»Det är klart som fan att jag ibland funderat på om jag har någon typ av diagnos«

Trots att han bara några dagar tidigare hade kallats in till klubbpresidentens kontor och fått höra att han skulle få sparken, var Mikael Stahre på bra humör när han i mitten av juli knallade runt på Dalians flygplats i väntan på planet som skulle ta honom hem från Kina. Pengar var inga bekymmer – de sex månadslöner han hade kvar på sitt kontrakt med Dalian Yifang FC skulle han kunna leva på ett bra tag framöver. Och tänkte han tillbaka på mötet med klubbpresidenten kunde han nästan bara skratta. När den vänlige kinesen insåg att han avskedade sin svenske tränare på hans födelsedag beställdes det omedelbart upp tårtor till kontoret. Så där hade Mikael Stahre suttit, 41 år på dagen, och firat sin uppsägning med några tårtbitar. Inte heller självförtroendet var rubbat. Dalian hade med halva säsongen kvar endast en poäng upp till ligatvåan, och förutom en eller två svaga insatser kände Stahre att han inte kunde ha gjort så mycket annorlunda.

Nu såg han fram emot någon veckas semester. Eller några månader. Det enda han visste när han kryssade mellan flygplatsens taxfreebutiker var att han nästa gång skulle fatta ett för honom annorlunda beslut. Han hade lyxen att inte behöva vara för het på gröten, och den här gången skulle han inte kompromissa.

Strax innan han klev på flyget surrade det till i hans telefon. BK Häcken var tydligen intresserat av honom.