Bror & Son

Pappa högerback i Trelleborgs FF, lillebror mittfältare i samma klubb och storebror mittback i Malmö FF – familjen Brorsson har lagt grunden till en mindre fotbollsdynasti. Offside reste till Skåne för att prata arv och uppfostran.

Det vimlar av människor i blåvita halsdukar på kafé Mixit i Gårda, en kort promenad från Nya Ullevi i Göteborg. IFK Göteborgs inmarschslåt, Joel Almes Snart skiner Poseidon, skvalar om och om igen ur högtalarsystemet, medan halsdukarna hämtar pizzabitar och läsk eller folköl från bardisken. Om en dryg timme ska IFK Göteborg och Malmö FF sparka igång 2017 års första allsvenska match, och ett femtiotal Blåvittsupportrar har landat här på väg till arenan. Spekulationerna går varma och lägger sig som ett mjukt surr i lokalen: Kan ett nedskrivet Göteborg stå upp mot de regerande mästarna? Vad kan man förvänta sig av Malmö under den nye tränaren Magnus Pehrsson?

De premiärnerviga samtalen avbryts när en konferencier får fatt i en mikrofon och kallar ut två av gästerna på golvet. Den ene blond och vänlig, den andre reslig med rakad, ärrad skalle.

– Det var kul att ni kunde komma, börjar konferencieren. Snart ska vi alla gå bort till Ullevi, men först tänkte jag att vi skulle ha ett litet quiz. Vi har två halvdana fotbollsspelare på besök hos oss i dag. En är Mikael Nilsson …

Annons

Han pekar på den blonde.

– … som spelade ganska många matcher för Blåvitt. Hur många tror ni att han spelade? Ni får fem sekunder på er!

Han hinner knappt avsluta meningen innan en urgöteborgsk stämma skriker:

– 609!

Det går ett fnitter genom lokalen. Nilsson har spelat flest A-lagsmatcher i IFK Göteborgs historia och tog sex SM-guld mellan 1988 och 2000. För de flesta blåvita i lokalen är det grundläggande kunskap.

– Undra om ni tar den här då, fortsätter konferencieren och pekar på den rakade mannen. Jonas Brorsson spelade i Trelleborg i tio, elva år och han har en son som heter Franz, som spelar i Malmö och ska försöka stoppa Blåvitt i dag. Det blir tufft! Men hur många matcher gjorde han i Allsvenskan?

Det blir helt tyst i lokalen. Sekunderna går. Snart får Brorsson själv upplysa publiken:

– 139.

– Det är 139 mer än jag, skojar konferencieren innan han övergår till att intervjua de båda före detta spelarna om förutsättningarna inför dagens match.

Jag betraktar scenen från en något undanskymd plats på kaféet och tycker att det hela känns lite orättvist – och samtidigt en aning förväntat. De flesta associerar i dag snarare efternamnet ­Brorsson med Jonas äldsta son Franz, och ­kanske också med hans yngre son Freddie, mittfältare i ­Trelleborgs FF. Men hade samma fråga ställts till en publik på ett kafé i Trelleborg hade responsen förmodligen varit helt annorlunda. Där minns man inte bara Jonas som en hårdför försvarare och lagkapten som var trogen TFF nästan hela sin karriär – inklusive klubbens storhetstid under tidigt 90-tal då de bland annat slutade trea i ­Allsvenskan – utan också som en ikon och viktig ledarfigur. Mellan 1997 och 2004 var han TFF:s kombinerade lagledare, assisterande tränare och sportchef.

»Att en före detta elitspelare får ett framgångsrikt barn inom fotbollen, det händer. Men två … Vi har ju Roy, Patrik och Daniel Andersson i Malmö.«

Jonas kanske inte är bekant för alla, men inom den lilla svenska fotbollsgemenskapen är han välkänd. När han slår sig ner vid mitt bord efter den korta intervjun berättar han historier om sin gamle tränare Krister Kristensson, om den numera bortgångne Göteborgsprofilen Lennart Ottordahl och hans kollega Ulf Carlsson som tränade honom under en kort period i Gunnilse, och om att han dagen innan träffade den gamle IFK Göteborg-, Örebro- och AIK-spelaren Pär Millqvist på hotell Scandic vid Göteborgs centralstation – och då råkade springa på Franz och hela Malmö FF:s trupp eftersom de visade sig bo på samma hotell inför matchen.

Samtidigt är det många år sedan Jonas Brorsson var involverad i den svenska elitfotbollen. Utöver en kort sejour som medlem i Trelleborgs FF:s styrelse för två år sedan har han ägnat sig åt annat.

– På min tid var ju fotbollsspelare tvungna att arbeta med »vanliga jobb« för att försörja sig, säger Jonas. Så när jag slutade fortsatte jag med det. Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till fotbollen.

Istället axlade hans två söner Franz och ­Freddie fotbollsmanteln. 21-årige Franz har under för­säsongen varit ordinarie i Malmö FF:s backlinje och gjort sig alltmer bofast i U21-landslaget. Till sommaren hoppas både Franz och Jonas att han ska få spela U21-EM i Polen. 19-årige Freddie å sin sida slog efter en ungdomskarriär i MFF igenom i Trelleborg i Superettan i fjol. Jonas säger:

Annons

– Jag har funderat mycket på det: att en före detta elitspelare får ett framgångsrikt barn inom fotbollen, det händer. Men två … Vi har ju Roy, Patrik och Daniel Andersson i Malmö, förstås – och de var ju på en helt egen nivå. Det finns några till, som Patrik Gustafson och hans söner Samuel och Simon. Men inte många.

Medan han funderar vidare med den höga pannan i djupa veck säger jag att barn snarare brukar dra sig för att gå i sina föräldrars fotspår, i synnerhet om föräldern nått stor framgång inom sitt område. Att båda två valt samma väg, och dessutom ser ut att nå lika långt eller kanske en ännu högre …

– Vettefan, avbryter Jonas. Jag undrar också vad det beror på. Vad har man gjort rätt?

Jonas Brorsson

Född: 12 juli 1963

Klubbar som spelare: Trelleborgs FF, Gunnilse IS.

Meriter som spelare: Lagkapten för Trelleborgs FF 1992–1996. Slog med TFF ut Blackburn Rovers ur Uefa­cupen med totalt 3–2. Med i tidernas bästa TFF-elva.

Ledaruppdrag: Lagledare, assisterande tränare, marknadsansvarig och sportchef för Trelleborgs FF (1997–2004), styrelsemedlem i TFF (2014–2015), ungdoms­ans­varig i BK Höllviken (2016–).

Övrigt: Efter bortamatchen mot Lazio i Uefacupen 1994/95 fick han högst betyg av alla spelare i La Gazetta dello Sport, tillsammans med Giuseppe Signori.

Jonas Brorsson började spela i Trelleborgs FF år 1973, när han var tio år gammal. Familjen bodde i den lilla orten Tommarp några kilometer utanför staden och egentligen hade det varit enklare för honom att spela i något av de »bonnalag« som låg honom geografiskt närmare. Men TFF låg honom närmare hjärtat, så istället cyklade han fem kilometer enkel väg till träningarna.

Jonas var tunn och kort och utmärkte sig inte direkt som någon stjärna. Men han närde ett brinnande intresse för idrotten. Som elvaåring började han föra dagbok över sina och lagkamraternas prestationer: han skrev ner matchreferat, betygsatte spelare och förde tabeller.

Det var lika mycket för sin egen utveckling som rent nörderi. Han var skoningslös i utvärderingarna av såväl sig själv som sina lagkompisar och motståndare. Exempel: »Jag har verkligen inlett året strålande, men en som varit väldigt dålig är Peter. Han missar ju alla givna målchanser.« Eller: »Jörgen och jag hade våra duster, men dem förlorade han klart. En sådan som han vet inte vad laganda är.«

Jonas var ingen större bollbegåvning – enligt dagboken från 1976 slutade han tia i den interna skytte­ligan med sju gjorda mål – men koncentrerade sig på att ständigt ge laget all energi som ­rymdes i hans smala kropp.

Trelleborg hade ännu aldrig spelat en säsong i Allsvenskan och det var inte specifikt dit Jonas siktade. Det viktiga var att han fick spela för TFF – om det sedan var i division tre eller i Allsvenskan spelade mindre roll. Han höll sig kvar i klubben, växte både på längden och bredden, och avancerade genom åldersgrupperna. När han var 18 år plockades han upp till TFF:s seniorlag. Parallellt gick han transport- och logistiklinjen på gymnasiet. Med Trelleborgs hamn inpå knuten garanterades han jobb om somrarna – och efter studierna. Samtidigt tvekade Jonas över sin framtid. Efter gymnasiet gjorde han lumpen och sökte sedan till juristutbildningen i Lund.

Medan han ­pluggade gjorde Trelleborg allt bättre från sig i division två. Jonas gjorde sig känd som en defensivt pålitlig back, alltid hårt kämpande men ibland på gränsen till ful.

1984 slutade TFF på första plats i Division 2 Södra och fick chans att kvala till Allsvenskan. Man säkrade avancemanget efter totalt 3–2 mot Åtvidaberg och tog för första gången plats i Sveriges högsta serie.

Med ett erbjudande om 500 kronor mer i lön från sin gamla speditionsarbetsgivare i hamnen beslutade sig Jonas för att ge upp juridikstudierna, samtidigt som han gjorde sin premiärsäsong i Allsvenskan. Det blev ingen särskilt rolig historia. TFF släppte in 41 mål, förlorade 14 matcher och slutade ohjälpligt sist.

Den efterföljande säsongen i division två höll på att sluta med degradering. Men en stark avslutning räddade TFF. Jonas tog en paus från fotbollen, reste jorden runt med några vänner och kom tillbaka med sikte på att ta en plats i laget 1987. Efter hans uppehåll från laget förde klubben en hård förhandling om Jonas nya kontrakt. När han såg att hans företag sökte speditörer i Göteborg valde han att söka sig dit. Han fick kontrakt med Gunnilse IS och blev en viktig ledarfigur i laget. Då lottades Gunnilse mot Trelleborg i Svenska cupen.

– Jag gjorde en väldigt bra match, säger Jonas. Efteråt ville både Västra Frölunda och Trelleborg ha mig. TFF sa att de ville ha mig igen, att jag skulle få ett bra kontrakt och mitt gamla jobb tillbaka.

 

Han återvände till TFF, som snart togs över av den då 42-årige och relativt oprövade tränaren Tom Prahl. Jonas Brorsson var 27 år och skulle stå på toppen av sin karriär, men placerades på bänken.

– Jag tror att om du tittade på mig som ­spelare, sa du först: »Nä, inte han – han duger inte.« Jag hade mina brister och var mest en tränings­produkt. Men jag hade något som tränare gillade. Jag gav alltid 110 procent och gick att lita på. Jag gick sällan bort mig i försvaret.

Till slut slog sig Jonas in i Tom Prahls start­elva. 1991 kvalificerade sig Trelleborg en andra gång för Allsvenskan och den här gången blev det succé. Laget slutade på tredje plats i grund­serien och på fjärde plats i mästerskapsserien, två ­placeringar över konkurrenten och storebrodern Malmö FF.

1992 utsåg Prahl Brorsson till lagkapten och ledde klubben till en ny topplacering: fjärde­platsen innebar ett historiskt deltagande i Uefacupen.

TFF ställdes snart mot Blackburn Rovers, som kom att vinna Premier League den säsongen. Efter en sensationell 1–0-vinst på bortaplan säkrades avancemanget efter 2–2 på Vångavallen. I nästa runda tog det stopp för TFF, då man förlorade med 1–0 mot Lazio.

Inför säsongen 1996 lämnade Tom Prahl klubben för Halmstads BK. Då föddes också Jonas och hans flickvän Petras första barn. I juli höll paret kombinerat bröllop och dop. Sonen döptes till Franz efter Franz Beckenbauer, Jonas stora fotbollsidol.

Det blev ett tufft år för både Trelleborg och Jonas. Han slet av hälsenan och TFF lyckades med nöd och näppe hamna på kvalplats. Med knappt ettårige Franz som sällskap åkte Jonas för att spionera på TFF:s eventuella kvalmotståndare.

De lyckades kvala sig kvar mot Hammarby. Men Jonas, 33 år gammal, kände hur kroppen värkte efter alla smällar. Samtidigt som Petra var gravid med parets andra barn – Freddie föddes sommaren 1997 – bestämde han sig:

– Jag hade ont överallt och kände bara att »jag orkar inte«. Det var dags att sluta.

Åskådning. »Jag har försökt att aldrig sätta press på barnen«, säger Jonas. »Men om de spelat dåligt inte fan har jag sagt att de var bra. Man måste vara rak och inte tycka att de är världens bästa hela tiden.«

Jonas läppjar på sin öl och konstaterar att Franz får »godkänt« efter 1–1-premiären mellan IFK Göteborg och Malmö FF. Han går hårt åt vissa spelares insatser men tycker att sonen »gjorde det helt okej«:

Annons

– Han hade en bra nick i sextiosjunde. Och en fin block hade han också! Det är min gamla paradgren. Det var någon sekvens där han borde ha fallit ner i planen istället för att gå upp och nicka. Och något felpass. Men det rättade han till snabbt. Jag tycker man ser att han vågar mer den här säsongen, han flyttar boll oftare och är tryggare.

Den ärliga attityd som ibland skapade problem mellan Jonas och hans tränare under spelar­karriären finns fortfarande kvar. Till slut konstaterar han ändå att oavgjort borta mot Blåvitt inte är så tokigt.

Jonas säger att han åker på en del av Franz borta­matcher när han kan, men att han alltid ser hemmamatcherna på plats. Om Freddie – som just nu är korsbandsskadad – hade spelat samtidigt?

– I just det här fallet hade jag nog varit på Vångavallen. TFF är ändå mitt lag. Hade MFF mött TFF, och Franz mött Freddie, hade jag hållit på TFF alla gånger – jag håller alltid på lillebror. Jag hade hoppats att Freddie skulle snurra upp Franz ordentligt på läktaren.

Han skrattar till.

– På danska finns det ett ord som heter »bevegelse«, som har att göra med hur en spelare rör sig. Det finns något där som är svårt att sätta ord på: rörelsemönstret, attityden … Men man behöver det för att bli något. Och jag tyckte mig tidigt kunna se det hos både Franz och Freddie, även om jag förstås inte sa något då. Jag tycker mig ha ett öga för vem som kan bli bra. Det var nog därför jag blev en bättre sportchef än spelare.

Sedan tillägger han:

– Men att en av dem skulle nå MFF:s A-lag – det trodde inte ens jag. Nu tror jag att även Freddie kan nå Allsvenskan.

Efter att han lagt skorna på hyllan inför säsongen 1997 fick Jonas ett erbjudande från Trelleborg om att vara kvar i klubben som lagledare. Ett år senare utökades tjänsten till att också innefatta arbete som sportchef, marknadsansvarig samt assisterande till den dåvarande tränaren Sören Cratz. Jonas, som inte längre behövde arbeta som speditör, hängav sig åt arbetet fullständigt.

Han tog med Franz och Freddie till träningarna på Vångavallen – idrottsplatsen blev närapå deras dagis – och ibland fick någon av dem följa med när han scoutade spelare. Därför var det också självklart att de skulle börja spela i TFF. Franz skrevs in som femåring, och eftersom Freddie »klättrade på väggarna« hemma i Trelleborgsvillan fick han börja spela i samma lag trots att han var ett år yngre.

Det mesta i familjen Brorssons liv kretsade kring fotbollen. Jonas tog hjälp av TFF:s vaktmästare för att få ordning på gräsmattan hemma: den försågs med en skyddande duk om vintrarna, göddes med samma medel som Vångavallen och klipptes två gånger i veckan – allt för att imitera kvaliteten på en riktig, allsvensk fotbollsplan. Jonas hämtade hem mängder av fotbollar (»sådana där Ica-plastbollar som spelarna brukade skjuta upp på läktaren före match«) för sönerna att spela med. De fick hänga med TFF:s spelare i omklädningsrummet och gymmet, bjöds på läsk av den hängivne materialaren Jan »Lager« Lagerborg och fick åka med på träningsläger. Jonas började föra likadana dagböcker för sina söner som han gjort för sig själv: han noterade resultat, tabeller och skytteligor.

Under Jonas ledarskap, med först Cratz och senare Alf Westerberg som tränare, höll sig Trelleborg för det mesta i mitten av Allsvenskan (som bäst sexa 2000). Men säsongen 2001 gick det drastiskt sämre för både klubben och Jonas. TFF slutade sist och Jonas, som tidigare knappt reflekterat över att han tagit på sig för många arbetsuppgifter med sina trippla roller, gick in i väggen. Han sjukskrevs, men var snart tillbaka igen.

– Jag tänkte inte mer på det, jag brann ju för min klubb, säger han.

Till säsongen 2004 var Trelleborg tillbaka i finrummet, bara för att degraderas till Superettan igen. För Jonas blev smällen än värre. Återigen utmattad och sönderstressad valde han att säga upp sig. Trelleborgs FF var tvungna att skapa tre och en halv heltidstjänst för att ersätta honom.

Franz Brorsson

FÖDD: 30 januari 1996

KLUBB: Malmö FF

MERITER: SM-guld 2016

A-LANDSKAMPER: 1

Franz Brorsson har fortfarande ett rum i sin lägenhet som inte är möblerat än. Där står mest möbler och smågrejer som han inte vet vad han ska göra av. Han flyttade ut från Jonas villa i Höllviken, 20 minuter från Malmö, i vintras. Annars är det mesta färdiginrett, med färger, former och prylar utvalda av honom själv. Det svåraste var att få ordning på blommorna, berättar Franz. Nästan alla dog några dagar efter flytten, men i ett av fönstren står en livsstark orkidé kvar.

På väggen i vardagsrummet har han skruvat upp en gigantisk TV-skärm, där musikvideor från ­Taylor Swift, Katy Perry och Avicii avlöser varandra. Två vänner, Markus Grankvist och Linus Malmborg, har gjort honom sällskap i lägenheten för att spela TV-spel.

Det är dagen efter Malmös hemmapremiär på Swedbank Stadion: 2–0 mot Sundsvall. Enligt Jonas gjorde Franz ännu en »säker« och »godkänd« insats. Han spelade till och med fram till 1–0-målet med en nick som touchade på Behrang Safari innan den gick in i mål. För att bara vara 21 år gammal och knappt varit påtänkt som senior­spelare för två år sedan, har utvecklingen gått väldigt snabbt för Franz. I dag verkar han vara självskriven som mittback i Magnus Pehrssons lagbygge.

Han berättar om uppväxten i Trelleborg samtidigt som han sätter sig tillrätta i TV-soffan.

– Pappa var nästan mer på Vångavallen än vad han var hemma.

Han kommer på sig själv med hur negativt det låter, och nyanserar:

– Alltså, inte på något dåligt sätt. Vi fick vara med där hela tiden. Vi var där och lekte på träningarna, och när de spelade match var vi och en massa andra barn och spelade fotboll på planen intill. Vi kunde höra publiken jubla när det blev mål, så vi kunde springa dit och kolla.

Det enda negativa? Jonas pratade ständigt i telefon.

– Det var alltid någon agent som ringde. Och gick man på stan kom det alltid fram folk och skulle snacka om senaste matchen. Först snackade någon i fem minuter, sedan gick man en bit och så kom nästa och ville snacka han också. Men så är det nog att vara sportchef – det är bara att acceptera.

Mamma Petra hade en gång varit en snabb och lovande friidrottare, och det syntes även på barnen, som parallellt med fotbollen tävlade i olika friidrottsgrenar. När Franz var tolv var han tredje snabbast på 60 meter i Skåne i sin åldersgrupp.

Fastän barnen aldrig på riktigt fick uppleva Jonas karriär som elitspelare på nära håll stod det tidigt klart för dem båda att de ville följa i hans fotspår. När de blev äldre fick de se videoinspelningar av hans insatser på fotbollsplanen.

– Jag fick en bild väldigt tidigt av att jag ville bli fotbollsspelare, säger Franz. Som ung ville jag ta mig fram i TFF och se hur bra jag kunde bli, precis som farsan gjort. Jag ville göra en resa genom klubben.

Franz minns också den perfekta gräsmattan och de många plastbollarna i Trelleborgsträdgården.

– Gräset var helt grymt. Vi hade två mål, men om vi missade så landade bollarna hos grannarna. Den ene av dem blev lack eftersom han hade ett växthus, så dem vågade vi inte hämta. Den andre var jättesnäll och bar över dem till oss. Vi brukade ha altandörren öppen in i huset, så att vi kunde springa in och kolla text-TV när TFF spelade bortamatcher.

»Jag la mig ner i gräset och slet upp gräsmattan. Jorden gick under. De andra föräldrarna som var där frågade farsan: ›Ska du inte göra någonting?‹«

Familjen flyttade från Trelleborg till en villa i Höllviken 2007, där de båda bröderna tidigt utmärkte sig som talangfulla. I Jonas dagböcker står det till exempel att Freddie gjorde 63 mål på 18 matcher under sin första säsong i lokalklubben BK Näset. Franz, som under pojkåren spelade på nästan varje position på planen förutom på innermittfältet, låg inte långt efter. Näsets pojklag för 1996:or (som Freddie också spelade med trots att han var ett år yngre) ansågs vara ett av Sveriges bästa lag i sin åldersgrupp, och Jonas fick tidigt propåer från Malmö FF som ville värva sönerna till sin ungdomsverksamhet. Jonas tackade bestämt nej. Det var alldeles för tidigt.

Trots Jonas notoriska statistikhållning menar bröderna att han inte var överdrivet engagerad i deras karriärer. Han tittade på deras matcher, men sällan på träningarna. Han kunde säga vad han tyckte om deras insatser. Men han »stod inte och skrek vid sidlinjen som andra föräldrar«.

– Jag tror både pappa och mamma, eftersom båda varit duktiga idrottare, snarare kunde bromsa ibland, säger Franz. Att inte träna för mycket, få oss att göra andra saker. Jag har sett många föräldrar som satt press på sina barn, men de har ofta inte nått någonstans inom sporten själva. De vill leva genom sina söner eller döttrar – så de blir mer engagerade och vill vinna mer än vad barnen vill. Farsan, som nått eliten själv, kunde vara lugnare.

Han fortsätter:

– Allsvenskan är ändå den högsta serien i Sverige. Har man spelat där så kan man sin sak. Så man lyssnade på pappa, mer än på någon gammal gubbe som spelat i något bonnalag hela sitt liv.

Franz berättar om en cupmatch mot Vellinge som gick till straffläggning. Freddie hade satt sin straff, men övriga lagkamrater hade missat när det blev upp till Franz att göra mål för att hålla dem kvar i matchen. Motståndarmålvakten var enligt Franz »så jävla stor« – och Franz missade. Men domaren bedömde att målvakten gått för tidigt, så Franz fick slå om straffen, bara för att missa igen.

– Jag blev helt förstörd och föll ihop, men så sa domaren att målisen gått för tidigt igen. Så jag fick slå om den, och försökte gå på kraft. Men jag sköt över. Jag la mig ner i gräset och slet upp gräs­mattan – jag drog upp hela planen nästan. Jorden gick under. De andra föräldrarna som var där frågade farsan: »Ska du inte göra någonting?« Men han visste att jag inte ville snacka med någon, att det var något jag behövde hantera själv.

När jag pratar med Jonas om minnet skrockar han och säger:

– Tänk dig matadoren i tjuren Ferdinand, så ledsen var Franz. Då sa jag: »Låt honom vara!« Och det hörde de andra föräldrarna. »Hur kan du vara så hjärtlös?« undrade de. Men han fick väl ligga där i 20 minuter. Sedan svängde vi förbi Burger King på vägen hem och så var det inte mer med det. Vi pratade aldrig mer om det.

Målsättning. Franz favoritlag och favoritliga med Jonas – Bayern München i Bundesliga. »Tyskland skulle vara en drömflytt. Det är nära hem, de har ett liknande språk och det är ordning och reda. Dessutom har jag ett tyskt namn ju!«

När Franz var 14 år fick han och Freddie slutligen lämna BK Näset för Malmö FF. Då Franz nådde U17-laget var han en tunn spelare utan någon given position på planen, och fick knappt någon speltid alls. Efter att han ådragit sig en knäskada började han fundera på en plan B.

– När det inte gick så bra på planen gymmade jag mycket och gick upp en hel del i vikt. Det har jag haft igen i dag. Men det fick mig att fundera över om jag skulle utbilda mig till sjukgymnast. Eller så kanske jag skulle öppna ett eget gym, eller bli anställd på ett. Det funderar jag på fortfarande, för man vet aldrig vad som kan hända.

2014 fick Franz och Freddie spela Uefa Youth League, ungdomsversionen för de klubbar som kvalificerat sig för Champions League. Franz funderade på att lämna MFF för antingen FC Höllviken eller Trelleborgs FF i division ett. Folk från båda föreningarna var på plats för att kolla in Franz – men det var också MFF:s tränare Åge Hareide och sportchef Daniel Andersson. Efter en skada i mittförsvaret hade Franz fått kliva in från sin ytterbacksplats.

– Vi hade inte så mycket boll, så jag fick visa mina bästa defensiva kvaliteter, säger Franz. Sedan blev jag medbjuden att träna med A-laget, vilket gick över förväntan.

Franz blev uttagen i truppen till MFF:s match i Svenska cupen mot Halmia. Tränare Hareide brottades med flera avbräck i backlinjen och lät mittfältaren Enock Kofi Adu spela mittback. Det funkade inte: MFF släppte in 1–0 och såg ut att förlora.

– Jag satt på bänken med Alexander Blomqvist, som är två år äldre än jag och också är mittback. Tanken på att jag skulle få komma in i det skedet fanns inte på kartan. Men så blev jag tillsagd att hoppa in i den 72:a minuten. Så det var bara att ta några ruscher och ge mig in i hetluften.

Fem minuter senare gjorde Adu, nu uppflyttad till sin riktiga position, 1–1. Matchen gick till förlängning. Franz höll tätt bakåt och MFF avgjorde.

– Det var nog den matchen, tillsammans med mina insatser mot bästa möjliga motstånd i Youth League, som gjorde att jag fick ett lärlingskontrakt. Det är lätt att tro att allting går bra när man läser tidningen ibland, men det handlar ofta om väldigt små marginaler. Matchen mot Halmia var då allting vände för mig.

Senare fick Franz – trots att han såg sig själv som nionde- eller tiondeval till mittbacksplatserna – spela från start när Malmö kvalade till Champions League mot litauiska Zalgiris Vilnius. Matchen därpå debuterade han i Allsvenskan och i samma veva skrev han på sitt första proffskontrakt. Säsongen 2016 startade han 16 matcher, och Jonas påpekar med viss stolthet att MFF knappt förlorat en enda match när Franz varit på planen.

När jag frågar Franz vad som fick honom att inte ge upp när det kändes som tyngst, återvänder han till Trelleborg och sin pappa.

– Min dröm när jag var liten var att spela för TFF i Allsvenskan. Jag kände redan då att det var möjligt, för man var en så tydlig del av föreningen. Om de förlorade så kände jag: »Shit, jag skulle ha spelat och hjälpt dem i dag!« Jag hade den bilden hela tiden: jag ska spela i Allsvenskan. Så det fanns aldrig på kartan att jag skulle lägga av.

Startuppställning. Innan Franz åkte på landslagets januariturné i vintras mötte han, Jonas, Freddie och brödernas vän Markus varandra i tvåmannaspel. Franz: »Farsan gav Freddie två stämplingar – då blev han riktigt sur. Sedan drog farsan baksidan och fick kliva av.«

Sjuttiotalsvillan i Höllviken är rymlig. Trädgården utanför är inte lika välskött som den i Trelleborg, och där står inga fotbollsmål. Intill en vägg i köket ligger en pilatesboll och en yogamatta. Här och var på väggarna hänger inramade fotografier. På ett av dem syns ett litet barn med linblont hår, Franz, springa framför en klunga med joggande Trelleborgsspelare.

Jonas har bott i villan sedan 2012, efter skilsmässan från Petra, som också stannat i området. Sedan Franz flyttade in till Malmö är det bara Jonas och Freddie kvar. Sonen jobbar som elev­assistent på en skola i Anderslöv och hoppas kunna spara ihop till en lägenhet snart.

I en byrålåda i TV-rummet ligger samtliga av Jonas gamla dagböcker, tillsammans med alla Malmö FF:s årsböcker från 2010 och framåt. Efter klubbytet slutade Jonas att föra egen statistik över sönernas framfart. Men bevisen finns istället i årsböckerna: i P13-laget gjorde Freddie 30 mål på 40 matcher, i P14-laget 44 mål på 54 matcher.

När jag pratar med Freddie ger han ungefär samma bild som Franz av sina barndomsår. Hur de delade tiden mellan fotbollen och friidrotten, där de påhejade av sin mamma utvecklades i grenar som löpning, längdhopp och höjdhopp. Det var träningar på vardagarna och matcher och tävlingar på helgerna. Alltid fotboll i trädgården när vädret tillät.

– Gräsmattan vid huset var som Wembley – riktigt bra. Vi spelade på den hela tiden när vi var små, och vår granne med växthuset blev argare för varje år som gick.

Och:

– Jag minns när jag, Franz och pappa skulle öva lite skott på Vångavallen, men han pratade i telefon non stop i tre timmar. Han sköt väl några skott medan han pratade. Då var jag och Franz ganska sura.

Jag frågar om han någonsin övervägde andra karriärval. Om det kändes pressande att försöka bli lika bra, eller bättre, än sin pappa.

– Man reagerar ju ofta när man ser ett barn till någon storspelare komma fram, säger Freddie. Det händer inte så ofta. Men jag har aldrig sett pappa som någon stor fotbollsspelare – jag skojar mest om att han var en slaktare på planen. Så den pressen har jag aldrig känt. Det är klart att vi fick intresset från honom, men med tiden fick jag och Franz ett eget driv. Jag tror det är viktigt: det var inte han eller mamma som ville att vi skulle hålla på med fotboll. Det var vi själva som ville det.

Bröderna följdes åt under en stor del av sina pojkfotbollskarriärer, vilket innebar att Freddie ständigt spelade med och mot spelare som var antingen ett eller två år äldre än han själv.

– Ett års åldersskillnad är väldigt mycket i ung ålder, både vad gäller fysik och teknik. Så jag tror det har hjälpt mig mycket i min utveckling.

I takt med att han blev äldre blev målskördarna mindre. Han fick spela samtliga matcher utom en i Uefa Youth League, men sedan började det gå trögare. Han drog på sig flera småskador och kände att MFF inte riktigt trodde på honom. Sommaren 2015 bestämde han sig för att lämna klubben och skrev på för sin moderklubb TFF, då i division ett.

Jonas har enligt Freddie drivit en kampanj ända sedan Freddie var elva för att få honom att gå samma väg som Franz: från en offensiv position till en defensiv, där det fanns mindre konkurrens.

– Har jag lyckats som högerback så kan fan han göra det också, säger Jonas.

Det var också till högerbackspositionen Freddie var påtänkt när han värvades till TFF. Inledningsvis satt han mest på bänken, men efter att klubben säkrat uppflyttning till Superettan fick han debutera.

Han började fjolårssäsongen utanför startelvan, men skador på flera offensiva spelare gjorde att Freddie snart fick hoppa in som anfallare. Senare på sommaren spelade han nio raka matcher som högermittfältare, innan han skadade sig och ­missade slutspurten. I lokalpressen blev han omskriven som en »supersub« efter att bland annat ha gjort två mål och tre framspelningar. Freddie och hans tränare Patrick Winqvist skojar numera om vilken som är hans bästa position – för ingen av dem har lyckats klura ut svaret än.

I år hade Freddie hoppats på att bli helt ordinarie i startelvan. Men så slet han av det främre korsbandet när han tränade på en isig konstgräsplan i februari. Efter att ha opererats av Malmö FF:s lagläkare Pär Herbertsson har Freddies dagar fyllts av rehabiliteringsträning och arbete på skolan i Anderslöv. Skadan har fått honom att fundera lite extra över sin tillvaro.

– Jag har alltid varit väldigt seriös i min satsning på fotbollen, men mamma och pappa har varit tydliga med att skolan är viktigast. Så den har jag satsat på fullt ut – lite mer seriöst än min bror kanske. Så jag tror att jag kommer att utbilda mig, vad som än händer. Jag har faktiskt sökt in till juridikprogrammet i Lund till hösten. Trots att det inte är särskilt aktuellt i nuläget känns det ändå bra att ha sökt. Jag vill bara inte stå där när jag är 35, om jag nu får hålla på så länge, och inte ha någon plan.

Sedan säger han med samma beslutsamhet som sin storebror:

– Nu gäller det först och främst för mig att ta mig tillbaka och ta en plats i laget nästa år. Lyckas jag med det tror jag att jag har potentialen att spela i Allsvenskan också. Det har alltid varit mitt mål.

Återtåg. Efter att ha skadat främre korsbandet är Freddie förmodligen borta från spel hela säsongen. »Jag fick spela mitt första seniorår ifjol och det gick väldigt bra. Så det var väldigt tungt när jag fick beskedet.«

Medan den uppskjutna Champions League-matchen mellan Dortmund och Monaco rullar på låg volym i TV-rummet dukas det upp thaimat i matsalen. Jonas, Freddie, Franz och hans två kompisar Markus och Linus ska alla se den första kvartsfinalen mellan Real Madrid och Bayern München tillsammans. Samtliga hoppas på Bayernvinst. Det är Jonas och Franz favoritlag – och som besatt Barcelonasupporter hoppas Freddie alltid att det ska gå dåligt för Madrid.

Vännerna Markus och Linus är inte heller utan fotbollskopplingar: Linus farfar Einar är legendarisk styrelsemedlem och speaker i Malmö FF. Markus är gammal lagkamrat till Franz och ­Freddie, och hans mamma Eva har jobbat som massör i TFF i många år. Samtalet glider snabbt in på den före detta TFF-mittfältaren Jonas ­Bjurström, eftersom Eva tyckte att Markus som ung var lik honom till spelstilen.

– Det tyckte inte jag, säger Jonas. Men det kunde jag ju inte säga då!

Han skrattar.

– Bjurström var riktigt bra då. Han hade spelat i Norrköping och var landslagsspelare. Sedan gick karriären i stå och han hamnade i Frölunda, och jag tänkte: »Vad fan, Bjurström!« Han hade en flickvän som var skånska, så vi övertalade honom att flytta hit och fick honom väldigt billigt. Sedan stack han vidare till Danmark.

Killarna börjar överösa Jonas med frågor om gamla spelare som han lockat till Trelleborg:

– Tog du hit Michael Mensah? frågar Markus.

– Nej, men Stephen Ademolu, svarar Freddie.

– Han var en snabb jävel, utropar Franz om den kanadensiske anfallaren som spelade i TFF 2004 och 2005. Gjorde mycket mål också!

Diskussioner utbryter om huruvida Ademolu sprang 100 meter på tio eller elva sekunder. Jonas konstaterar stolt:

– Köpte honom för noll kronor. Sålde honom för tre miljoner!

Sedan säger han:

– Jag sålde 15 spelare under mina sju år som sportchef och fick in runt 35 miljoner. Sedan dess har TFF bara sålt två spelare.

– Nu skryter du, pappa! säger Freddie.

– Förlåt, säger Jonas. Det handlade så klart om teamwork, men det är likväl fakta.

Diskussionen övergår till att handla om vilka förvärv Jonas är minst och mest nöjd med. Till den senare kategorin hör målspottaren Magnus ­Arvidsson, mittbacken Peter Abelsson och målvakten Daniel Andersson. Men även Mattias Kronvall, Douglas Andersson och Mikael Bengtsson, som alla spelade i division tre eller fyra innan Jonas plockade upp dem till Allsvenskan och Superettan.

Samtliga kring bordet verkar vara invigda i samma Trelleborgsmytologi: de har koll på spelare som kom och gick i klubben långt före deras tid och minns resultat i premiärmatcher som spelades för 15 år sedan. Freddie påpekar att Franz fortfarande säger »vi« när han pratar om TFF.

»Det gällde att fynda och se potential som andra klubbar missade. Jag kan punkta upp fem, sex värvningar som aldrig hade blivit av om jag varit en mes.«

Jargongen är rapp men varm. Freddie blir retad för Barcelonas nederlag mot Juventus kvällen innan, då han surnade till efter 3–0-förlusten och kastade en soffkudde genom rummet. Kort därpå fascineras sällskapet av hur han lyckas lösa Rubiks kub på runt en minut. Jonas drar gamla skrönor om Trelleborgs materialförvaltare »Lager«.

Efter att ha pratat med Franz och Freddie vet jag att de inte tagit efter sin pappas noggranna dagboksförande. Men han har ändå lyckats föra över sin passion och sitt brinnande intresse till sönerna. Jonas och Franz är kanske mest lika till sättet – raka, lättpratade och trevliga. Freddie, som till utseendet inte är olik sin pappa som ung, är mer eftertänksam och relativt introvert. Men de förenas genom fotbollen. Det finns andra saker i livet som de pratar om. Jonas tittar enligt Freddie numera »hellre på GW:s mord än på Bayern München«, Franz spelar hellre NHL-spel eller läser Illustrerad vetenskap, och Freddie gillar Paul Austers New York-trilogi, deckare av Jo Nesbø och biografier över exempelvis Elon Musk och Bob Dylan. Men fotbollen är ändå alltid närvarande. Den är ett sätt att umgås på.

 

Efter slutsignalen i Madrid tackar Franz, Linus och Markus för sig och åker tillbaka in till Malmö. Freddie, som börjar arbeta tidigt nästa dag, går och lägger sig. Men Jonas vill inte sova än. Han zappar förstrött mellan kanalerna medan han pratar. Han dröjer sig kvar i diskussionerna om tiden i Trelleborg.

– Jag ska inte snacka ner mig själv, men jag var ingen stor spelare. När Tom Prahl ombads ta ut sin drömelva från sina tränarår i Aftonbladet valde han Jon Inge Høiland på högerbacken, men han nämnde mig som andraval. Det är jag stolt över. Efter min karriär har jag stött på spelare jag mött på planen, och de hade respekt för mig. Förmodligen för att jag aldrig la några fingrar emellan. Det gjorde ont att möta mig. Men mer än det … Jag tror att min passion, min personlighet och mitt kunnande ­passade mycket bättre för rollen som sportchef.

Han återvänder till sina 15 spelarförsäljningar för 35 miljoner. Han lovar att han ska leta upp och mejla över ett dokument där han – förstås – samlat TFF:s samtliga övergångar de senaste 20 åren. Där finns alla inköps- och försäljningssummor noggrant noterade, inklusive Jonas personliga bedömningar om spelarna var »flippar« eller »floppar«.

– Att vara sportchef var ett lagarbete med tränarna. Men jag drev igenom en hel del övergångar som ingen trodde på först – och vilka värvningar de var! Eftersom vi inte hade samma budget som MFF, Djurgården eller AIK gällde det att fynda och se potential som andra klubbar missade. Jag kan punkta upp fem, sex värvningar som aldrig hade blivit av om jag varit en mes.

Han påpekar att TFF efter hans sorti bara har sålt spelare för omkring sex miljoner de senaste tolv åren. Det tyder, menar Jonas, på att han »har någonting«.

– Jag scoutade Mikael Nilsson innan han gick till Halmstad. Vi var fem klubbar som var intresserade, bland annat Hammarby, så då visste jag att vi var körda. Jag scoutade Søren Larsen innan han hamnade i Djurgården. Då känner jag: »Jonas, du kan det här!«

Jonas går vidare till att berätta en historia om då styrelsen beslutade att inte ge en av TFF:s spelare förlängt kontrakt och meddelade saken till Jonas via telefon.

– Då sa jag: »Vänta lite här! Det bestämmer inte ni. Det bestämmer jag, Alf Westerberg och [tips­elittränaren] Lasse Larsson. Jag har en budget, och över­skrider jag den, då kan ni säga: ›Det har vi inte råd med.‹« Sedan la jag på luren.

Dagen efter ville klubbens vice ordförande ha ett möte med Jonas.

– Han återgav samtalet och frågade: »Är det sant att du har uttryckt dig på det sättet?« »Ja, det har jag nog«, svarade jag. »Det är högst olämpligt.« Då sa jag: »Det är inte ni som bestämmer vem som ska vara kvar eller inte, det är vi som kan fotboll. Du behöver ingen sportchef då. Du kan ge mig sparken!«

Han skrattar åt sin egen kaxighet.

– Spelaren fick stanna kvar tre år till. Där har jag en styrka. Sedan kan det också vara min svaghet, att jag ibland blir för envis. Om jag tror på någonting och du inte är stark nog att motbevisa mig, då kör jag över dig. TFF hade exempelvis inte haft sin nuvarande tränare Patrick Winqvist om det inte vore för mig. Det är jobbigt att ha med en sådan som mig att göra.

Jonas summerar:

– Så om jag skulle dö i morgon skulle jag nog vara mer stolt över vad jag åstadkom som sportchef än det jag gjorde som spelare.

 

En morgon följer jag med Jonas de drygt 500 meterna som skiljer hans hus från Höllvikens IP. Sedan ett år tillbaka är det hans nya arbetsplats. Efter att ha slutat i logistikbranschen är Jonas tillbaka i fotbollsvärlden igen. Dels som ungdomsansvarig för BK Höllviken, dels som scout för företaget Nordic Sky.

Det är påsklov och föreningen arrangerar i dagarna ett »Påskcamp«, ett träningsläger för 125 av klubbens barn. Jonas berättar att många barn till före detta eller nuvarande elitspelare spelar i klubben, varav flera också är involverade i föreningen. Bland annat den gamle skyttekungen Niklas Skoog, Malmö FF- och Trelleborgs­spelaren Mattias Thylander, Malmös sportchef Daniel Andersson och TFF-mittfältaren Michael Hansson.

– Det är många fotbollsspelare som bor här ute: Rasmus Bengtsson, Daniel Andersson, Markus Rosenberg! »Mackan«, en kanonkille, förresten. För två år sedan skulle en god väns fru fylla 50. Då ringde vännen till mig: »Jag vill be dig om en jättetjänst.« »Vadå?« »Min fru har Markus Rosenberg som idol. Skulle inte han kunna komma in på 50-årsfesten och lämna över en matchtröja?« Festen var dagen innan MFF skulle möta HIF, men han ställde upp ändå. Han kom dit, de spelade MFF-hymnen och de fick ta lite foton tillsammans med honom. Damerna var i extas. Det var en fin gest av Mackan.

Vi kliver in i en aula där ledarna för tränings­lägret samlats. Där finns bland annat Åke Kallenberg, riksinstruktör på Svenska fotbollförbundet, och Alexander Dahlquist, tidigare ungdoms­tränare i MFF. De börjar genast diskutera Malmös senaste match mot Sundsvall.

– Det gick bra för Franz, säger Alexander. Ingenting att anmärka på där!

– Jag fick ett SMS från Joakim Persson, berättar Jonas.

Åke nickar. Han tog Persson till Malmö FF som ungdomsspelare, innan mittfältarens karriär fortsatte i bland annat Atalanta, Hansa Rostock och Esbjerg.

– Han hade kollat på någon av MFF:s träningar och sa: »Det var det jävligaste jag sett! Först slängde sig någon och blockade med högerbenet, sedan reste han sig upp och blockade med bröstet.« Det var Franz, så klart. Persson sa att han är en ny Jaap Stam – och att han har en fin karriär framför sig!

Freddie Brorsson

FÖDD: 4 juni 1997

KLUBB: Trelleborgs FF

U-LANDSKAMPER: 2

Tränarna skrattar innan de övergår till att instruera en handfull ungdoms- och seniorspelare som fått i uppdrag att leda övningarna tillsammans med dem under lägret.

– Vi vill få in dem som ledare i föreningen, förklarar Jonas för mig. Så att det blir lite uppblandat. Föräldrar är jätteviktiga, men de är också ett problem. Åke Kallenberg och Alexander Dahlquist har varit väldigt betydelsefulla för att ta fram riktlinjer för hur vi ska få bättre föräldratränare i föreningen. Det behövs, för här ute bor rätt mycket folk som tjänar bra och är vana vid att bestämma. Jag säger inte till dina chefredaktörer hur de ska göra sitt jobb, eller till läkare hur de ska göra. Men fotboll – det kan alla! Tror de!

Tränarna tågar med de 125 barnen i samlad trupp till de vindpinade, regntunga planerna. Jonas småskojar med några av killarna och ­tjejerna. Det syns att han trivs. Han har för länge ­sedan lämnat uppfostran av sina söner bakom sig. Det behövs inga perfekt klippta trädgårdsmattor eller långa lekpass på Vånga­vallen längre. Men han har fått nya unga människor att hjälpa och vägleda.

Ifrågasatta. När Franz och Freddie var 13 respektive 14 år lät föräldrarna dem byta till Malmö FF. »Folk konfronterade mig: ›Hur fan kan du sätta dina barn i MFF så tidigt?‹ Men det var inget snack – de har helt andra förutsättningar där och båda två fick en gedigen skol- och fotbollsutbildning.«

– Jag vet inte om jag skulle nå någon framgång som tränare, säger han. Jag är ingen taktiker eller teoretiker, även om jag faktiskt tog upp Asmundtorps IF till division två 2005. Men jag har ett öga för små detaljer. Det tror jag att jag varit bra på med Franz och Freddie, att kunna diskutera detaljer. Sedan vet jag att jag ibland kan vara för ärlig, för hård i mina bedömningar.

Efter att barnen delats upp i olika åldersgrupper får tränarna dem att börja öva på väggspel. Jonas går runt, tillrättavisar och korrigerar metodiskt. När han ställer sig bredvid mig på sidlinjen kan han inte låta bli att använda sitt scoutingöga.

– Hon där, säger han och pekar på en tjej som rör sig ledigt och klokt på planen. Hon kommer att bli något. Det låter hårt, men det går ofta att se på åtminstone 80 procent av tioåringarna om de har vad som krävs eller inte. Franz och Freddie hade det.

Han säger att Höllviken blivit något av en plantskola åt MFF att hämta ungdomsspelare från, men lägger till:

– Många som bor här har det alldeles för bra. Om du har föräldrar som tjänar flera miljoner om året – då behöver du inte fotbollen.

Jag frågar om inte Franz och Freddie också haft det väldigt bra.

– Visst har de haft det bra, men inte så bra. När de växte upp i Trelleborg gick de på en tuff skola, det var inte bara en massa ungar från överklassen. Men mer än det så har de alltid haft hängiven­heten. De har alltid varit dedikerade, och har de gett sig fan på något så ser de till att det blir gjort.

Trots att sönerna spelat i flera pojk- och ungdomslandslag har Jonas bara varit på en landskamp. Men kommer Franz med till U21-EM i sommar funderar han på att resa med ner till Polen. Han säger att om Franz vill så kan han säkert flytta utomlands om ett par år, eftersom MFF och U21-landslaget är »ett så bra skyltfönster«. Sam­tidigt gäller det att »inte ha för bråttom och att alltid vara ödmjuk – för man vet aldrig vad som kan hända«. Och om Freddie vill, kommer han absolut att nå Allsvenskan.

– Men det är väl inte det viktigaste. Freddie, han är en rolig jävel, alltså. Han har humor och är otroligt begåvad. Franz har fötterna på jorden, är schyst och klok. Det viktigaste är att de är fina killar. Där har man kanske gjort något rätt.

Han fortsätter:

– Jag har träffat så många människor i mina dagar som haft så dåliga anledningar till att de inte kommit fram som spelare: det var fel på tränaren, de fick inte chansen, de spelade i ett för dåligt lag. Jag har ett smeknamn på sådana: »Byidoler!« Men har du en ödmjukhet och hängivenhet till det du håller på med, då ger du inte upp. Det gjorde inte jag. Och det gör inte Franz eller Freddie heller.