»Fan vad gôtt de har det, korna i sin hage«

Diego Maradona skulle utse den bäste svenske spelaren genom tiderna och nämnde ett namn: Johnny Ekström. En och annan svensk fotbollskännare höjde på ögonbrynen. »Kallebäcksexpressen« själv tycker att valet var logiskt.

Johnny Ekström tittar misstroget på den lilla påsen med strösocker han har fått till flygplanskaffet.

– I need four more of these, säger han vänligt men bestämt.

Den blonda Lufthansakvinnan rättar till sin gula scarf och gräver i serveringsvagnen.

Annons

Med en emfas som förstärker hennes tyska brytning säger hon:

– Then it’s not coffee with sugar – it’s sugar with coffee!

Johnny reagerar inte. Han är van vid sådana kommentarer.

Redan hösten 1986 pikades han som nyblivet proffs i italienska Empoli, när han bad om att få en femdubbel espresso hälld i mugg varje gång han besökte någon av stadens espressobarer.

Han ville ju ha en riktig kopp kaffe, inte en sådan där pytteliten.

När planet mellanlandar i Frankfurt väljer Johnny Ekström att sitta kvar tills alla andra har klivit av. Det anslutande flyget till Florens går inte förrän fem timmar senare, så Johnny går ut genom passkontrollen och styr mot butikerna och restaurangerna. Med sin eleganta olivgröna rock, det långa håret i backslickfrisyr och en guldinfattad Rolex på vänster handled smälter han väl in bland alla män med attachéväskor som pratar affärer i sina handsfreemobiler.

Han stannar till vid flygplatsens exklusivaste klockbutik.

Johnny Ekström äger åtta armbandsur, alla av schweiziska kvalitetsmärken. Ett av dem, en guldklocka, fick han när han vann Bundesliga med Bayern München. Ett annat är av märket Vacheron Constantin, världens äldsta klocktillverkare – ett riktigt kännarur. I Sverige finns de bara att köpa på Nymans Ur på Biblioteksgatan i Stockholm. Där kostar den billigaste 115 650 kronor.

Hit till flygplatsen brukade han komma för att titta på klockor när han spelade i Eintracht Frankfurt. Klockor är nästan det enda intresset Johnny har vid sidan av fotbollen. Så har det varit ända sedan han var 16-17 år.

Han och Glenn Strömberg brukade gå och kolla på klockor tillsammans. Det funkade när Johnny hade en månadslön som fotbollspelare, men numera kan han inte lägga en massa pengar på sådant.

Johnny har aldrig hittat någon karriär efter fotbollen, och det retar honom. Han har visserligen svårt att se sig själv på ett vanligt nio till fem-jobb, och att vara fotbollsagent, som han har nosat lite på, är inget för honom. Tränare skulle han kunna tänka sig att bli – men då måste man vara beredd att flytta – och det är han inte. Efter att ha bott i åtta städer och fem länder under sin spelarkarriär vill han inte rycka upp familjen ännu en gång. Dessutom räcker pengarna fortfarande.

Johnny styr mot en restaurang. Han tar en bratwurst med potatissallad, när han är i Tyskland vill han äta tysk mat, och en weißbier – det lärde han sig att dricka när han bodde i München. En weißbier blir två. Johnny lägger in en gigantisk kramsnus.

Han snusar två dosor om dagen, handlar det om portion langar han in tre åt gången. Pappa Douglas skickade stockar från Göteborg under hela karriären.

Plötsligt är det bara tjugo minuter tills Florensflyget avgår.

För att komma in i terminalen igen måste Johnny gå genom säkerhetskontrollen, där det står nästan hundra personer i kö – och de ser ut att ha stått där ett tag. Även om det finns fyra olika metalldetektorer tar det minst en minut för var och en att passera. Ibland betydligt mer än så.

Annons

Tiden går. Johnny ser inte ett dugg stressad ut.

Det återstår bara minuter när en man ur flygplatspersonalen räddar honom genom att öppna avspärrningarna, så att han får gå före hela kön. När »Johnny Bråttom« till slut vandrar in som siste man i flygplanet skulle det enligt avgångstiden redan befinna sig i luften.

Hela flygplanet väntar otåligt medan Sveriges snabbaste fotbollsspelare genom tiderna borstar av osynliga dammkorn på sin rock, noggrant viker ihop den, öppnar förvaringsluckan, flyttar försiktigt på en väska, lägger in rocken, tar ut den igen, lägger upp sin väska och slutligen lägger in sin rock igen. Johnny ser totalt oberörd ut.

»Il Ciclone« är på väg tillbaka till Empoli.

 

IFK Göteborg var på väg hem från en bortamatch på andra sidan Sverige. Den enda i bussen som inte spelade kort var Johnny Ekström. Han satt tyst för sig själv och tittade ut på landskapet som passerade förbi.

Vid en kohage vände han sig mot Glenn Hysén och några andra i kortgänget, och sade:

– Fan vad gôtt de har det, korna i sin hage. De behöver inte göra annat än att äta och skita.

Historien är en favorit bland Johnnys gamla lagkamrater. Kanske för att bilden av honom som en lätt frånvarande kuf kombineras med humorn i att han – trots dessa basala krav på tillvaron – var den i gänget som blev välbetalt och kringflackande proffs i Italien, Tyskland och Spanien.

1972 hittade Johnnys pappa en annons i Göteborgs-Posten där IFK Göteborg sökte spelare till sitt P10-lag. Johnny hade nästan tjatat hål i huvudet på föräldrarna Douglas och Karin hemma i Kallebäck om att få börja spela fotboll, så Douglas tog med honom till informationsmötet i Ullevis brottningslokal. Johnny var bara sju år, men tilläts ändå börja spela med tioåringarna.

Douglas Ekström jobbade som kranförare på byggen i göteborgsområdet och ägnade snart en stor del av fritiden åt att följa sin sons matcher. Ofta fick han kryssa mellan södra Göteborgs fotbollsplaner innan han hittade rätt spelplats – Johnny brukade inte lyssna så noga när tränaren talade om vilka de skulle möta och var matchen skulle spelas.

Först var Johnny högerback, men i takt med att han växte blev han allt snabbare, och flyttade då längre upp i banan. Johnny öste in mål. På egen hand lärde han sig att göra en »spegelvänd« överstegsfint; trots att han var högerfotad gick han åt vänster.

Sommaren 1983 blev Dan Corneliusson proffs i Stuttgart och en 18-årig Johnny Ekström flyttades upp i IFK Göteborgs A-trupp. Den 19 augusti året därpå debuterade Johnny i Allsvenskan, som inhoppare mot Brage på Domnarvsvallen i Borlänge.

Lagkamraterna fick vänja sig vid en spelare som inför varje match satt tyst för sig själv och pillade med sin utrustning. Benskydden skulle vara så lätta som möjligt, det blev nästan en besatthet. Strumporna fick inte vara av modellen med frotté på undersidan, de skulle vara tunna, tunna. På fotbollsskorna pillade han bort tungan, för att också de skulle bli lättare.

Johnny orkade sällan lyssna på taktiksnacket inför match. Han gick på instinkt istället, och var så snabb att han ändå hamnade rätt i slutändan. Och så gjorde han mål. Johnny var den ende i laget som hade tillåtelse att inte delta i IFK:s annars rigida defensivpress, så att han skulle kunna lägga all kraft på sina djupledslöpningar.

I backspegeln. När Johnny Ekström kom till Empoli 1986 var han en storögd 21-åring med krullig hockeyfrilla.

1985 var Torbjörn Nilsson och Mats Gren fortfarande förstavalet och Johnny fick komma in på slutet, då hans snabbhet skapade oreda i trötta motståndarförsvar. Johnny var så snabb att Expressen bestämde sig för att klocka honom på 60 meter. Tiden: 6,85. Snabbare än de flesta av Sveriges sprintande friidrottare.

1986 tog Johnny en fast plats i IFK Göteborgs anfall – bredvid sin stora idol Torbjörn Nilsson. För Torbjörn och många av de andra rutinerade spelarna var Johnnys ankomst till laget en energiinjektion. Torbjörn stannade ofta kvar efter träningen och körde en-mot-en med Ekström för att träna upp sin snabbhet.

 

Året innan hade IFK Göteborg åkt ut i Europacupens kvartsfinal mot Panathinaikos. Nu var det dags igen. Efter några år av totaldominans i Sverige och blygsammare resultat i Europa hade klubben byggt upp ett lag där rutin – bröderna Holmgren, Stig Fredriksson, Glenn Hysén, Torbjörn Nilsson – blandades med ungdomlig entusiasm i form av Roland Nilsson, Stefan Pettersson, Peter Larsson och Johnny Ekström.

Efter enkla vinster över bulgariska Trakia Plovdiv och turkiska Fenerbahçe mötte Blåvitt Aberdeen i kvartsfinalen. Tränade av Alex Ferguson hade skottarna vunnit sin liga två år i rad, före Celtic och Rangers. Första matchen spelades i Aberdeen, på Johnny Ekströms 21-årsdag. Skottarna ledde med 2-1 när Johnny sprintade loss i slutminuterna. Oavgjort och fördel IFK Göteborg.

Returmatchen på Ullevi slutade 0-0 och två veckor senare mötte IFK Göteborg Barcelona i Europacupens semifinal.

I Allsvenskan var det oftast Torbjörn Nilsson som passade sin yngre kollega från Kallebäck. Nu var det tvärtom. I den 24:e minuten nickskarvade Johnny ner en långboll från Glenn Hysén till Torbjörn, som tog med sig bollen i steget och på halvvolley dunkade upp den i nättaket. Strax före halvtid lyfte Johnny Ekström in bollen till Torbjörn Nilsson som tunnlade sin back och satte dit 2-0. Johnny var inte bara snabb – han var nästan 190 centimeter lång, var stark i kroppen och agerade instinktivt på plan – vilket oftast betydde att han gick rakt på mål. I den 59:e minuten ryckte Johnny förbi två Barcelonabackar, och tog sig in i straffområdet, där Tord Holmgren tog över och rakade in kvällens tredje mål.

3-0 mot de spanska mästarna kunde ha blivit ännu mer. IFK Göteborg spelade som i trance.

Inför returmatchen på Camp Nou stördes IFK-spelarna av prostituerade som placerats ut på hotellet.
97 842 åskådare garanterade fullt tryck på läktarna. Glenn Hysén var sjuk och kvar i Göteborg, och hans ersättare Ruben Svensson – som kallats in från Västra Frölunda för en sista match i den blåvita tröjan – fick ögonflimmer och tvingades bryta precis efter matchstart.

Det som skulle ha blivit föreningens största triumf blev en mardröm. I den 34:e minuten sköt Johnny i stolpen, och Mikael Andersson slog in returen. Domaren blåste och pekade på mittpunkten. I det läget var Barcelona tvungna att göra ytterligare fyra mål för att gå vidare. IFK Göteborg var i Europacupfinal.

– Då sprang tio Barcelonaspelare ut till linjedomaren och började kackla, säger Johnny. Men vi brydde oss inte om det, vi var ju svenska. Så vi ställde upp oss för avspark. Då sprang domaren ut till linjedomaren och helt plötsligt hade han ändrat sig.

Sannolikt bedömdes Johnny ha stått offside när Micke Andersson rullade in bollen.

– Om man ser till vilka ansträngningar Barcelona gjorde för att störa oss på hotellet, så är det givet att de försökte påverka domaren också, säger han konspiratoriskt.

Barcelona vann med 3-0 och i den efterföljande straffläggningen blev ynglingarna Roland Nilsson och Per-Edmund Mordt för evigt hågkomna som straffsumpare.

Katalanerna bjöd ner IFK:s ordförande Gunnar Larsson till Europacupfinalen i Sevilla. Inför matchen gav Barcelonas vicepresident Joan Gaspart en förklaring till gästfriheten: han ville köpa svenskarnas vindsnabbe 21-åring. Gasparts goda humör försvann dock när Steaua Bukarests målvakt Duckadam räddade samtliga straffar, och den tänkta segerbanketten efter matchen liknade mer en begravningsceremoni. Gunnar Larsson fick nöja sig med att snabbt diskutera en försäljning av Johnny Ekström innan flyget gick hem nästa dag.

Annons

Strax därefter åkte Aberdeen på träningsläger i Hindås utanför Göteborg. Johnny åkte dit för att träffa Alex Ferguson, som plockade fram ett färdigt kontrakt som han ville att Johnny skulle skriva under. Det gjorde han inte.

Istället åkte norra Europas snabbaste anfallare på semester i Norge. På något sätt lyckades Blåvitts ordförande Gunnar Larsson få tag på honom där. Han var helt till sig: »Du måste komma hit omedelbart! Barcelona vill köpa dig, de är här i Göteborg nu!«

Johnny fick flyga från Kristiansand med ett propellerplan. När han kom hem fanns Gasparts närmaste man José Bacompte på plats. Barcelona och IFK Göteborg hade kommit överens om en övergångssumma: 1,2 miljoner dollar. Ingen svensk spelare hade någonsin sålts för ett så högt belopp. Johnny fick ett färdigt kontrakt som de ville att han skulle skriva under. På åtta år.

Johnny tyckte att det kändes som en väldigt lång tid, men José Bacompte förklarade att »alla unga spelare skriver så långa kontrakt i Barcelona«. Gunnar Larsson var överlycklig. Johnny skrev på.

Långt ner på kontraktet, skrivet på engelska med många juridiska termer, fanns en klausul där det stod: »Detta kontrakt måste godkännas av FC Barcelonas styrelse före den 12 juli för att kontraktet ska vinna laga kraft.« När Gunnar Larsson undrade över klausulen blev svaret att de var tvungna att ha med den på alla kontrakt, men att det bara var en formsak som i praktiken saknade betydelse.

Sommaren ägnade Johnny åt att kolla på Mexiko-VM och på att förbereda flytten till vad som då var världens kanske bästa klubblag. Han följde med IFK Göteborg på träningsläger i Falun. Där kom Gunnar Larsson till honom och berättade att han hade fått ett fax från Barcelona som meddelade att Barcelonas styrelse inte hade godkänt kontraktet. Strax därpå blev det offentligt att Barcelona köpt VM-skyttekungen Gary Lineker.

Vid det laget var de flesta europeiska klubbarna redan färdiga med säsongens spelarköp.

Den 10 september gjorde Johnny matchens enda mål i en landskamp mot England. Efter matchen berättade hans agent Börje Lantz att det trots allt fanns en Serie A-klubb som var intresserad av honom.

När Empoli gick upp till Serie A sommaren 1986 var det för första gången i klubbens historia. De fick platsen efter att två andra lag inte tillåtits gå upp, då de varit inblandade i en stor skandal med uppgjorda matcher. Empoli var helt oförberedda på spel i högstaligan.

När bilen med Johnny Ekström och Börje Lantz närmade sig Empoli, förföljdes den av en bilkö med förväntansfulla supportrar. Johnny undrade om det inte hade varit bättre att stanna kvar i IFK Göteborg. De åkte till en däckfabrik som ägdes av en man i Empolis styrelse. Där förhandlade Börje Lantz med Empoli om Johnnys lön – utan att komma överens.

Empoli hade uppenbarligen tagit för givet att kontraktsförhandlingen skulle gå smärtfritt, för ett par timmar efter mötet hölls en presskonferens som följdes av en middag med inbjudna gäster. Johnny minglade med entusiastiska människor som hälsade honom välkommen. Både han och klubben låtsades att allt var klart. Han kände sig som en idiot.

»Då åker vi«, sa Börje till Johnny när tillställningen var över. Det var tveksamt om Johnny någonsin skulle återvända till den lilla toskanska staden.

Övergångssumman på omkring sex miljoner var en av de största någonsin för en svensk klubb, och IFK Göteborg var angelägna om att affären skulle föras i hamn. Johnny, som ledde den allsvenska skytteligan med sina 13 mål, var lika besviken över att proffsdrömmen såg ut att falla i kras. Han ville absolut komma till italienska ligan, där nästan alla världens bästa spelare fanns. Samtidigt litade han på Börje Lantz som redan hade Glenn Strömberg i Atalanta och som hade bra koll på hur mycket de italienska klubbarna var beredda att betala.

Empoli vann sedan sina två första matcher – men förlorade därefter fyra raka, utan att göra ett enda mål. De behövde verkligen en målskytt.

Johnny Ekström blev klubbens förste utlänning genom tiderna.

 

Det har hunnit bli kväll när vi kommer fram till Empoli. Gatorna ligger öde.

– Det är sig likt, säger Johnny och nickar.

Staden Empoli fanns före romarriket, där den ligger där huvudvägen mellan Florens och Pisa korsar floden Arno. Med italienska mått mätt är det en obetydlig stad, mest besökt för sin närhet till byn Vinci där universalgeniet Leonardo da Vinci föddes. De päls- och skinnfabriker som en gång livnärde trakten har flyttat till Kina, men Empoli känns fortfarande välmående. Restauranger, barer och kaféer är ständigt fulla, om än inte på unga människor. De söker sig till Florens eller universitetsstaden Pisa.

Johnny tittar förbi baren på järnvägsstationen för att köpa vatten innan han går och lägger sig.

Grande Johnny, ropar en gubbe i blå keps så fort »Kallebäcksexpressen« kommit innanför dörren.

– Jag minns när du gjorde mål mot Juventus, säger hans kompis.

Johnny skiner upp, och det märks att han tänker tillbaka.

– Jag satte den med vänstern, säger han och gör en rörelse med benet.

Liggande på rygg i sängen på hotellrummet berättar Johnny Ekström om första gången han kom till Empoli.

Han fick en trea i närheten av stadion och en liten Fiat Duna där han knappt fick plats i framsätet. Johnny var mån om att snabbt komma in i gänget, och bjöd hem lagkamraterna på en liten förfest, innan de skulle gå vidare till ett stort diskotek i utkanten av staden. Johnny blandade till rejäla groggar som han var van vid. Lagkamraterna smuttade artigt, men ingen drack upp. På discot stod Johnny ensam i baren medan hans italienska vänner föredrog att hålla till på dansgolvet.

Hans första hemmamatch mot Roma blev ännu en förlust för Empoli, men Johnny gjorde bra ifrån sig och grundlurade Zbigniew Boniek med sin överstegsfint, där han fintade åt höger men gick åt vänster.

Johnnys snabbhet gav honom snabbt smeknamnet »Il Ciclone«, »Cyklonen«. Några veckor efter Romamatchen mötte Empoli Napoli borta. Före matchstart sprang den färske världsmästaren Diego Maradona fram till Johnny, sträckte fram näven och hälsade honom välkommen till Italien.

I de första matcherna blev Johnny rätt hårt tagen av motståndarbackarna, men lyckades hålla sig på benen. Före bortamatchen mot Brescia kom Empolis ordförande fram till honom i spelargången. »Känner du en kontakt i straffområdet, måste du lägga dig«, sa han.

Johnny la sig i straffområdet – och fick gult kort för filmning.

– Jag filmade så dåligt att de andra skrattade åt mig, säger Johnny med ett snett leende. Det måste man lära sig redan när man är liten för att bli duktig på det, det är en träningssak. För mig som var stor och tung var det dessutom extra svårt.

Den italienska proffsfotbollen var annorlunda mot livet på Kamratgården även på andra sätt:

– Jag hade knappt sett en spruta innan jag kom till Italien, och jag tog aldrig någon medicin om jag inte var ordentligt sjuk, knappt ens huvudvärkstabletter. Här nere fick jag se en hel vägg full med sprutor och mediciner. Det var spelare som fick dropp! Det var lite chockerande att se, även om det inte var något otillåtet.

Han byter snus.

– I efterhand har jag tänkt lite på det… Hade jag gått till Aberdeen 1986, i den formen jag var i då, hade det säkert gått väldigt bra där det första året. Efter det blev Alex Ferguson tränare i Manchester United – och i det läget hade han säkert tagit med mig dit, han började ju bygga upp sitt lag då.

Johnny funderar en stund.

– Jag var väl Barcelonas plan B, de hade överenskommelsen med mig ifall det skulle skita sig med Lineker. Annars hade vi varit i Barcelona i stället nu… Jag har funderat på det många gånger, hur karriären hade blivit om jag hade hamnat där i stället.

 

Eftersom varje klubb fick ha maximalt två utlänningar under 80-talet, var de oftast också lagets storstjärnor. För att hålla lite extra koll på Johnny placerade Empoli honom i lägenheten intill en av klubbens trotjänare, Franco Marmugi. Francos fru Carla åtog sig att städa, tvätta och stryka åt Johnny.

– Det var en helt ny värld jag hade hamnat i, säger Johnny, medan han tittar upp mot sin gamla balkong. Hemma hade jag sovit i samma rum som brorsan, nu hade jag plötsligt tre rum för mig själv. Jag minns när jag vaknade upp första dan och undrade var jag var. När jag öppnade fönstret och tittade ut stod det folk där och vinkade.

I Serie A dröjde det till den 30 november innan han nätade för första gången. Då var det å andra sidan det enda målet i derbyt mot Fiorentina.

Empoli hade stora problem med målskyttet hela säsongen; Johnny Ekström vann otroligt nog den interna skytteligan med tre mål. Men eftersom seger bara gav två poäng, var 0-0 ofta ett gångbart resultat.

Inför den sista omgången låg Empoli näst sist i serien. Efter seger borta mot Como, samtidigt som Brescia och Atalanta förlorade, lyckades Empoli mot alla odds bärga ett nytt kontrakt. När lagets buss svängde av från motorvägen till Empoli möttes den av hundratals bilar. Inne i staden stod det jublande människor längs gatorna. Spelarbussen åkte in till Empolis stora öppna torg, Piazza della Vittoria, och åkte runt, runt, till folkets jubel. Till slut åkte laget till stadion, som var fullsatt, trots att det var sent på kvällen.

– Vi blev burna i kungastol, folk var som tokiga, säger Johnny. Det var som om vi hade vunnit serien.

 

Det är en strålande solig söndagsförmiddag och Empolis nybyggda träningsanläggning är full med folk. Var femte meter får Johnny stanna för att hälsa på gamla bekanta och folk han inte känner, men som minns hans insatser på planen.

I mars 2000 genomförde supporterklubben Rangers Empoli en webbomröstning om vem som var Empolis bäste »bomber« under åren 1985-90. Johnny Ekström vann stort, med 42 procent av rösterna.

Johnnys gamle polare Giulio Drago var Empolis målvakt på Johnnys tid, och var med när Johnny träffade sin fru Marinella på ett träningsläger i byn Castel-nuovo. Han berättar att ägaren till en stormarknad inför en match lovade att ge en lufttorkad skinka till Johnny om han gjorde mål. Johnny flinar:

– Jag gjorde mål och fick den stora skinkan, men jag åt ju aldrig hemma och visste inte vad jag skulle göra med den.

– Så han gav den till mig, säger Giulio. Jag tog med den till mina föräldrar i Turin. De blev överlyckliga.

Vid sidan av en av de många konstgräsplanerna sitter klubbpresidenten Fabrizio Corsi på sin racercykel, iklädd cykelbyxor och tajt neongul cykeltröja. Han tittar på Empolis P15-lag som möter Modena.

När Johnny kom till Empoli var Fabrizio en ung ledare i klubben. Eftersom han var den ende som kunde lite engelska pratade han ofta med Johnny.

– Jag var ung när han kom hit, det var en stor grej att klubben köpte en spelare från utlandet. Han gjorde några väldigt viktiga mål för oss, säger han när Johnny gått vidare.

Empoli FC omsätter mindre än andra Serie A-klubbar, men är välskött, betalar ut lönerna i tid och är mån om att skapa en familjär stämning. Eftersom staden Empoli är en lugn plats där livet går sin gilla gång, är inte pressen på spelarna lika hård här som i större klubbar.

Fabrizio Corsi vill att Empoli ska vara en klubb där spelare kan få sitt genombrott, eller gå till för att återfå ett förlorat självförtroende. På senare år har bland andra Luca Toni, Francesco Tavano, Massimo Maccarone, Mark Bresciano och Vincenzo Montella passerat klubben på väg mot större klubbar. När Johnny spelade i Empoli fanns Eusebio Di Francesco, i dag sportchef i Roma, och Amedeo Carboni, nu sportchef i Valencia, med i truppen.

I klubbstugan sitter ett gäng gamla gubbar som blir alldeles till sig när de får syn på Johnny. De träffas här varje dag för att spela kort och följa utvecklingen i klubben. Alla pratar i munnen på varandra om vilka fina minnen Johnny har gett dem.

Johnny ser lätt plågad ut över all uppmärksamhet, men tittar intresserat på gamla lagbilder som hänger på väggen. Där finns ett foto på honom själv som 21-årig nybliven Empolispelare.

På väggen i Empolis biljettkontor hänger ett annat foto: två Empolisupportrar poserar med Johnny utanför hans villa i Örgryte.

– De bara dök upp en dag för några år sedan, säger Johnny.

Att Empoli klarade sig kvar i Serie A 1986/87 berodde på att jumbon Udinese fick börja säsongen med nio minuspoäng efter spelskandalen. Nästa säsong hade även Empoli dykt upp i den omfattande utredningen och straffades med fem minuspoäng inför seriestarten.

Före säsongens första hemmamatch, mot Juventus, gnällde Johnny på Fiathandlaren som var en av Empolis sponsorer – han körde fortfarande den minimala Fiat Dunan. »Gör du mål och vi vinner, ska jag fixa en ny bil till dig«, svarade bilhandlaren. Johnny gjorde mål, och Empoli vann sensationellt med 1-0 mot Platinis Juventus. Johnny fick en Fiat Croma, den största modell som Fiat tillverkade.

Han avgjorde även hemmamatchen mot Roma, men Empoli lyckades aldrig lämna den sistaplats i tabellen som de startade serien på.

 

Johnny Ekström var återigen en jagad man. Till slut stod valet mellan Tottenham och Bayern München.  Han valde de tyska giganterna för möjligheten att återigen få spela europeisk cupfotboll.

Det var inte helt lätt för Johnny och hans fru Marinella att komma in i gänget i FC Bayern, men på planen gick det hyfsat. Johnnys anfallskolleger Jürgen Wegmann och Roland Wohlfahrt gjorde 30 mål tillsammans, och Bayern blev tyska mästare. Johnny gjorde sju mål på 23 Bundesligamatcher. Klubben ansåg att en utlänning borde göra mer än så, och sålde honom efter bara ett år.

Ny klubb blev Cannes på den franska Rivieran. För Johnny kändes det som ett nedköp. I Italien och Tyskland fanns fotbollskultur och tradition. I Cannes kom det max 5 000 på matcherna.

Första säsongen spelade Johnny nästan alla matcher och vid sidan av planen hade han inget att klaga på. Vädret var bra, utanför lägenheten hade han en egen swimmingpool med utsikt över Picassos dotters villa. Han åt glass på »croisetten«, spanade efter stjärnorna när det var filmfestival.

Med Cannes A-lag tränade en 16-årig junior: Zinedine Zidane. Johnny trodde inte att det skulle bli någonting av honom

– Man har ju sett hundra sådana dribbelgubbar, som aldrig kan upprepa det de gör på träning i match, då det är högre tempo.

I Sveriges avgörande VM-kvalmatch mot Polen i Chorzow gjorde Johnny en soloraid som började på vänsterkanten långt ner i banan och slutade med att han höll på att tappa kontrollen över bollen. Då slängde han iväg högerfoten och chippade liggande bollen i mål över den utrusande målvakten. Sverige var klart för Italien-VM.

Johnny var rätt säker på att han och Mats Magnusson skulle bilda anfallspar. Då dök Tomas Brolin upp från ingenstans och Johnny Ekström fick nöja sig med att agera inhoppare i det svenska VM-fiaskot. I förlustmatchen mot Costa Rica gjorde Johnny Sveriges mål, det 1 400:e i VM-historien. Hans efter-matchen-kommentar blev legendarisk i samma ögonblick som den yttrades: »Det var gôtt att hänga en.«

Johnny återvände till Cannes och fick sitta större delen av säsongen på bänken. Han badade knappt i poolen, såg ingenting av filmfestivalen, åt inte glass på croisetten.

En dag kom Johnnys gamla lagkamrat Thomas Wernersson, som blivit klubbdirektör i IFK Göteborg, på besök. Johnny visade honom sin lägenhet, tog upp honom på balkongen med utsikt över hela Medelhavet. Wernersson försökte övertala Johnny att komma hem till Blåvitt. »Ge mig en bra anledning«, sa Johnny och blickade ut över det blågröna havet.

Johnny Ekström återvände trots allt till moderklubben IFK Göteborg, där hans gamla ungdomstränare Roger Gustafsson nu var huvudtränare. Plötsligt var det roligt med fotboll igen och Johnny kom rätt in i SM-slutspelet. Han gjorde sex mål på tio matcher och IFK Göteborg blev svenska mästare. Johnny hade spelat för få matcher för att erhålla en guldmedalj, men det var inget han tänkte på när de delades ut efter sista matchen. Unge Magnus »Ölme« Johansson, som egentligen skulle ha fått medaljen, vågade inte protestera.

I kvalspelet till Europacupen gjorde Johnny mål mot i tur och ordning de albanska mästarna Flamurtari Vlora, grekiska Panathinaikos, turkiska Besiktas och polska Lech Poznan. Därmed var Blåvitt klara för tidernas första Champions League, där de ställdes mot Milan, Porto och PSV Eindhoven.

IFK Göteborg byggde nästan hela sitt anfallsspel kring Johnny och hans snabbhet. Det gick så långt att Roger Gustafsson sa åt sina yttermittfältare att inte ta några djupledslöpningar – allt för att Johnny skulle få större ytor.

De holländska mästarna PSV försökte spela ett högt försvarsspel, men blev ständigt frånsprungna av Johnny Ekström som gjorde två mål. Avslutande 3-1 var typiskt: Johnny väntade iskallt ut van Breukelen i PSV-målet tills han lade sig, och gjorde sedan en lätt chipp över honom.

Göteborgarna vann returmötet med 3-0 och Johnny gjorde mål igen.

»Man behöver inte ha ett fotbolls-IQ på mer än 25, kanske, för att inse att Johnny Ekström inte spelar kvar i IFK Göteborg efter vårsäsongen. Så här många mål i så här stora sammanhang gör ingen svensk utan att bli proffs«, skrev Mats Olsson i Expressen.

Mycket riktigt: Johnny skrev på för Reggiana från Reggio nell’Emilia utanför Parma.

Strax efter att Johnny skrev på kontraktet bytte Reggiana ägare, och de i klubben som följt Johnnys framfart i Champions League byttes ut. Reggianas tredje seriematch spelades borta mot Atalanta. Samma dag spelade Sverige VM-kval borta mot Bulgarien. Johnny började landskampen på bänken, och blev kvar där nästan hela matchen. »Vad ska jag sitta här för?« tänkte han.

När Tommy Svensson ringde en dryg månad senare inför en träningslandskamp mot Finland sade Johnny att han ville koncentrera sig på sitt klubblag. Därmed tackade han i praktiken också nej till VM i USA, något han bittert ångrade när han såg turneringen på TV följande sommar.

Några veckor efter att Johnny tackat nej till landslaget kallade Reggianas nye ägare Dal Cin till sig honom – och sade att han skulle säljas. »Va, jag har ju precis kommit hit. Jag vill inte lämna«, svarade Johnny. Det gick ett par veckor, Johnny tränade med laget men var totalt utfryst. Han sökte stöd hos lagets brasilianske stjärnmålvakt Claudio Taffarel, men till slut blev det så dålig stämning att han kände att han inte kunde stanna kvar.

Johnny hade tackat nej till landslaget för en proffsklubb som inte ville ha honom.

Han lånades ut till Real Betis och spelade där i tre månader, innan Dynamo Dresden köpte loss honom från Reggiana sommaren 1994. Johnny Ekström gjorde mål redan efter tre minuter när Dresden spelade 1-1 mot Werder Bremen i premiären, och blev säsongens första målskytt i Bundesliga. Som anfallare i ett ständigt tillbakapressat bottenlag hade han återigen de ytor han behövde. Han fick en nytändning, och trivdes utmärkt i den vackra kulturstaden Dresden. När fotbollstidningen Kicker betygsatte ligans nyförvärv en bit in på säsongen hamnade Johnny i den näst högsta kategorin, med epitetet »väsentlig förstärkning«.

Dresden lyckades dock varken hänga kvar i Bundesliga eller klara elitlicensen. Johnny hamnade i Eintracht Frankfurt och tangerade därmed det svenska rekordet i antal utländska proffsklubbar: sju.

I en av Johnnys första matcher för Frankfurt mötte de Bordeaux borta i Intertotocupen. Innan matchen började fick Johnny syn på ett bekant ansikte han inte sett på fyra år. »Ça va? Är du här?« sade Johnny, som inte hade hört av Zidane sedan han lämnade Cannes. Sedan gjorde Zidane och Dugarry, som också spelade i Bordeaux, som de ville. De vann matchen med 3-0, och Bordeaux gick senare hela vägen till final i Uefacupen.

I blickfånget. Varje dag samlas ett gäng pensionerade gentlemän för att spela kort, umgås och följa Empolis träning. När Johnny dyker upp blir det stor uppståndelse.
Familjefar. »Familjen är väldigt viktig för italienarna, och det tycker jag är helt rätt«, säger Johnny. Hans 15-åriga dotter Jessica flyttade som liten med till Cannes, Reggio nell’Emilia, Sevilla, Dresden och Frankfurt.

För Frankfurt gick det sämre: klubben åkte ner i Zweite Bundesliga. Efter en oinspirerad säsong i andradivisionen återvände Johnny 1997 till IFK Göteborg för att ersätta Andreas Andersson, som sålts till Milan.

Han gjorde mål direkt i sin tredje debut i blåvit tröja, men fick sedan en bristning i vaden och missade nästan hela höstsäsongen. Under vårvinterns träningsmatcher öste han återigen in mål, men när serien började satsade tränaren Reine Almqvist på en 4-3-3-uppställning med Andreas Hermansson i mitten. Johnny förväntades delta i defensiven. Ytorna var små. Taktiken passade honom inte alls. Benen var långt ifrån lika snabba som förr.

När säsongen 1998 var över erbjöds inte Johnny något nytt kontrakt.

Den enda spelaren i modern tid som har gått hela vägen från IFK Göteborgs pojklag till att ta en fast plats i A-laget, lade skorna på hyllan.

 

Det är lördagskväll och klockan är strax efter nio. Precis som i många andra italienska städer innebär det att Empolis gator fylls av finklädda människor i alla åldrar. De går långsamt en bestämd rutt runt centrum och pratar med varandra. Så har de varit i alla tider, och fram till för ett par generationer sedan gick män och kvinnor åt olika håll. Den som var intresserad av någon hade den korta tid som det tog att passera förbi henne eller honom för att lägga in en stöt. Så är det inte längre, men det är många som vill prata med Johnny.

– Jag har aldrig gillat när folk tittar på mig eller vill prata med mig – men vissa spelare älskade den uppmärksamheten. När vi hade vunnit var det många som gick ut på staden på kvällen. En gång i början hängde jag med mina två bästa kompisar Giulio och Corrado ut, vi gick på den här gatan. Snart hade vi ett hundratal personer som gick bakom oss och sjöng »Empoooli, Ekstroomm«. Det beror på hur man är som person hur man reagerar på sådant, men jag tyckte det var pinsamt.

Restaurang Bianconi är full när vi kommer in, men Johnny går med bestämda steg fram till en stängd dörr som leder till en trappa. På övervåningen kommer personalen i vita skjortor, svarta förkläden och svarta flugor fram och hälsar hjärtligt på Johnny och hans gamla granne Carla Marmugi, som visar sig vara en elegant dam med ett varmt leende, och hennes dotter Chiara.

När vi har satt oss tillrätta pekar Johnny på ett litet bord.

– Där satt alltid tränaren, vänd mot oss så att han skulle ha koll på att alla var där.

En skallig kypare dyker upp och kramar om Johnny. Sandro Bruni hade mustasch på Johnnys tid och var ena  halvan  av radarparet »Baffo« (»Mustaschen«) och »Lupo« (»Vargen«), som alltid serverade Empoli-spelarna.

En vanlig dag i Empoli gick Johnny upp halv nio för att äta frukost. Träningen började tio. Efter den åkte han och lagets övriga ungkarlar till Bianconi och åt lunch, sedan var det träning igen klockan tre. Vid sextiden var han hemma ett tag, innan det var dags att åka och äta igen på restaurangen vid halv åtta-tiden. Livet bestod av att sova, äta och träna.

– Vi ungkarlar som var på Bianconi kom hit trötta efter träningen, satte oss ner och ropade till kyparna: Ge mig det och det! Och fort skulle det gå! Jag åt alltid tagliatelle al tartufo – pasta som de rev färsk tryffel på. Man tänkte inte på priset. Så här efteråt inser jag att vi var rätt bortskämda, säger Johnny.

Carla försöker förklara varför hon lade ner så mycket möda på att städa, tvätta och stryka åt sin granne Johnny.

– Han var så ung när han kom, bara 21 år, och han förstod inte italienska, säger hon.

Dottern Chiara var femton då.

– Hon gjorde en bakelse till Johnny varje gång han hade gjort mål, säger hon och tittar mot sin mor. Jag var alltid avundsjuk på honom för att han fick så mycket uppmärksamhet. När någon frågar mig var min mor bor, och jag svarar att det är nära floden, då svarar folk fortfarande: »Åh, nära där Johnny bodde eller?«

För några år sedan hälsade Carla Marmugi på Johnny och hans familj i Göteborg. När hennes man Franco dog åkte Johnny ner på begravningen, där han även lärde känna Romas nuvarande tränare Luciano Spalletti.

– Det är helt fantastiskt egentligen, att jag och Carla har hållit kontakten i alla år. Jag är änna så lugn och tyst, jag kan inte fatta att hon och hennes familj tyckte om en tråkig svensk som jag, säger Johnny.

Han granskar menyn.

Två av de mest återberättade historierna om Johnny Ekström handlar om mat. Den ena härstammar från landslaget och ett träningsläger i Australien. Grabbarna var på ett stekhus och beställde biff. Servitrisen frågade om Johnny ville ha biffen »medium«. Johnny beställde »large«.

Nästa generation. I dag är Empoli näst intill etablerade i Serie A, men spelarna från debutsäsongen 1986-87 är fort­farande speciella för folk i stan. Killen på pakethållaren får höra legenden om Johnny av sin far.
Den förlorade sonen. Carla Marmugi bodde i lägenheten intill Johnnys, och blev som en extra mamma för honom.
Gamla gardet. Den före detta måltjuven Nicola Caccia gestikulerar mot Ekström. »Johnny var min idol när jag var ung och fick träna med Empolis A-lag«, säger Caccia.

Den andra kommer från Sportnytts första inslag från Johnnys tid som Empoliproffs, och han fick frågan om han lärt sig någon italienska. Johnny sade: »Nä, jag vet inte ens vad spagetti heter på italienska.«

– Ja, det där har man ju fått äta upp, säger Johnny på restaurang Bianconi. I dag finns det parmesanost och prosciutto i varenda Icabutik och vi kan se italiensk fotboll på TV flera gånger i veckan. Så var det inte på den tiden. Då visste man knappt någonting om Italien i Sverige, i alla fall gjorde inte jag det.

Detsamma med de fem espressokopparna i en mugg:

– Vad visste jag då? Jag visste inte ens vad en espresso var. Folk tyckte att jag var knäpp, och när jag tänker på det i dag så låter det helt vansinnigt, men jag kände inte av det då.

 

På flyget hem frågar jag Johnny vad han saknar från tiden som fotbollsspelare. Han säger att det är gemenskapen i laget och atmosfären i omklädningsrummet.

– Visst kan jag också sakna kickarna man fick – men mest den kick jag fick precis efter matchen. Dagen innan gick man och tänkte på hur man skulle spela hela dagen. Att sen gå ut och vinna med 1-0, och efter det gå ut i omklädningsrummet, ta en dusch och känna all spänning släppa, och bara känna »fan vad gôtt« – det var den absolut bästa stunden. En sådan kick får man aldrig igen.

Han säger att han nog hade kunnat fortsätta spela i några år till.

– Gjorde jag en dålig match så sade folk »han är för gammal«. Missade jag en målchans sade de »han är för gammal«. Samtidigt kände jag mig bättre då än i början av karriären. Jag vann varenda nickduell. Jag ångrar inte att jag slutade då, men jag la av för tidigt – men det var liksom inte mitt fel. Med rätt träning, taktik och system hade jag säkert kunnat spela tre, fyra år till.

Finns det andra beslut du ångrar, som när du tackade nej till Tommy Svensson?

– Det som händer, händer. Nu var det andra som fick chansen i USA-VM istället. Man ska vara nöjd med det man har fått – och det är jag.

När vi går ut genom tullen på Landvetter ser Johnny sig om.

– Här fastnade alltid Ruben Svensson. Inte för att han smugglade något eller så, han såg väl bara misstänkt ut.

Kanske har Johnnys sorglösa uppenbarelse på samma sätt bidragit till att han inte har tagits på så stort allvar som han förtjänat. Åtminstone inte i Sverige. Det menar i alla fall den forne lagkamraten Pontus Kåmark.

– Johnny är fan den snabbaste spelaren jag mött, och då har jag ändå spelat mot killar som Henry. Han kunde ligga mer än fem meter bakom sin back i en löpduell, men sprang ändå ikapp och ifrån. Det bara blixtrade till och motståndarna hann inte ens sätta ut armen för att stoppa honom. Sedan gick det inte lika bra i utlandet, han behövde nog tryggheten här hemma. Vi visste ju att han kunde blixtra till, så vi hade överseende om han inte gjorde så mycket de första 80 minuterna. Det hade de inte på de andra ställena. Det är lite Tjuren Ferdinand över honom. »Honom ska vi ha!« och så släpade man ut honom på planens mitt, och fick släpa av honom efteråt. Men ibland satte han sig på en humla, och då fick han en jäkla fart.

Torbjörn Nilsson:

– Man behövde bara slå en långboll, så hann han först. Han lyssnade aldrig på taktikgenomgångarna, han spelade som han gjorde, oavsett vilka motståndarna var. Jag tror det var väldigt välgörande att han var så ovetande om deras taktik och vilka de var. Han räddes aldrig motståndarna.

Roger Gustafsson är inne på samma spår. För honom är det tydligt att det personlighetsdrag som fick ett helt flygplan att vänta på avfärd i Frankfurt och pappa Douglas att leta runt bland Göteborgs fotbollsplaner, gjorde Johnny Ekström till en unikt kall avslutare.

– Det finns de som tror att han är lite trög, men det är han inte. Han funderar mycket och är väldigt noggrann. Han stressade aldrig upp sig. Han höll sig lugn även när han kom i en väldigt het situation.

I augusti 2006 frågade den danske frilansjournalisten Viggo Ravn Diego Maradona vem han ansåg vara den bäste svenske spelaren genom tiderna. Maradona, som skulle på Europaturné, nämnde ett namn: Johnny Ekström.

– Det var jätteroligt att han sa det, säger Johnny. Jag blev nästan chockad när jag läste det. Sedan tänkte jag efter. Maradona spelade ju i Barcelona innan han gick till Napoli, och följde säkert sitt gamla lag på TV när de mötte Blåvitt i Europacupsemifinalen. Och jag gjorde mål borta mot Napoli andra säsongen och vann EM-kvalets skytteliga då. Sedan gjorde jag en kanonmatch med Bayern München när vi vann över Inter i Europacupen. Han såg säkert den matchen också.

Maradona mötte sedan ett svenskt lag sammansatt av Martin Dahlin. Johnny Ekström blev inte tillfrågad.

– Jag förstår inte varför, säger Johnny. Jag hade verkligen velat vara med i den matchen.

Han är tyst ett tag, innan han fortsätter:

– Och det hade ju varit roligt för Maradona också om jag varit med.              

Johnny Ekström

Född: 1965

Karriär: IFK Göteborg (1986), Empoli (1986-88), Bayern München (1988-89), Cannes (1989-91), IFK Göteborg (1991-93), Reggiana (1993), Real Betis (1994), Dynamo Dresden (1994-95), Eintracht Frankfurt (1995-97), IFK Göteborg (1997-98). 47 landskamper, 13 mål. EM-brons 1992, segrare i Svenska cupen 1991, tysk mästare 1989.

Allsvenskan: 90 matcher, 37 mål. SM-guld 1991 och allsvensk skyttekung 1986.

Gör i dag:Underhåller villan i Örgryte, springer i skogen, spelar tennis och skjutsar barnen Jessica och Dennis till dans- och fotbollsträning.