När Emil Salomonsson går in som trea i det blåvita inmarschledet, hand i hand med en knatte iklädd motståndarnas matchtröja, fylls han av en bekant känsla. Ett genrepsderby mot stadsrivalen Örgryte är ingen tävlingsmatch, men omgivningen medför en känsla som alltid infinner sig när han går ut på den här gräsmattan med bara lagets kapten och målvakt framför sig. Gamla Ullevi är trekvartsfull och på arenans västra kortsida håller de prövade Blåvittsupportrarna låda i ett försök att peppa spelarna inför den stundande avsparken: »Vi ska bli vad vi har varit, och gulden ska bli ännu fler«.
Allt är som vanligt.
Med fansen i ryggen och händerna mot höfterna står Emil stilla och blickar ner mot sin högerkorridor. Den är tom sånär som på motståndarnas vänstra wingback, Jacob Ericsson. »Just fan«, tänker Emil och tar tio steg fram. »Vi spelar så här nu.«
Allt är inte alls som vanligt.
