Djungelfeber i Hartlepool

När Hartlepool i nordöstra England skulle välja en borgmästare slogs fem etablerade politiker om rösterna. Och en man i apdräkt från stadens fotbollslag.

Detta är en text om Hartlepool-maskoten H’Angus the Monkey.
Läs om fler maskotar i hetluften här.

Enligt en lokal skröna i Hartlepool, en stad vid Nordsjökusten med 90 000 invånare, förliste ett franskt fartyg utanför hamnen under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Den enda som överlevde var en apa, klädd som en fransk soldat, vars syfte på båten hade varit att underhålla besättningen. De boende i Hartlepool hade aldrig tidigare sett en apa och anklagade djuret för att vara en fransk spion. Efter en snabb rättegång dömdes apan till döden och hängdes på stranden.

Denna legend är bakgrunden till att invånarna i Hartlepool ibland kallar sig »Monkey Hangers«. Med åren har de också bytt ut sin apskräck mot att omfamna människans närmaste släkting. Apan syns på lokalproducerad öl och som staty på stranden, och när fotbollsklubben Hartlepool United 1999 beslöt att lansera en maskot behövde ingen fundera länge på vilket djur laget borde associeras med. En apdräkt syddes och namnet bestämdes till H’Angus the Monkey.

– H’Angus var förstås en referens till apan som hängdes, säger Stuart Drummond.

När den nya maskoten började synas på lagets matcher i Englands fjärdedivision hade Stuart Drummond »ett tråkigt, tråkigt jobb« på ett callcenter i staden. Hartlepoolsupporter hade han varit sedan barnsben, och genom en kompis som extraknäckte som klubbens presschef fick han veta att killen som engagerats för rollen som H’Angus inte ville fortsätta. Stuart erbjöd sig att spela apa tills klubben hittade någon annan, och fick debutera på Victoria Park i ett laddat hemmamöte med rivalen Carlisle United.

»Hartlepool var en sliten industristad där många hade det tufft. Det hände sällan något kul. En fräck apa passade bra där.«

 

Aphuvudet stank öl, fötterna var klumpiga och sikten var begränsad. Ändå märkte Stuart Drummond snabbt att han trivdes som H’Angus. Anonymiteten fick honom att känna sig djärvare och om han nu ändå skulle springa runt i en löjlig djurdräkt kunde han lika gärna försöka ha roligt. Bland det första han gjorde i matchen mot Carlisle var att spruta ner gästernas avbytare med vatten.

– De blev förbannade förstås, men våra fans älskade det! Du vet, Hartlepool var en sliten industristad där många hade det tufft. Det hände sällan något kul. En fräck apa passade bra där.

Stuart röjde vidare. En gång blev han utslängd i halvtid efter att ha misskött sitt uppdrag som lotteridragare – istället för att dra vinnarnumret vräkte han bara ut alla lotterna i mittcirkeln. På bortamatcher gjorde han sitt bästa för att stjäla uppmärksamheten från hemmamaskoten, och han drog sig aldrig för att provocera motståndarsupportrar. I pausen brukade han utmana den andra maskoten på straffsparkar. Inte sällan slutade det i bråk.

– Fajterna var oftast på låtsas, ungefär som wrestling. Men när vi mötte Rochdale blev det hårda tag. Deras maskot [Desmond the Dragon] hade en rektangulär näsa och jag gav honom en högerkrok på den så att huvudet hamnade bakochfram. Sedan, när han inte kunde se, rugbytacklade jag honom. En annan gång gjorde jag misstaget att ge mig på en örn [Eddie the Eagle i Colchester] och hamnade på marken. Killen i örndräkten visade sig ha svart bälte i karate.

Rösta för Hangus the monkey som borgmästare!

 

H’Angus the Monkeys popularitet steg på Victoria Park och 2002 föreslog Stuart Drummond för klubbens ordförande Ken Hodcroft att man borde testa den på riktigt. En politisk omgörning hade gjort att invånarna i Hartlepool det året för första gången på många år skulle välja en borgmästare.

– Jag letade ständigt efter nya upptåg, säger Stuart. Så jag sa till ordföranden: »Varför inte låta H’Angus ställa upp som oberoende kandidat?«

Ken Hodcroft skrattade åt idén och tänkte att den var lika absurd som harmlös. Dessutom kunde den kanske ge hans lilla klubb några rubriker utanför Hartlepool. Han gick med på att bekosta anmälningsavgiften, 500 pund. Därefter satte sig Stuart på puben och spånade fram ett valprogram – Monkey Manifesto – med hjälp av några vänner. Första vallöftet: »Gratis bananer till alla skolbarn!«

»Tänkte Stuart verkligen fullfölja uppdraget som borgmästare vid en eventuell seger?«

En av hjärnorna bakom manifestet var Nick Loughlin, sportjournalist på tidningen The Northern Echo och kompis till Stuart sedan universitetet.

– Därför kunde jag avslöja kandidaturen i tidningen nästa dag, berättar Nick Loughlin.

Rubriken löd: »Hartlepool could become a banana republic.« Alla, inklusive huvudpersonen, såg det hela som ett skämt och den enda bookmakern som erbjöd spel på maskoten gav de kunder som bettade på honom hundra gånger pengarna i odds. För att godkännas som kandidat behövde Stuart Drummond ställa upp i eget namn, men han kampanjade som H’Angus och Hartlepools hemmamatcher garanterade honom tusentals åskådare. I takt med att valet närmade sig sänktes hans vinnarodds och i intervjuer försökte Stuart balansera humor med allvar.

– Även om allt gjordes med glatt humör hade vi seriösa valfrågor också, säger han. Det fanns en skepsis i Hartlepool mot hur etablerade politiker uttryckte sig. Vi var mer jordnära och hade förslag som »sänkt hastighet på den här vägen« och »fler poliser på gatorna«. Att fotbollslaget hade en uppflyttning inom räckhåll den här våren hjälpte mig också, det var glad stämning på Victoria Park.

Favorit att vinna valet var Labours kandidat Leo Gillen. Labour var Englands regeringsparti och Gillen hade dessutom draghjälp av partiets tidigare kommunikationschef Peter Mandelson. Mandelson, en av premiärminister Tony Blairs närmaste män, representerade Hartlepool i parlamentet och ogillade starkt det till synes växande stödet för Stuart och hans apa. Han tyckte att pressen bevakade honom både för mycket och för snällt. Enligt Mandelson drog apkandidaten ett löjes skimmer över hela staden. Och tänkte Stuart verkligen fullfölja uppdraget som borgmästare vid en eventuell seger? På slutdebatten i stadshuset var han inte ens på plats eftersom Hartlepool United spelade play off-match samtidigt. Vid Stuarts plats på scenen satt istället en teddybjörn.

Manifestet som Hangus the monkey kandiderade som borgmästare med

 

På valkvällen samlades kandidater, partimedlemmar och journalister i en sporthall i närheten av Victoria Park. Nick Loughlin från The Northern Echo var den enda reportern som inte behövde förhålla sig till pressens avspärrningar, hans goda relation med Stuart Drummond gav honom en gräddfil.

– Rösträkningen drog ut på tiden, säger Nick Loughlin. Det var väldigt jämnt mellan Stuart och Labours kandidat. Vår deadline var klockan ett på natten och då var det fortfarande inte klart. Jag hade chefredaktören Peter Barron i telefonen. Han var desperat: »Nick, jag måste veta! Har apan vunnit?«

»You’ve made the town a laughing stock. And get rid of that silly monkey!«

På redaktionen var förstasidan redo att gå till tryck. Under rubriken »The world has gone Bananas! Monkey is mayor« syntes en glad H’Angus.

– Chefredaktörens jobb stod på spel, säger Nick. Hade han kört den förstasidan och Stuart inte hade vunnit … oh God! Men jag följde rösträkningen så nära som det gick och mot slutet var jag nästan säker på vinst. Jag valde att gambla lite och svarade chefredaktören: »Apan krossar dem – kör!«

Någon kross var det inte tal om, men när alla röster var räknade hade Stuart Drummond fått 345 fler än Labours kandidat. Själv stod han bakom scenen och försökte ta in det som precis hade hänt.

– Då kom en rasande Peter Mandelson fram och tog mig åt sidan, säger han. Hela idén med ett borgmästarval hade varit hans idé och han hade räknat med en enkel seger för Labour. När han förstod att jag var vinnaren skällde han ut mig ordentligt.

Enligt Stuart Drummond kom följande engelska svada från den uppburna politikerns mun: »You’re a fucking disgrace. You’ve set this town back 30 years, no one will invest in Hartlepool now. You’ve made the town a laughing stock. And get rid of that silly monkey!«

Tidningen The Northern Echo när Hangus the monkey valdes till borgmästare

När Mandelson lugnat ner sig frågade han om den nyvalde borgmästaren hade någon högre utbildning. Stuart svarade att han hade läst företagsekonomi, spanska och franska på universitetet.

– Sedan gick Mandelson ut till TV-kamerorna och pratade om vilken smart kille jag var, att jag talade tre olika språk och verkligen hade Hartlepool i hjärtat. Så jag fick direkt en inblick i hur politik kan fungera.

Nyheten om staden som valt en apa till borgmästare spreds över hela England. Till nästa dags presskonferens kom journalister från de stora mediebolagen i London. The Sun, den största tabloiden, försökte elda på en redan saftig story genom att klä ut sin reporter till en gorilla med uppdraget att få till ett slagsmål med H’Angus.

Men i sitt huvud hade Stuart Drummond kommit på en ny slogan: No more monkey business.

– Jag förklarade att nu är jag inte H’Angus längre – jag är borgmästare Stuart Drummond. Jag hade fått en otrolig möjlighet av invånarna i Hartlepool, och det förtroendet ville jag inte sabba.

 

Det gjorde han inte heller. Tre år efter skrällvinsten blev Stuart omvald efter en jordskredsseger. 2009 omvaldes han på nytt och när han lämnade posten fyra år senare var det för att det politiska systemet återigen ritades om – Hartlepool skulle inte längre ha någon borgmästare. I dag bor han med sin familj i Perth i Australien. När ett allt sämre Hartlepool United, jumbo i fjärdedivisionen, spelar match går han upp mitt i natten för att se favorit­laget spela. Som höjdpunkt från sin borgmästartid nämner han Tall Ships Races – en årlig segel­tävling och festival som 2010 kom till Hartlepools hamn.

– För oss var det som att få OS. Det kom mängder av besökare från hela världen och den lokala ekonomin lyfte med 45 miljoner pund. Jag vill också gärna säga att jag med tiden fick en bra relation med Peter Mandelson. Man kan nog säga att han underskattade mig, och till hans försvar – han var inte ensam.

Stuarts kompis, journalisten Nick Loughlin, har sparat artiklar och bilder från valet 2002. Som ett bevis, menar han, om han börjar tvivla: hände det verkligen, fick vi en apa att bli borgmästare?

Han tror att Hartlepool var den perfekta staden för ett skämt som blev allvarligare än vad någon hade kunnat föreställa sig.

– I Hartlepool jobbar vi hårt och försöker ha kul när vi kan. Alla älskar aplegenden och vi är inte rädda för att skämma ut oss. Vi är monkey hangers.

Och hur blev det med det första vallöftet, fick skolbarnen i Hartle­pool gratis bananer?

– Bättre upp, säger Stuart Drummond och skrattar. Vi finansierade så att alla grundskolebarn fick välja en frukt varje dag. Alla gillar ju trots allt inte bananer.

Artikeln publicerades Publicerad 23 januari 2023. Uppdaterad 23 januari 2023. och är skriven av .