»Når vi dit … då jävlar«

Sedan Emil Salomonsson kom till IFK Göteborg 2011 har spelsättet känts tryggt – och lite lättläst. Nu försöker den tidigare högerbacken lära sig en ny roll. Men hur lång tid kommer omställningen att ta?

När Emil Salomonsson går in som trea i det blåvita inmarschledet, hand i hand med en knatte iklädd motståndarnas matchtröja, fylls han av en bekant känsla. Ett genrepsderby mot stadsrivalen Örgryte är ingen tävlingsmatch, men omgivningen medför en känsla som alltid infinner sig när han går ut på den här gräsmattan med bara lagets kapten och målvakt framför sig. Gamla Ullevi är trekvartsfull och på arenans västra kortsida håller de prövade Blåvittsupportrarna låda i ett försök att peppa spelarna inför den stundande avsparken: »Vi ska bli vad vi har varit, och gulden ska bli ännu fler«.

Allt är som vanligt.

Med fansen i ryggen och händerna mot höfterna står Emil stilla och blickar ner mot sin högerkorridor. Den är tom sånär som på motståndarnas vänstra wingback, Jacob Ericsson. »Just fan«, tänker Emil och tar tio steg fram. »Vi spelar så här nu.«

Annons

Allt är inte alls som vanligt.

Emil Salomonsson har aldrig spelat wingback i ett 3-4-3-system på Gamla Ullevi förut. Blotta tanken på ett Blåvitt som spelar med trebackslinje och talar om taktiska nymodigheter som »wingbacks« och »kontroll« känns främmande. Den djupt rotade 4-4-2-modellen, den raka kraftfotbollen och det kollektiva zonförsvaret är synonymt med IFK Göteborg i stort sett sedan Sven-Göran Eriksson förde klubben till banbrytande Europahöjder för snart 40 år sedan.

Mot den bakgrunden är det förståeligt att Emil Salomonsson, högerbacken som har spelat närmare 100 matcher på den här arenan, inte riktigt är med i tanken.

Lillebror Örgryte, som inte har spelat allsvensk fotboll sedan 2009, rullar ut Blåvitt under stora delar av första halvlek. När de aggressiva motståndarna gång på gång pressar till sig bollinnehavet gestikulerar tränaren Poya Asbaghi frustrerat. Att lagets nya spelfördelare Amin Affane styr tempot i speluppbyggnaden och varierar attackytor spelar ingen roll. Nästan alla anfall tar slut före planens offensiva tredjedel.

Omkring mig på pressläktaren muttrar mina journalistkollegor att årets Blåvittspel »ser exakt lika dåligt ut som förra året«. Jag nickar, håller med till viss del, men vissa speldetaljer antyder att spelarna trots allt tänker på ett nytt sätt. I en trängd situation då mittbacken David Boo Wiklander hade skickat bollen till månen om året vore 2017, tar han istället hjälp av målvakten Erik Dahlin och behåller Blåvitts bollinnehav. Det som den nye tränaren Poya Asbaghi är så mån om.

En hungrig 16-åring vid namn Benjamin Nygren hoppar in i andra halvlek och döljer en ganska risig blåvit insats. En finurlig lobbfrispelning och ett nickmål räcker gott och väl för att matchvinklarna hos GP, GT, Sportbladet och Fotbollskanalen ska handla om den spännande debutanten som vann genrepet åt Blåvitt. Men alla på Gamla Ullevi vet också: snart är det allsvensk premiär och då väntar bättre lag än Öis. Detta är ett lag som ser långtifrån färdigt ut.

 

Tre dagar senare sitter Emil Salomonsson i ett konferensrum på Kamratgården och svär över snön. Just som träningsanläggningens gräsplan såg ut att börja bli träningsbar vaknade Göteborg upp till ett decimetertjockt snötäcke. Om fem dagar är det allsvensk premiär på Vångavallens tunga naturgräsmatta och laget har ännu inte gjort en enda träning på naturgräs. Trots det säger Emil att laget är så premiärredo de kan bli.

– Vi har utvecklats mycket på bara några månader, säger han. Poya sade faktiskt i dag att vi har gjort en bra försäsong på det stora hela.

Jag påpekar att hans tränare såg ut som ett frustrerat åskmoln under matchen mot Örgryte.

– Det har vi fått höra också. En svag prestation mot ett tokladdat Öis gör inte en hel försäsong, och man lär sig mer av dåliga prestationer än bra. Samtidigt har jag aldrig varit så osäker på var vi står inför en premiär, i förhållande till andra allsvenska lag.

Hur är den nya känslan?

– Lite konstig. Var vi står och vad vi gör har alltid varit väldigt tydligt i Blåvitt. Här spelar man rakt, slår inlägg, spelar med »power«. Men om det bara hade gått att ändra spelsystem till ett annat över en natt hade varje lag gjort det inför varje match. Då hade man bara kunnat kolla: »jaha, vi möter dem i helgen, då spelar vi så istället« och så funkar det perfekt varje gång. Så är det ju inte, utan det tar längre tid. Men det känns ändå som att våra grundprinciper börjar sätta sig.

Hur ser de ut?

– Jag vet inte hur mycket jag kan säga, jag vill inte avslöja för mycket. Det handlar om hur vi vill spela upp bollen och placera spelare i förhållande till varandra. Tidigare har Blåvitt alltid spelat bollen framåt, även om det inte funnits vägar. Nu spelar vi mer i sicksack. Vi har tränat upp våra fotbollshjärnor för att lösa olika problem som uppstår på planen. Om motståndarna pressar på ett visst sätt, hur ska vi ta oss förbi den pressen i varje enskild situation? Det kan handla om trianglar och specifika rörelsemönster. Har man bara ett spelalternativ är det väldigt, väldigt lättläst.

Annons

Det låter som en grundläggande aspekt. Har det bara funnits ett spelalternativ tidigare?

– Nja, men det är mer styrt nu. Tidigare har vi spelat samma spel, väldigt konsekvent: vi masar på, masar på, masar på. Vi hade inget annat sätt att lirka upp motståndarna på och det kunde vara frustrerande. Vi kanske försökte för länge med ett system som gjorde oss lättlästa. Nu upplever jag att vi kan vända underlägen på ett nytt sätt genom att ändra om i laget.

Vad är det för förändringar?

– Vi utgår alltid från grundprinciperna men har olika sätt att utföra dem på. Om vi vill ha ett tydligare övertag på mitten kan vi flytta upp »Sebban« (Eriksson) från sin nya mittbacksposition. Om vi känner att ett lag är mer sårbart på sin vänsterkant tippar vi över mer åt det hållet. Så vi ändrar små taktiska dispositioner från match till match – mer än vad vi någonsin har gjort i Blåvitt.

Det låter som att ni spelare behöver hålla fler tankar i huvudet samtidigt?

– Det är egentligen den stora skillnaden. Det är väldigt utvecklande att hela tiden behöva vara skärpt.

Klarar alla spelare det?

– Vi är en coachningsbar grupp. Det tar så klart längre tid för vissa att komma in i tänket, medan andra är extremt anpassningsbara och taktiskt smarta när det gäller att lösa situationer. De flesta tycker nog att det är roligare att spela fotboll på det här viset, och roligare att träna.

Varför är det roligare att träna?

– Träningarna är mer possession- och utvecklingsinriktade. Utan att prata ner de tränare vi haft tidigare, träningarna har alltid gett någonting, men de har varit ganska lika, med övningar man känner igen. Poya kommer från något annat, och har skaffat sina influenser på annat håll. Det speglar av sig. Det är spännande med saker man inte känner igen. Det kan vara samma gamla övning, men vi får andra grejer med oss in i övningarna. Nya saker uppenbarar sig.

Som vadå?

– Poya är mycket inne på att vi ska använda fart, exempelvis när någon spelar bollen till en ytterback. Då ska ytterbacken komma i maxfart när han löper förbi motståndaren, för att inte behöva ta emot bollen och sedan försöka driva förbi i lägre fart. Det kan tyckas självklart men jag har aldrig reflekterat över det som jag gör nu.

Poya, liksom många andra allsvenska tränare numera, pratar mycket om det taktiska modeordet »kontroll«. Känner du kontroll än?

– Stundtals. I vissa matcher mer än andra. Vi är på väg dit, men det tar tid alltså. Vi har kommit en bra bit på vägen bara under den här försäsongen. Sedan är jag fullt medveten om att Poya inte är nöjd med var vi är nu. Man kan förstå hur långt han vill att vi ska komma, och det är kittlande att tänka på. För når vi dit… då jävlar.

 

För två år sedan var det en EM-plats som kittlade i Emils framtidstankar. I en träningslandskamp mot Tjeckien, som motsvarade veckans mästerskapsuppladdning mot Rumänien, bildade han svensk backlinje med Victor Nilsson Lindelöf, Andreas Granqvist och Martin Olsson. Han låg uppenbart nära en EM-chans. I slutändan tog Erik Hamrén ut Mikael Lustig som truppens enda renodlade högerback, och sedan dess har Emils utveckling följt Blåvitts. Två år senare är han långt ifrån en landslagsplats och kvar på Kamratgården.

Enligt Emil har det funnits möjligheter att byta miljö och spela utomlands, men antingen har Blåvitt eller han själv tackat nej.

– Man ska alltid väga det man har mot det man kan få, säger han. Jag har oftast känt att det jag har är bättre.

Eller, som med Spartak Moskva i fjol, har den köpande klubben till slut valt en annan högerback.

– Även om man är intressant för en klubb och de har scoutat en noggrant och snackat lönenivåer kan de ha gjort samma sak med två eller fem spelare till. Spartak Moskva var jag sugen på, både för egen del och för Blåvitts. Klubben hade haft nytta av de pengarna.

Röda omsättningssiffror, inre stridigheter och en allsvensk tiondeplats; IFK Göteborgs fjolår var ett enda stort mörker. För lagets spelare innebar det många disharmoniska ögonblick.

– Efter varje förlust måste man sitta i det jävla teorirummet och kolla på målen vi släppt in. Det är ta mig fanken det jobbigaste som finns i fotbollsvärlden. Man vet så väl vad man ska göra och ser att man inte gjort det och kostat laget poäng…

Han spänner läpparna och suger in luft, samtidigt som han knyter en näve hårt mot bordet.

– Ouh! Det är så frustrerande.

Utifrån, med allt som hände förra året, framstår klubben som något dysfunktionell.

– Det var kaos på alla plan. Mycket sköttes oprofessionellt, det var läckor och allt möjligt. Det var inte värdigt IFK Göteborg. Min bild av klubben har alltid varit att det är stängt härinne. Man har hanterat saker internt och inte haft folk som pratar bakom ryggen på varandra.

Hur var det att vara mitt inne i det?

– Pissjobbigt, verkligen. Att komma hem efter en match eller en ny skandal, när man ser att klubben går back ekonomiskt… då kunde jag känna: Vad skönt det hade varit att inte bry sig och bara kunna fokusera på fotbollen. Att vara lite mer robot. »Maktkamp? Skitsamma, jag spelar fotboll.« Men jag har varit här såpass länge att Blåvitt är min klubb nu.

Är alla problem som bortblåsta nu?

– Jag skulle bli förvånad om den där maktkampen och spelarläckorna sker igen. Vi har så många nya spelare som inte har en aning om vad som hände förra året. Det är svinbra! Alla i klubben vill vinna SM-guld, men vi måste göra det ihop: spelare, supportrar, ledare, vad man än är. Det känns som att vi är mer enade i år. Det där kaotiska känns långt borta nu.

Annons

 

Klubben har uppenbarligen stabiliserats. På Kamratgården handlar de mest märkbara problemen om snön som aldrig slutar gäcka gräsplanerna snarare än påfrestande maktkamper och en fantasilös spelidé.

Men spelmässiga frågetecken kvarstår. Det kan trots allt inte vara lätt för spelarna att vänja sig vid den totala omvandlingen. Hur lång tid får det ta?

Jag berättar för Emil om tongångarna på pressläktaren under genrepet mot Örgryte.

– Jag håller definitivt inte med om att det ser ut som förra året. Många av målen vi gjort ser helt annorlunda ut och kommer ur helt andra situationer än våra mål i fjol. Då levde vi mycket på stora, starka spelare och om vi ser likadana ut nu är det bra jobbat av Mikael (Ingebrigtsen), »Sebban« Ohlsson, Tobbe (Hysén) och Elias (Omarsson) som är två decimeter kortare än de som spelade på samma positioner i fjol. Det är starkt alltså, jag visste inte att de var så starka och biffiga och bra på att nicka, säger Emil med uppenbar ironi och laddar om för ett nytt försvarsbatteri.

– Det är lättare att kritisera än att sitta lugn i båten och försöka se förändring. Varje gång det går dåligt vill folk se en förändring, men när vi väl börjar göra en förändring har de inget tålamod att vänta ut den och se vad som händer. Det är synd.

Vad i ert spel saknas fortfarande?

– Sista tredjedelen. Vi har gjort för få mål och skapat för få målchanser. Vi har varit lite för trubbiga ibland. Men vi jobbar på det.

Hur?

– Vi tränar på hur vi ska bryta igenom motståndarförsvar, hur vi ska kombinera oss igenom.

Men det antar jag att ni har gjort sedan starten.

– Det är klart, men det tar längre tid. Motståndarna är som mest på alerten precis utanför sitt eget mål, de släpper inte igenom saker och ting för att vara snälla.

Förändringen är uppenbart långsiktig, men kommer den tillåtas vara det om ni inte har vunnit efter fem, tio omgångar?

– Det blir en jobbig, hård säsong. Det kommer inte bara gå rakt uppåt. Men det gäller att vi själva fortsätter att tro på vad vi gör och kan särskilja resultat och prestation. Vi måste vara trogna det vi håller på med. Det här kan vi inte utvärdera efter fem omgångar utan det får man ge två år.

Är det här tålamodet något du inte upplevt under dina år i föreningen?

– Det är ganska svårt att ha tålamod i Blåvitt. Jag kan tycka att vissa tränare har fått för lite tålamod ibland. Det gör det svårt, för då kanske tränaren bara fokuserar på nästa match och spelar rakt och riskminimerande för att i första hand hålla nollan och göra ett mål.

Är riskminimering ett ord ni använder nu?

– Nej, men det har vi inte gjort innan heller. Man kan se olika på det: En lång passning kan vara en liten risk för vissa tränare men hög för andra, för då är det större risk att man ger bort bollen. Så länge man själv håller bollen kan motståndarna inte göra mål. Det är ett sätt att försvara sig.

Hur är ert försvarsspel annorlunda i övrigt?

– Vi går högre när vi pressar. Och det är mer markeringsinslag. Innan har det alltid handlat om att »zona«. Nu måste du ha koll på din gubbe.

Kräver det mer av individen?

– Lite, men jag tror att det är lättare att lära sig markeringsspel efter att ha zonat hela livet än tvärtom. Markeringsspel är egentligen ganska enkelt: det här är min gubbe, jag ska ha honom. Det är inte krångligare än så.

Men då gäller det också att du faktiskt har din gubbe.

– Jo, det är jättetydligt: Gör han mål är det mitt fel. Det går inte att klaga på någon annan.

Det är väl en pressfaktor som ändå kräver mer av individen.

– För min egen del påverkar det nog inte så mycket. Vid varje insläppt mål lastar jag mig själv på något jävla vis. Jag brukar alltid hitta något.

Tidigare har din roll handlat om ett utpräglat samarbete med en högermittfältare. Nu är det din kant och ingen annans. Hur är den omställningen?

– Jag behöver våga lite mer. Ofta har jag någon att kombinera med men nu kan jag försöka utmana mer och använda min snabbhet.

Vad krävs av dig i den nya rollen?

– Det är jag som står för spelbredd. Om vi får en innermittfältare rättvänd försöker jag alltid ta en löpning för att kunna utgöra ett hot. Men det är också skillnad när jag har bollen, det finns fler spelbara innermittfältare att hitta in till centralt. Och defensivt har jag en annan uppbackning av tre mittbackar, så jag kan vara mer aggressiv än i ett 4-4-2. Det passar mig.

Behöver du en annorlunda teknik som wingback?

– Kanske inte annorlunda teknik, men… Poya är på mig lite, han tycker att jag borde bli mer kaxig och våga göra grejer. Våga ta fart, ta mig in i banan med bollen, våga slå min gubbe och komma runt. I grunden gillar jag inte att tappa bollen, för gör jag det i ett 4-4-2 är det kört. Som wingback har jag mycket backning och kan ösa mer.

Det låter skönt.

– När man börjar känna sig bekväm behövs nya grejer. Det var jobbigt förra året och jag kände: »jag kan det här spelsättet«. Men jag kan inte det här alltså, det är helt nytt. Nu känner jag att det här är en resa jag vill vara med på. Om vi står där med bucklan om x antal år och jag kan känna att jag varit med hela vägen, hur mycket tid det tagit, alla kritiker vi motbevisat… Det är värt många uteblivna utlandsmiljoner.