Lördagen den 10 augusti 2024 var det tänkt att Roar Hansen skulle fira sin dotter Saras 35-årsdag. Festtemat var Jönssonligan, Hansen hade plockat fram sin kostym och köpt en chaufförsmössa för att klä ut sig till Wall-Enbergs chaufför. Tre dagar före festen lämnade han återbud. Roar Hansen hade skrivit på för ett och ett halvt år i Varbergs Bois, och istället för att klä ut sig åkte han till Gävle som Hallandsklubbens nya huvudtränare.
Somliga tänkte nog att skåningens tränargärning var över efter att han i november 2023 hade lämnat plats åt Andreas Granqvist och gick över till att enbart agera sportchef i Ängelholms FF. Ännu fler hade kanske glömt bort honom efter så många år utanför fotbollens rampljus. Varken Roar Hansen eller någon annan hade gått och väntat på en återkomst till eliten. Varför skulle man göra det? Nymodiga klubbar med tjusiga idéer om speluppbyggnad, nyckeltal och ungdomlig entusiasm intresserar sig knappast för en 58-åring vars senaste allsvenska uppdrag, i Åtvidaberg, slutade med en sistaplats 2015. Två år senare flyttades Hansens ÅFF ner ännu ett hack, och 2018 tränade han IFK Värnamo som kvalade sig ur Superettan.
Det går att förstå varför det knorrades bland boisare när Varberg låg näst sist i serien, hade tagit farväl av Tobias Linderoth, längtade efter en frälsare och nåddes av nyheten att denne hette Roar Hansen. En grönsvart supporter på X skrev: »Nej, inte Roar Hansen. Nu åker vi ut, fyfan vad osexigt.«
På Svenskafanssidan Boisabagen var förhoppningarna högre. Skribenten Håkan Eriksson hade träffat Roar Hansen på en sponsorträff »under sin tid som ansvarig för busstrafiken i Ängelholm« och uppfattade tränarens kommunikation som bestämd och tydlig.
