»Det är klart som fan att jag ibland funderat på om jag har någon typ av diagnos«

Att Mikael Stahre skrev på för BK Häcken visade inte bara att klubben ville gå i en ny riktning. Det var lika mycket en tränares önskan som gick i uppfyllelse.

Trots att han bara några dagar tidigare hade kallats in till klubbpresidentens kontor och fått höra att han skulle få sparken, var Mikael Stahre på bra humör när han i mitten av juli knallade runt på Dalians flygplats i väntan på planet som skulle ta honom hem från Kina. Pengar var inga bekymmer – de sex månadslöner han hade kvar på sitt kontrakt med Dalian Yifang FC skulle han kunna leva på ett bra tag framöver. Och tänkte han tillbaka på mötet med klubbpresidenten kunde han nästan bara skratta. När den vänlige kinesen insåg att han avskedade sin svenske tränare på hans födelsedag beställdes det omedelbart upp tårtor till kontoret. Så där hade Mikael Stahre suttit, 41 år på dagen, och firat sin uppsägning med några tårtbitar. Inte heller självförtroendet var rubbat. Dalian hade med halva säsongen kvar endast en poäng upp till ligatvåan, och förutom en eller två svaga insatser kände Stahre att han inte kunde ha gjort så mycket annorlunda.

Nu såg han fram emot någon veckas semester. Eller några månader. Det enda han visste när han kryssade mellan flygplatsens taxfreebutiker var att han nästa gång skulle fatta ett för honom annorlunda beslut. Han hade lyxen att inte behöva vara för het på gröten, och den här gången skulle han inte kompromissa.

Strax innan han klev på flyget surrade det till i hans telefon. BK Häcken var tydligen intresserat av honom.

Annons

Mikael Stahre

FÖDD: 5 juli 1975

KLUBBAR SOM TRÄNARE: Väsby United 2007–2008, AIK 2008–2010, Panionios 2010, IFK Göteborg 2012–2014, Dalian Aerbin 2015–2016, BK Häcken 2017–

MERITER: Uppflyttning till Superettan med Väsby United 2007, SM-guld med AIK 2009, Svenska cupen med AIK 2009, Svenska cupen med IFK Göteborg 2013, Årets tränare på Fotbolls­galan 2009.

BK Häcken? En klubb utan stor publik och med en ynka titel på 76 år lät kanske inte så häftigt, men för Mikael Stahre var nyheten nästan för bra för att vara sann. Sedan han en månad tidigare läst om Häckens beslut att inte förlänga med Peter Gerhardsson hade Stahre funderat mycket på Hisingslaget. Han hade kvar sitt boende i västra Sverige sedan IFK Göteborgåren, han var medveten om Häckens moderna träningsanläggning, hade koll på den stabila ekonomin och kände att truppen var sådär »brokig« som han gillade. Dessutom visste han att det inte pågick något maktspel i korridorerna på Gothia Park Academy.

När han senare träffade sportchefen Sonny Karlsson förstärktes hans positiva intryck. Karlsson upplevde en av sina enklare förhandlingar under sina nästan tio år som sportchef och kunde på sensommaren se hur Mikael Stahre skrev på ett avtal med klubben som 2016 skulle sluta på en tiondeplats i Allsvenskan. Häcken lade om kursen och fick en tränare som man hoppades skulle bryta ett oönskat mönster. Stahre fick en klubb som var motsatsen till allt han tidigare varit med om i sitt yrkesliv.

 

Det är en solig förmiddag på Hisingen när en ännu soligare Mikael Stahre stegar fram i rask takt i korri­dorerna på Häckens träningsanläggning. Han är brunbränd i ansiktet efter ett träningsläger i Dubai. Ett ­borrande ljud studsar genom rummen.

– Gymmet, säger han och pekar mot trappan. De sista skruvarna dras in i dag, sedan har vi ett helt nytt gym. Det blir jävligt bra.

En och en halv månad har gått sedan hans första arbetsdag i Häcken och den period han kallar för »fiktiv« går mot sitt slut.

– Sedan allt blev klart i slutet av sommaren har jag givetvis följt alla Häckens matcher. Men sådant där är svårt, jag har inte en aning om vad Peter [Gerhardsson] sagt i omklädningsrummet till spelarna, varken som grupp eller individuellt. Så när jag tittar på matcherna på TV blir det som en supporter. Man vet inte om en spelare agerar på ett visst sätt för att han bär på en skada, man vet inte om yttermittfältaren fått tydliga defensiva instruktioner. Allt blir fiktivt och jag ville inte bilda mig några uppfattningar innan jag träffade killarna. När jag väl gjorde det i januari fick jag en första bild, men det har fram till nu varit träningsmatcher, inte skarpt läge. Så det är egentligen nu som verkligheten börjar.

Det enkla konstaterandet är att Häcken släppte in för många mål i fjol. Men du har väl en mer avancerad analys?

– Häcken gjorde 58 mål, vilket var tredje bäst i Allsvenskan. Men så kom man på sjunde plats i antal insläppta mål. Det säger något när man gör så många mål och kommer tia. Det finns en del saker som vi i teamet jobbat med och defensiven är såklart en av de viktigare sakerna. Jag tror så här: Häcken har varit medveten om riskerna man tagit tidigare år, man har satt sig i offensiva situationer utifrån en plan. Höga utgångspositioner och så vidare. Då tar man risker defensivt. Jag vill hitta en bättre balans.

Sonny Karlsson sa till mig att han ändå räknar med att Häcken fortsätter vara det offensiva lag som många vant sig vid. Ni måste spela attraktivt för att locka nya supportrar och medlemmar, säger han.

Annons

– Häcken har väldigt tydliga grundvärderingar om hur fotboll ska spelas. Och dem köper jag. Men Sonny har också varit tydlig med att han förväntar sig en bättre defensiv. Allt handlar om vad vi gör med och utan boll.

Så du är inte orolig för att göra Sonny och Häcken­supportrarna besvikna?

– Om vi ska spela offensivt och vinna fler matcher är det en förutsättning att vi sätter basen. Det är som när man flyttar hemifrån första gången: man skaffar sig en bas på Ikea. Sedan kan man krydda med någon schyst lampa från en designer och en trevlig vas från något ställe. Då kan man skoja till det och ta lite risker. Jag har bestämt mig för att det här är den rätta vägen.

Skiljer det sig jämfört med tidigare gånger som du klivit in som ny tränare?

– Kanske lite. I Grekland gjorde jag fel, jag satte ­aldrig grunderna. Gör man en schablonmässig samman­fattning så var mitt uppdrag i AIK att släppa loss de krafter som redan fanns i gruppen. Liknande var det när jag kom till IFK Göteborg, de ville ha en ny röst och en ny approach. Men jag borde kanske ha grundat mer där också. I Häcken är det tvärtom på så sätt. Här handlar det om att skruva åt istället för att öppna upp. Utan att det går emot Häckens filosofi.

Sonny sa också att du var så otroligt entusiastisk när han tog kontakt.

– Jag hade ju tänkt tanken, det var inte otänkbart att jag skulle få sluta i Kina med kort varsel. Häcken fanns i mitt bakhuvud. Det finns en framåtanda här som tilltalade mig. Jag ville komma till en verksamhet där jag kunde fokusera på det fotbollsmässiga. Är man tränare märker man alltid att det finns en viss agenda i en klubb, men här upplever jag att det finns väldigt lite maktspel och politik.

Du menar att det har varit för mycket maktspel i dina tidigare klubbar?

– Jag har ju sökt mig till miljöer där jag varit medveten om förutsättningarna, det har varit ett steg i min utveckling. Men efter Kina ville jag återgå till det som gjorde att jag en gång ville bli tränare – att få fokusera på fotbollen fullt ut utan att känna att det pågår saker bakom min rygg som jag inte kan påverka. Nu vill jag bara lägga min tid och energi på att vinna matcher. »Arbetsro« är kanske ordet.

Samtliga uppdrag som du tidigare hoppat på har kommit med stor press. Upplever du att förväntningarna på dig är mindre här med tanke på tiondeplatsen i fjol? Slutar ni femma är det ändå en rejäl uppryckning.

– Det finns inte ett lika stort yttre tryck i Häcken. På så sätt kan det finnas fördelar. Men det inre trycket är stort. Man vill ta ett nytt kliv och med det kommer förväntningar på mig. Jag förväntas leda oss framåt. Utan den pressen på mig trivs jag inte heller. Men det är klart som fan att jag ibland funderat på om jag har någon typ av diagnos.

Vad har du kommit fram till?

– Att jag drivs av galna saker. Att som lite småfet stockholmare med AIK-bakgrund och med jobbig dialekt ta över IFK Göteborg … att flytta till Grekland som 35-åring när man vet att en tränare där har en medellivslängd på ett par månader … att dra till Kina när man inte kan ett ord kinesiska och där en tolk översätter vartenda ord man säger … Jag har inte gjort det enkelt för mig.

Har du funderat på varför du drivs av galna saker?

– Jag gillar inte att spela safe.

Men …

– Jo, jag vet. Nu är jag i Häcken och du säger att vi bara spelar inför drygt 3 000 supportrar och allt det där kan säkert uppfattas som om jag »safear« jämfört med tidigare. Men det här ligger rätt i tiden med tanke på vad jag testat förut. Här kan jag jobba långsiktigt. Eller förhoppningsvis kan jag det. Det enda jag vet är att jag är tillräckligt driven för att inte gå ner på hälarna. Lat eller bekväm är det sista jag kan anklagas för att vara.

 

Han beskriver sig själv som en »småjobbig« kille i de yngre åldrarna, en som ofta lät lite för mycket och som inte sällan var »aningen för påslagen« för sitt eget och andras bästa. Men också som en sporttönt som inte kunde få nog av att lyssna på Radiosporten hemma i pojkrummet i Gröndal. Framför allt fasciner­ades han av de euforiska referaten när en svensk vann en VM-, EM- eller OS-medalj. Det fanns något i triumfen som trollband honom. Att få stå högst upp på en prispall eller att kliva in på en fullsatt stadion där alla blickar var vända mot en eftersom åskådarna förväntade sig att man skulle segra.

Mikael Stahre ville själv uppleva allt det där men insåg tidigt att han varken hade bolltalangen eller de fysiska förutsättningarna. Så han bestämde sig för att bli fotbollstränare istället. 14 år gammal tog han över knattelaget i Gröndal, några år senare blev han ungdomstränare i Hammarby.

– Jag förstod tidigt att jag hade en fallenhet för att få med mig andra, säger han. Knattarna sprang som jag ville, tonåringarna anföll som jag ville. När jag var 18 fick jag en praktikplats på Stockholms fotbollsförbund. Jag satt i receptionen och svarade i telefon på dagarna och kokade kaffe till kvällarnas tränarträffar. Hasse Backe var där, Tommy Söderberg var där … Jag stod längst bak, tog anteckningar och lärde mig hur de uttryckte sig. Jag sög i mig allt och älskade det.

25 år gammal anställdes han på heltid som tränare i AIK:s ungdomsakademi. Några år senare vann han SM-guld med ett juniorlag, och inför säsongen 2006 frågade Rikard Norling om han ville bli hans assisterande tränare i A-laget. Året slutade med en andraplats i Allsvenskan och 2007 hoppade han på tränarjobbet i samarbetsklubben Väsby United. Hans första seniorsäsong som huvudansvarig slutade med ett avancemang till Superettan. Några dagar senare ringde det i telefonen strax efter midnatt. Stahre låg och sov bredvid sin sjuka son och svarade yrvaket. AIK:s ordförande Per Bystedt gick rakt på sak: Ville han ersätta den sparkade tränaren Rikard Norling och bli huvudansvarig?

Mindre än tolv månader senare hade Stahre vunnit Allsvenskan.

Jag frågar om det inte kändes lite för lätt: att som 34-åring vinna SM-guld – och Svenska cupen – under sin första allsvenska säsong.

– Nej, säger han. Hasse Backe hade sagt det flera gånger: det är få förunnat att vinna en serie. Jag flög inte i väg på något sätt.

Du såg så lugn ut på presskonferensen när du ­presenterades som ny AIK-tränare.

– Det var en chimär. Att ta över AIK var såklart en massiv grej med de ringa erfarenheter jag hade. Jag var nervös inledningsvis, men nervositet är också något jag drivs av. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag är en karriärist som vill nå toppen, och visst hade jag tänkt tanken när jag var assisterande i AIK. Jag hade slitit hårt för att få chansen.

Jag berättar att jag pratat med Bojan Djordjić om guldåret 2009 och hur Djordjić än i dag fascineras av hur Stahre lyckades få ihop allt och alla på så kort tid. Ännu mer imponerad var mittfältaren när han jämförde säsongen dessförinnan.

Annons

– Det var ganska gnälligt i truppen, sade Djordjić. Många egon hade fått sig en törn. Vi var ett jävligt viljestarkt gäng som drog åt olika håll. Men på kort tid lyckades Micke lyfta och ena oss. Jag vet själv att jag kunde känna mig som Sveriges bästa mittfältare, trots att jag visste att jag inte var det. Och så var det för oss alla. Han var tydlig och enkel. Han såg vem som behövde en kram och vem som var i behov av en utskällning.

Mikael Stahre ler när jag återberättar Djordjićs ord.

– Vi hade en bra spelartrupp som fick vara intakt under hela året. För en gångs skull hade AIK inte så höga förväntningar på sig och efter ett turbulent år blev 2009 relativt lugnt. Det bästa tillståndet man kan ha i en trupp är att man är jävligt bra och enade, men att man också kan krydda det med en underdog­mentalitet. Allt det där hade vi.

Djordjić sa också att du inte var tränaren som sjönk ner i alltför djupa taktiska diskussioner. Är du en noggrann tränare?

– Det finns många tränare som är betydligt mer noggranna än jag. Anledningen att jag har lyckats hyfsat bra är att jag varit sjukt insiktsfull gällande mina svaga och starka sidor. Jag vet vad mina 80 bästa procent är, men jag vet också mina 20 sämre procent. Vet man bara det så fokuserar man stenhårt på de 80 – de ska göras så jävla bra det går. De övriga 20 ska mitt ledarteam hjälpa mig med.

Vilka är då dina svagheter?

– Det finns tränare som är oerhört mycket bättre på att gå in och detaljskruva lite här och där. Jag har ­heller aldrig spelat på elitnivå, jag kan inte säga åt Tobias Hysén hur han ska avsluta, han har gjort det en miljon gånger. Men jag kan hjälpa honom med andra saker. Så här: Jag ser mig som en som ska paketera saker och sälja in det till alla i klubben – spelarna, avbytarna, tränarteamet. Jag ska inte kludda för mycket i ­detaljerna, det har jag kollegor vid min sida som gör bättre. Det viktiga är att vi i tränarteamet drar åt samma håll. Gör man det måste man som huvud­tränare i dag delegera ansvar och lita på sina kollegor. Annars blir man galen.

Jag tror många minns AIK 2009 som ett ganska kaxigt gäng. Tror du att bilden av dig har präglats av tiden med just det laget?

– Så kan det nog vara. AIK:are och stockholmare uppfattas kanske inte som överdrivet ödmjuka. Vi låter och vi tar plats. Sedan förväntas man ha en viss framtoning i AIK. Nu tror jag i och för sig att den framtoningen ligger ganska nära min grundläggande personlighet. Jag kan förstå om jag uppfattas som dryg, men jag tror och hoppas att de som lär känna mig vet att det finns andra sidor av mig också.

Är det ändå inte lite frustrerande att många har en bild av dig som du själv inte tycker är korrekt?

– Jag tror att myten om mig har varit en fördel. När folk ska träffa mig har de en tydlig bild av hur jag är. När vi skiljs åt har de en helt annan bild. En positivare, hoppas jag. Ibland har jag kanske gått på myten om mig själv och spelat med. Det har jag mest gjort för att det har varit roligt. Men nog är jag präglad av min tid i AIK. Leif Karlsson [ansvarig för AIK:s ungdoms­verksamhet sedan 1997] lärde mig att sammanfatta saker. Det är jävligt viktigt som tränare. Tydligt och rakt. Björn [Wesström] är en annan som har satt spår i mig. En oerhört kompetent person som var bra på att ta helhetsgrepp. Han är otrolig. Han hade för fan ­kunnat hoppa upp här i taket och bytt fläktsystemet. Så har vi Norling och hans sätt att tala och uttrycka sig. Och Baxters metaforer …

Med tanke på hur AIK-präglad du var är det kanske inte så konstigt att IFK Göteborgs supportrar var skeptiska när du skrev på för Blåvitt inför säsongen 2012.

– Nej, det fattar man ju. Och så gick det som det gick också första året … Fy fan.

Ni slutade sjua i Allsvenskan, men spelet var stundtals uselt. Är 2012 det värsta du varit med om i ditt yrkesliv?

– Ja, absolut.

När det var som tyngst, hur mådde du då?

– Man gick in i någon form av … Jag vet inte, men det var så klart mycket ångest det året. Mycket mörker. Ett debacle. Men också några av de viktigare ögonblicken under min karriär. Jag minns att vi ett tag låg fyra, fem poäng från kvalplats och skulle möta Sundsvall. Detta var strax efter att vi förlorat mot Gefle med 5–0, och Sundsvall och vi låg ungefär på samma poäng inför mötet. Vi hade nått en punkt där det bara handlade om att överleva. Det var en helt ny erfarenhet för mig. Jag fick kasta allt som vi tränat på överbord. Jag fick prata med spelarna på ett nytt sätt. Men vi fick kryss i den matchen och lyckades sedan få ihop några fler vinster. Sundsvall åkte ut den säsongen. Så här i efterhand var det ett avgörande ögonblick för min karriär.

 

Den 25 november 2012 sändes radiodokumen­tären Kom igen, gubbar! av Louise Jacobson. Många av IFK Göteborgs supportrar lyssnade nyfiket, andra med indignation. Vem var egentligen stockholmaren som bara ett par veckor tidigare lett deras klubb till en fiasko­artad sjundeplats? Nu skulle de få sina svar.

En knapp timme senare kunde de konstatera att Mikael Stahre framstod som en minst sagt speciell person. Han skällde ut reportern efter noter för att hon intervjuade Philip Haglund när han rehabtränade, han pratade om hat och ångest som drivkrafter och vägrade »kredda« någon annan än sig själv för sina framgångar. Även om IFK Göteborg följande säsong vann Svenska cupen och nådde en tredjeplats i Allsvenskan och ytterligare ett år senare blev tvåa, lämnade Mikael Stahre Göteborg vintern 2014 som något av en gåta. Å ena sidan hade han som 39-åring vunnit såväl Allsvenskan som cupen och utöver det hunnit med att prova på livet som elittränare i Grekland. Å andra sidan: i Blåvitt hade han haft Sveriges kanske mest namnkunniga trupp till sitt förfogande utan att lyckas leda den till serieseger. Dessutom hade Stahre förkroppsligat lidandet som kommer med att vara fotbollstränare på elitnivå på ett sätt som få kollegor ­kommit i närheten av. Den som studerade honom på nära håll efter blåvita besvikelser kunde på allvar oroa sig för hans välmående.

Jag lägger fram mina tankar för honom. Han kontrar med ett stort flin.

– Jag måste ju stå för alla citat i dokumentären, det är mina ord. Men jag är skeptisk till redigeringen. Jag framställs som ett ännu större psykfall än jag är. Det var en jävla massa timmar som klipptes bort och det blev en lite väl enkelspårig bild av mig. Jag är ingen negativ människa, men enligt dokumentären är jag en oerhört negativ typ.

Samtidigt illustrerar den ändå hur pressad du var och hur kasst du mådde.

– Ångest och hat är drivkrafter för mig. Så är det. Jag hatar att förlora och mår fysiskt dåligt av det. Jag vill se skuggan av svärdet när det är dags för match, det gör mig mer alert. Vetskapen om hur det känns när det går dåligt gör att jag får en ännu starkare drivkraft att vinna. Men jag tror inte du kan hitta en enda spelare som jag tränat som säger att jag är så där mörk som jag framställs som. Eller svår. Tvärtom tror jag att många lyfter fram mina energiska drag.

Var kommer den här viljan att vinna ifrån?

– I grund och botten tror jag att de flesta elitidrottare har samma vilja. När Erik Friberg får ett domslut emot sig på en träning vill han att alla drar åt helvete och säger att han vill sluta med fotboll. Så jag är inte unik. Kanske har jag lättare att sätta ord på känslorna än andra i mitt yrke?

Så det gör inte dig något att du får symbolisera ­tränarångesten?

– Nej, inte ett dugg. Jag lägger inte örat mot rälsen. Tåget kommer ändå. Och kommer det blir jag överkörd oavsett.

Stör det dig om man påtalar att du fått sparken tre gånger?

– Nej. Däremot stör det mig när jag blir påmind om en förlust. Det är ett misslyckande. Ett avskedande är något helt annat. Det kan jag inte styra över.

Har du blivit bättre på att hantera en förlust med åren?

– Det känns lika mycket som förr, däremot är jag trygg i att jag tar mig igenom processen.

Hur ser den processen ut?

– Timmarna direkt efter förlusten är mörka. Natten blir tung. Sedan måste man samla energi till träningen dagen efter, de som inte fick spela i matchen måste få uppmärksamhet, andra ska få feedback. Det är två dagar som man bara måste kämpa sig igenom. Där­efter måste man släppa det och fokusera på nästa match. Det jag kanske kan säga är att jag med åren insett att jag nästan blir skarpare efter en förlust. Jag ser saker ännu tydligare.

Kan du inte tänka att du kunde ha sluppit allt det här om du jobbat med något annat?

– Då får man inte matchen på söndagen. Då får man inte känna hur det är att vinna. Det ruset, det tillståndet som uppstår inom en när man har segrat är något som gör att de jobbiga grejerna inte har en chans om de ställs mot uppsidorna.

Du är såklart medveten om att Häcken har en cuptitel, mycket mer än så har man inte vunnit.

– Man måste få upp en smak för det. »Jävlar, det här smakar ju gott, det vill vi ha mer av!« Vi har flera spelare i truppen som vunnit titlar i andra klubbar, de vill ha mer av sötman och vi har talanger som vunnit junior-SM. Det hjälper. Jag känner ju också att det finns något intressant i Häcken, något bubblande, för att använda ett Rikard Norling-uttryck. Eller säger han mullrande? Det vete fan.

Vilka förväntningar tycker du är rimliga att ha på Häcken i år?

– Det klär mig kanske inte, men jag vill vara ödmjuk. Alla förutsättningar finns här, men ett nytt gym och lite bättre försvarsspel genererar inte tio fler segrar. Jag kollar på de andra lagen och ser hur de har förstärkts jämfört med i fjol. Vilka lag satsar inte?

Men det är bara Häcken som har Mikael Stahre.

– Jag vill inte förstärka myten om mig själv. Det räcker nu.