Foto: Robin Nordlund/Bildbyrån

»Vi förlorade pengar i landslaget«

Fotbollsledare gillar att avfärda kniviga frågor med att de är »hypotetiska«. Här drar Offside det presumtiva till sin spets. Denna gång: Anette Börjesson, Jitexhjälte och expertkommentator för Radiosporten.

En eldsvåda bryter ut i ditt hus och du hinner bara rädda en av dina sex SM-guldmedaljer. Vilken väljer du?

– Nu har jag inga medaljer hemma, alla är på idrottsmuseet i Göteborg. Men om det skulle börja brinna med mig i lokalen hade jag ryckt den första, från 1974. Det var mitt första år i Jitex och den framgången banade väg för min karriär.

Nilla Fischer undrar hur sjutton du hann med att smasha hem 13 SM-guld och fyra EM-medaljer i badminton samtidigt som du var kapten i både Jitex och landslaget. Hur förklarar du dig?

Annons

– Jag spelade faktiskt lite allsvensk handboll också och lyckades sy ihop ekonomin tack vare ett par sponsorkontrakt. Jag körde taxi ett par pass i veckan också. Då tränade jag morgon och kväll och tog körningar på dagen. En gång körde jag Lars-Åke Lagrell, Lennart Johansson och ett par andra förbundsnissar. Jag fick mycket dricks.

Med anledning av dagens jämställdhetsdebatt frågar en nutida landslagsspelare hur de ekonomiska villkoren såg ut under din tid i Blågult. Vad svarar du?

– När jag debuterade 1975 fick vi inte ens någon ersättning för förlorad arbetstid – vi förlorade pengar på att spela landslagsfotboll. Då kollade jag med pappa som hade spelat juniorlandskamper. Till och med juniorer fick ersättning på herrsidan, sedan många år tillbaka. Efter en landskamp konfronterade jag förbundet och något år senare fick vi kompensation för förlorad arbetsförtjänst. På damsidan har vi alltid tvingats ta kampen.

Du får återuppleva en dag i ditt fotbollsliv, vilken väljer du?

– EM-finaldagen 1984. Den började väldigt jobbigt, jag var sjuk på morgonen och kunde med nöd och näppe spela. Med den dramatik som blev, en söndersprungen plan, straffläggning … Personligen var guldet en stor lättnad, jag hade snöpligt förlorat två EM-finaler i badminton. Firandet var precis som man hade sett på Tipsextra: stora badkar och kaos i omklädningsrummet.

Peter Gerhardsson vill återinföra liberorollen i landslaget och ber dig om hjälp med att övertyga spelarna. Ställer du upp?

– Jaaa! Det är en fantastisk position. Men det kan bli svårt, för jag kan inte riktigt se någon Beckenbauer eller Börjesson i dagens landslag. Nilla Fischer har rätt speluppfattning men måste förbättra sin andratouch.

I ett försök till omstart bestämmer sig ett krisande Jitex för att fimpa sina klassiska lila tröjor. Hur reagerar du?

– »Men ni kan väl ha en liten lila rand någonstans?« säger jag då. Men om det är ett färgbyte som krävs för att hålla Jitex vid liv får man faktiskt ta skeden i vacker hand, även om det svider. Jag har mina minnen kvar ändå.

Marta ger dig en halv miljon för att väcka liv i din tidigare fotbollstidning, döpt efter henne, men ställer ett krav: hon ska bli chefredaktör. Går du med på det?

– Ja, jag har ingen prestige. Men hon ska få göra lön för mödan, det lovar jag. Det är ingen dans på rosor att driva en tidning om damfotboll. Hon hade gärna fått slänga in en slant till min nedlagda sajt damfotboll.com också.

Som expertkommentator i Radiosporten får du chansen att själv referera ditt äkta straffhattrick i VM-kvalmatchen mot Frankrike 1985. Hur låter det?

– »Första straffen sitter säkert, hon dundrar på som vanligt. Väljer hon samma hörn på den andra straffen? Ja, hon är konsekvent. En tredje straff för Sverige?! Tre straffar i samma halvlek hör inte till vanligheterna. Anette ser förvånad ut, men hon håller tungan rätt i mun, byter hörn och gör ett historiskt straffhattrick. Det kan hon tacka Lena Videkull för, som blev neddragen alla tre gångerna.«