Foto: Daniel Nilsson

»Kontroll, en del av idén eller bara ett tomt ord?«

Andreas Brännström är Offsides tränarkrönikör. I sin åttonde krönika försöker han göra en slarvigt använd fotbollsterm begriplig.

Hockeytränaren Tommy Sandlin, en av Sveriges stora idrottstänkare och en förebild för många ledare, menade att om fotboll var som schack var hockey en sport för mer impulsiva beslut. På en mindre spelplan och i högt tempo gällde det att i stunden kunna bedöma en situation, och instinktivt välja det bästa alternativet. Read and react, som det kallas i amerikansk idrott. Tommy visste vad han talade om. Ändå lyckades han i sina bästa stunder framstå som just en hockeyns schackmästare – en strateg vars balans mellan offensiv och defensiv till och med påverkade tränarna i NHL.

Fotboll är en mycket större sport, vilket gör det svårare att uppfinna något nytt. Det vi ser i dag är oftast en upprepning eller i bästa fall en uppgradering av något som gjorts tidigare – en 2.0-version av tidigare fotbollstänkares tankar. Det är en anledning till att jag fascineras så av den äldre generationen holländare, vars idéer formades under 60- och 70-talet och än i dag starkt präglar världens fotboll. 

Ett av holländarnas mantran är också de senaste årens modeord i svensk fotboll: Kontroll. I dag hör man spelare och ledare prata i intervjuer om att de »hade kontroll« eller »inte lyckades få kontroll« över en match. Men vad betyder det? För holländarna ingick kontroll oftast i ett större paket där man valde olika vägar för att försöka styra matchbilden. Kontroll kunde till exempel vara ett sätt – »kontra«, »dominera« och »forcera« var andra nyckelbegrepp – och under matcherna kunde tränarnas lag växla mellan de olika tillvägagångssätten. Det gjorde dem både svårstoppade och inflytelserika. Delar av det här fanns till exempel med i manualen som Djurgården stormade in i 2000-talet med, även om klubben aldrig fördjupade sig helt.

Annons

 

Problemet med dagens kontrollsnack är att det ofta används slarvigt. »När vi tappar bollen är alla försvarsspelare, när vi anfaller är alla anfallsspelare« är en mening de flesta spelare (och journalister) säkert har fått höra någon gång. Om vi då utgår från att anfalla betyder att man försöker skapa chanser och göra mål, så är kontroll egentligen motsatsen. Kontroll innebär i princip att försvara MED boll. Ett »kontrollerande anfallsspel« är värdelöst så länge det inte kombineras med något annat. Kontroll handlar i grunden om att förhindra motståndaren från att anfalla från bra positioner. Om mitt lag leder med 1–0 i slutminuterna är det ett logiskt sätt att slutföra matchen på, men har jag »kontroll« som motto redan från avsparken kommer jag troligen bara att plocka bort målchanserna från matchen.  

Ett riktigt skickligt lag kan kombinera kontroll med något annat, till exempel ett vasst kontringsspel. De flesta strävar också efter det svåraste, vi kan kalla det »kontroll-attack«. De som såg Brasilien i senaste VM förstår vad jag menar. Ett lugnt, kontrollerande Brasilien som på en given signal exploderade för att ta sig in i attraktiva ytor för att skapa målchanser. De lag som klarar det får ut väldigt mycket av ett bollinnehav. Och där visar statistiken tyvärr att svensk elitfotboll har en lång väg att vandra. För kontroll utan någon övrig anfallsidé är egentligen bara en uppgraderad variant av 80-talets »lägg bollen bakom deras ytterback, så har vi alla på rätt sida när vi börjar försvara«.

Tommy Sandlin hade förmodligen benämnt det som en stillsammare variant av dump and chase.


Andreas Brännström har varit tränare för bland annat IK Sirius, AFC United och Dalkurd FF. Nu är han ­tränare i Jönköpings Södra. Ännu mäktigare: han är fast krönikör i Offside.