, med stark ekonomisk uppbackning, som tog vad de ville i staden.

Team TG:s satsning lyckades över förväntan: redan i fjol tog man steget upp till Division 1 Norra – samma serie som Umeå FC slutade femma i. Som om inte det räckte för att visa att ordningen slutgiltigt var rubbad förkunnade Raja Thorén planerna inför den kommande säsongen till SVT:

»Nog skulle vi kunna plocka hem någon allsvensk spelare!«

Det kokade i pensionären i Sandbacka.

Engagerad. Jan Brännvall har flera gånger tagit till orda på debattplats i de lokala tidningarna. »En förälder skrev en gång om hur den älskade att skjutsa sina barn runt till olika fristående skolor. Jag svarade att jag älskar den kommunala skolan. Jag tror fria val bara försvårar föräldraskapet.«

Jan Brännvall tar emot i sitt radhus bara några dagar efter att han skickat iväg sitt långa brev till Umeå kommun, och bjuder på en framdukad buffé av kaffe, glögg, lussekatter, pepparkakor och ädelost på tub. Med sin långa, breda gestalt, sina grova nävar och sitt tjocka, grålockiga skägg och hår påminner han mer om en skogshuggare än om en pensionerad skol­planerare. Han har levt större delen av sitt 65-åriga liv i Umeå och har sett staden växa och förändras: från en liten stad med drygt 65 000 invånare till Europas ­kulturhuvudstad 2014.

– Numera vill Umeå vara bäst på allt, säger Jan. Man blev kulturhuvudstad, och vill ha alla sådana arran­gemang och tävlingar. I vissa kommuner i Norrland måste man fundera på vad som ska läggas ner – här står det byggkranar överallt. Det byggs nya saker hela tiden, och det är väl bra …

Han sätter sig vid det lilla köksbordet, försöker klämma in de långa benen och tar en pepparkaka från korgen.

– Men är man bra måste man också vara ödmjuk, fortsätter han, som en parafras på den starkaste och snällaste av alla, Bamse.

Som kommuntjänsteman har Jan Brännvall aldrig varit partipolitiskt engagerad – han har aldrig hittat ett parti han kunnat »köpa helheten« av. Men det är ändå tydligt att Jan är fostrad i den socialdemokratiska föreningsmylla som präglat Umeå genom åren.

När andra proklamerat valfrihet i skolan har Jan tagit strid för den lokala skolan. Hans fyra barn har gått i samma skola – den som legat närmast. Hade skolan problem skulle man minsann inte fly, utan se till att hjälpa till att göra den bättre. Likadant med idrotten: alla barn har idrottat i IFK Umeå.

Bara en vecka innan jag träffar Jan har Thorengruppen hamnat i blåsväder. Företaget har av Skolinspektionen ålagts att betala ett vite på 2,7 miljoner kronor om de inte rättar till ett antal brister på flera av sina skolor inom en snar framtid. Att kommunen nu ska sam­arbeta med ett sådant företag i byggandet av en fotbollshall är djupt problematiskt, enligt Jan.

– Man gör upp med den mest tvivelaktiga representanten för friskolorna i Umeå. Raja Thorén kan väl hävda att hans skolor uppfyller alla krav, men faktum är att de gång på gång fått påpekanden från Skolinspektionen – och i fjol nekades de att starta 28 nya ­skolor eftersom Skolinspektionen ansåg att de ljugit i sina ansökningar.

Planen är att bygga anläggningarna – en fotbollshall, en innebandyhall, ett gym, omklädningsrum och kontor till Thorengruppen – på Noliaområdet. Det är en centralt belägen plats där det i dag finns två konstgräsplaner, två ishallar, en liten inomhusfotbollshall, men framför allt ett jättelikt mässområde. Där äger Noliamässan, ett initiativ av Piteå och Umeå kommun, rum vartannat år. Mässan drar uppemot 120 000 besökare. Jan menar därför att det är »kommunalt heligt område«. Trots det meddelade det socialdemokratiska kommunalrådet Hans Lindberg, bara någon vecka före mitt besök i Umeå, att kommunen efter ett år av diskussioner var nära att skriva ett avtal med Thorengruppen kring bygget – som uppskattas kosta Thorengruppen runt 100 miljoner kronor.

– Umeåfotbollen har längtat efter en fotbollshall så länge, men inte gjort mycket för att det ska bli av – man har suttit på arslet och väntat, säger Jan. Och nu när det till slut kommer någon som säger sig vilja bygga en hall, bryr man sig inte om vem det är. Det här bygget kommer ju dessutom med en hall som Thorengruppens innebandy- och futsalslag kan nyttja, och ett kontor till företaget … Massor av saker som man aldrig bett om eller behöver, helt enkelt.

Ensligt. Under vinterhalvåret trängs samtliga Umeålag om utrymmet i kommunens lilla, och enda, inomhushall, medan vissa utomhusplaner – som denna vid Nolia – får tjäna andra syften.

Jan berättar att han och kommunens före detta fritidschef Hans-Erik Bergström först lanserade ett annat förslag: kommunen och Umeås samlade fotbollsklubbar skulle tillsammans bekosta uppförandet av ett tält som kunde monteras upp över en konstgräsplan, en lösning som används av bland annat Djurgårdens IF i Stockholm. De presenterade sin idé på ett möte i november 2014, där också Raja Thorén var närvarande. När Thorén, efter en dryg timmes diskussion, presenterade sin minst sagt lyxigare byggplan, föll fotbollstältet snabbt i glömska.

– Om förslaget går igenom innebär det att kommunen får hyra hallen av Thorengruppen, att fotbollsgymnasiet också gör det, att Nolia kommer att hyra den för mässtillfällen. På så sätt blir han garanterad långsiktiga intäkter på det här projektet. Jag vill mena att det är helt riskfritt att bygga den hallen ur ekonomisk synpunkt, eftersom samtliga intressenter kommer att skriva så långa kontrakt. Det kommer alltså att kosta kommunen mer i längden, medan Thoren­gruppen går med vinst.

 

När man samtalar med Jan Brännvall är det tydligt att han brinner för fotbollshallsfrågan – och många andra frågor. Åsikterna rinner ur honom, och han växlar hejvilt mellan att prata om det privata fastig­hetsbolaget Balticgruppens bebyggelse i staden, om hur friskolor lurar till sig hemkunskapsbidrag trots att de inte lär ut ämnet, och om förändringarna inom ungdomsidrotten. Då och då vänder han tillbaka till huvudämnet för kvällen: Thorengruppen. Och är det inte hallbygget som upprör, så är det föreningens behandling av ungdomarna – det faktum att de tog över Tegs SK:s seniorverksamhet men lämnade ungdomssektionen kvar med skulderna.

– Det är på något sätt ironiskt att det hans företag sysslar med – alltså utbildning av unga människor – inte verkar vara något som passar in i hans idrottssatsning. Raja Thorén verkar inte vilja bygga någon stadig verksamhet i föreningen, utan bara använda sig av vad andra föreningar fostrat. Vore han en sann idrottsvän skulle han satsa sina pengar på att hjälpa de föreningar som bygger en fullständig verksamhet, från knatte- till A-lag. Inte skapa ett projekt för att inbringa så mycket uppmärksamhet som möjligt till sitt företag.

Annons

Jan landar i samma slutsats som många jag talat med i Umeå gjort: staden är inte stor nog för ett elitsatsande lag till, det räcker med Umeå FC på herrsidan och Umeå IK på damsidan.

– Tittar man på innebandyn, som Thorén varit aktiv inom mycket längre, så har satsningen inte lett till någon bättre kvalitet på sporten i staden. Istället har staden dränerats på spelare. Det fanns redan två lag: IBK Dalen och Umeå City, och jag hävdar med bestämdhet att om Thorengruppen istället stöttat något eller båda de lagen, hade Umeå vunnit SM-guld för länge sedan.

Han gestikulerar intensivt med händerna.

– I fotboll, precis som i innebandy, bör man istället hitta sätt att gå ihop. Systemet vi byggt upp innebär att IFK Umeå inte ska bli någon toppklubb. Vi fostrar spelare till en viss ålder, och sedan får UFC förädla dem vidare om de är tillräckligt bra. Umeå är ingen storstad, det går inte att ha en sådan konkurrens.

Mörk utsikt. »Björklöven är det enda laget i Umeå med en stabil publik«, säger Jan Brännvall. »De har över 3 000 på sina hemmamatcher. Men fotbollen … ja, IFK Umeå har kanske ett snitt på 100 personer. Jag tror många ungdomar inte ens vet om att vi har ett A-lag.«
Attraktiva. Många av Umeås unga spelare har visat intresse för att spela i Team TG FF. »Vi har bara haft lokala spelare i laget«, säger tränaren André Ghanbari. »På så sätt blir vi uppnåeliga: alla vet vilka spelarna i laget är och känner att ›där kan jag också vara‹.«

Snön ligger i vita fläckar på det gulnade gräset, och kylan har fått stigar och vägar att frysa till glashala rutschkanor runt Baggböle herrgård, en dryg mil väster om Umeå. Den vita byggnaden från 1700-talet var en gång bostad åt ägaren till ett sågverk och ligger strategiskt placerad vid Umeälvens norra strand. I dag är det kontor för Thorengruppen. Baggböle herrgård, som företaget förvärvade 2012, bjuder på en grandios utsikt: med köpet kom 33 000 kvadratmeter mark, och en grannplats till Arboretum norr, en intilliggande botanisk trädgård fylld av träd och buskar från hela världen.

Thorengruppens ägare, grundare och VD Raja Thorén har sitt kontor på herrgårdens andra våning, med utsikt över skogen och älven. Han är kort, korpulent, har välklippt hår och guldfärgade glasögonbågar och bär en pullover på vilken Thorengruppens logotyp syns på bröstet. Han snusar snus av märket Mustang och talar självsäkert och avslappnat när han förklarar tanken bakom Team TG FF.

– Jag är en ganska provokativ person, säger han med ett leende. Och vi är ett ganska kontroversiellt företag. Med Team Thorengruppen har vi fått mycket kritik för att skattepengar används till annat än vad folk tycker de ska användas till. Men varje år gör vi vinst – i år blev den 80 miljoner kronor. Då har vi två val: antingen köper jag en Söderhavsö för pengarna eller så låter jag pengarna gå tillbaks till samhället. Det är mitt företag, jag har skattat för allting och det är mina pengar. Vad ska jag göra? Ska mina barn ha varsin ny cykel? Javisst, varsågoda! Men ska jag sedan gå ut och supa upp resten på krogen? Då tycker jag att det är bättre att ge tillbaka på något sätt, exempelvis genom att investera dem i idrotten.

Raja Thorén anställdes som telemarketingsäljare redan vid 16 års ålder i sin barndomsstad Uppsala, och grundade sitt första företag, också det inom tele­marketing, strax därefter. Det slutade med konkurs och att Raja förlorade hela sin förmögenhet: hundra­tusentals kronor som han tjänat ihop samt pengar han fått i arv efter sin mormor. Han var samtidigt engagerad som styrelseledamot i Uppsalas socialdemokratiska ungdomsförbund, tills han upptäckte felaktigheter i SSU-förbundets bidragsansökningar, polisanmälde fusket och hoppade av. Han flyttade till Umeå, där han pluggade ekonomi och så småningom började arbeta med att hjälpa folk ta datorkörkort på utbildningsföretaget Amugruppen, som i dag heter Lernia. Han tog hjälp av sina studiekamrater och startade ett bolag som underleverantör till företaget, och snart hade det växt sig så stort att Thoréns eget företag hade fler anställda än vad Amugruppen själva hade i Umeå. När så Amugruppen avslutade samarbetet började Thorén själv skriva anbud om att hålla i Komvuxutbildningar, och företaget kom snart att hålla i samtliga datorkurser i Västerbotten. 2006 blev Raja Thorén utsedd till Årets företagare i länet – samma år som det blev regeringsskifte och Alliansen så gott som halverade andelen vuxenutbildningar i landet. Samtidigt öppnade sig en ny friskolemarknad: Thorengruppen svängde om och inriktade sig på gymnasieutbildningar, där den första som startades blev ­Thorén Business School i Umeå. I dag har företaget över 1  500 anställda runt om i Sverige och en omsättning på över 800 miljoner kronor.

– Våra föreningar behöver inte oroa sig för pengar, medger Raja. Det är en jäkla ynnest. Det som skiljer oss från andra föreningar är att vår sponsring inte är fast: klubben får en budget att förhålla sig till, men sedan slutar det ändå med att sportchefen säger att han vill värva någon spelare en fredagskväll och jag säger ja efter några glas vin.

Samtidigt är Raja Thorén noga med att avfärda myten om att han skulle ha pumpat in ofantliga summor i fotbollslaget. Istället vill han framhålla Team TG som sinnebilden för en ideell förening:

– Vår budget förra året för fotbollsklubben var under en miljon kronor. Vi betalade inte ut några löner till spelarna, bara den summa som krävdes av förbundet för att klassas som semiprofessionell förening. Grabbarna hade inte heller en enda övernattning på hotell; de körde Gällivare tur och retur för att spela match. Det är 100 mil. Vi har lärt oss av våra år med innebandyn att det krävs mer än pengar för att lyckas; spelarna måste känna att de är med på en resa uppåt. Det ska inte vara pengarna som lockar, det ska vara det familjära i klubben. Det byggde upp en oerhörd harmoni i truppen, som gjorde att grabbarna vann serien i år.

Notorisk bygd. Byn Baggböle, där Raja Thorén har sitt kontor, har fått ge namn åt uttrycket »baggböleri«, vilket betyder att olovligen avverka skog ägd av svenska staten, eftersom byns sågverk anklagades för just det under 1800-talet.
Pionjär. Jan Brännvall har ironiskt nog varit med och skapat den utsikt som Raja Thorén nu har utanför sitt fönster. 1976 ledde Jan ett arbetslag av fyra arbetslösa killar vars uppgift det var att röja skog vid Baggböle herrgård för att göra plats åt Arboretum Norr.

Raja Thorén menar att det som en gång började med sponsring av ett innebandylag i rent marknads­föringssyfte i dag utvecklats till mycket mer. Han låter nästan som Jan Brännvall när han talar om idrotten som »samhällsbyggande«, om att fånga upp spelare som inte fått plats i andra klubbar, om utveckling och utbildning. När jag tar upp Brännvalls invändning om att Thoréns företag sysslar med utbildning av ungdomar men inte gör detsamma inom sin idrottsorganisation, invänder han:

– På ett sätt tycker jag att du har fel: vi definierar oss som ett utvecklingsföretag som utvecklar individer mellan två och nittioåtta års ålder. Vi har fler utbildningar för barn än för vuxna. Dessutom har vi ett utbildningsfokus även i våra föreningar i dag: vi kan ta en fotbollsspelare och utveckla den på olika sätt, genom att ge spelaren en yrkesutbildning, en vanlig utbildning, eller att hjälpa personen att validera sig på olika sätt. Det spelar ingen roll hur gammal en spelare är – vi kan utveckla den fastän hon eller han är 28 år gammal.

Nu är Raja igång:

– Fast på ett annat sätt håller jag med: jag skulle gärna vilja att vi var en stor förening med 25 ungdomslag. Men vi har inte lyckats bestämma oss för om det är rätt väg att gå. Vår förening har en mycket lägre medlemsavgift än andra klubbar, och det tror jag skulle göra oss väldigt attraktiva för många barn. Samtidigt har vi ingen självklar stadsdel i Umeå, och skulle i så fall ta barn på bekostnad av andra föreningar.

»För varje dag vi inte bygger halljäkeln förlorar vi talanger. Unga spelare utifrån som skulle kunnat vara intres­serade av att flytta hit.«

Jag frågar varför det inte var aktuellt att inkorporera Tegs SK:s ungdomsverksamhet i föreningen när man ändå tog över deras seniorlag, och varför Teg lämnades kvar med de skulder som faktiskt tvingade fram ­övertagandet.

– När vi tog över Tegs SK fanns det inga pengar på bordet. Vi gjorde tidigt klart att det enda bidrag vi skulle göra var att ta över A-laget, för att rädda dem från nedläggning. Efter att allting blev klart fick vi reda på av medlemmar i Teg att det fanns de som var förbannade på att vi inte hade löst den skuld som fotbollen hade skapat. Men ingen i Tegs styrelse hade tagit upp den frågan med oss. Att vi då, när allting var klart, skulle gå in med pengar för att lösa skulden var uteslutet. Och hade vi vetat att det fanns en skuld – och att den skulle lösas – innan vi gick in i förhandlingarna, så hade vi garanterat sagt nej till att ta över laget. Vi har varit extremt försiktiga med pengar, för vi vill verkligen inte att folk ska få uppfattningen att vi köper en plats i ­seriesystemet.

Han för över diskussionen till det övertagande av damlaget Umeå Södra FF som pågår just som vi sitter och pratar.

– Nu vill vi undvika det misstaget, och därför har vi sagt att vi tar över deras A-lag, och dessutom sponsrar samtliga deras 15 ungdomslag med 1 000 kronor, samt ytterligare 1 000 kronor för varje matcharrangemang som de sköter. Det är en väldigt modest sponsring, men det är någonting. Man vill ju att det ska finnas kopplingar till A-laget, att ungdomar känner att det är ett mål att aspirera på.

Det verkar finnas en väldigt tydlig maktordning i Fotbollsumeå. Har du märkt av någon motvilja för att ni gått in och rört om i grytan?

– Nog har vi märkt av det: »Vadå, ska det komma ett nytt Umeå FC som bara plockar gräddan av spelare i staden?« Men vi är vana att jobba i motvind, så det är inga problem för oss. Dessutom har vi en tränare i André Ghanbari som har varit både spelare och tränare i UFC. Han är respekterad i staden. Men det finns många skäl till att vi plockat spelare nästan uteslutande från Umeå. Dels ekonomiska skäl: vi har inte haft en budget för att göra några större värvningar. Men också varumärkesmässiga: UFC har på senare år börjat värva spelare utifrån som kanske är marginellt bättre än deras 19-åring i ungdomsakademin. De säger sig vara »hela Umeås fotbollsklubb«, men det stämmer inte riktigt. Vi vill vara ett lag från staden, där folk kan känna igen spelarna: »Titta, där är syrrans pojkvän!« Eller: »Där är han som jobbar på Ica!«

Det finns relativt få stora sponsorer i Umeå i dag; just Thorengruppen hade ju kunnat passa som sponsor till flera av de redan existerande föreningarna. Hade det inte varit bättre att lägga pengarna på dem istället för att skapa mer konkurrens?

– Så kan man se på det, men då överskattar man vår ekonomiska insats. Och då blir så klart följdfrågan: Hur stor är vår ekonomiska insats? Och det tänker jag inte svara på! Men jag kan säga så här: samtliga föreningar i vår organisation hade i år en budget på 4,5 miljoner kronor. Då har inte vi gått in med hela den summan – vi har andra sponsorer också. Jag försöker trumma in det: vi vill jobba på ett annat sätt! Många tror – felaktigt – att vi betalar ut löner på 150 000 till våra innebandyspelare i dag. Och tittar man på fotbollssidan omsatte vi en miljon, när Umeå FC hade en omsättning på kanske sju miljoner. Vi ligger en jäkligt lång bit från det.

Jag tänker samma sak om hallbygget: en fotbollshall, en hall åt ert innebandy- och futsalslag, ett nytt huvudkontor … Allt tjänar era syften.

– Man får inte missförstå vårt syfte: det viktiga är att Umeå får en fotbollshall. Det går inte att komma ifrån: för varje dag vi inte bygger halljäkeln förlorar vi talanger. Unga spelare utifrån som skulle kunnat vara intresserade av att flytta hit, och spelare i staden som inte har någonstans att spela under en stor del av året. I Sundsvall har de en hall, i Luleå, i Östersund … Alla har en. Varför inte Umeå?

Fast det är väl ingen som kan tro att det enbart är ett välgörenhetsprojekt?

– Det finns ingen prestige i att Thorengruppen måste äga hallen. Om det finns några som skulle vilja sam­finansiera den tillsammans med oss är vi jättesugna på en sådan lösning. Och om folk av någon anledning inte tycker att den ska byggas av Thorengruppen … Men ta våra ritningar, bygg en hall! Det viktiga är att det blir av. Men sedan får man också se realiteten: kommunen har inte råd att bygga hallen, och väldigt få klubbar har ekonomi nog att bekosta den.

 

På ytan kan kontroverserna kring fotbollshallen i Umeå verka vara en bagatell. Men i realiteten handlar den om något större: maktskiftet mellan ideella föreningar och kapitalstarka investerare i Idrottssverige. På ena sidan finns Jan Brännvall, som på många sätt framstår som någon från en svunnen tid. En tid före kommunala joint ventures med privata bolag, en tid före friskolor, talangjakter och individanpassade idrottsföreningar. På andra sidan en friskolefräsare som tjänat storkovan på något som bara för några år sedan var en otänkbar inkomstkälla, och som därtill tar över idrottsföreningar och döper om dem till företagsnamn. Man kan argumentera kring vem som ska finansiera hallar och hur vinster ska användas, men i grund och botten är frågan ideologisk: Vilket idrotts- och föreningsliv vill vi ha?

Efter att ha samtalat med Raja Thorén slås jag av hur mycket han vill bli kommunens och föreningens starke man. Trots alla sina progressiva idéer om hur man sköter en förening, med synergieffekter mellan företag och fotbollslag, liknar han egentligen – ironiskt nog – gamla dagars fotbollspampar mer än något annat. Exempelvis Åtvidabergs FF:s Gunnar Ericsson, som på en och samma gång var styrelseordförande i Facit – föreningens huvudsponsor – och ordförande i klubben under dess storhetstid på 70-talet.

Thorengruppens modell är heller inte helt ny: den har bland annat funnits hos klubbar som Café Opera och Ljungskile SK. Ändå framstår Raja Thoréns satsning som ett slags pilotprojekt i Fotbollssverige. I en tid då även de största, bolagiserade klubbarna brottas med röda siffror, och där 51-procentsregeln skrämmer bort potentiella investerare på grund av att de inte får inflytande över hur deras pengar egentligen spenderas, är Team TG FF det närmsta vi kommer den modell med privata ägare som pumpar in pengar i europeisk fotboll. Raja Thorén påpekade själv den enda skillnaden då jag träffade honom:

– Till skillnad från ägarna i PSG kan jag och hela styrelsen bli bortröstade av föreningens medlemmar. Men då finns det en klausul som säger att vi kan bryta sponsoravtalet. Det är viktigt, för vi satsar ett antal miljoner på det här, och om inte vi får vara med och påverka hur de används, så är jag inte säker på att vi skulle vilja satsa de pengarna.

En terrorbalans, kan man säga. Men till saken hör förstås att medlemmarna i Team TG i dag främst består av dess spelare, och inga andra – vilket gör ett sådant scenario föga troligt.

Samtidigt rör sig Raja Thorén i något av en gråzon för vad som är tillåtet enligt föreningsstadgarna. En förening får inte sluta avtal med ett utomstående bolag som innebär att det får inflytande över försäljningar eller anställningar av spelare. I teorin är det sportchefen som ska besluta om dessa saker, men jag får under min tid hos Thorengruppen uppfattningen att Raja Thoréns ord väger tungt i varje fråga.

Snart framkommer det också ny information om föreningens ordförandeskap. När jag talar med tränaren och sportchefen André Ghanbari berättar han att Raja Thorén sedan någon vecka tillbaka inte längre är föreningens ordförande. Istället har Umeåföretagaren Joachim Östergårds valts till ordförande för Team Thorengruppen SK, medan klubbens före detta sportchef Daniel Larsson blivit ordförande för fotbollssektionen. Enligt Ghanbari och Larsson handlar förändringen främst om att Thorén inte har tid att hantera de administrativa uppgifter som krävs av en ordförande, men jag undrar om det inte också handlar om att ta ett steg ut ur den där regelmässiga gråzonen man befunnit sig i. Samtidigt försäkrar Ghanbari och Larsson att positionsskiftet gör väldigt lite skillnad på det stora hela, då Raja alltjämt är »operativ på stor nivå«. Det vill säga: han kontrollerar fortfarande pengarna.

Både Larsson och Ghanbari, som var tränare för Tegs SK före övertagandet, medger att de inledningsvis var skeptiska till hur seriös Raja Thorén var med satsningen. De fruktade att företaget, vilket klausulen möjliggör, skulle kunna lämna laget vind för våg om de tröttnade. Men de hävdar att så fort de blev varse hans engagemang – Raja sköter webb-TV-sändningar vid lagets matcher, köper och levererar personligen nya TV-apparater för att laget ska kunna ägna sig åt matchanalys, står i biljettluckor – stillades farhågorna. Istället framhåller man Rajas blandning av familjär förening och företagsfilosofi som något unikt och möjliggörande.

Också när jag talar med andra i staden tycks det som om mycket av den initiala misstro som fanns mot Team TG har ebbat ut. I fotbollshallsfrågan verkar Jan Brännvalls uppfattning vara i klar minoritet. De flesta verkar tycka som Thorén: det viktiga är att det byggs en hall. Och såväl seniorspelare som ungdomar och deras föräldrar verkar glädjas åt att deras söner fått ett lag med resurser, och ser möjligheter snarare än problem.

Uppmärksammad. När Jan Brännvalls skrivelse publiceras får han stöd från oväntat håll: kommunstyrelsens förre ordförande, den kontroversielle men inflytelse­rike Lennart Holmlund. Han skriver på Facebook: »Det var ord och inga visor […] Nolia är inte aktuellt längre vilket jag tycker är bra.«

Så, vad hände med Jan Brännvalls brev? Den 11 december plockas skrivelsen upp av Västerbottens Folkblad och blir en artikel med rubriken »Hallbygge kritiseras«. Kommunalrådet Hans Lindberg försvarar i artikeln bygget på ungefär samma vis som Thorén: »Kommunen har ingen budget att bygga hall. Det som är positivt med Thorén är att de kan gå in med kapital. Om de vill bygga en hall är det väl bättre än att det inte byggs alls.« Också kommunens fritidschef Ari Leinonen kanaliserar Rajas åsikter när han svarar: »Fotbollsföreningarna har väntat i 25 år, tror jag. Vi borde vara glada att de vill satsa pengar lokalt i Umeå, pengar de lika gärna kunde lägga på en golfanläggning i Spanien.«

Men en dryg vecka senare kommer så en vändning i frågan: kommunen säger nej till att bygga en fotbollshall på Noliaområdet. Istället har Thorengruppen erbjudits en plats på det så kallade I20-området, en bit utanför Umeås centrala delar, utan samma självklara strategiska placering som Nolia. För Jan Brännvall är det en liten seger att fotbollshallen nu inte ska byggas på kommunens »heliga mark«. Men fortfarande tyder allt på att bygget blir av. Ett definitivt beslut i frågan ska tas under 2016.

– Jag förstår att det finns en risk att jag ses som »fotbollens fiende« här i Umeå, säger Brännvall efter beslutet. Men jag tycker det är bra att jag står upp för vad jag tycker, att det blir sagt. Om det i slutändan gör någon skillnad alls … Det vet jag inte.

Föreningstraditionalisten Brännvall tycks mjukna upp för en stund när han diplomatiskt säger:

– I slutändan är det upp till Thorengruppen och Fotbollsumeå att visa att man vill samarbeta och ta ansvar tillsammans. Vi klubbar ska kriga mot varandra på planen, men utanför den måste vi hjälpas åt. Under många år pratade klubbarna här i staden knappt med varandra, och begärde hutlösa övergångssummor om en spelare skulle gå från ett lag till ett annat. Så kan vi inte heller ha det.

Han tystnar ett par sekunder.

– Jag förstår ju att allt inte kan vara som det var 1950.