Pappa ringer alltid mitt i arbetsdagen och varje gång tror jag att något hemskt har hänt. När jag ser hans namn på telefonens skärm avbryter jag det jag håller på med, går avsides och tar ett djupt andetag. Oftast vill han inget särskilt. Men de gånger han har något speciellt att berätta dröjer han med det tills samtalet egentligen är över. Alltsammans skapar en ansträngd spänning som med åren blivit en naturlig del av vårt sätt att umgås.
Jag minns ett samtal för sexton år sedan. Han frågade hur läget var. Men något gjorde honom så spänd att han inte klarade att lyssna. När jag svarat ställde han samma fråga en gång till. När vi lade på lät han besviken och förvirrad.
En minut senare ringde han upp igen. Det var något han inte fått sagt under det första samtalet: Pia, kvinnan han flyttat ihop med efter hans och mammas skilsmässa, väntade barn.
I höstas satt jag och skrev på en text som behövde bli färdig innan jag skulle hämta mina döttrar på förskolan när telefonen ringde. Det var pappa. Jag ansträngde mig för att verka lugn och närvarande, men när vi uppdaterade varandra om läget märkte jag att han återigen satt och klämde på något.
- Mer:
- Plus
