»Jag känner så starkt för Blåvitt att det kansk­e inte är bra för mig«

Han skippade England för ett Europa­satsande IFK Göteborg. Fyra år senare väntar han fort­farande på framgångarna, medan de bästa lagkamraterna dragit utom­lands. Ändå valde Tobias H­ysén bort en ny proffschans i somras.

En solig eftermiddag i början av juli sjönk Tobias Hysén ner i en stol i sin trädgård. Från andra sidan häcken hörde han hur grannen lekte med sina barn. Tobias blick fastnade i gräset och för några sekunder funderade han på att resa sig upp och dra igång gräsklipparen. Så blev det inte. Istället bestämde han sig för att han skulle ta beslutet – stanna i IFK Göteborg eller skriva på för belgiska Club Brügge. Det var dags, han hade velat fram och tillbaka i snart en månad. Allt gicks igenom en sista gång. Sambon Maria var övertalad och pappa Glenn hade redan gått ut i media och sagt att han själv skulle vara beredd »att leva i en jordhåla« för de pengarna som belgarna erbjöd hans son. Dessutom hade Tobias snackat med Fredrik Stenman som redan var på plats i Brügge, och från det hållet kom det bara positiva rapporter.

– Tjenare!

Tobias tittade upp och där stod grannen. Han reste sig och snart pratade de om samma saker som Tobias nyss grubblat över. Grannen nickade mest. Efter några minuter sade Tobias:

Annons

– Fan, nu har jag bestämt mig. Jag skiter i det. Jag kör på i Blåvitt.

Den 8 juli skrev han på ett nytt kontrakt med IFK Göteborg, ett kontrakt som gäller till 2015 och som ger Tobias Hysén en av Allsvenskans bästa löner någonsin.

Drygt två månader senare, några minuter före halv tio på kvällen den 14 september, blåser domare Martin Hansson för slutsignal i Svenska cupens semifinal mellan IFK Göteborg och Kalmar FF. 3–4 efter förlängning. Tobias står alldeles stilla i några sekunder och tittar ner i gräset. Han hör spridda burop från de egna supportrarna. Precis som han stundtals gjorde under 0–0-matchen mot Malmö FF tre dagar tidigare. De båda resultaten innebär att ännu en säsong kommer att avslutas utan chans till Europaspel nästa år. De innebär också att även en blind kan se att IFK Göteborg har stora problem – spelet fungerar inte, spelare presterar inte, talanger blommar inte upp. Problemen är inte nya. Tobias var väl medveten om dem när han meddelade sportchef Håkan Mild att han ville skriva nytt kontrakt.

När han sjunker ner på sin plats i omklädnings­rummet vill han bara skrika rakt ut.

 

dagen efter cupmatchen svänger Tobias Hysén upp på garageuppfarten till huset som han och Maria köpte när de flyttade hem från Sunderland sommaren 2007. Allt ser välskött ut, vilket jag berömmer honom för.

– Men kolla för fan inte på gräsmattan, säger han. Gräset var långt redan innan jag åkte till Ungern och San Marino. Och sedan jag kom hem har det regnat varje dag. Eller… vem försöker jag lura? Jag är slapp, så är det.

Det är en vecka sedan han återvände från landslagssamlingen. Han har tudelade känslor från resan.  Å ena sidan snöplig förlust mot Ungern, å andra sidan gav förbundskaptenen Erik Hamrén honom ytterligare ett inhopp i en kvalmatch. Och han gjorde ännu ett mål, om än mot San Marino. Jag frågar om landslagsspelet gör att säsongen ändå inte känns helt genomrutten.

– Så är det ju. Efter förlusten mot Kalmar kommer man inte direkt att vissla i bilen på väg till träningarna. Men för egen del handlar det mycket om att fortsätta leverera i Blåvitt. Ju bättre jag presterar där, desto större chans att Erik ska spela mig. Det är där jag får hitta min motivation.

– Erik tog förresten upp en sak efter Ungernmatchen som jag känner att vi haft problem med i Blåvitt också. Vi snackade inte med varandra ute på planen, det var för lite »akta rygg«.

Vi kliver in i huset och tar plats i det ljusa nyreno­verade köket. Jag ser mig omkring. På en av väggarna står det: »Följ ditt hjärta.« Jag påstår att Tobias har ett för stort Blåvitthjärta för att få ut max av sin karriär.

– Så är det kanske. Jag känner så starkt för Blåvitt att det kanske inte är bra för mig. Jag är uppväxt med klubben. Och med mitt efternamn… det är svårt att inte bry sig. Andra hade kanske hoppat på första bästa möjlighet att bli proffs utomlands efter våra senaste sketår. Men inte jag.

Du gillar kanske känslan av att vara lagets stora stjärna?

– Jag gillar trygghet. Och den får jag i Blåvitt. Men många, inklusive jag själv, sätter stor press på mig. Blåvitt betalar också mycket för mig, de har gett mig ett kontrakt som gör att jag tjänar minst fem gånger mer än någon annan i min vänskapskrets. Då kan jag inte gå runt och fisa bara för att jag heter Hysén.

Har du någon gång tänkt så här: »Jag är bäst i laget. Men tänk om jag hade varit sämst i laget. Då hade det varit ett riktigt bra lag jag spelat i.«

Annons

– Det där är intressant. Det finns nackdelar med att vara »bäst« som du kallar det, eller bland de bättre. Jag kanske slappnar av ibland på vissa träningar, eftersom jag vet att det är i matcherna som det gäller att jag är på topp. Kanske märker andra i laget det, att jag inte går på max och så slappnar de också av. Hade jag fått bestämma hade vi haft fler än jag som kommer upp i femton poäng per säsong.

Så dina lagkamrater är inte tillräckligt bra?

– Nej, så menar jag inte. Men många har varit för ojämna. Många är jävligt bra i två matcher, men sedan kan de försvinna i två matcher.  »Sella« [Stefan Selakovic] kan man lita på, han gör sina tio assist varje säsong.

Är det spelarnas eller tränarnas fel?

– Både och. Vi har även sålt tongivande spelare de senaste åren.

Din pappa Glenn tycker att han ser »huvuden som hänger« de gånger som han kollar på era träningar.

– Han snackar mycket, farsan. Jag har kämpat hårt som fan för att komma dit där jag är i dag, i landslaget och som »given« i Blåvitt. Efter varje träning stannar jag kvar i tjugo minuter och nöter avslut. Andra går och duschar. Men om han menar att vi inte har tillräckligt många som vill vinna på träningarna har han nog rätt. Det har varit ett problem de senaste säsongerna. När jag kom hem, guldåret 2007, hade vi »Bengan« [Bengt Andersson], »Alex« [Niclas Alexandersson], Wernbloom, »Gurra« [Gustav Svensson], »Ölme«. Stora vinnarskallar hela gänget. Alla manade på som fan, alla träningar betydde något.

»Jag tjänar minst fem gånger mer än någon annan i min vänskapskrets. Då kan jag inte gå runt och fisa bara för att jag heter Hysén.«

Vilka tar det ansvaret i dag?

– Det är väl »Hjalle« [Jonsson], Philip Haglund, Sella och till viss del Adam Johansson.

Du själv då?

– Jag försöker men är dålig på det. Håkan Mild är på mig hela tiden om det där, att jag måste vara på tårna när det gäller att mana på, se till att träningarna har intensitet. Men jag blir gnällig istället för att säga ifrån. Jag har lovat mig själv att jag ska bli bättre. Jag fick mycket beröm när jag var i Djurgården för att jag var bra på att pusha andra. Fan vet vad som hände, jag blev en grinig gubbe…

Stämmer det att du hängde så mycket med huvudet i våras att sportchef Mild tog ett snack med dig?

– Ja. Men jag kände mig sviken. Grejen är att lagkaptens­bindeln betyder mycket för mig. Det är en dröm att vara lagkapten i Blåvitt. Inför säsongen sa tränarna Jonas Olsson och Stefan Rehn att Adam var lagkapten och det tyckte jag var ett bra beslut. Så skulle Sella och jag vara vice. Under försäsongen hade jag bindeln i varje match när Adam inte var med. När säsongen drog igång skadade Adam sig efter ett par matcher och jag tänkte »shit, nu får jag nog bindeln«. Men så fick Sella den, och ingen förklarade varför för mig. 

Hur är det att bli utskälld av Håkan Mild?

– Äh, det var efter att vi förlorat mot AIK. Håkan såg väl på mig att jag var ovanligt grinig, så han högg tag i mig. Vi hade precis förlorat, och inte inlett serien alls bra, så jag var inte glad. Jag sa att »här har man varit vice lagkapten under hela försäsongen och sedan blir Sella lagkapten«. Håkan tittade på mig och sa: »Nu är du barnslig!« Han såg ut att vara förbannad. Jag sa att han inte förstod mig, att jag tyckte det var jävligt taskigt att inte få en förklaring när de vet hur mycket det betyder för mig. Det var bra att få det sagt. Men jag fattar vad Håkan menade, en sådan grej ska inte ta energi från mig. 

Hängde det här med i dina tankar när du övervägde att flytta till Brügge?

– Nej, inte alls. Jag hade ett snack med Jonas om kaptens­grejen och redde ut det. Det konstiga är att ibland, om Sella går ut och jag får kaptensbindeln, då blir det plötsligt att jag börjar skrika och pusha de andra. Bara för att jag får en bindel runt armen. Det är sjukt, när man tänker på det. Kanske är det klokt att jag inte är lag­kapten. Jag får bevisa att jag är värd det framöver istället.

Jonas Olsson och Stefan Rehn ersätts nu av Mikael Stahre. Hur stort ansvar har tränarna för att det inte gått bra de senaste åren?

– Jag vet ju hur snacket har gått bland supportrarna. Jag läser forum och supporterbloggar. Det kan tända mig inför matcher. Många har gnällt på att vi varit för lättlästa. Och det kan jag hålla med om. Det har saknats kreativitet, lösningar som gör att vi kommer igenom centralt. Istället har det varit mycket »långa bollar på mig«. Vi har inte heller haft någon reservplan när vårt spel har låst sig. Det är möjligt att det är tränarnas ansvar. Men framför allt är det upp till oss spelare att leverera.

Det ryktades om att ni i princip krävde en ny t­ränare inför nästa säsong.

– Så var det verkligen inte. För det första är alla tre – Jonas, Stefan och Teddy – riktigt bra tränare. Men vi har haft dem i fem år nu och gått tillbaka på sistone. Jag tror Håkan och ledningen kände att det var dags för en ny röst. Så känner jag också. Hör man samma ord inför varje match i fem år biter det till sist inte. Jag är med i vårt spelarråd och ibland har vi möten med spelarna. Då kan vi fråga de andra i laget vad de vill ta upp, förslag på ändringar och sånt. Det är alltid samma killar som pratar på de mötena. Så hör man någon dag senare hur det tisslas och tasslas i laget. Fan, det är väl bara att säga vad man tycker och vågar man inte det har jag sagt att man får lämna anonyma lappar på våra platser. Om nu alla känner att vi vill ha en viss typ av tränare, då är det viktigt att det kommer fram till Håkan.

Du sade i somras, i samband med Brüggeryktena, att du trodde att du »behövde en ny utmaning«. Så stannar du ändå?

– Min utmaning blir att göra Blåvitt till det lag som vi ska vara – ett topplag, år efter år. Jag har lika stor del i det här som alla andra, kanske till och med större eftersom jag börjar bli en av de gamla och rutinerade. Klubben och fansen ska kunna kräva att jag tar tag i det jag kan, och det kommer jag att göra. Vi ska ut i Europa igen, och det tror jag vi lyckas med också.

Så lät det från er efter förra säsongen också.

– Jag vet. Skillnaden den här gången är att det faktiskt finns konkreta saker, inte bara tomma ord. Nya Kamratgården är snart klar. Även om det kan låta löjligt har det varit jobbigt att bo i baracker hela året. Slitna jävla stolar, tråkiga rum och i princip en gubbe i knäet när man byter om. Så trångt har det varit. Vi har liksom kommit varandra för nära. Sedan får vi ny tränare och nya spelare. Tre är redan klara [Philip Haglund, Emil Salomonsson och Daniel Sobralense] och andra spelare kommer att lämna.

Om det dyker upp en liknande situation nästa sommar, att en klubb i Europa vill ha dig, och ni har inlett lika svagt som i år – då kommer du inte att lämna?

– Jag har sagt till Håkan att jag aldrig kommer att vilja lämna Blåvitt. Samtidigt har jag förklarat att jag vill komma så långt som möjligt. Vad det innebär vet jag inte i dag.

Vad var det som lockade med Brügge?

– Utmaningen. Chansen att spela i Europa. Hade det löst sig snabbare hade jag spelat i Belgien i dag. Men det drog ut på tiden, och det var nog lika mycket Blåvitts som Brügges fel. Brügge hävdade att Håkan inte återkom efter bud, Håkan menade att buden var för dåliga. Tiden gick och rätt som det var åkte en av Brügges förhandlare på semester. Så drog det ut på tiden ännu mer. Och sedan började de snacka om att jag skulle spela som högerforward, men ibland som vänsterytter. Jag tänkte: »Vad är det här? Vill de verkligen ha mig?« Jag funderade på hur det kändes i Sunderland, hur jobbigt allt kan bli om det inte blir rätt från början. Eller så var jag feg. Jag kan grubbla för mycket. Hur som helst, det känns riktigt bra i dag. Hela Blåvitt står inför en omstart.

Annons

Hur mycket tänkte du på pengarna?

– Det tror fan att jag hade gjort mig en rejäl hacka. Men nu är jag helt ärlig – pengarna tänkte jag inte på. Farsan gick ut i media och sa att jag aldrig mer skulle behöva jobba, men vad är det för jobbigt med att behöva jobba? Vad är problemet med det? Alla andra jobbar, varför skulle jag vara för fin för att jobba? Jag ser Ölme sitta och tjöta på Blåvitts kansli, det skulle jag också kunna tänka mig att göra. Om jag hade dragit in fyra millar netto per år, vad är det egentligen? Det är inte så att jag sitter på en vanlig knegarlön i dag precis, jag tjänar en jävla massa pengar.

Det är inte så många fotbollsspelare som tänker som du.

– Jag spelar fotboll för att det är roligt, inte för att bli rik. Jag kommer aldrig att förhandla ner ett kontrakt, så jävla dum är jag inte. Men att dra till Ryssland för några millar, inte en chans. Jag spelar hellre för tio procent av den lönen här, där jag mår bra. Om jag måste köpa en 40-tums TV istället för en 70-tummare, det är väl skit samma. Alla med vanliga jobb måste prestera på jobbet, annars får de sparken. Som fotbollsspelare kan du sitta på en bänk och dra in flera miljoner om året. Jag kan inte det, då lägger jag hellre av. Så hade jag det i England och så tänker jag aldrig ha det igen. Så dåligt som jag mådde av det, och så tufft som det var att komma tillbaka.

Offside intervjuade Tobias vintern 2005, efter att han hade avslutat en säsong i Djurgården med SM-guld, nio mål och tio assist. »Jag kan tänka mig en mellanstor liga. Inte ett mittenlag i Danmark, men heller inte någon av de stora ligorna«, sade han då. I augusti 2006 skrev han på för Sunderland, en klubb som precis hade degraderats från Premier League. Det var perfekt – inte högsta nivån i Europa men ändå England, landet och fotbollskulturen som han hade lärt sig att älska efter pappa Glenns tid i Liverpool. På flyget över till England första gången tänkte han: »Yes, England, shit vad coolt!« Några månader senare funderade han för första gången på att ringa och sjukanmäla sig, trots att han var frisk.

I dag känner Tobias att han framför allt ångrar en sak med flytten till England – att han inte kollade möjlig­heterna att trivas.

– Jag tänkte mest att det var ett steg närmare Liverpool. Jag borde ha kollat vilka möjligheter Maria hade att få jobb, var de andra i laget bodde, såna saker. Jag hade noll koll.

Tobias hävdar att han trivdes i klubben, att lagkamraterna var schyssta. Däremot var lagkamraternas flickvänner och fruar svårare.

– Maria försökte få kontakt med de andras flickvänner, men det gick liksom inte. Hon kunde sitta vid ett bord och så kom fyra tjejer till mina lagkamrater in i rummet. Istället för att sätta sig vid Maria satte de sig vid ett eget bord. Det var sånt hela tiden. De var inte inbjudande för fem öre.

När började du tänka på att ge upp?

– Det blev starkare och starkare hela tiden. Maria fick jobb på ett gym och när jag kom hem från träningarna visste jag inte vad jag skulle göra. Ofta satt jag bara där i soffan, timme efter timme, och kollade på klockan. Hade jag varit singel hade det varit annorlunda. Då hade jag kunnat hänga med på en massa grejer. Men det hade inte varit schysst mot Maria. När det inte funkade riktigt med fotbollen heller, då blev det bara jobbigare och jobbigare. Dåligt socialt liv, dålig utveckling med fotbollen. När jag insåg att jag pendlade mellan en plats på bänken och en plats på läktaren, då förstod jag att det inte funkade längre.

Du spelade trots allt i 24 matcher och gjorde fyra mål.

– Ja, och vi gick upp också, det skulle bli Premier League efter sommaren. Maria och jag åkte hem till Göteborg på semester, nästan åtta veckor. Det var en magisk sommar, jag var ute med polarna och drack ett par bärs och Maria hängde med sina kompisar och mådde bra igen. Båda kände: »Fan, vi saknar det här.« Så jag tog kontakt med managern i Sunderland, Roy Keane, efter några veckor och sa att jag var osäker på vad jag ville. Bara det snacket bävade man för. Men han var skitbra. Han berättade om när han var 18 och lämnade Irland för att spela i England. Att det var sketjobbigt i början men att det går över.

Det hjälpte inte.

– Nej, jag sa till honom att vi nog inte var lika på det sättet. En vecka senare värvade han Kieran Richardson för 60 millar. Vänsterytter. Var jag nummer ett och ett halvt tidigare blev jag nummer tre då. Så jag sa att jag ville lämna Sunder­land.

Din farsa har sagt till mig att han tycker du gav upp för lätt.

– Det gjorde jag ju! Det måste jag erkänna. Folk flyttar utomlands hela tiden och vantrivs till en början. Men de ger inte upp för det. Jag är väl sån som person.

En som ger upp när det tar emot?

– Nej, men en som tänker mycket. Det hade varit annorlunda i dag. Nu har vi Lucas och Lion, det hade inte varit några problem att fylla dagarna med aktiviteter om vi hade haft dem i England. Men jag var omogen och otålig. Jag mådde så kasst att jag ringde min polare Håkan hela tiden och sa: »Kom över för fan, jag betalar lön och biljett, bara du kommer!«

Du säger att du tänker för mycket. Är det därför du inte tar några straffar?

– Ja, kanske. Jag har lagt en, den missade jag. Jag blir nervös.

Sommaren 2007 flyttade Tobias hem till IFK Göteborg, efter att både IF Elfsborg och FC Köpenhamn också visat intresse. Valet var en »no-brainer« för Tobias, äntligen skulle hans pojkdröm gå i uppfyllelse. Månaderna som följde minns han som »konstiga«. Fotbollsmässigt gick det inte som han ville. Det var som om det låste sig, han ville visa för mycket för fansen, för lagkamraterna. Däremot älskade han tryggheten som flytten förde med sig, nu kunde han åka hem till pappa Glenn efter en sämre insats och »snacka skit tills det var bortglömt«. Dessutom hade Blåvitt vunnit sitt 18:e SM-guld när säsongen var över.

Med en försäsong i kroppen trodde både Tobias, tränarna och supportrarna att 2008 skulle bli hans år. Så blev det inte.

– Det var riktigt tungt stundtals. Det tyngsta jag har varit med om. Jag hade känslan hela 2008 att jag var tvungen att vara på topp, att jag skulle bli bänkad annars. Jag spelade i mitt favoritlag, jag hade flyttat hem till tryggheten och fick det ändå inte att funka. Jag började tänka: »Fan, har jag haft min peak?« I efterhand har jag ett annat perspektiv på det, jag gjorde fyra mål och sju assist. Sätt de siffrorna på en annan vänsterytter i Allsvenskan och det är mer än okej.

Varför kändes det så tungt då?

– Jag trodde väl att jag skulle dominera mer, precis som alla runt omkring mig trodde. Jag var ju »Hysén«. Vändningen kom när Jonas och Stefan gjorde om mig till forward, på hösten. Där ska de ha ordentligt med cred. De såg att det inte funkade för mig på kanten, att jag inte var tillräckligt bra i det defensiva. De sa bara: »Spring du runt där uppe och jaga bollen och ta avslut. Tänk inte så mycket!« Och helt plötsligt kom det bara, det var en för jävla go känsla. Jag fick bollen och bara kutade mot mål. Inga lagkamrater framför mig, bara en målvakt. Sedan dess har det gått bra. Jag vann skytteligan 2009 på 18 mål. I fjol gjorde jag tio, men var skadad en hel del. I år har det blivit några i cupen och 15 i ligan, än så länge. 

Tänk om du spelade på fel position fram tills du var 28?

– Så är det. En bortkastad karriär. Nä, men vad fan, nu går det ju bra. Jag tänker inte så mycket längre, det gick ju inte så bra när jag gjorde det… Så bra som jag har det nu, då får det vara värt att det tog ett tag att komma hit. Jag är inte ens orolig längre om jag inte gör mål på tre matcher, jag vet att det kommer.

Känns det inte tråkigt att du har utvecklats positivt de senaste åren, samtidigt som Blåvitt gått bakåt?

– Svarar jag nej på den fattar alla att jag ljuger. Visst, det hade varit roligare om vi var med och krigade i toppen. Samtidigt, vad ska jag göra åt det? Jag är Blåvittspelare och Blåvittsupporter. I med- och motgång.

Vilken nivå tror du att du håller, internationellt?

– Jag har förstått att tiden i England ändå gav mig mycket. Jag fick en bättre förstatouch och min »awareness«, att jag har koll på saker runt omkring mig, blev mycket bättre. Det har jag inte förstått förrän nu, när det har börjat gå bra och jag kan jämföra mig med killarna i landslaget. Jag hade kanske kunnat göra 15 mål i Milan om jag hade haft Zlatan som anfallskompis. Eller så hade det blivit noll. Fan vet.

Jämför du dig med Zlatan?

– Inte med honom, då blir man bara knäckt. Men jag jämförde mig mycket med andra för några år sedan och det var inte bra för mig, det gjorde att det inte lossnade för mig i landslaget. Jag gjorde det visserligen nu senast igen, jag kollade på Emir Bajrami och tänkte: »Jäklar vad han trixar och sular bollen.« Skillnaden nu är att jag direkt efteråt tänker: »Jaja, jag är bra på saker som inte han är lika bra på.« Nu litar jag på mig själv och vet att Erik Hamrén väljer mig för att han får samma kvaliteter som jag tillför i Blåvitt.

Är det svårt att växla upp från träningar i Blåvitt, där du ibland tycker att det är lite tamt, till träningar med landslaget?

– I landslaget krävs det att jag ligger på hundra procent hela tiden, annars är jag inte där de andra är. I Blåvitt kan jag gå på 90 procent och ändå ligga i topp. Det gör jag medvetet för att spara kraft till matcherna.

Hamrén satte Safari på läktaren efter en svag insats, likadant med Wendt. Om du bränner öppet mål, då ryker du också.

– Så måste det vara i ett landslag. Det handlar om att prestera när man får chansen, annars finns det andra att kasta in. Med Wendt tror jag till och med att Erik för­klarade att det inte bara var matchen mot Ungern det handlade om, utan att han inte tyckte att Wendt varit på topp på sistone. Nej, då är jag mer rädd för farsan.

Glenn?

– Ja, han och hans jävla twittrande. Jag är livrädd för att han ska ställa till det. Han fattar ju inte nya medier som Twitter. Han skriver att jag är en »valpjävel« och att Finland är något för brorsan [Anton, som kom ut som Sveriges första homosexuella professionella fotbolls­spelare] eftersom de »släpper till så mycket där bak«. Han gör det på ett varmt sätt, med sin humor, men många tror att han verkligen menar saker och så blir det stora rubriker av det. Tänk om han får för sig att skriva något om landslaget som studsar tillbaka mot mig…

Det är värre om han twittrar om landslaget än om IFK Göteborg?

– Nej, inte egentligen. Men du vet, hierarkin är annorlunda i landslaget. Förresten, när jag kom tillbaka från landslagssamlingen senast och efter en träning glömde plocka undan min kaffekopp, högg Sella direkt: »Jaha, nu är du Blåvitts Zlatan.«

Det är kanske en komplimang?

– Haha. Ja, kanske det är så man ska se på det. Men för att återgå till det där om vilken status man har – jag funderar ibland på vad som hade hänt om jag gått till Sunderland i dag, med allt jag vet om mig själv. Jag tror att jag hade klarat av att leverera på den nivån.

Då hade du inte spelat i IFK Göteborg?

– Nej, det är ju det. Då hade jag grämt mig resten av livet. Det hade varit värre. Och förresten, om jag hade lämnat Blåvitt i somras – som Fernando Torres lämnade Liverpool när de hade det lite kämpigt, jag hade kunnat slå honom på käften så besviken var jag – så hade ju det varit allra värst.