Champagne, anyone?

Jérôme Champagne anställdes av Fifapresidenten Sepp Blatter och var pampens högra hand i elva år innan han offrades i det politiska rävspelet. Nu pekas han ut som Blatters arvtagare. Offside åkte till Zürich för att undersöka hur han vill förändra en organisation i kris.

Red Hot Chili Peppers Californication ljuder inifrån kavajfickan. Jérôme Champagne plockar fram mobilen, tittar på displayen och svarar på tyska:

– Hallo!

Jérôme lyssnar och ser konfunderad ut. Han testar frans­kan istället:

Annons

Oui bonjour? C’est qui?

Efter ytterligare tvekan inser han att spanskan lämpar sig bäst.

Sí, sí. Lo siento. Muy bien.

Det är tidningen El Mundo som vill intervjua honom. Liksom New York Times gjorde häromdagen, France Football i förra veckan och Le Monde veckan dess­förinnan. Och han har ännu inte gett något svar till de där polackerna som vill se honom i landets största fotbollsprogram på TV. Sedan Jérôme i januari 2012, två år efter att han kickats från Fifa, skickade ut ett 25-sidigt dokument till Fifas alla medlemsförbund om vad som behöver åtgärdas i fotbollens största organisation har telefonen gått varm. Länge höll han tyst, dokumentet fick stå för sig. Det är först de senaste veckorna som han har börjat prata. Tajmingen är det inget fel på, de kritiska rösterna mot Fifa har aldrig varit så här starka. Det är därför som världens sportredaktioner – efter mutskandaler och anklagelser om korruption i samband med att VM 2022 tilldelades Qatar – är nyfikna på den man som tydligast presenterat en plan för hur organisa­tionen ska återupprätta sitt rykte. Och eftersom den s­ittande presidenten Joseph Blatter har signalerat att han troligen inte ställer upp för omval 2015, vill alla veta om Jérôme är en tänkbar efterträdare.

När han tryckt av mobilen frågar även jag honom om framtidsplanerna. Han ler där han vandrar i solskenet längs med kajen i Zürichs gamla stadskärna.

– Det är ett stort beslut, säger han. Ett enormt beslut.

Han tittar ut över floden Limmat och fortsätter:

– Men någon måste ta tag i de här frågorna. Annars vet jag inte hur fotbollen ser ut om tio år. Om vi inte gör något snart är vi körda.

Jérôme Champagne växte upp med idrott. Pappan var gymnastiklärare i Paris, och under Jérômes tidiga tonår startade föräldrarna en seglarskola utanför Barcelona. När han var 14 år besökte han Nou Camp för första gången. Sedan dess är FC Barcelona hans lag. Några år senare, 1976, fick han ytterligare en favoritklubb, när Saint-Étienne stormade fram i Europacupen och han, som långhårig student, åkte till Glasgow för att se finalen mot Bayern München. Trots två skott i ribban förlorade fransmännen med 1–0.

Under statsvetarstudierna i Paris arbetade Jérôme extra som frilansskribent för tidningen France Football, ett jobb han slutade med när han var färdigutbildad och diplomatkarriären tog vid. Jérôme drog först på ambassaduppdrag till Oman, sedan till Kuba, USA och Brasilien. Oavsett var han hamnade var fotbolle­n ständigt närvarande. I Muscat spelade han för det frankofona laget i korpligan. I Havanna utmanades hans arbetsplats ofta på match av andra ambassader. Under hans tid i huvudstaden Brasília var Pelé idrottsminister i ett land där fotbollen alltid stod högt på den politiska dagordningen – inte minst eftersom den kontroversiella Fifapresidenten João Havelange var brasilianare. Till och med tjänsten i fotbollsignoranta USA, 1991–1995, präglades av sporten. Jérôme jobbade på franska generalkonsulatet i Los Angeles, samma stad som var högkvarter för organisationen som arran­gerade VM 1994. Eftersom hans hemland Frankrike skulle hålla i nästkommande VM fick Jérôme i uppdrag att följa amerikanernas arbete på nära håll.

Det var också i USA han mötte Michel Platini, som 1998 bad honom återvända till Frankrike för att ta plats i VM-organisationen. Hans uppgift där blev att hantera politiskt känsliga frågor i samband med matcherna, samt att sköta vip-läktarna där regeringschefer och andra politiska högdjur tog plats. Ibland guidade han president Jacques Chirac till omklädningsrummet när Frankrike spelade. Ibland handlade det mer om säkerhetsarbete – som när USA mötte Iran i Lyon, eller som när han under semifinalen fick avväpna den kroatiska presidentens livvakt då denne anlänt till arenan med en hopfälld Kalasjnikov i en väska.

I samband med VM var det även val av ny Fifapresident. Kampen stod mellan Lennart Johansson och Sepp Blatter, och schweizaren avgick med segern. När nyvalde Blatter såg Jérômes arbete under turneringen erbjöd han fransmannen jobb på Fifa. Presidenten sökte någon med politisk bakgrund, någon som höll kontakt med alla medlemsförbund och hade insyn i de nationella problem som uppstod. Rollen som idrottspolitisk rådgivare hade inte existerat tidigare och den innebar tät kontakt med ländernas olika ministrar, förbundsordföranden och intresseorganisationer. J­érômes uppdrag blev att föra de enskilda ländernas, och därmed också landslagens, talan i en organisation där de olika konfederationerna – europeiska Uefa, sydamerikanska Conmebol, asiatiska AFC, afrikanska CAF, nord- och centralamerikanska Concacaf samt oceaniska OFC – stred för sina respektive frågor: att få kontinenternas egna klubblagsturneringar att blomstra. Arbetet, som krasst uttryckt bestod av att ta de strider som Blatter inte själv kunde ta, skaffade honom många fiender inom Fifa, och i slutet av 2009 började det blåsa snålt. Maktkampen mellan klubblags- och landslags­fotbollen intensifierades, och den som i slutändan offrades var Jérôme Champagne. Den 16 januari 2010 gjorde han sin sista arbetsdag för Fifa.

Tiden efter ägnade han åt att arbeta med fotbollsfrågor på konsultbasis. Han hjälpte Palestinas fotbollsförbund att stärka organisationen, han anlitades av förbunden i Benin, Somalia och Kosovo i samma syfte. Dessutom assisterade han TP Mazembe i deras ambitioner att bli en storklubb även utanför Afrikas gränser. Med sitt kontaktnät har han hjälpt den kongolesiska klubben att etablera samarbeten runtom i världen samt assisterat ägaren Moise Katumbi i arbetet med att bygga en professionell organisation.

Från sin bostad i Zürich kunde han samtidigt läsa om hur presidenten för Concacaf, Jack Warner, och presidenten för asiatiska fotbollsförbundet, Mohammed Bin Hammam, kickades från sina poster efter att Fifas etiska kommitté presenterat korruptionsanklagelser mot dem. Warner misstänktes för att ha stoppat tre miljoner kronor, donerade av det australiska fotbollsförbundet till Trinidad och Tobago i syfte att bygga upp landets fotboll, i egen ficka. Bin Hammam fälldes av Fifas etiska kommitté för att ha försökt köpa röster i samband med att han ställde upp i Fifas presidentval 2011. Jérôme Champagne kunde också följa kaoset i kölvattnet efter att Qatar tilldelats VM 2022, där rykten om mutor florerade och där Uefapresidenten Michel Platini hamnade i fokus då han tio dagar före valet deltagit i ett möte med emirsonen Shejk Tamim och den franska presidenten Nicolas Sarkozy för att få qatarierna att köpa Paris Saint-Germain. Misstanken om att Platini hade avgett löften om VM-röstningen, i syfte att få in pengar i fransk fotboll, etablerades omedelbart.

I början av 2012 bestämde sig Jérôme för att det fick vara nog. På dagen två år efter sitt avsked från Fifa skickade han ut ett dokument till organisationens 208 medlemsförbund. Det var ett åtgärdsprogram med titeln »Which Fifa for the Twenty-First Century?« där han avhandlade alltifrån behovet av ökad demokrati till specifika regelfrågor. Men framför allt sågade han den rådande debatten: Innan vi bestämmer oss för hur vi ska förändra Fifa måste vi diskutera vilken typ av fotbollsvärld vi vill ha i framtiden, menade han.

Annons

Tidningar världen över rapporterade om hur Blatters före detta högra hand rutit ifrån, och snart hördes röster om att Jérôme Champagne borde ta över presidentposten i Fifa 2015. Huvudpersonen själv höll låg profil. I en intervju med Reuters, där Jérôme fick frågan om han ens kunde tänka sig att återvända till en organisation som behandlat honom illa, svarade han kryptiskt: »Vissa attackerade mig, som Mohammed Bin Hammam och Jack Warner. De personerna är inte en del av Fifa längre.«

Jérôme Champagne

Född: 15 juni 1958

Bor: Zürich, Schweiz

CV: Frilansjournalist på France Football (1976–1983), kulturattaché i M­uscat, Oman (1983–1984), politisk rådgivare i Havanna, Kuba (1985–1987), politisk rådgivare på utrikesminis­teriet i Paris (1988–1990), vice generalkonsul på franska konsulatet i Los Angeles, USA (1991–1995), politisk rådgivare på franska ambassaden i Brasília, Brasilien (1995–1997), diplo­matisk rådgivare i organisationskommittén för VM i Frankrike (1997–1998), idrottspolitisk rådgivare till Fifapresidenten (1999–2002), vice generalsekre­terare i Fifa (2002–2005), projektledaransvarig i Fifa (2005–2007), ansvarig för internationellt samarbete i Fifa (2007–2010), internationell fotbollskonsult (2010–)

På Café Odeon i centrala Zürich beställer Jérôme Champagne en sallad medan han siar om det möte som Fifas exekutiva kommitté i samma stund samlas till några kilometer bort – på Fifas högkvarter här i s­taden. På dagordningen står bland annat frågan om man ska flytta Qatar-VM till vinterhalvåret istället, med tanke på att snittemperaturen i landet är över 40 grader på sommaren.

– Den minsta gemensamma nämnaren vinner alltid i Fifa, säger Jérôme. Det kommer att låta ungefär: »Med tanke på de potentiella problemen att spela VM på sommaren, så tillsätter vi en grupp som utreder andra möjliga speldatum …«

Jérôme skakar på huvudet. Fifas politiska kohande­l var en av orsakerna till att han bestämde sig för att sätta samman dokumentet för snart två år sedan – och att han sedan dess följt upp det med ytterligare två skrivelser. En av hans huvudinvändningar mot organisationen är att strukturen är tokig. Kongressen, där alla medlemsländernas förbund sitter, utser presidenten i ett demokratiskt val. Så långt är allt gott. Men den här presidenten ska sedan styra Fifa tillsammans med den 24 man starka exekutiva kommittén, där det sitter personer som inte alls är valda av kongressen. Där finns istället konfederationernas presidenter som d­river sina egna frågor, samt 15 representanter från medlemsförbunden som valts in på andra grunder än att de står bakom presidentens vision.

Jérôme ler:

– Det är som om ni i Sverige hade röstat fram en statsminister, och när han sedan dök upp på kontoret dagen efter valet så skulle hans regering redan vara klar. Den skulle bestå av ledare från alla de andra partierna, med helt egna agendor.

Att du vill stärka Fifapresidentens makt kan låta underligt med tanke på att många anser att Blatter redan har för mycket att säga till om.

– Folk tror att Blatter är allsmäktig, men det är inte sant. Under den första fyraårsperioden som jag jobbade med honom, 1998–2002, hade han inte majoritet en enda gång i exekutiva kommittén. Då kan man inte leda en organisation. Ja, jag vill att Fifapresidenten ska få större makt, men det är bara för att stärka demo­kratin. Har medlemmarna valt en ordförande ska de veta att han har chans att genomföra det han sagt. Men kom ihåg, jag vill också att Fifa ska bli öppnare, så att alla har större insyn i vad som görs.

De senaste årens mutskandaler kan inte ha kommit som en överraskning för dig.

– Eeh, nej … Men det som stör mig är att Fifa får skulden för allt. Vilka har avgått på grund av korruptionsanklagelser? Jo, presidenter för olika konfederationer. En president för en konfederation har inte den rollen för att han sitter i Fifa. Tvärtom: han sitter i Fifa för att han är president för konfederationen. Som jag ser det har vi ett antal konfederationer som har problem, och de problemen har spillt över på Fifa. Fifas ledning är inte korrupt. Det är jag säker på.

Med tanke på att du själv blev sparkad från organisationen är du överraskande lojal mot den.

– Jag gillar Fifa, jag tycker att organisationen är nödvändig för fotbollen. Min roll inom Fifa var också att försvara de grundläggande idéerna – att se till att medlemmarna, förbunden, fick sina röster hörda. När jag gjorde det utmanade jag vissa konfederationers ambitioner att just deras ligor, turneringar och klubbar skulle blomstra. Det här är problemet med Fifa. Den exekutiva kommittén styrs av konfederationerna, men de är ju inte medlemmar i Fifa. De är bara intresseorganisationer.

När anade du att du skulle ryka från din post?

– Flera konfederationer kände sig hotade av de frågor jag drev. När jag till exempel hjälpte ungrarna att arrangera ett möte med 45 europeiska förbund i det ungerska parlamentet 2009, och ämnet var införandet av en sex-plus-fem-regel [att ett klubblag får ha max fem utländska spelare på plan samtidigt, förslaget röstades ner i juni 2010], då visste jag att jag var i fara.

Att du talade öppet om sådant som du nu skrivit i dina dokument, var det anledningen till att du sparkades?

– Jag har hela tiden sagt att jag inte tänker berätta vem eller vilka som låg bakom min avgång. Men jag kan ändå svara ja på din fråga. Jag försvarade Fifa på ett proaktivt sätt. Ta Uefa, de ser sig som europeisk fotbolls styrande organ, men så är det inte. De är europeisk fotbolls tävlingsorganisation. Alla regler bestäms av Fifa eftersom fotbollen är universell. Uefa har en viktig roll i Fifa, men de är inte medlem i organisationen och därmed borde de och andra konfederationer inte ha så stor makt som de har.

Är du bitter för att du fick lämna?

– Om du har en politisk position så måste du ibland göra jobb som inte bara skaffar dig vänner. Jag lämnade Fifa och sa ingenting på två år. Det som sedan motiverade mig att sätta ihop dokumentet var att jag tyckte att något saknades i debatten.

Hur skulle du vilja att Fifa styrdes istället?

– Utöka den exekutiva kommittén till 31 platser. Ge plats även åt spelarfack, en internationell klubblags­organisation och damfotboll. Fifa styrs i dag på samma sätt som på 50-talet, och det är dags att skapa en organisation för den fotboll som vi har i dag. Sedan vill jag se presidenten gå till val tillsammans med 15 förbundsordföranden som, om han vinner, också får plats i exekutiva kommittén. Därmed skulle han ha 16 av de totalt 31 rösterna. Han ska få mer makt, för att man ska kunna ställa krav på honom att förändra något. Sköter han sig inte är det bara att rösta bort honom.

Jérôme Champagnes poäng är att det behövs ett starkt Fifa eftersom fotbollen står inför sina största utmaningar någonsin. Han menar också att fotbollens kris inte skiljer sig så mycket från andra världsproble­m. Globaliseringen och en marknad med fria tyglar skapar mycket gott, men också mycket ont. Klyftan mellan rika och fattiga bara växer. Trots att afrikansk fotboll har mer pengar i dag har gapet till Europa ökat. Ojämlikheten syns även inom kontinenterna och i enskilda länder: i Europa kan några få lag räkna med pengaregn från Champions League, resten halkar efter alltmer för varje säsong som går. Till och med Bundesligas VD Christian Seifert har fått nog – i våras uppmanade han Uefa att börja fördela Champions League-pengarna mer solidariskt eftersom den tyska högstaligan riskerar att bli ointressant om Bayern München och Borussia Dortmund roffar åt sig miljonerna år efter år.

– Fortsätter vi så här kommer vi att få nöja oss med en elitistisk fotboll, säger Jérôme. Då blir vi … basket. En enda liga eller turnering betyder något, resten spelar ingen roll. I en sådan värld behövs inget internationellt förbund. Jag bestämde mig för att säga ifrån för att peka på det här. Vill vi ha en NBA-liknande fotboll kan vi forma Fifa efter det – och ge organisationen en marginell roll. Men vill vi ha en sport som är universell, spännande och oförutsägbar så behöver vi stärka Fifa.

Men det innebär att man måste ta strid mot stora klubbar som i dag mår väldigt bra av det tillstånd som råder. Är det verkligen möjligt att dra tiden tillbaka och få dem att inse att de måste avstå från pengar för att göra sporten mer jämlik?

– Det är inte så svartvitt att alla europeiska klubbar är emot mina tankar. Ta sex-plus-fem-regeln: en storklubb som Barcelona var för det förslaget. Eller ta Premier League där 15 klubbar aldrig kan drömma om att vinna ligatiteln, de vill inte ha det så. Och för de klubbar som kan vinna titeln handlar det i förlängningen om att behålla spänningen i ligan så att man inte blir ointressant för publiken. Jag är inte naiv. Det här handlar inte om att jag är emot business. Pengarna behövs, men jag vill att man ska ha lite respekt för människorna i den här industrin också.

Jérôme tittar ut över restaurangen och fortsätter:

Annons

– Låt mig presentera några siffror. Med de nya TV-rättigheterna i England kommer det lag som placerar sig på plats 20 i Premier League i år, och därmed åker ur, att tjäna mer pengar än till exempel Valencia, tredjelaget i Spanien. Det är ju galet! Eller titta på sommarens övergångar. Alla talar om att prislappen på Gareth Bale var sjuk, och visst är det absurt mycket pengar. Men än värre tycker jag det är att ynka tio klubbar stod för hela 47 procent av den totala transfersumman i världen.

Dina motståndare skulle nog säga att det bara är att gilla läget, att det inte går att bromsa globaliseringen som innebär att de rika vinner.

– Det är inte så enkelt att man kan vara emot globaliseringen. Den erbjuder fantastiska möjligheter för människor. Kolla Brasilien, där jag har bott. Tack vare globaliseringen har 20 miljoner människor tagit sig över fattigdomsgränsen där. Och själv tillhör jag dem som tjänar på globaliseringen – jag har bott runt hela världen, jag har en amerikansk fru, vi talar tre språk hemma … Men för en stor del av jordens befolkning innebär globaliseringen ett hot. De redan fattiga blir fattigare, löner dumpas. För att vi ska kunna ha nytta av globaliseringen måste den regleras.

Går det ens att reglera marknaden?

– EU-kommissionen har gjort idrotten mycket ont genom att utnämna sport till en i första hand ekonomisk aktivitet. Visst, idrott har en ekonomisk dimension, men den är först och främst idrott. I EU-lagen finns utrymme för länder att begränsa den fria marknaden, och när man ser rika klubbar som utnyttjar systemet för att skapa en obalans måste man göra något.

Vad menar du för obalans?

– Titta på Holland, i decennier har de haft världens bästa ungdomsverksamhet, men så fort spelarna är vuxna flyttar de. Istället fyller holländska lag på sina trupper med svenskar. Och kvar i Sverige finns … resten. Samtidigt har portugisisk fotboll klättrat på Uefarankningen – tack vare brasilianska spelare. Portugals egna talanger går arbetslösa. Själv är jag från Frankrike, ett land där bara två lag kan vinna ligan – ett från Qatar placerat i Paris och ett från Ryssland placerat i Monaco. Resten slåss om tredjeplatsen. Den här obalansen finns överallt.

Om du tittar tio år framåt i tiden, var tror du att fotbollen är då?

– 2015 blir ett nyckelår. Fifapresidentvalet måste handla om visioner. När Lennart Johansson ställde upp i valet 1998 handlade det om Europa mot resten av världen. Så får det inte bli igen. Nästa val måste handla om huruvida vi ska vi göra NBA av fotbollen eller ej. Det blir ett val där intressena hos 16–20 av de rikaste klubbarna ställs mot intressena hos resten av världen. Och det måste vara ett val som inte avgörs bakom lykta dörrar på ett femstjärnigt hotell. Det ska vara ett öppet val med tydliga kandidater.

Kommer du att vara en av dessa?

– Alltså, jag har inte bestämt mig för att kandidera, men jag har heller inte bestämt mig för att inte kandidera. Jag utesluter ingenting. Vi har levt i en illusion om att det som är bra för Västeuropa är bra för resten av världen. Det funkar inte längre. Därför behövs en ledare som förstår världens komplexitet och dess mekanismer.

Med drygt 15 år som diplomat, och elva år inom Fifa, i bagaget passar Jérôme Champagne in på sin egen beskrivning av vad som krävs av nästa president. Han presenterar till och med sig själv med att han är en man som levt sitt liv »med passion för två runda saker – fotbollen och jordklotet«. Att det stormar värre än någonsin i fotbollens stora organisationer banar också väg för en outsider. Länge såg det ut som att Michel Platini var den självklara efterträdaren till Blatter, men frågan är hur anklagelserna kring Uefapresidentens inblandning i Qatar-VM har påverkat framtidsutsikterna. Att Blatter själv på senare tid öppet visat att han är skeptisk till valet av spelplats 2022 är också ett tecken på att Fifapampen kanske inte ser Qatarförsvararen Platini som sin arvtagare. Dessutom: om Fifas medlemmar kräver en nystart efter år av kaos är en person som Jérôme, som blivit utslängd på grund av att han vädrat kritik mot organisationen, ett lämpligare val än en före detta fotbollsstjärna som misstänks för falskspel i syfte att få in arabiska pengar i sitt hemlands fotboll. Fifas tillsättande av en oberoende utredare – New York-advokaten Michael J. Garcia med uppdrag att bland annat undersöka korruptionsanklagelserna kring när Ryssland och Qatar tilldelades VM – är ett tecken på att organisationen i varje fall har ambitionen att rensa i röran. I ett års tid har Garcia – som har erfarenhet av liknande internutredningar i amerikanska storbolag – samlat på sig material, bland annat genom att upprätta en hemsida där man kan lämna anonyma tips. Nu ska han ge sig ut i världen för att intervjua personer som sagt sig ha viktig information att delge.

Men det finns också saker som talar emot Jérôme Champagne. Många ser honom fortfarande som Blatters hantlangare, och flera av de tankar han vädrar ligger också i linje med vad den sittande presidenten tycker. Blatter har hållit sig kvar på sin position genom att bjuda in hela världen, och han har vid varje val kampanjat med löften om såväl fler utvecklingsprojekt i Afrika som en jämnare fördelning av fotbollens rikedomar. När jag talade med förre Uefapresidenten Lennart Johansson trodde han inte att Jérôme har det breda stöd som behövs för att väljas till Fifapresident:

– Champagne var en man som tog mycket plats, som inte vek undan, och därmed skaffade han sig en hel del motståndare. Och så mycket kan jag säga att han aldrig skulle ha en möjlighet att bli president i Uefa i varje fall. Han var ju Blatters man från början. Varför han sedan avgick så abrupt kan man fråga sig. Och tyvärr är det sådant man aldrig riktigt får veta i den här världen.

Jag frågade också Johansson om han misstänkte att det fortfarande fanns risk för att Blatter använde Jérôme som slagträ – fastän han numera arbetar utanför organisationen. Johansson skrockade och svarade kryptiskt:

– Jag utesluter inte det. Då har jag inte sagt för mycket i varje fall.

 

På en gnisslande spårvagn på väg mot Fifas högkvarter i Zürich frågar Jérôme hur Lennart Johansson mår. Han säger att det var längesedan de träffades.

– Jag har den största respekt för Johansson. Hans arbete med Champions League var enastående. Men i valet till Fifapresident 1998 kunde jag inte hålla med honom. Det han ville göra var att stärka Europas och Uefas makt och försvaga Fifa. Det hade varit fel väg att gå.

Han berättar om fler maktkamper dem emellan. När Johansson slogs för sitt Uefa anser Jérôme att han ofta fick förklara för svensken att världen hade förändrats sedan 50-talet. Som när Blatter ville införa ett klubblags-VM eftersom det inte längre var rimligt att klubbarnas VM-final avgjordes mellan enbart Sydamerikas och Europas bästa lag, den så kallade Interkontinentalcupfinalen. Johansson var inte sugen på att bjuda in övriga kontinenter, och på ett möte med Lennart och Uefas generalsekreterare Lars-Christer Olsson förklarade Jérôme: »Mister Johansson, om vi inte arrangerar detta så kommer något storföretag i världen att göra det – enbart för att det ligger en massa pengar och v­äntar här.«

– Då sa Olsson: »Lennart, han har rätt.« Då gav Johansson med sig. Det gick ju inte att utesluta resten av världen bara för att Europa och Sydamerika en gång i tiden spridit fotbollen. Det fanns en envishet hos Johansson där.

Jag frågar om han inte stör sig på den här typen av konservatism inom fotbollen. Jérôme protesterar:

– Fotbollen är inte konservativ! Tvärtom, den är revolutionär. Den största stjärnan hos de första världsmästarna Uruguay var en svart spelare. Den person som symboliserar fotbollen världen över, Pelé, är svart. Fotbollen bryter ny mark där andra företeelser i samhället inte lyckas. Ta Corinthians och Sócrates, som drev på demokratiseringsprocessen i Brasilien. Eller ta ditt eget land där klubbar som Dalkurd och Syrianska är utmärkta exempel på integration. Eller att Zlatan är bosnisk svensk …

Efter att ha umgåtts med Jérôme i ett par timmar har jag insett att han är väldigt lite fotbollspamp och väldigt mycket fotbollsnörd. Han matar i sig information om ligor och matcher runtom i hela världen. Han har full koll på att Malmö FF leder Allsvenskan (»var det -78 eller -79 de spelade Europacupfinal?«). Han vet att det numera är Karl-Erik Nilsson som styr över fotbollsförbundet (»hur sköter han sig, domaren?«). Han är imponerad av Pelle Olssons insatser (»att lag som Gefle och Åtvidaberg ligger kvar i Allsvenskan är sådant som gör fotboll intressant, om vi tappar det förlorar vi själen«).

Nörderiet är också anledningen till att han i sina dokument inte har kunnat hålla sig från att gå in på specifika regeldiskussioner, sådant som han som åskådare stör sig på. Han vill bland annat få bort protesterande spelare genom att tillämpa rugbyns regel om att endast lagkaptenen får yttra sig, och om någon bryter mot det flyttar man fram frisparken nio meter. Han är också en ivrig förespråkare för att ta mer hjälp av tekniken.

– Du har Platini som agerar som de tre aporna – han vill inte se, höra eller prata om teknikhjälp. Du har Blatter som säger att det räcker med målkamera. Jag tycker vi ska kolla på andra hjälpmedel också. När jag var ung gick jag på match med en radio i handen, för att höra resultat från andra matcher. I dag går man på match med sin smartphone istället, och det innebär att man bara sekunder efter ett domslut i princip kan se på TV:s reprisbilder om det var rätt eller fel. Så kommer det att bli än mer framöver, när alla nya arenor får snabba bredband. Ska då domaren vara en av få på stadion utan möjlighet att se en repris?

Jérôme ser tre situationer där man, utöver målkameran,  bör ta TV:n till hjälp: straffsituationer där domaren är osäker, utvisningar där domaren inte kan fatta beslut på enbart känsla, samt vid mål där det inte kan avgöras om det var offside eller inte.

– Bara situationer när bollen är död. Då ska domaren kunna konsultera två erfarna kollegor som sitter framför en skärm inne på arenan. Det här funkar i andra sporter så varför skulle det inte funka i fotboll. Så speciella är vi inte att vi inte kan lära oss något från andra.

Du vill också införa ett nytt kort för domarna.

– Du är från ett land där hockey är stort. Där har domare möjlighet att straffa spelare utan att avgöra matchen. I fotboll saknar domarna det verktyget. Tänk dig en VM-final där en spelare får ett gult kort tidigt i matchen. I andra halvlek gör han mål och firar med att dra av sig tröjan. Ska han då få rött? Jag tycker inte att det är rimligt. Ge honom det orangea kortet, skicka av honom från planen i två minuter så han får kyla ner sig. Då slipper domaren avgöra matchen.

 

Gräslukten från den nyklippta planen intill Fifas högkvarter når utanför de murar som omger den modernistiska kontorsbyggnaden. Jérôme stannar och pekar mot Fifas entré:

– Här tar det stopp. För att komma in krävs rätt fingeravtryck, och det var längesedan jag hade det.

Han skrattar och vinkar mot en bil som kör in på området.

– Blatters chaufför, förklarar han.

En man på parkeringen ropar:

– Hey, Jérôme!

Det är Australiens förbundskapten Holger Osieck som är på besök i staden i väntan på att hans landslag ska anlända till samlingen i Paris veckan därpå. Nu ska han in på Fifa, där han i flera år arbetat som instruktör, för att använda gymmet.

– Ah, en av få förbundskaptener som redan är klara för VM, säger Jérôme och skakar hand.

Osieck frågar hur läget är. Jérôme svarar »bara bra« och pekar in mot området.

– Jag har inte varit här sedan jag slutade. Trots att jag bor bara någon kilometer bort. Vilken arena ska ni spela på nästa vecka? Stade de France?

– Nej, nej. Parc des Princes. Small teams, small stadiums, you know.

När Osieck sagt adjö och vandrat in på området säger Jérôme:

– En mycket duktig tränare. Han var Franz Beckenbauers högra hand i många år. Det började när Beckenbauer tog över Marseille, och sedan …

Han avbryts av att en gråhårig man med en vit Fifakasse i handen ropar hans namn. Domarinstruktören Fernando Tresaco Gracia kommer fram och hälsar. Han berättar att han är på språng – i kväll åker han söderut, först till Somalia och sedan till Rwanda, för att hålla domarkurser. Jérôme och Fernando diskuterar mötet som Fifas exekutiva kommitté just nu sitter i på andra sidan grindarna. Kommer de att fatta något beslut om Qatar-VM? Ingen av dem tror det.

– Såg du artikeln i New York Times i dag? frågar Jérôme. Om Blatter. På förstasidan. Och tydligen ska France Football ha grävt fram fler grejer om Qatar till nästa vecka. When the shit hits the fan … Har ni det uttrycket på spanska också?

Fernando nickar och säger att spanjorerna brukar säga att om man bara »rör runt tillräckligt mycket i en bunke så skvätter skiten snart upp över kanterna«. När spanjoren har gått säger Jérôme:

– En sådan kille är precis vad Fifa handlar om. Nu ska han ner till länder som inte har samma tradition som vi och instruera domare. Det är bara en sådan här organisation som har ett sådant helhetsperspektiv.

En bil tutar på gatan. Någon vinkar till Jérôme.

– Nej, vi måste gå nu, säger han. Annars blir jag fast, det är lite känsligt med tanke på att jag har pratat så mycket om Blatter och Fifa på senare tid.

På spårvagnen tillbaka mot centrum frågar jag om hans utspel egentligen inte bara är en uttänkt plan för att kandidera till posten som Fifapresident 2015, ett startskott för hans kampanj.

Han skakar på huvudet.

– Först och främst vet vi inte vad Mister Blatter vill, om han verkligen avgår. Sedan är ju frågan om jag vill förändra mitt liv så radikalt. Jag kommer att bestämma mig i god tid före valet om jag ska kandidera. Men en sak lovar jag redan nu: Jag kommer att fortsätta säga vad jag tycker, jag kommer att kämpa vidare med de här frågorna. För jag vill ha en mer rättvis värld, även inom fotbollen.

Vi rullar förbi pampiga byggnader på vägen mot centrum.

– Anledningen till att jag brinner så för det här är egentligen att vi måste börja reflektera över hur vi har skapat vår värld och hur vi vill ha den i framtiden, säger han. Det handlar inte om att jag ska dra på mig en huva och börja kasta gatsten på bankerna här i staden. Jag är inte naiv, eller kommunist för den delen. Jag har bott i Kuba och vet att en total kontroll av staten inte funkar. Men jag har också levt i USA där 40 miljoner amerikaner inte har någon sjukförsäkring.

Det kan förstås vara precis som han säger, att han bara är en lojal arbetare i fotbollens tjänst. Det kan också vara som Lennart Johansson insinuerar: att Jérôme Champagne fortfarande är en Blatterlojalist som går den sittande presidentens ärenden. Oavsett vilket så är de senaste årens Fifaskandaler ett tecken på att det är mer än presidenten som felar i organisationen – och att Champagnes åtgärdsprogram är det mest specifika som har presenterats hittills.

Jérôme rättar till kavajslaget:

– Folk har redan försökt smutskasta mig, och det kommer att bli ännu värre om jag kandiderar … Men du kan undersöka mig, jag har ingenting i garderoben, det lovar jag.

Han ler:

– Jag publicerade mina dokument och har efter det fått samtal från Libanon, Frankrike, England, Spanien … Varför? Jo, antagligen för att jag satt fingret på något som många håller med om. Och jag tror att det är möjligt att förändra. Om jag inte hade trott det hade jag lagt ner och börjat odla tomater istället. Det tänker jag inte göra.