Erik Hamrén blickar ut genom en smutsig fönsterruta och ser ett ännu skitigare landskap svepa förbi. De övergivna industrilokalerna och de nedgångna lägenhetskomplexen som ligger längs med tågrälsen mellan Amsterdam och Alkmaar blir om möjligt ännu tråkigare i det dystra vädret. Inte konstigt att förbundskaptenen gäspar.
Hamrén flög in från Lyon för en dryg timme sedan. Där såg han Kim Källström göra 90 stabila minuter i Champions League-matchen mot Apoel Nicosia, och nu är Hamrén halvvägs igenom den miniturné som går ut på att se så många landslagsaktuella spelare i klubbsammanhang som möjligt innan han tar ut truppen till träningslandskampen mot Kroatien. I Alkmaar ska han se Rasmus Elms AZ möta Behrang Safaris Anderlecht i Europa League.
Jag frågar om det blir en bit mat med Rasmus efter matchen.
– Nej, han vet inte ens att jag är här, säger Hamrén. Jag gör så ibland. Andra gånger meddelar jag spelaren att jag kommer. Det borde jag kanske göra oftare, men de har så mycket med allt runt omkring. Med Rasmus är det inte något speciellt jag känner att jag vill ta upp heller. Han har gått bra ganska länge nu.
Det är en nedtonad beskrivning. Rasmus Elm har under den här säsongen i Alkmaar imponerat så pass mycket med sina elva mål, sin spelintelligens och sin högerfot att Manchester United, Juventus, Arsenal och Valencia rapporteras ligga i startgroparna för att lägga bud. Hollands största morgontidning De Telegraaf skriver att det kan handla om en affär på 150 miljoner kronor om Alkmaar säljer. Italienska Guerin Sportivo har å sin sida rapporterat att Rasmus gjort sådant intryck på Zlatan Ibrahimovic att landslagskaptenen ska ha gått till Milans vicepresident Adriano Galliani och sagt att han vill att klubben köper landsmannen innan någon annan hinner före.
Hamrén slänger upp ena benet på sin handbagageväska.
– Vi har höga, väldigt höga, förhoppningar på Rasmus. Det var som att det lossnade ordentligt för honom under fjolåret. Därför är det viktigt att det fortsätter. Nu har jag inte pratat med honom om någon flytt, så jag vet inte hur han resonerar, eller ens om han vill flytta. Men jag har ju läst att det är stora klubbar som är intresserade. Det är viktigt att det blir rätt. För honom själv och för landslaget.
Förbundskaptenen sträcker fram sin tågbiljett till konduktören.
– Fast egentligen är jag inte så orolig för Rasmus. Han är så klok. Han kommer att ta ett bra beslut när han känner att det är dags.
Jag berättar hur förvånad jag blev när jag såg Rasmus komma in i Ungernmatchen i höstas. Det kändes som en helt ny spelare. Mer muskler, tydligare pondus och en sådan där »shining« som Hamrén ofta pratar om.
Förbundskaptenen nickar.
– Jo, så är det. Jag har varit på honom om det flera gånger. Han måste bli tuffare! Han måste ta för sig mer och våga slå de där bollarna som han har i sig. Gör han bara det, då ser jag inga gränser för Rasmus. Så bra är han.
När vi skiljs åt på perrongen i Alkmaar står det klart att förbundskaptenen och jag delar åsikt vad gäller Rasmus Elm. Han kan bli en nyckelspelare i landslaget. Om han bara bestämmer sig för det.
Rasmus Elm
Född: 17 mars 1988
Längd: 184 cm
Vikt: 81 kg
Klubbar: Johansfors IF –2003, Emmaboda IS 2003–2005, Kalmar FF 2005–2009, AZ Alkmaar 2009–
Meriter: Svenska cupen 2007, SM-guld 2008, 21 A-landskamper
Lördagen den 28 mars 2009 låg Martin Olsson, Guillermo Molins och Emir Bajrami på sängarna i ett hotellrum i La Manga. De var på U21-landslagsläger och den här kvällen tittade de på VM-kvalmatchen mellan Portugal och Sverige på TV. När kameran zoomade in Rasmus Elm, som bara två månader tidigare gjort A-landslagsdebut mot USA, pekade Bajrami på TV:n och sade:
– Helvete vad snabbt det gått för Rasmus! Han var ju med oss i höstas. Och nu är han där, i startelvan mot Portugal. Det är coolt.
Martin Olsson avbröt knappandet på sin laptop och tittade upp:
– Ja, han är duktig. Riktigt bra faktiskt.
– Och smart. Smartare än oss i alla fall, sade Bajrami och skrattade.
Molins bröt in:
– Ja… Rasmus var som Google och Eniro i en och samma person. Han vann alltid frågesporten.
»Blattegänget«, som de kallade sig själva, bekräftade den gängse bilden av Rasmus Elm – han var en begåvning som svensk fotboll inte hade sett på många år, en spelare som bara 21 år gammal blivit ordinarie i A-landslaget. Dessutom var han ovanligt smart.
Jörgen Lennartsson, U21-landslagets coach som satt några rum bort på hotellet i La Manga den kvällen, sade att han aldrig under sina år som tränare hade jobbat med en så stor talang som Rasmus. Dåvarande förbundskaptenen för A-landslaget, Lars Lagerbäck, var så imponerad att han tog i från tårna när han skulle beskriva mittfältaren: »Rasmus spel utan boll håller redan världsklass.«
När 2009 var över hade Rasmus Elm gjort elva A-landskamper, bara Olof Mellberg och Daniel Majstorovic fick ihop lika många det året. Dessutom hade AZ Alkmaar, i konkurrens med Fulham och Everton, lyckats få den blygsamme mittfältaren att skriva på ett fyraårskontrakt.
Så kom 2010. Succérubrikerna och lovorden byttes ut mot frågetecken. När det väl skrevs om Rasmus handlade det om mystiska sjukdomar, viktras och skador. Det blev en landskamp från start det året, andra gånger stod han över eftersom han, som den nytillträdde förbundskaptenen Hamrén uttryckte det, »var sliten«. Det verkade som om Rasmus – som genom åren berättat om den prestationsångest han brottades med som yngre och om problemen med att hitta rätt kost för sin känsliga kropp – inte hade vad som krävdes för internationell toppfotboll. Hans omtänksamma personlighet (i Offside berättade han 2008 att han »får dåligt samvete« efter hårda dueller på träningarna) förstärkte bilden av en ganska annorlunda människa i fotbollsvärlden. Expressens Mathias Lühr sammanfattade vad många tänkte: »Det blir lite för snällt, för blygt. Ibland vill man nästan skrika: ›Kom igen, ta för dig nu! Du är ju redan bättre än de flesta, bara du vill och vågar mer.‹«
Erik Hamrén och Rasmus hade enskilda samtal. Förbundskaptenen ville att Rasmus skulle ta för sig mer på planen och visa ännu mer av sin talang. Alla såg att hans försiktighet höll honom tillbaka. Till och med hans egen storebror David, som numera spelar i Elfsborg, förstår att folk har undrat:
– Rasmus står för helt andra saker än vad fotbollsvärlden står för, säger han. Han skulle aldrig framhäva sig själv eller använda en armbåge för att ta sig fram. Ett gemensamt drag för många fotbollsspelare är att de är egoistiska. Rasmus är raka motsatsen, han tänker för lite på sig själv, vill aldrig ta någon plats. Jag ljuger om jag inte säger att jag ibland har undrat om det funkar att vara sån i den här branschen.
David säger att han inte blir förvånad »om Rasmus skriver ett livstidskontrakt med Alkmaar, eftersom han har det så bra där«.
– Han är den mest avslappnade och trygga person som jag känner. Han är one of a kind.Han skulle aldrig stressa upp sig för en skada eller en petning, eller låta tankarna sväva iväg bara för att stora klubbar visar intresse.
Jag säger att det framstår som om Rasmus inte har något intresse av att mäta sig med de allra bästa, att klubbar som United och Milan kan få nobben.
– Det enda jag vet är att han sätter andra värden i livet före att bli bäst på fotboll, säger David. Han är sån. Däremot är jag inte ett dugg tveksam till att han kan nå de mål som han har. Bara han vill det.
Henrik Rydström, lagkapten för Rasmus under åren i Kalmar FF, är fascinerad av sin gamla lagkamrat:
– Under alla mina år som fotbollsspelare har jag aldrig stött på en så helgjuten personlighet. Han är helt oförändrad som människa och har en inre trygghet och en mjukhet som smittar av sig. Han har en långsiktig personlighet, vilket man sällan stöter på inom fotbollen. Han skulle aldrig göra sig till för att passa in i ett visst gäng. Han är som han är. Det tror jag är hans styrka.
Rydström berättar två historier. Den ena handlar om hur Rasmus, inte ens 20 år fyllda, en dag när han var skadad och inte kunde träna med laget tog bilen till Ikea och köpte två fåtöljer, ett bord och en röd matta för att inreda en myshörna i KFF:s omklädningsrum. Rasmus ville göra något fint för sina lagkamrater. Den andra historien handlar om hur stämningen i hela klubben förändrades när Rasmus kom till Kalmar.
– Hans sätt att vara, hans lugn och ödmjukhet men framför allt att han vågade vara sig själv trots att han var en mjuk person, smittade av sig på många i klubben, säger Rydström. Han sände signaler till de yngre killarna om att det är okej att vara mjuk och ändå jävligt bra på fotboll. Nu är vi tillbaka där vi var innan Rasmus, nu ser jag återigen mer av den hårda attityd och inställsamhet som man förväntar sig i fotbollen.
När jag frågar om han tror att Rasmus har vad som krävs för att bli en nyckelspelare i landslaget och för att ta plats i ett av Europas bästa klubblag, ger Rydström ett tvetydigt svar:
– Även om man inte tror det så är han tjurig som fan. Jag minns en träning då Tobbe [Tobias Eriksson] gick hårt åt honom i en tackling, varpå Rasmus direkt frågade vad han höll på med. Efter några sekunder sa Tobbe: »Äh, håll käften!« och sprang därifrån. Efter träningen ville han väl be om ursäkt och gick fram till Rasmus. Då sa Rasmus: »Nej, du gjorde fel där!« Och så gick han. Det är väldigt ovanligt, att stå på sig så där.
Rydström fortsätter:
– Han har egenskaper som fotbollsspelare som är av absolut högsta nivå. Frågan är bara om han vill nå den nivån. Han spelar enbart fotboll för att det är kul. Han har inget självhävdelsebehov. Han är inte intresserad av tuppfäktande, vilket det blir mer och mer av ju högre upp man klättar på stegen. Jag blir inte förvånad om han 28 år gammal säger: »Nu är jag nöjd, nu slutar jag.«
»Jag började ta med mig knäckebröd och mjukost när vi åkte iväg, så att jag i alla fall kunde få i mig någon energi.«
Rasmus och jag sätter oss längst in i ett hörn i restaurangen på andra våningen på AZ Alkmaars stadion. Om ett par timmar ska han träna och vi blickar ut över fotbollsplanerna nedanför oss. Jag säger att det inte känns så mysigt med alla motorvägar som slingrar sig runt anläggningen. Rasmus säger ingenting. Jag inser att han är en människa som ogärna kallpratar. Istället frågar jag om han ser fotbollen som en hobby eller som ett jobb.
– Det är ett jobb, säger han. Men ett roligt jobb. Ett annorlunda jobb, där press och påfrestningar ingår.
– När är det påfrestande, när känner du press? frågar jag.
– Man tar med sig jobbet hela tiden, även när man är ledig. Slarvar man med kost, dricka eller sömn går det ut över jobbet. Man jobbar hela tiden, det går inte att fuska.
I en intervju som TV4:s Patrick Ekwall gjorde med Rasmus inför U21-EM 2009 berättade mittfältaren att han köper lösgodis en gång om året. Max. När jag frågar vad han äter för något en fredagskväll i TV-soffan, funderar han i några sekunder innan han säger:
– Ingenting. Någon gång kanske jag kan ta en glass… Eller nej, det gör jag väl inte. Det låter skittråkigt, men så är det. Jag måste ha full koll på vad jag stoppar i mig, annars lägger kroppen av.
När jag pratade med David Elm sade han att han och Rasmus har två motståndare – dels de på planen, dels motståndet i deras egna kroppar. Båda bröderna är glutenintoleranta. Som liten kände sig Rasmus orkeslös. Först i tonåren förstod läkarna vad problemet var och han lade om kosten. Det blev lite bättre, men inte bra. När Rasmus nådde pojklandslaget som 15-åring, och kraven på honom ökade, var han nära att lägga av med fotbollen. Han kände att han gjorde folk besvikna. Han berättar att ledare när det var dags för utvärdering ofta påpekade att de förväntade sig mer av honom, och att varje samling kändes som ett test på om han hade tagit det där klivet tränarna tyckte att han borde ta. Han minns speciellt ett pojklandslagsläger i Tjeckien.
– Först och främst skulle jag förklara på engelska att jag var glutenintolerant… Det var inte så lätt. Det blev mycket att vi satt i restaurangen och att alla andra fick in sin mat medan jag satt och tittade på de andra när de åt. 20 minuter senare kunde min mat komma in, då var de andra färdiga och hade redan lämnat restaurangen. Så då satt jag där ensam och åt. Man kom inte in i gemenskapen, man kände sig lite annorlunda. Efter det började jag ta med mig knäckebröd och mjukost när vi åkte iväg, så att jag i alla fall kunde få i mig någon energi. Då var det en fruktansvärd känsla, som gjorde att jag ville sluta med fotbollen.
– Vad var det som fick dig att fortsätta?
– Mamma och pappa. De sa: »Ta ledigt en vecka från fotbollen.« Det gjorde jag. Jag gick på Emmabodafestivalen. Efter en vecka hade jag fått tillbaka suget. Något år senare kom jag i kontakt med en naturläkare från Karlskrona som lade om min kost en gång till. Sedan dess har det varit bra.
– Så det har aldrig varit så att du slarvat med maten? säger jag.
Han tittar på mig som om jag vore dum. Sedan säger han:
– Jag var okunnig. Jag slarvar inte.
Utöver glutenintoleransen plågades Rasmus tidigt i karriären av prestationsångest. Redan dagen innan match började han få ont i magen. Till slut sade föräldrarna: »Det går inte att det är så här. Antingen måste du sluta, eller så får du ta dig i kragen.« I efterhand tror han att det handlade om två saker: oron för att bli skadad av de äldre killarna (han A-lagsdebuterade i moderklubben Johansfors IF redan som 13-åring) och pressen från ledare som ställde orimliga krav på killen som de såg som den stora talangen.
Det var först när Rasmus kom underfund med vilken mat han kunde äta som alla problem försvann. Han växte ikapp sina jämnåriga och fick mer självförtroende. Därefter har han utvecklats till en »helgjuten personlighet«, som Rydström uttrycker det. När jag berättar vad Kalmarkaptenen sade om att de yngre killarna i laget tog efter hans mjukare sidor, skiner Rasmus upp.
– Om det är så är det intressant. Jag kommer aldrig att bli någon som tar för mig på det sättet i en grupp. Alltså, jag tar ju för mig mer i dag, men inte på det konstiga sättet. Det finns det så många som gör ändå, som vill synas och höras hela tiden. Kanske kan jag fungera som en motpol? För på samma sätt som många inte kan ta ett steg bakåt, kan jag kanske inte ta ett steg framåt. Vi är som vi är.
– Du säger att du inte kommer att bli den personen som tar för sig, men du har närmat dig den?
– Det är mer att jag tar för mig mer på planen. Det har med självförtroende att göra. Men jag vet inte hur mycket som krävs. Det får bli ett test. Jag hoppas att det inte krävs att jag blir hårdare som person. Varför skulle det vara så?
– Jag vet inte, men förstår du att man kan undra om du är för mjuk för att lyckas på den högsta nivån?
– Jag är inte så snäll längre, inte på planen. Jag var ung när jag flyttade till Holland, nu är jag en annan person, mer förberedd på olika saker som kan hända. Men jag är samma person ändå. Jag tror inte man kan bli för snäll utanför planen. Däremot är det ju så att ju högre upp du spelar, desto hårdare blir klimatet. Det tillhör spelet. Man tjänar mer och folk kan därför ställa högre krav, vilket gör att alla satsar hårdare. Jag känner ändå att det finns utrymme att vara mig själv här i AZ.
– Gör du som du gjorde i Kalmar, säger ifrån på träningar om du tycker att en lagkamrat gått in för hårt i en tackling?
– Ja, absolut. Jag gör det även om jag inte själv är inblandad i situationen. Det ska vara tuffa tag på träningarna men om någon satsar för mycket måste man säga ifrån.
– Gjorde du likadant när du kom hit för två och ett halvt år sedan?
– Allt handlar om trygghet. Det är svårt att vara trygg i nya miljöer. Det tar ett tag för mig, kanske längre än för andra. Samtidigt har det med mognad att göra. Jag var inte gammal när jag flyttade hit, allt var så nytt. Jag bodde på hotell ganska länge, kunde inte laga min egen mat och inte riktigt bestämma över min tillvaro. Jag måste må bra för att kunna prestera. Och presterar jag så kommer självförtroendet och då kan jag vara mig själv. Det är ganska enkelt.
– Finns det inte en risk i den här branschen att det tar för lång tid för dig att känna dig trygg – att tåget redan har gått när du känner dig trygg nog för att prestera max?
– Om jag byter klubb i framtiden kommer det att vara annorlunda. Jag kommer att välja med samma omsorg som när jag valde AZ, men kanske inte riktigt på samma sätt. Tryggheten kommer nog inte att garanteras på samma sätt. Men jag kommer att gå på samma magkänsla som tog mig hit. Gör jag det kommer jag att vara trygg. Det är lite samma sak som när man tittar på en lägenhet. Man känner ganska fort om man kommer att trivas eller inte trivas. Man kan inte påverka den känslan.
– Men vill du byta klubb? Din bror David blir inte förvånad om du skriver ett livstidskontrakt med AZ.
– Så är det lite. Jag har ingen brådska. Kommer det något konkret får jag ta det då. Jag har varit tydlig med att jag minst stannar här till sommaren. Det sa jag tidigt till klubben. Jag har det bra här nu.
– Men vill du inte mäta dig med de bästa?
Hans blick fastnar på träningsplanen igen. Han är tyst i några sekunder. Sedan tittar han på mig.
– Det är svårt att svara på. Man vill ha utmaningar. Men jag tänker inte så. Jag fokuserar bara på att vara här, och när jag är i landslaget har jag fokus på det. Tappar jag fokus på det jag gör just nu kommer jag inte ens få möjligheten att ta något sådant beslut i framtiden. Då tappar jag fotfästet och då går det åt skogen.
– Men du har ju chansen att spela för en bättre klubb. Vill du inte testa?
– Jag vill vara så bra som möjligt. Var man hamnar av det får man se.
– Vad har du för drömmar?
– Jag har drömmar om allt möjligt. Man måste ha ambitioner. Både långsiktiga och kortsiktiga.
– Ge ett exempel.
– Nej, det vill jag inte. Det tjänar jag inget på. Säger jag att jag vill hoppa 1,40 rakt upp i luften och sedan bara hoppar en meter, då kommer det aldrig något positivt ut av det som jag sagt, även om jag kanske började på 80 centimeter från början. Det är bättre att hålla sånt för sig själv. Jag har många saker som jag vill göra i livet. Många funderingar och drömmar.
– Men känner du själv att du har vad som krävs för att gå till Manchester United eller Milan?
– Det är helt lönlöst att spekulera i det. Jag måste först fortsätta prestera här och om det kommer en dag då någon visar konkret intresse, då får jag fundera på såna frågor.
– Rydström sade att han inte skulle bli förvånad om du slutar när du är 28.
– Det beslutet behöver jag inte ta nu. Jag är inte så gammal.
Rasmus Elm gillar inte att spekulera i hypoteser. Integriteten är orubblig. I det avseendet påminner han inte så lite om Lars Lagerbäck. Den tidigare förbundskaptenen har också varit en av mittfältarnas främsta förespråkare. En gång sade han: »Under alla mina år som ledare har jag aldrig träffat ett sånt A-barn som Rasmus Elm.«
Så har Rasmus också både levt upp till den förre förbundskaptenens förväntningar och bekräftat hans teorier. När Lagerbäck i Viasatstudion i februari pressades att ge sin syn på John Guidetti – vinterns succéman i svensk fotboll – svarade Lagerbäck torrt att »det krävs minst 15 matcher i ett landslag innan man är mogen att kliva in på allvar och göra skillnad«. Rasmus Elm prickade in den nuvarande isländska förbundskaptenens spaning exakt – mittfältarens 15:e landskamp kom mot Ungern i höstas, när han byttes in för Anders Svensson i den 53:e matchminuten. Även om Sverige förlorade med 1–2 hyllades Rasmus efteråt. »Han gjorde ett fantastiskt inhopp. Han visade mod, ville ha boll och fördelade bollar«, sade Zlatan Ibrahimovic. »En otroligt skicklig fotbollsspelare. Men det visste vi, det var inga nyheter för oss«, sade Kim Källström. Rasmus Elm konstaterade bara: »Ja, där ser man hur det kan ändras på någon månad. Det är nog rätt bra om man kan stå med båda fötterna på jorden.« Därefter startade han i de återstående tre EM-kvalmatcherna.
Jag frågar om han kände att det var skönt att få den bekräftelsen. Inte så otippat rycker han på axlarna:
– Nej, jag visste att det funkade fint här i Holland och att jag var i form. Det är så klart alltid kul att få bra kritik, men det är inte det primära för mig. Jag vet om jag gör en bra eller en dålig match. Om journalister och folk utanför laget säger det ena eller det andra är inte viktigt. Har man inte varit med på den här nivån är det inte lätt att analysera vad vi gör. Springer jag till höger gör jag det av en anledning som andra kanske inte vet.
– Så det spelar ingen roll om du skulle bli sågad i medierna?
– Nej. Jag blir inte bäst i världen för att jag gör en bra match. Jag blir inte sämst för att jag gör en dålig match heller. Form försvinner inte på en dag, därför kan jag inte bli orolig om det går lite tungt ibland och inte heller kaxig om det går bra ibland.
– Du ser starkare ut nu än någonsin, var det något som du förstod krävdes?
– 2010 var ett år med massa skitsaker och det följde med in en bit på förra året. Det var skador och så tappade jag sex–sju kilo efter ett magvirus. Det tog hårt, jag hade inte så mycket att ta av innan heller. Så fick jag en hel försäsong där jag var frisk och vi jobbade mycket på fysiken här i AZ. När säsongen startade kände jag att det var en nystart, det kändes helt annorlunda.
– Hur mycket har du gått upp?
– Jag har inte gått upp ett enda kilo.
– Va?
– Nej, ingenting. Det är bara självförtroendet som syns. Inget annat. Jag väger samma som jag vägt i flera år nu, 81 kilo. Där ser man vad självförtroende kan göra, vilken skillnad det är när man trivs och mår bra, både med fotbollen och privat.
– Känner du att det har släppt i landslaget, att du är trygg även där?
– Ja, har man gjort 20 landskamper behöver man inte be om ursäkt för att man är där. Jag känner att jag är med och påverkar på ett annat sätt än i början.
– Ändå säger Hamrén att han vill att du blir ännu tuffare, att du tar för dig mer. Tänker du på det?
– Inte så mycket faktiskt. Jag kan inte springa runt och tänka på en massa saker. Det sägs att den bästa fotbollen spelas när man inte tänker och det tror jag på. Det handlar om självförtroende. Jämför den här säsongen med den förra så är det stor skillnad. Jag vet inte om det syns på planen, men jag känner ju själv att jag tar mer plats.
Jag målar upp ett scenario för Rasmus som sitter tillbakalutad i soffan: Sverige får en farlig frispark mot England i EM. Zlatan, Källström, Sebastian Larsson och han själv står runt bollen. Vågar han då kliva fram och säga »jag tar den«?
Han är tyst i några sekunder, lutar sig framåt och säger:
– Ja, att säga att jag tar den kan jag nog göra. Om jag sedan får ta den, det vet jag däremot inte… Jag är inte sån, om någon känner sig het, då ska han ta den.
– Men om du känner dig hetast?
Han rycker på axlarna.
– Då märker de andra nog det.
Svenska mästerskapsframgångar har följt ett tydligt mönster – rätt spelare har lyft sig vid rätt tillfälle. I VM -94 tog Kennet Andersson klivet och tvingade förbundskapten Tommy Svensson att peta stjärnan Tomas Brolin från anfallspositionen, och istället placera honom på högerkanten. I EM 2004 växte Zlatan Ibrahimovic till en världsspelare och flyttade därmed Marcus Allbäck till avbytarbänken. För att Sverige ska nå Hamréns medaljmål i sommarens EM måste Rasmus Elm göra en liknande resa. Ta mer plats – och rätt plats – på planen.
Där han i klubblaget är den givna spelfördelaren, har han i landslaget hoppat runt på mittfältet. Först i de avslutande kvalmatcherna i höstas började Hamrén se fördelarna med att placera Rasmus mer centralt. Kanske hade förbundskaptenen insett skälet till att Rasmus nått den nivå som han har gjort – att det är i rollen som defensiv speluppbyggare han känner tryggheten och självförtroendet som krävs för att han ska spela sin bästa fotboll? Den rollen har Anders Svensson prenumererat på de senaste åren.
Jag frågar om han kommer att få dåligt samvete om han petar Anders i sommar.
– För det första är det lite annorlunda i landslaget. Här i Holland räknar vi med att ha bollinnehav, då är min roll tydligare. I landslaget finns inte riktigt den rollen. Jag vet inte om jag kan spela på samma sätt i landslaget som jag gör här. I landslaget krävs det mer av en bollvinnare, som Pontus [Wernbloom]. Men skulle det vara så att jag tar någon annans plats, då kan jag inte ha dåligt samvete. Jag kan inte vara snäll på det sättet.
– Är det trist att du fått stämpeln som »den mjuka och eftertänksamma«?
– Det är sån jag är. Folk får tycka att jag är skittråkig. Jag förstår att jag är en ganska ovanlig typ i fotbollen och att det kan vara intressant att prata om det. Så det är okej. De får träffa andra om de vill ha roliga citat.
– Finns det en fara med att bli placerad i ett fack?
– Det är aldrig dåligt att vara sig själv. Vissa bjuder mer på sig själva, ger journalister citat som sticker ut. Som Pontus och jag, det är som natt och dag. Han är utåtriktad och gillar väl nästan att prata med media. Han säger saker med glimten i ögat. Jag tänker gärna en extra gång innan jag säger något.
– Så du är roligare än så här?
– Nja, det vet jag inte. Men jag vill inte att fokus ska ligga på min person. Jag vill inte ge mig in i något som jag inte kan hantera. Det är ju inte jag som ringer upp journalister och frågar om de vill träffa mig. Jag är som jag är, och om inte det intresserar folk så spelar det ingen roll. Jag förstår att det tillhör en del av jobbet som fotbollsspelare att prata med media. Men det är inte så att jag ser fram emot det. Helst vill jag bara spela fotboll.
»Det viktigaste var att vi inte skulle låta Rasmus få tid på sig att styra uppspelen. lyckades vi med det skulle mycket vara vunnet.«
Där lång- och kortsidan möts inne på AFAS Stadion hänger det en svensk flagga och fladdrar i den milda februarikvällen. Det står »Wernbloom« och »Elm« på respektive sida av det gula korset. Från min plats på pressläktaren kan jag inte se Erik Hamrén, men på någon av de 17 000 plaststolarna sitter han säkert nöjd – både Rasmus Elm och Behrang Safari står nere på planen och väntar på att domaren ska blåsa igång sextondelsfinalen i Europa League.
Det har gått en månad sedan Rasmus tog farväl av sin bästa kompis i Alkmaar. När Wernbloom blev klar för CSKA Moskva innebar det inte bara »en viss känsla av tomhet« för Rasmus, det innebar också att han skulle lära sig att spela ihop med en ny mittfältare. Och att han nu tvingas ta ännu mer ansvar.
Direkt efter avspark faller han bakåt, stundtals så långt ner att den som inte visste bättre hade kunnat tro att han var mittback. Rasmus och tränaren Gertjan Verbeek har pratat mycket om det, det är därifrån han ostört kan hämta boll och sedan fördela den framåt med sin precisa högerfot. Den skräddarsydda rollen är Verbeeks idé. När han tog över som tränare var Rasmus mer av en tvåvägsspelare som mestadels hade använts på yttermittfältet av den tidigare tränaren Ronald Koeman. Verbeek ville utnyttja svenskens fot och spelsinne ännu mer och gav honom förtroendet att vara lagets defensiva mittfältare, vilket i Alkmaar är väldigt annorlunda jämfört med i Kalmar. Tanken är inte att Rasmus ska vara en bollvinnare med destruktivitet högst upp på agendan. Idén är att han ska vara förste speluppbyggare, den som står för kreativiteten. Det har fallit så väl ut att Verbeek i höstas sade till holländska Voetbal International: »Han ser lösningar som inte ens jag ser från sidlinjen. Han ligger tre steg före.«
20 minuter in i matchen springer Rasmus ner mot eget försvar, hämtar bollen från mittbacken och måttar med högerfoten för ännu en crossboll. Precis när bollen lämnar hans fot hoppar Anderlechts mittfältare Fernando fram för att bryta bollbanan i luften. Brassen får bollen i magen och faller mot gräset. Spelet fortsätter i ett par sekunder innan domaren blåser – Fernando behöver hjälp, han har tappat andan. Efter läkarvård fortsätter spelet. En minut senare, när det blir inkast, joggar Rasmus fram till Fernando. Han lägger armen runt hans axlar, säger något, klappar honom i ryggen och joggar sedan därifrån. Fan vet om Manchester United bryr sig om sådana saker, men någon gång, någonstans, måste det hjälpa att vara snäll och omtänksam även i fotbollsvärlden.
30 sekunder senare slår Rasmus en ny svepande boll. Den här gången går den fram.
I teorin borde det vara enkelt för Anderlecht att förstöra AZ:s spelidé – den är väldigt tydlig: Rasmus får bollen, Rasmus drar iväg bollen ut mot kanterna, ytteranfallarna får den på foten eller i steget varpå de antingen slår ett inlägg eller bryter in och utmanar. I praktiken visar det sig vara svårare. Anderlecht lyckas inte skapa ett eget spel och AZ anfaller gång efter gång, dock utan att få in bollen i mål.
Rasmus går sällan högre upp än tio meter in på offensiv planhalva, dels för att han ska kunna måtta skott från eventuella bollar som studsar ut, dels för att han ska kunna stå rätt och vinna tillbaka bollen vid kontringslägen.
Efter en halvlek har Rasmus slagit en rad perfekta 30-metersbollar ut mot kanterna, som precis glidit över hjässan på Safari och högerbacken Wasilewski. Det är bollar som får publiken att applådera, bollar som får större klubbar att reagera och bollar som får framför allt Safari att må dåligt. Rasmus hittar ständigt den lucka som landsmannen alltför ofta lämnar bakom sig. För att variera sig har han även slagit ett par hårda flacka genomskärare som friställt lagkamraten Benschop. Men mest uppskattning visar fansen när Rasmus vinner motlägg och närkamper, och på ett lite avigt sätt sticker ut en fot vid precis rätt tillfälle för att bryta en motståndares passning. Det blir väldigt tydligt att Rasmus, med det självförtroende och den trygghet som han byggt upp under det senaste året i Holland, adderat ännu en spetsegenskap till sitt CV – han har blivit en bollvinnare av hög klass. Och han har inte blivit det genom fysik eller hårdhet, utan genom sin intelligens och sitt spelsinne. Han är hela tiden på rätt ställe.
Strax före nio på kvällen promenerar Rasmus runt på planen och applåderar fansen. AZ Alkmaar vann matchen med 1–0 och Rasmus gjorde två prickfria halvlekar – han styrde spelet med en pondus och en självklarhet som förmodligen gör att Hamrén somnar med ett leende på läpparna den här natten.
En halvtimme efter matchen glider Behrang Safari genom den mixade zonen. Han stoppas av ett belgiskt TV-team som vill prata om den skada som gjorde att han tvingades utgå efter 45 minuter. När han är klar kommer han fram till mig. Jag frågar om han pratat med Rasmus.
– Ja, vi bytte tröjor med varandra. Han gjorde en bra match, riktigt bra. Vi pratade om det på genomgången innan matchen, att det viktigaste var att vi inte skulle låta Rasmus få tid på sig att styra uppspelen. Lyckades vi med det skulle mycket vara vunnet. Han styr ju allt.
Jag frågar hur han tyckte att det gick.
– Inte så bra, säger han och ler. Rasmus är alldeles för bra.