Skyttekungen. Skytteligavinnare tre gånger, kung på mittfältet - och när det knep sattes han ner i mittförsvaret. Bob Houghton ville helst klona Bosse, ha honom i varje lagdel. Eller som Jan Möller säger: »Landslagsmässig på tio platser av elva.« Foto: Bildbyrån

»Jag skrattar när det ska skrattas«

289 mål på 546 matcher, Guldbollenvinnare två gånger och dyrkad av Malmö FF:s supportrar. Offside hittade Bosse Larsson långt inne i en maskinhall – på behagligt avstånd från rampljuset.

När Ove Kindvall drogs ner i 28:e matchminuten och den östtyske domaren Rudi Glöckner pekade på straffpunkten, satt en nation på helspänn framför TV-apparaterna. Kommentatorn Bengt Grive darrade på stämbanden: »Vem ska slå denna förmodligen helt avgörande satraff?«

Det stod 1-0, efter ett tidigt mål av Roland Sandberg, men Sverige var under press i detta särspel mot Österrike. Bengt Grive jämrade sig: »Bosse Larsson, Bosse Larsson, Bosse Larsson.«

Den svenske landslagsspelaren hade för vana att bestämma sig i samma ögonblick som han placerade bollen på elvameterspunkten. När Bosse Larsson nu böjde sig ner för att lägga bollen på plats i snön i Gelsenkirchen, tänkte han att Österrikes målvakt Rettensteiner kanske hade sett straffen han slog mot Malta. Den satt lågt, till höger om målvakten.

Annons

Bosse Larsson borstade bort ytterligare snö från kritmärket och reste sig upp. Bollen låg på plats. Nu visste han. Till vänster om målvakten, en bit upp.

Rettensteiner gick åt rätt håll, eventuellt någon hundradel för tidigt. Men den karaktäristiskt kraftfulla bredsidan var hård. Bollen borrade sig in i burgaveln. Några minuter senare reducerade österrikarna, men Sverige höll undan. Larssons straff tog det svenska landslaget till VM 1974.

 

Drygt 30 år senare står Bosse Larsson ensam och varmröker en vit Prince i maskinhallen på sin arbetsplats, Skanska i Malmö. Bosse  är maskinuthyrare och sitter i en kontors­enklav, inklämd i den ena änden av den jättelika hallen. Han fimpar cigaretten, hälsar med fast handslag. Håret ligger platt pressat på huvudet, benan så vass att man kan skära sig på den, näsan blodsprängd. Blicken är både skygg och lite sorgsen.

Jag frågar om straffen i Gelsenkirchen. Han säger att det är det viktigaste målet han har gjort.

– Det var klart att jag var lite pirrig. Men jag var ju rätt så säker. Jag missade inte många straffar under karriären.

En karriär som började på en lekplats som för länge sedan är borta, ersatt av motorvägen som går norrut från Malmö. På lekplatsen möttes de olika »gåralagen« från västra Kirseberg.

– Vi hette Saris, eftersom Sarisvägen låg runt hörnan. Vi spelade i vanliga skor eller gummiskor. Ett par fotbollsskor fick jag inte förrän jag var 15 år.

Han växte upp i en etta på Rosendalsvägen 9, i kvarteret intill. Pappa Nils var varvsarbetare på Kockums. Varje morgon klockan halv sex cyklade han till sin arbetsplats. Nils Larsson hade inget körkort. När han kom hem klockan halv fem hade hustrun Asta några timmar kvar på sitt arbete i en köttaffär vid Värnhemstorget. Sonen Bo värmde upp maten som mamma Asta hade lagat på morgonen och  sedan satte sig far och son för att äta kvällsmat. Nils Larsson bläddrade lite i Arbetet. Efter en lång dag på Kockums var han trött. De båda åt under tystnad.

När Asta kom hem brukade hon ta en kopp kaffe och en smörgås. Därefter satte familjen sig framför lägenhetens stolthet. Trots de enkla omständigheterna – föräldrarna sov i köket och sonen Bosse, enda barnet, i en tältsäng i stora rummet – så hade Nils Larsson, som en av de första i Malmö, prioriterat inköpet av en TV.

Men just den här kvällen, medan far och son satt kvar vid köksbordet, bröt den 13-årige sonen försiktigt tystnaden och berättade att två män från Malmö FF, talangscouterna John »Kanon« Andersson och Georg Österlin, hade varit nere på Limhamnsfältet och tittat på skolturneringen. Bosse hade bara gjort en match för Kirsebergs pojklag och tillhörde ingen klubb. De båda männen hade frågat om han ville komma och träna för Malmö FF. Nils Larsson sänkte Arbetet, log och svarade att det var klart han skulle.

Bosse var 18 år och tre dagar vid A-lagsdebuten mot brasilianska Flamengo, som var ute på världsturné. Han fick vara med om en lektion i fotboll när Flamengos center Dida gjorde fyra mål och MFF förlorade med 5-1. Skåningarnas mål, inspelat efter en dryg minut av matchen, gjordes av Bosse Larsson.

Det skulle bli fler med åren. Han vann skytteligan tre gånger under karriären: 1963, 1965 och 1970. På 546 matcher (han spelade samtliga från start) för Malmö FF hann han med 289 mål. Ändå spelade han inte alltid anfallare, utan nästan lika ofta mittfältare och ett 20-tal gånger mittback. Vid samtliga tre skytteligatitlar agerade han dock anfallare. Och vid de två första tillfällena var Lasse Granström den perfekte partnern.

– Vi kände varandra väl sedan tonåren, säger Granström. Vi växte upp på Backarna och spelade pingis tillsammans i Dalhem. Bo debuterade ju 1962, men det tog några år innan allt funkade. 1964 och 1965 hade vi ett kanonlag, med nästan bara landslagsmän på planen.

Om Granström var den finlemmade teknikern, var Bosse Larsson mer fysisk och kraftfull, effektiv och kompromisslös i sitt agerande.

Annons

– Det är en kvalitet att göra så många mål utan att konstra till det. Ofta blev det bara bredsidor. Han var iskall i straffområdet. Han styrka var att göra det enkelt, han visste att det bara blev ett streck i protokollet för ett mål, hur det än gick till.

Bosse Larsson själv instämmer:

– Jag sköt aldrig direkt utifrån, mest på inlägg och genomspringningar och lite sånt där. Och jag var väl rätt så säker när jag kom fri, hade förmågan att stå rätt och placera bollen rätt, lite känsla för när målvakten stod på fel ben.

 

Målsinnet resulterade i proffsanbud, och under åren i VfB Stuttgart valde tränaren Albert Sing, en av de tyska »hjältarna från Bern«, att omskola Bosse till mittfältare. Det var hans tredje position, så långt. Som pojklagsspelare började han i mittförsvaret.

Den kliniske avslutaren visade sig vara född spelfördelare. Åtskilliga vittnar om hur Bosse, under sin tid i Bundesliga, utmanövrerade dåtida storheter som Bayern Münchens Franz Beckenbauer och FC Kölns Wolfgang Overath. Den västtyske förbundskaptenen Helmut Schön sa att »de två bästa spelarna i Bundesliga är Franz Beckenbauer och Bo Larsson«.

Efter tre år ville tyskarna förlänga kontraktet. Bosses position som spelfördelare i laget var ohotad, det talades om »ett miljonkontrakt«. Bosse tackade nej. Ingen fattade varför. Han hänvisade till att dottern Carina snart skulle börja skolan. Det var inte hela sanningen.

– Jag är ju inte den typen av människa som behöver en massa ledighet. Jag är inte lagd åt det hållet. Jag vill ha någonting att sysselsätta mig med. Jag har ju alltid jobbat. När jag var där nere så gick man bara där hemma på dagarna. Det var inte kul.

Hustrun Anita vantrivdes även hon. Under tre år i Västtyskland såg hon inte en enda match.

– Jag hade svårt att komma mig för att ta mig dit, säger hon. Det blev fel allting. Det var väl mycket jag som ville hem. Bosse hade ju också hemlängtan, så han var inte på något sätt omöjlig till att flytta. Men hade jag sagt att vi skulle stanna ett år till så hade han gjort det. Det hade han.

 

Bosse återvände till Malmö FF där tränaren Antonio Durán bara skakade på huvudet åt beslutet att flytta hem. Bosse Larsson var 25 år gammal med sin bästa tid framför sig.

Å andra sidan gav beslutet honom en särställning hos MFF-supportrarna, en kvalitet som kvarstår. Åtskilliga är de fans i 20-årsåldern som i dag, om man ställer frågan om den störste MFF-aren genom tiderna, utan betänketid svarar: »Kung Bosse.«

Ola Jangbecker, en god vän som är 31 år och därmed saknar egna minnen av Bosse från planen, har exempelvis döpt sin rottweiler till Bosse Larsson.

– Han är ju den störste i MFF-tröjan. Det har jag förstått från folk som jag litar på. Bosse var den perfekte allroundspelaren, han kunde användas på alla platser. Mycket mer lagspelare kan man inte bli, konstaterar husse.

En annan vän, Tony Ernst, 40 år, gick tidigt med sin morfar på Malmö Stadion. Han minns åttondelen mot Dynamo Kiev i Europacupen 1978, en match där Bob Houghton hade flyttat upp den gamle skyttekungen på topp, tillsammans med Tore Cervin.

– Bosse var överlägsen på plan. Och jag minns att jag frågade morfar, på vägen hem: »Hur kommer det sig att Bosse är bäst vart han än spelar på plan?« Morfar vände sig mot mig och log. Men han sa inget. Han hade inget svar, säger Tony.

Bosse Larssons gamle lagkompis Claes Malmberg avslöjar att denna stumma beundran inte stannade hos fansen. Eric Persson, den legendariske ordföranden, hade en speciell respekt för Larsson, sannolikt baserad på dennes omnipotenta förmåga på planen.

– Bosse hade ögon i nacken. Jag är helt säker. Om man var i rygg på honom vände han alltid upp åt fel håll, alltså där man inte själv var och försvarade, minns Malmberg.

Om man cyklade till Malmö Stadion i god tid före match, på den här tiden, kunde man ta sig bort till »Ittan«, träningsplan 1, där MFF:arna värmde upp före matchen, på armlängds avstånd från en trogen skara fans. Ett regelbundet inslag var att Bosse Larsson körde passningsövningar tillsammans med Staffan Tapper och Krister Kristensson. Inga andra lagkamrater gjorde sig besväret att komma i närheten. De tre var kungar, untouchables.

– Jag och Bosse reste över hela världen och bodde ihop under två VM, säger gamle lagkamraten Staffan Tapper. Han snackade alltid om sina jävla hästar, ibland kunde man bli ordentligt trött på honom. Det roliga är att han själv var som en fantastisk travhäst. Lugn och fin vid sidan och sen, när du tog ut honom på banan – då stod han som ett spjut! Med ett jäkla löphuvud. Hästen som alltid vann. Det var Bosse. Han kunde se likgiltig ut på träningen, men på matcher – ojojoj.

Bosse Larsson är en utpräglad rutinmänniska, en egenhet som märktes även inför träningarna.

– Tränade vi tre, kom han kvart i, då var vi andra alltid omklädda. Han satte sig ner – alltid med en djup suck: »Åh, fy fan«. Alla väntade på sucken, den var en sorts markering för hur Bosse såg på träning. Men när det var match, då gällde det livet. Då var han den värste motståndare man kunde ha. Han kunde plocka ner och döda precis allt.

 

Efter hemkomsten från Västtyskland tog också landslagskarriären fart. Bosse tillhör den exklusiva klubb av svenska spelare som deltagit i tre raka världsmästerskap i fotboll. Mexiko 1970, Västtyskland 1974 och Argentina 1978. Många menar att Sverige skulle tagit sig till VM i England 1966, om bara dåvarande förbundskaptenen Lennart Nyman hade vågat ta ut spelare som Bosse Larsson och Roger Magnusson.

I stället blev Bosse snabbt en av förbundskapten Georg »Åby« Ericsons favoriter.

– Han var ju inte direkt meddelsam av sig, säger dåtidens assisterande kapten Lars »Laban« Arnesson. Man kan sammanfatta honom som en god speluppläggare som var både grinig, arg och duktig. Men trots tjurigheten var han lätt att ha att göra med. Han gjorde ju alltid bra ifrån sig, både på träning och i matcher.

Målvakten Janne Möller såg en komplett spelare i lagkamraten Bosse Larsson, och han tvekar inte när han utnämner honom till Sveriges bästa genom tiderna.

– En spelare som var landslagsmässig på tio platser av elva. Det kan inte ens Henke Larsson slå.

Samtidigt fanns det en annan bild av Bosse. Förre MFF-tränaren Bob Houghton kommer ihåg hur myten om Bosse som en talangfull, men lite korkad, person växte fram.

Annons

– Det var som om någon sagt till honom: »Du är inte smart, och du ska inte bry dig om något intellektuellt.« Ändå hade man känslan att han var en smart människa, väldigt koncentrerad. Kvällsposten hade ju en serie som hette Sebastian. Första gången han gjorde en bild av mig stod jag framför en tavla, med en pekpinne. Framför mig satt spelarna. Det var Tapper, Kristensson, Roy och Bosse. Då räckte Bosse upp handen och sa: »Vad heter offside på engelska?« Det var stereotypen av vad folk tyckte om Bosse.

 

Bosse Larsson blev den förste som tvingade Guld­bollenjuryn att riva upp sitt beslut om att en spelare aldrig kunde tilldelas utmärkelsen mer än en gång. Han fick den 1965, då han vann skytteligan på 28 mål, och fick den igen 1973 efter avgörande insatser i VM-kvalet.

– Jag blev stolt, det är allt jag kan säga, konstaterar Bosse på sin stol i maskinhallen.

Efter flytten hem från Västtyskland gjorde han en kort men misslyckad tid på SE-Banken – »det var inte mitt gebit«. Sedan började han på Järnmontering, ett företag i Skanskakoncernen, och här har han jobbat sedan dess.

– Guldbollen var ett bevis på att jag hade gjort någonting. Men jag tänkte inte så mycket på det sen. Jag har alltid stått med fötterna på jorden, det har jag.

Han slår pennan mot blocket på bordet där vi sitter. Att prata om sina egna förtjänster frestar på. Den andra sidan av arbetarklassens skötsamhetskultur – den som gick ut på att man skulle vara hel och ren och inte bråka samt visa respekt för äldre – är väldigt nära besläktad med jantelagen. Pappa Nils såg alla matcher som Bosse spelade, och när Bosse la av, slutade också Nils att gå på Malmö Stadion. När jag frågar om pappan någonsin berömde honom slår Bosse ner blicken:

– Både och. Jag vet ju inte vad de snackade om på jobbet. För det mesta gick det ju skapligt för mig. Men nej, han sa inte så där väldigt mycket, det gjorde han inte.

Jag berättar att jag visade hans dotter Carina omslaget på min MFF-bok Blått ett lag – en bild där Bosse ler stort och lyfts fram av Björn »Nalle« Friberg och Curt Olsberg efter att ha gjort segermålet mot Benfica i Europacupen 1972. Carina sa: »Ja, det var inte ofta man såg honom så glad.«

Bosse ler generat.

– Nej, det var kanske inte så ofta. Jag var väl inte den typen. Jag skrattar när det ska skrattas. Det är inte så många konstigheter.

Vad gjorde dig så bra på fotbolls­planen?

– Jag såg nog de här luckorna tidigare än andra gjorde. Och så måste man ha en viss precision i sitt passningsspel, får man luckan så ska den komma där den ska.

Kunde du någon gång uppleva att du hade en speciell blick?

– Ja, jag hade nog ett getöga, synfältet blev lite större, man såg framåt och snett tillbaka. Lite som Litmanen har i dag. Han är duktig som fan.

Tränade du mycket?

– Nej, jag tror att jag var en rätt säker passningsspelare ända sedan pojklagstiden. Styrkan har nog varit min jämnhet, jag har hållit hög standard över åren, även om man gjorde sina plattmatcher.

Gjorde du någon plattmatch?

– Nä, kanske inte det, men mindre bra då.

Vad jag minns gjorde du aldrig en dålig match.

– Nä, det har nog varit rätt jämnt och stabilt, det har det varit. Det tror jag absolut.

Bosse Larsson

Född: 1944

Karriär: Malmö FF (1962-66), VfB Stuttgart (1966-69), Malmö FF (1969-79), Trelleborgs FF (1980). 70 landskamper, 17 mål. Fyra titlar i Svenska cupen. Andraplats i Europacupen 1979.
Bragdguldmedaljör 1979.

Allsvenskan: 546 matcher, 289 mål. Allsvenskt guld 1965, 1970, 1971, 1974, 1975, 1977.

Gör i dag: Arbetar som maskinuthyrare på Skanska.

När han sammanfattar karriären konstaterar han att det visserligen var ett dråpslag att tvingas gå av med en bristning i låret, efter bara en halvtimme i matchen mot värdnationen och blivande världsmästarna Västtyskland, i VM 1974. Och visst var det tragiskt att smälla korsbandet i kvartsfinalen i Europacupen våren 1979, mot Wisla Kraków. Än i dag spekuleras det i hur finalen mot Nottingham Forest hade slutat – »om bara Bosse hade funnits på planen«.

Och på sitt sätt var det väl också en motgång när Bosse, i början av 80-talet, sparkades som tränare i Kirsebergs IF efter att ha stuckit direkt från en viktig bortamatch, för att hans häst Fabian skulle tävla på Färje­stad.

Men den största motgången i Bosse Larssons liv kom två år senare, julen 1985.

Där han kommer ifrån, som en del av skötsamhetskulturen, finns det inte på kartan att lämna sin hustru. Men hösten 1985 mötte Bosse en tio år yngre kvinna ute på Jägersro, som han började umgås med. Anita anade oråd och anförtrodde sina misstankar för dottern Carina, som skrattade högt och sa: »Nej, det kan jag aldrig tänka mig.« Det var så främmande att pappan ens skulle våga, det var inte hans stil.

På lillejulafton briserade bomben. Anita flydde hem till Carina och hennes familj, som då bodde i en lägenhet i Limhamn. Bosse låste in sig hemma i lägenheten, drabbades av panik, visste inte vad han skulle göra. Kort senare kom flyttbussen från Landskrona, tillsammans med den nya kvinnan. Då trampade Bosse på bromsen. Han ville inte mer. Så flyttbussen fick, bokstavligt talat, vända på parkeringen och köra tillbaka igen.

Det dröjde inte många veckor innan Bosse och Anita gifte om sig, den här gången i Rådhuset. Bosse vill ogärna tala om detta i dag. Han förnekar att han skäms, men trots att det gått över tjugo år kan han inte skratta åt historien.

– Nej, jag kan nog inte det. Det var en jävla dumhet, helt enkelt.

Fick du krypa tillbaka?

– Nej, det fick jag inte. Men vi tillhörde ju varandra. Det var bara så.

Vad lärde du dig av det som hände?

– Jag lärde mig bara att det var en jävla idiotisk grej.

Kan du förlåta dig själv?

– Ja, det är ju mänskligt. Men det gick rent för fort.

Han slår hetsigt med pennan mot bordet, blir lite torrare i rösten, precis som när vi pratar om de gamla ryktena om spriten, en följd av att han hade dragit sig tillbaka från offentligheten. I det tomrum som uppstod föddes spekulationer.

– Jag bryr mig inte ett skit. Man vet ju vad man gör. Jag kan inte med såna rykten, det är bättre att ta reda på fakta. Jag gömmer mig inte, jag kan gå på en krog och dricka en öl. Och starksprit dricker jag inte längre.

Tål du inte det?

– Jo, visst tål jag det. Men jag tycker det är godare med öl.

 

Det är fredag eftermiddag ute i maskinhallen i Fosie, och jag frågar vad han ska göra i kväll. Inget speciellt, säger han. Den nära vänkretsen inskränker sig till ett fåtal äldre kamrater på Jägersro, dit Bosse åker varje tisdag, och till Roland Löwegren och hans fru Maj-Britt. Och ibland pratar han med Tore Cervin på telefon. Behovet av socialt umgänge är inte stort. Dottern Carina kallar sin pappa för »hemmasittare«, hon säger att hennes farfar var precis likadan och att det därför inte är konstigt.

Bosse Larsson är i dag 62 år. Han närmar sig pensioneringen.

– Jag längtar efter att slippa tvånget att komma hit varenda dag, säger Bosse. Men det jag kanske är lite rädd för är att inte ha jobbet och arbetskamraterna. Jag har ingenting. Man måste försöka skaffa sig ett intresse, på något vis. Du vet, att gå hemma mellan fyra väggar, det passar nog inte mig.

Du brukade spela tennis med bland annat Cervin och Löwegren.

– Ja, men sen fick ju Roland problem med knät. Vi får se vad som händer. Jag får väl börja promenera.

När går du i pension?

– Det blir väl två och ett halvt år till. Sen får det vara nock.