»Mina styrkor ligger i att ha bollen, inte i att döda ytor«

Mats Olsson trycker ryggen mot Annexets yttervägg medan en parad av polishästar skrittar förbi i riktning mot Tele2 Arena. Mats har tagit tåget upp från Norrköping och ska åka hem direkt efter derbyt.

– Det är fruktansvärt att kolla på »Toffes« matcher, säger han på sin breda östgötska och spärrar upp ögonen bakom bågarna. Mycket värre än när jag själv spelade och tränade. Det blir för mycket känslor, och jag kan inte påverka ett skit.

Eftersom tränarkarriären är över (han tog upp Sylvia till Superettan 2006) hinner Mats åka på nästan alla sonens matcher. De som har känt honom länge vet att just den här är speciell. Kärleken till Hammarby har varit så pass stark att de flesta i Norrköping känner honom vid smeknamnet »Bajen«. Och även om han gärna hade haft Kristoffer på närmast tänkbara håll i hemstaden är han glad över valet av AIK och Stockholm.

Annons

– Hemma i Norrköping, där han vet vad han får, hade det blivit lite för bekvämt. Nu blev det en utmaning, både socialt och fotbollsmässigt, och när det gick trögt i början fick han vässa psyket. Nu är han mer avslappnad inför matcherna.

En knapp timme senare ser Mats sin son rycka ifrån Jiloan Hamad på Tele2 Arenas konstgräs. Hammarbykaptenen river ner AIK:s nummer sju. De käftar med varandra – men egentligen har duon en del gemensamt. Båda väcker nytt liv i sina karriärer inför nya utlandsförsök, båda bär knallorange 200-gramsskor och båda har betydande roller för varsitt topplags offensiva påhittighet. Deras namn figurerade också i diskussionen om att viga en VM-trupplats åt en kreativ mittfältstyp. Medan Hamad knappast gjorde hemlighet av sina VM-ambitioner kom Kristoffer inte närmare ett eget kampanjande än att trycka på gillaknappen när lagkamraten Anton Salétros skrev på Instagram: »Janne ringer efter Kricka snart har jag hört.«

Själv kände han sig aldrig nära VM, och de sista mittfältsplatserna gick till mer hårdjobbande alternativ som Gustav Svensson och Marcus Rohdén. Det var en uttagning som speglade Janne Anderssons hårdjobbande landslag. Den följde också en oxväg som ibland glöms bort i uttagningsdebatter. På svenska landslagsmittfält har gnetande Håkan Mild-typer – perfekta i lag som ofta slår ur underläge – länge spelat viktiga roller. Bollskickliga mittfältare med offensiva uppgifter – Stefan Pettersson, Pär Zetterberg och Anders Limpar – har inte varit lika kärkomna. Däremot har de älskats och presterat i sina klubblag – topplagen Ajax, Anderlecht och Arsenal hade råd att utnyttja deras spetsegenskaper. Senare i historien poppade Tobias Linderoth upp som spelskicklig offensiv mittfältare i Allsvenskan men kostymerades snabbt om till en gnuggande defensiv »dammsugarroll« (för att använda en Lars Lagerbäck-term) i landslaget. Och först när både Anders Svensson och Kim Källström blev utpräglade balansspelare fick de spela tillsammans. Behovet av en Johan Mjällby, Magnus »Turbo« Svensson, Tobias Linderoth eller Sebastian Larsson har funnits under hela 2000-talet.

Årets VM-trupp innehöll ingen Ken Sema – kreativ mittfältare i ett lag som hyllats för sin offensiv oavsett motstånd, ingen Sam Larsson – trixig bollkreatör i ett av Nederländernas bästa lag, och ingen Hamad eller Olsson – kreativa utgångspunkter i den allsvenska vårens två bästa lag. Alla fyra är mittfältstyper vars offensiva spetsegenskaper gör sig bäst i så kallade »bra lag«. Den defensive duellspelaren Gustav Svensson och löparen Marcus Rohdén gör däremot mest nytta i »dåliga lag«. Ögnar man igenom VM-truppen framstår egentligen bara Emil Forsberg som en »bra lag«-spelare. När det ska zonas och krigas till sig poäng mot världsmästare och konstfulla mexikaner finns det inte behov av fler.

Frågan är om behovet kommer att finnas i framtiden.

 

Det har gått tre minuter sedan Kristoffer Olsson med en hastig riktningsförändring skapade ett friläge från ingenstans. Den som studerar AIK-mittfältaren under en match ser honom blixtra till med den typen av oväntade bolltransporter ett par gånger per halvlek. I en dubbelintervju med C More inför derbyt utbrast Hammarbyanfallaren, tillika barndomsvännen, Muamer Tanković att »Koffe« alltid gör samma fint. Kristoffer bara log, ville behålla sina småtrick i fickan. Muamer var med när småtricken växte fram, hemma i Norrköping under de tidiga tonåren. Kristoffer var tunn och lätt att flytta på för motståndarna. Istället för att försöka hålla emot i dueller hittade han allt fler sätt att flytta och skydda bollen på genom små, oberäkneliga bollberöringar och ett halt rörelsemönster.

Hans hemliga småtrick blir inte avgörande i det täta derbyt, men AIK vinner med 1–0. Samtidigt som han nu, arm i arm med sina lagkamrater, studsar upp och ner framför den sjungande AIK-klacken och stämmer upp i en »hata Hammarby«-ramsa, lämnar en nedstämd grönvit hord arenan hundra meter bakom hans rygg. 

En timme senare har derbyadrenalinet och segereuforin lagt sig. Kristoffer är mest trött när han iklädd klubbkostym haltar in i spelarbussen. Han twittrar ut ett självsäkert foto på sig själv i AIK-tröjan, lägger till en belåten emoji och skriver: »DERBYVINST!«

Annons

Efter en pastaportion och några pingisrundor på träningsanläggningen Karlberg sjunker han ner i soffan hemma i lägenheten. Han slår på hockeyn – Sverige–Schweiz i VM-finalen – och ringer sin pappa. De analyserar alltid matcherna tillsammans. I dag är far och son Olsson överens om att laget föll lågt och effektivt skärmade av Hammarbys snabba offensiv, och att Kristoffer själv »blandade lite« men tog skitjobbet för laget. Efter en knapp halvtimme lägger han på för att ringa flickvännen Sofie, som är i Grekland med sin mamma. Inte ens Billy är hemma. Eftersom Kristoffer spelar två bortamatcher den här veckan får hunden vara hos en kompis.

Även Sofie stämmer in i matchanalysen. Efter fyra och ett halvt år förstår hon helheten, menar Kristoffer, och ser nästan alla matcher. Men förra våren, när AIK och Kristoffer fick kritik för sin säsongsinledning, slutade hon gå under en period eftersom alla supportrar »bara var arga och skrek dumma saker«. Den här säsongen är det lugnt.

När de lägger på skrollar Kristoffer igenom Expressens, Sportbladets och Fotbollskanalens nyhetsflöden. Han ler åt Hammarbyspelarnas bittra kommentarer om AIK:s »tråkiga« spel, tänker att det vittnar om förlorarmentalitet och går och borstar tänderna. När Tre Kronor avgör straffläggningen har han nästan somnat.

 

Nästa dag spelas Always Look on the Bright Side of Life ur en högtalare i matsalen på Karlberg. Spelarna har precis avslutat en lugn dagen-efter-match-träning. Saliga av gårdagens derbyseger sjunger de med och garvar.

Efter en stund hasar sig Kristoffer ut ur matsalen och lämnar sin Louis Vuitton-necessär i bilen. Den behöver han inte förrän i morgon bitti. Han har åtta minuters gångavstånd mellan Karlberg och lägenheten men är tillräckligt mån om att sova i fem extra minuter om morgnarna för att oftast ta bilen till träningen.

– Men om jag lämnar bilen här nu har jag inget val i morgon bitti, säger han och börjar gå mot Hornsbergs strand i Kungsholmens nordvästra hörn.

»Jag ska inte bara ­jobba i defensiven och sedan vara trött när jag får ­bollen. Då kan man lika gärna spela med någon annan. Jag är i laget för att ha bollen.«

När vi når fram pekar Kristoffer på den folktäta strandremsan och skakar på huvudet.

– Här ligger det alltid folk och klämmer. Jag fattar inte hur de orkar. På sommaren är det helt packat, som en sillburk, du vet? Det är ju bara sjukt.

Vi stannar till vid en tom uteservering och kyparen känner igen Kristoffer.

– Ni skulle ha gjort två mål till, säger kyparen och skrattar. Jag hade bettat på över två mål.

– Det ska du inte göra på oss, svarar Kristoffer. I våra matcher blir det alltid få mål.

Medan mannen går in och häller upp en cappuccino funderar Kristoffer:

– Fast i och för sig, Bajen har öst in mål och typ bara haft målrika matcher. Han kunde inte veta att vi skulle stänga ner deras tunga offensiv så bra.

Jag frågar om den typen av tålamodskrävande och duelltät match egentligen passar honom.

– Jag känner att jag kan göra ett jobb för laget. Sedan ligger mina styrkor i att ha bollen, inte i att döda ytor. Det ska inte bli att jag bara jobbar i defensiven och sedan är trött när jag väl får bollen. Då kan man lika gärna spela med någon annan. Jag är i laget för att ha bollen, styra tempot och använda min passningsförmåga.

Hur jobbar du med att få till den balansen?

– Det handlar väl egentligen om att jag får in fler typer av infallsvinklar i mitt tänk ju fler situationer jag utsätts för.

Har det tänket förändrats sedan du kom till AIK?

– Mycket. Arsenal var en utbildning i att ha bollen, passningsspelet, touchen. Så småningom blev jag bättre defensivt och jobbade hårdare, men det var ingen som tryckte på hur jag skulle göra det. I Midtjylland handlade det bara om att löpa och pressa i 90 minuter. Här är det åt andra hållet, att ligga och vara lite smart genom att skärma av ytor. Jag värderar situationerna bättre. När jag väl går upp i press går jag vid rätt tillfälle. Med fler matcher blir jag automatiskt bättre i duellspelet och på att fånga upp andrabollar.

Han kommer att tänka på en situation i derbyt när Hammarbys kraftfulle mittfältare Serge-Junior Martinsson Ngouali avancerade med bollen mot honom.

– När jag har kollat på Hammarbys matcher har jag noterat att Junior ofta gör en överstegsfint åt höger och sedan går åt vänster. Normalt hade jag gått upp i press här, men med det i åtanke väntade jag, skärmade av ytan och så spelade Junior hem bollen istället.

»Jag går in och kollar på hur Kevin De Bruyne tar sig till så många assistlägen eller hur Luka Modrić driver upp tempot. De är så positiva i sitt spel.«

Det är en liten speldetalj, på det stora hela kan den tyckas obetydlig, men för Kristoffer symboliserar den hans mentala utveckling i AIK. För ett år sedan hade han inte haft tålamodet att vänta ut motståndaren. Han hade klivit rakt på, sannolikt blivit bortgjord, och så hade Junior haft en större yta att trampa upp ett anfall på.

– Jag är inte lika ivrig som tidigare. Om matchen i går hade varit för två år sedan hade jag varit jättefrustrerad i paus över att inte ha haft bollen. Arg för att bara ha legat och skärmat av ytor i 45 minuter. Men nu kände jag: »Matchbilden är så här, det passar mig inte perfekt, men jag gör ett jobb för laget. När jag väl har bollen ska jag göra något bra med den.«

Var kommer den tryggheten ifrån?

– Det har nog mycket med laget att göra. Hela laget är tryggt i det, vi har spelat så här länge och vet att det ger resultat. Det är ingen panik om motståndarna har bollen på vår planhalva så länge de inte skapar målchanser. Men jag är fortfarande som gladast på planen när jag har bollen och får styra spelet, och om vi som lag har bollen mycket.

Annons

Din pappa menar att du inte är lika fotbollsnördig som tidigare. Är det också ett tecken på trygghet?

– Så är det nog. Ända sedan jag var fem, sex år har jag varit en extrem fotbollsnörd, kollat mycket och spelat själv hela tiden. När jag inte hade något att göra i England ringde jag farsan för att prata fotboll eller kollade klipp på Pirlo, typ. Om det var Bournemouth–Crystal Palace på kvällen var den given att se. Och inför matcher kunde jag ladda i två dagar. Jag tror att sådant försvinner automatiskt när man blir äldre och får ett liv vid sidan av. Jag har tjejen och hunden, och trivs väldigt bra med vardagen i Stockholm. Det gäller att hitta en balans mellan livet och fotbollen för att ha energin när man väl spelar och tränar.

Du ser inga matcher längre?

– Om vi har Häcken i nästa match kan jag sitta och kolla på deras match i omgången innan. Jag vill se vad de är bra och dåliga på. Mer analytiskt. Men jag tror att det har hjälpt mig mycket att vara fotbollsnörd.

Hur?

– Jag fick spelförståelse tidigt. Sedan når man nog en nivå där man inte kan lära sig av att bara kolla på fotboll, men det finns alltid grejer att lära av vissa spelare, och det är mer sådant jag gör nu. Jag går in och kollar på hur Kevin De Bruyne tar sig till så många assistlägen eller hur Luka Modrić driver upp tempot. De är så positiva i sitt spel och tänker framåt hela tiden. Det är en av mina styrkor också, men man kan göra det på så många olika sätt. Man kan sätta fart på bollen med offensiva passningar, ibland driva upp den själv, ibland genom löpningar utan boll.

Hur gör du för att få in de detaljerna i ditt spel?

– Det är mer att jag har det i huvudet hela tiden. Tänker framåt, ser till att ha det i tanken på träning för att automatiskt få in det i match. Den här säsongen har jag fått beröm för hur jag skjuter fram bollen och driver, och det är en sak jag har prioriterat på träning eftersom Rikard har pratat mycket om det. Nu har jag det inpräntat i mitt spel.

Vad trycker han på just nu?

– Att jag ska känna av pulsen i matchen. Om vi inte har haft bollen på två, tre minuter och får ett omställningsläge ska jag avväga om vi ska gå framåt eller om vi ska hålla i bollen. Vad behöver vi som lag beroende på matchbilden? Där har jag nog en fördel av att ha kollat mycket på fotboll, och på ett grundläggande plan har jag med mig den matchbildskänslan i hjärnan.

Är den sortens speluppfattning ännu svårare än den man brukar prata om, att hitta smartast möjliga passningsalternativ?

– Absolut. Det kan jag känna när jag kollar på en match i efterhand. »Fan, där försökte jag slå den avgörande passningen och det var sjukt nära att den gick fram, men jag kanske skulle ha hållit i bollen istället, spelat enkelt och vänt på spelet.«

 

Kristoffer var 16 när han ensam flyttade till London. Där bodde han hos samma familj som tidigare tagit hand om den polske landslagsmålvakten Wojciech Szczęsny. Från sitt rum följde Kristoffer såväl moderklubben i Norrköping som pappa »Bajens« favoritklubb i södra Stockholm. Sommaren 2013, när han var hemma och tränade med IFK Norrköping under uppehållet, åkte Kristoffer med Mats till Stockholm för att se den sista matchen på Söderstadion. En månad senare flög han med Arsenals A-lag till Indonesien och nätade i en försäsongsmatch. Under hösten tävlingsdebuterade han som 18-åring i Ligacupen mot West Bromwich. Det gav honom hybris. »Nu händer det, nu får jag snart chansen i Premier League«, kunde han tänka, utan att inse hur långt han hade kvar.

När han nästa sommar lämnades hemma från ett försäsongsläger i Österrike bestämde han sig för att gå på lån. Norrköping försökte – Janne Andersson ville ha honom – men Allsvenskan var snart slut. Han valde den danska ligaettan Midtjylland, som ett halvår senare köpte loss honom för drygt tre miljoner kronor. Men där kände han sig tidigt malplacerad.

– Min uppgift som »tia« var att springa upp och pressa målvakten, säger Kristoffer. Samtidigt gnällde de på att jag inte vann några andrabollar. Det var ju för att jag var uppe och pressade keepern! Jag kunde röra bollen 15 gånger på en match. Men eftersom det var min första hela A-lagssäsong kunde jag leva med det. Vi låg trea, hade nått sextondelsfinal i Europa League och jag blev årets unga spelare.

Sedan gick det inte längre.

– Nej, farsan tyckte att jag borde gå till Jess [Thorup, tränaren] och förklara hur jag kände. Jag var irriterad på att han alltid bytte ut mig efter en timme. Så efter en träning gick jag fram, vi pratade i en halvtimme, men han tog det på helt fel sätt. Trots att jag, utan att krydda, gjorde mina bästa träningsveckor någonsin efter det snacket var jag dyngbänkad. När jag sedan fick chansen från start igen bytte han ut mig efter 35 minuter. Då flippade jag. Jag gick rakt ut i omklädningsrummet och började kasta grejer och skrek. Efter matchen kom sportchefen fram och det enda han sa var att jag inte skulle säga något till medierna. Sjukt. Jag ringde farsan: »Jag skiter i det här, jag bryter kontraktet och kommer hem i morgon.«

 

Allt var klart med IFK Norrköping. Kristoffer tränade med laget, kollade på lägenhet och fick höra att det »skulle lösa sig«. Mentalt var han i Norrköping. Men Midtjylland krävde 20 miljoner kronor för sin bänkade mittfältare och Norrköping hade inte råd. Kristoffer började bli stressad. Han kunde ju inte vara kvar i Midtjylland. När Norrköping drog till Portugal på träningsläger, utan Kristoffer, började andra allsvenska klubbar höra av sig. AIK var en, Elfsborg en annan. Ju mer han tänkte på AIK – topplag, mycket publik, Stockholm – desto mer rätt kändes det. Kristoffer ringde hem till pappa: »Du, om jag går till AIK, är det okej?« »Fan heller«, svarade Mats. »Då kommer du inte hem.« Både frågan och svaret innehöll glimt i ögat, men Kristoffers fråga fick Mats att förstå att det var långt gånget med AIK. Sedan gick det snabbt.

Snabbt gick det även för Mats att dra på sig en svartgul halsduk. Känslorna för Hammarby försvann nästan helt när Kristoffer fick skit för sitt klubbval.

I höstderbyt mot Hammarby gjorde Kristoffer ett frisparksmål. Han visste att pappa som vanligt satt på långsidan, omgiven av bajare, så när de pratade efteråt frågade Kristoffer om han blev glad när han gjorde mål. Mats svar: »Skojar du? Jag bara ställde mig upp och skrek rakt ut, bajarna blev helt tokiga på mig!«

 

På väg mot Kristoffers lägenhet pratar vi om alla supportereldar han tände med sitt klubbval.

– Att bajare fortfarande skriver och är arga för något jag gjorde som typ 15-åring är sjukt. De måste släppa det. Och farsan är ju AIK:are nu, säger han och ler.

Och Norrköping?

– De var först att visa intresse, jag tränade med dem och de sa att det skulle lösa sig, så det var inte konstigt att jag var inställd på att flytta hem. Men de var inte villiga att satsa så pass mycket på mig, trots att prislappen gick ner. Nu är jag skitglad att det blev som det blev.

På väg in i hissen möter vi en man i 35-årsåldern och hans familj.

– Tjena gubben! tjoar mannen. Grattis till vinsten i går, nu tar ni in på dem.

– Tack! svarar Kristoffer.

Grannen försvinner ut genom porten och Kristoffer trycker upp hissen till fjärde våningen.

– Han har pratat om Bajen hela året. Hur grymma de är och att de vinner varje match. En annan i huset är djurgårdare och har döpt sitt wifinätverk till »Hata AIK«. Jag krigar.

Lägenheten är ljus, öppen och doftar fräscht. Vit soffa, vitt kök, vitt matbord, ljusgrå hundpuff. Vi sätter oss vid matbordet och kommer in på den hybrisbubbla som ofta nämns kring AIK. Jag frågar om den var svår att komma in i.

– Sofie säger det nu: »Har du fått AIK-hybris? Hörde du vad du sa precis?« Då kan jag ha sagt att jag är hundra procent säker på att vi vinner nästa match. Hon säger att jag har fått den attityden här. Jag tror att man formas så i klubben.

Du fick mycket kritik efter dina första matcher i AIK. Ruckade det på din självbild som du klev in i AIK och Allsvenskan med?

– Ja. Jag visste att jag var en stor värvning med allsvenska mått mätt. AIK hade lagt mycket pengar på att köpa loss mig. Jag skulle vara en viktig spelare. Men jag hade inte förväntat mig trycket från medierna och fansen. Är man bra i AIK ska man spela för Barça nästa dag, men är man dålig platsar man inte i division fyra. Det hade jag inte fattat riktigt. Så mentalt var det en stor omställning. I första matchen mot Häcken var jag nervös liksom. Nervös? Det hade jag aldrig varit på det sättet.

Vilket sätt?

– Jag började tänka en massa. Vi hade mött Häcken tidigare i cupen och jag gjorde en jättebra match. Så jag tänkte: »Jag ska inte vara nervös utan bara göra en ännu bättre match. Jag ska bara gå in och dominera.« Nu, om jag hade gått in i samma situation, skulle jag tänka: »Nu ska laget vinna och jag ska göra ett jobb för laget.« Många spelare säger att grejer utifrån inte påverkar, men jag kan säga att allt påverkar. Det handlar om hur man tacklar det.

Hur kom du in i det?

– Rikard hjälpte mig med att gå in och bara spela enkelt i matcher. Efter den tuffa perioden gick det tre, fyra matcher där jag var på planen men inte gjorde så mycket. Jag rensade någon boll och hade några enkla passningar. Med det fick jag bort fokuset på mig själv.

Det låter simpelt.

– Hela den starka gemensamma känslan i klubben bidrar nog. Jämfört med Midtjylland, jag ska inte säga att jag sket i om vi var dåliga, men jag var så inne i min egen prestation. Gjorde jag ett mål och var bäst på plan var det skit samma om vi torskade. Jag var gladare då än om vi vann och jag inte rörde bollen. Nu vill jag bara att vi ska vinna.

»När det är trupputtagningar tänker jag på att jag vill slå mig in. Inte ›hoppas att jag kommer med nu‹ utan mer ›snart ska jag känna att jag borde vara med där‹.«

Han reser sig mödosamt upp för att slänga en snus i papperskorgen. Jag anmärker att han ser stel ut.

– Alla tror att jag är smidig. Vart jag än kommer säger folk det. Första dagen i Midtjylland: »Herregud, är du så här stel?« På januariturnén: »Du är ju den stelaste jag sett.« När jag kom till AIK: »Har du ont någonstans?« Det är gener från farsan. Jag har testat allt: yoga, stretchat fem gånger om dagen i ett halvår – det gör ingen skillnad. Men huvudsaken är att jag inte blir skadad, säger han och knackar tre gånger i bordet med knytnäven.

Han har hittills bara haft en allvarlig skada. Den var dåligt tajmad. I slutskedet av Kristoffers första träning med A-landslaget, under januariturnén 2015, vred han foten så illa att vadbenet bröts. Fyra månaders frånvaro. Han hade precis skrivit på kontraktet med Midtjylland och gick för en startplats i U21-EM till sommaren. Nu blev han istället kvar på bänken hela mästerskapet, men när förbundskaptenen Håkan Ericson byggde om inför nästa EM-kval var Kristoffer given i ett mer offensivt, passningsorienterat U21-landslag.

– Håkan var bra på att anpassa lagets spel efter spelarmaterialet, säger Kristoffer. Det var synd att det inte gick bättre i EM 2017, för då hade vårt spel blivit en större grej i Sverige. 2015 var det klassiskt svenskt, som Janne har nu. 4-4-2, rakt spel, centrera och bra defensiv. Men att gå till EM på det sätt vi gjorde 2017 … vi spelade ut Spanien på bortaplan. Och kan man göra det på U21-nivå borde man kunna göra det på A-landslagsnivå också.

Hur mycket tänker du på A-landslaget?

– Inte mycket, jag är så inne i AIK. Men när det är trupputtagningar tänker jag på att jag vill slå mig in. Inte »hoppas att jag kommer med nu« utan mer »snart ska jag känna att jag borde vara med där«. Alltså verkligen känna att jag förtjänar det.

Redan i höst?

– Efter VM hoppas jag i alla fall knacka på dörren på riktigt. VM är väl peaken för några, och man ska bygga något efter VM också. Det är inte jättemånga som spelar mycket ute i Europa. Så om jag gör det tillräckligt bra vet jag att jag kommer med sedan. Och det är absolut ett mål jag har för framtiden. Om det är i höst eller nästa höst eller om tre år, det är ingen stress.

Ser du ett behov av din spelartyp?

– Så känner jag ju. Jag tycker att jag skulle kunna tillföra någonting. Jag är inte samma spelare som Sebastian Larsson eller Jakob Johansson, utan har något annorlunda. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men det är klart att jag känner att det finns en liten lucka att slå sig in i.

Historien talar emot din mittfältstyp.

– Jag kollar så klart på dem som är med nu och vad som skiljer mig från dem, men jag tror att jag har egenskaperna som behövs i framtiden. De flesta som kommer fram nu är tekniska, bollskickliga och offensivt lagda spelare. Med U21-landslaget förde vi matcher mot Spanien och England, och det gjorde vi med spelare som snart ska in i A-landslaget. Då får man anpassa sig efter det och följa med fotbollsvärlden i utvecklingen.

 

En månad senare har Kristoffer hämtat ny energi på en pensionärstät Gran Canaria-strand och hemma med familjen i Norrköping. Den ryska ligaelvan Rostov har försökt värva honom. Varken han själv (»det var inte läge«) eller AIK triggades av ryssarnas erbjudande, och istället köpte Rostov hans mittfältskamrat Anton Salétros.

Om det inte kommer in ett bud som känns »extremt rätt« blir Kristoffer kvar i AIK säsongen ut. Han vill vara med och ta SM-guld. Klubben har förstärkt guldsatsningen med Sebastian Larsson, som likt Kristoffer drillades i Arsène Wengers förstatouchskola i tonåren. Ändå är det troligt att Kristoffer nu får en ännu kreativare roll i AIK. För det är värt att komma ihåg: först när Larsson renodlades till en defensiv, central slitvarg omfamnades han av den svenska landslagspubliken och passerade 100-landskampsstrecket.