Fuskbygget

Det var tre nervösa män som klev in på ett kontor på fjärde våningen på Nybrokajen 7 i Stockholm i mars 2001. De visste att mötet som alldeles strax skulle börja måste sluta med en handskakning. 

Det fanns helt enkelt inget alternativ.

Henrik Appelqvist, Jan Friedman och Björn Wolrath – som av Hammarby hade fått ansvaret att slutförhandla med Anschutz Entertainment Group, det amerikanska företaget som var världsledande inom event- och arenabranschen, och som bland annat ägde Los Angeles Kings och Los Angeles Lakers – satte sig på ena sidan mahognybordet.  På andra sidan satt Tim Leiweke, AEG:s VD, och Detlef Kornett, företagets starke man i Berlin. Bredvid de två placerade sig den svenske advokaten Per Magnusson, anlitad av AEG för att sköta det juridiska. 

Appelqvist, Friedman och Wolrath hade vänt och vridit flera varv på sin ofördelaktiga förhandlingssituation. Som så många gånger förr – och senare – stod Hammarby med ryggen mot väggen. Några veckor tidigare hade Hammarby IF FF uppvisat en förlust på 12,7 miljoner kronor och nu var kassan helt tom. Leverantörer och samarbetspartners fick inte betalt. Klubbens ekonomiska trovärdighet var så låg att man vid hemmaderbyt mot AIK året före inte ens hade fått hyra restaurangen på Råsunda – Svenska fotbollförbundets egen arena. Dessutom hade klubben på sistone skakats av en rad interna strider – bara några veckor tidigare hade ordförande Göran Paulsson kuppats bort av drygt 500 jublande Hammarbymedlemmar. Paulsson, som i och för sig var omtyckt i spelartruppen (delvis för att han betalade spelarnas löner ur egen ficka när det krisade), fick bära hundhuvudet för klubbens vanskötsel på alla områden, ända ner till värvningen av de misslyckade »videojuggarna« ett år tidigare. En ny ordförande gav emellertid inte några pengar i kassan. Appelqvist, Friedman och Wolrath var eniga i sin analys: utan en överenskommelse med AEG skulle Hammarby gå i konkurs.