»Det kan inte vara sämre än Ryssland«

Han testade positivt för efedrin. Han hade dollarsedlar innanför kalsongerna. Han fick »en jävla tjejbil« av Kalmar. Men han lyfte laget ­­­­­­med sitt självförtroende. Så, en dag, var Fábio Augusto plötsligt försvunnen.

Flygbåten mellan Rio de Janeiro och färjeterminalen på andra sidan Guanabaraviken påminner om båtarna som trafikerade Malmö–Köpenhamn förr i tiden. De är små, snabba och stinker diesel. Skillnaden är att denna överfart bjuder på en svårslagen utsikt. När flygbåten kommit halvvägs över den glittrande viken breder ett av världens vackraste vykort ut sig bakom oss. Omgiven av kala berg och grön regnskog, inklämd mellan Sockertoppen och Kristusstatyn, kliver Rios skyline fram. Det är denna kaotiska metropol som Fábio Augusto lämnat för att söka lugnet i badorten Camboinhas.

Här på andra sidan viken hittar vi dem som har gjort snabba cash i Rio, men som ändå inte tjänat tillräckligt mycket för att kunna flytta till Barra da Tijuca, där de riktigt rika finns. I Camboinhas bor advokater, korrupta tjänstemän och bicheiros – högt uppsatta medlemmar i stadens spelmaffia. Här lever också pensionerade kokainkungar, frikyrkliga pastorer och före detta fotbollsproffs. Ett tag ägde Romário ett hus vid stranden, i vilket han lät en av sina många flickvänner bo. De andra exproffsen som har hus här har antingen spelat i den brasilianska ligan eller haft utlandskarriärer i länder som Cypern eller Sverige eller någon mindre portogisisk klubb. Lite elakt kan man säga att det är i Camboinhas som B-laget bor.

Fábio Augusto hämtar oss i sin reservbil – en silvrig Honda Civic med mattsvart motorhuv. Hans riktiga åk, en Mitsubishi stadsjeep, har precis blivit beslagtagen i en razzia. Fábio hade varken betalat vägskatten eller besiktigat bilen, dessutom behövde hans körkort förnyas. Så länge han inte betalar och förnyar är bilen i trafikverkets förvar och tickar 100 kronor om dagen.

Annons

– Jag fattar inte varför polisen ska komma ut här, säger Fábio. De kan väl ha sina satans razzior inne i stan istället.

Det första jag lägger märke till är att Fábio Augustos överarmar har fått fler tatueringar sedan vi träffades sist. Den senaste är så färsk att han har gnidit vit skyddskräm över motivet – en blodig zombiekvinna utan ögon, med rakt långt hår och vita varulvständer.

– Min fru säger att den som väljer en sådan tatuering inte kan vara frisk i huvudet, skrockar Fábio.

Den före detta Kalmarspelaren rattar Hondan genom badorten. Gatorna kantas av cykelbanor och blommande planteringar, husen som skymtar bakom murarna är av det lyxigare slaget. Fábio pekar på en villa stor som ett strandhotell där en av Rios mest ökända bicheiros bor.

– Då och då griper polisen honom, men bara någon dag senare är han ute igen. Han har tillräckligt med pengar för att köpa sig fri.

Själv bor Fábio med sin familj i en tvåvåningsvilla som han köpte för två år sedan när han spelade i det brasilianska militärlandslaget. Han parkerar bilen på garageuppfarten och går direkt fram till två tavlor som hänger på husets vitputsade fasad. Den ena är en inglasad tröja från FC Chernomorets i Ryssland med »Augusto« i kyrilliska bokstäver textat på ryggen. Den andra tavlan pryds av en röd matchtröja, med »Peab« i grönt reklamtryck på ryggen. Den bar Fábio under sina knappt fyra säsonger med Kalmar FF.

– Min bästa tid som spelare var faktiskt i Sverige, säger han och går in i villan.

När Fábio spelade i det brasilianska militärlandslaget tänkte han ta sin vattenskoter rakt över viken till träningsanläggningen. Nu har han inte längre råd att lägga pengar på dyra leksaker.

Fábios fotbollskarriär började när han tolv år gammal blev antagen till Flamengos utvecklingslag. Att han spelade med Brasiliens största klubb gjorde att tjejerna hängde efter honom. På en fest raggade han upp sin flickväns bästa väninna. Redan samma kväll blev de ett par och någon månad senare var den ett år äldre Nadja gravid. Fábio blev pappa samma månad som han fyllde 18. Eftersom han fortfarande bodde hemma fick Nadja och den nyfödda sonen Dhiego flytta in i hans föräldrars lilla lägenhet.

Flamengo, som inte ville betala en bostad åt honom, sålde Fábio när han var 21 år. Storsatsande Guarani FC köpte honom för tre miljoner kronor och familjen flyttade till universitetsstaden Campinas. Med Fábio i laget lyckades Guarani ta sig vidare till det åttalagsslutspel som förr avgjorde den brasilianska ligan. I kvartsfinalen besegrades São Paulo FC med 4–2, men sedan tog det stopp i semifinalen mot Palmeiras som blev 1994 års brasilianska mästare. Året efter ändrades ligareglerna så att endast fyra lag gick vidare till slutspelet. Guarani klarade inte uppgiften och 1996 gick Fabio vidare så Atlético Mineiro i Belo Horizonte. Vid den här tiden var den kraftfulla mittfältaren ett välkänt namn i brasiliansk fotboll och efter en stark säsong i Atlético Mineiro värvades Fábio Augusto av Corinthians från São Paulo.

Med Corinthians såg Fábio för första gången en chans att bli brasiliansk mästare. För att få sin kropp att orka mer köpte han ett preparat som han hade hört att amerikanska bodybuildare ofta använde. Preparatet hette Up your gas och innehöll bland annat efedrin, ett ämne som blockerar hjärnans signalsystem för trötthet. Fábio kunde nu springa lite mer och lite snabbare än de andra spelarna. När halva mästerskapet var avklarat valdes han ut för att göra ett dopningstest. Enligt regelverket får spelare högst ha fem mikrogram efedrin i urinen. Fábio hade nästan tio gånger så mycket: 46,4 mikrogram.

Det blev en av brasiliansk fotbolls första dopningsskandaler och i flera veckor var Fábio hett nyhetsstoff. De andra klubbarna gottade sig och Corinthians rykte som gangsterklubb förvärrades. Fábio försvarade sig med att klubbläkaren godkänt preparatet och inte sagt till honom att efedrin var förbjudet. Domstolen trodde på spelaren och Fábios straff blev milt – fyra månaders avstängning. Men hans namn hade svärtats av skandalen och när Corinthians blev brasilianska mästare året därpå hade Fábio Augusto redan lämnat klubben.

 

Fábios 64-åriga mamma Edimar, som är på besök i villan, har redan öppnat dagens första öl och lyssnar när hennes son berättar om tiden i Novorossijsk vid Svarta havet. Stadens stolthet, FC Chernomorets, värvade Fábio när man precis gått upp i den ryska högstadivisionen. Med hjälp av borgmästarens pengar kunde laget köpa in en mängd nya spelare. Fábio – som lockats till Ryssland efter dopningsavstängningen och en misslyckad sejour i Vitória i Bahia – fick en trevåningsvilla, en Mitsubishijeep och en saftig lön i dollar som betalades ut kontant i slutet av varje månad. Fábio tyckte inte om att ha så mycket kontanter liggande i huset och bad därför borgmästaren att ge honom lönen i en klumpsumma när säsongen var slut. »Inga problem«, fick han höra.

Sämre var personkemin med tränaren och de ryska spelarna. Enligt Fábio »gillade de inte att ha en brasse i laget«, och när han åkte hem efter träningarna väntade andra problem. Hans hustru Nadja trivdes inte i Novorossijsk och längtade hem till Brasilien.

– Vår villa var fin, men det fanns bara en massa industrier runt omkring, säger hon. Vår andra son Gabriel var bara fyra år då och hade inget att göra. Vi höll oss mest inomhus, och till slut sa jag: »Nu räcker det! Nu åker jag hem med barnen.«

Annons

Medan Nadja förbereder lunchen i köket lägger sig Fábios mamma i diskussionen.

– Det där med Ryssland var inte så bra för er, säger hon. Sverige var väl bättre?

Nadja ger sin svärmor ett snett leende och sneglar mot sin man. Fábio tiger och tittar ned i golvet. Jag förstår att här finns något som ingen vill dra upp.

Trots nyförvärven slutade Chernomorets på 16:e plats i ligan och blev nedflyttade. Sista dagen på säsongen gick Fábio upp till borgmästaren för att hämta sina åtta månadslöner. 300 000 dollar låg prydligt staplade i buntar i en väska. Problemet var hur han skulle få in pengarna i Brasilien.

– Jag hade hört om andra spelare som chansat och åkt fast i tullen i Rio. För att inte bli polisanmälda, och riskera fängelse, hade spelarna fått muta tullarna med alla pengarna.

Fábio tog kontakt med Ronaldos agent Reinaldo Pitta som tipsade honom om att använda en doleiro, en brasiliansk valutasmugglare, som överför de oskattade pengarna mot en kommission på mellan tre och fyra procent. Via den ryske borgmästarens kontakter överfördes motsvarande drygt två miljoner kronor till valutasmugglarens bankkonto i Miami. I utbyte fick Fábio en adress i Rio där han skulle kunna hämta ut sina miljoner några dagar senare.

– Kontoret låg på 16:e våningen i en stor byggnad i downtown, berättar han. Jag var jäkligt orolig när jag tog hissen upp. Fanns pengarna där eller hade de lurat mig? Men det var lugnt, pengarna var där. Jag räknade buntarna och lade dem i en väska som jag hade med mig. Det var så mycket pengar att jag fick stoppa några buntar i strumporna och kalsongerna också. Först när jag skulle gå därifrån slog det mig hur dum jag hade varit som gått dit ensam.

Rädslan för att bli rånad gjorde att Fábio inte vågade ta hissen ner. Istället tog han brandtrappan och traskade ned de 16 våningarna med sedlarna skavande i kalsongerna. När han kom ut på gatan gick han snabbt till sin bil och körde därifrån medan han nervöst tittade i backspegeln för att se om någon följde efter honom.

När FC Chernomorets erbjöd Fábio en lika stor summa för ytterligare en säsong i Ryssland tackade han nej. Istället fick han höra av en kollega att hans gamla lagkamrat Gonçalves, som spelade med landslaget i VM 1998, hade blivit spelaragent. Fábio körde upp till hans kontor i Barra da Tijuca och lämnade över två DVD-filmer – en med höjdpunkter från hans brasilianska karriär och en med klipp från två ryska ligamatcher mot CSKA och Lokomotiv Moskva. Redan efter några veckor ringde Gonçalves och berättade att han hade en svensk tränare på besök. Fábio körde till kontoret igen och blev presenterad för Nanne Bergstrand och hans assistent Giles Stille. Den svenske tränaren berättade att han företrädde en klubb som hette Kalmar FF och att målet var att etablera sig i Sveriges högsta serie. Året före hade klubben haft en annan brasse som hjälpt laget att ta sig till Allsvenskan.

Fábio ringde upp Daniel Mendes för att höra om det gick att bo i Kalmar.

– Mendes sa att det inte var så farligt som det lät. »Det kan inte vara sämre än Ryssland«, tänkte jag, och skrev på.

När Fábio landade på Kastrup kom han i sällskap med Dedé Anderson, som året innan spelat i Hammarby, och 22-årige César Santin.

– När vi landat sa de att det var ytterligare fyra timmars bussresa till Kalmar. Jag tänkte: »Vad fan är detta?« Så skulle en brasiliansk klubb aldrig behandla ett proffs. Sedan fick jag en lägenhet i ett skitområde där det bara bodde en massa invandrare. »Nä, det här funkar inte«, tänkte jag. När jag också förstod att de inte skulle ge mig en bil röt jag till. Vet du vad de kom med då? En Fiat Punto! Fattar du, jag skulle köra runt i en jävla tjejbil. Kalmar var inte vana vid att ha med ett internationellt proffs att göra.

Under Fábios debutår i Allsvenskan utsågs han till ­Kalmars bästa spelare. Särskilt viktig var han i matcherna mot topplagen. Lagkaptenen Henrik Rydström: »Vi märkte en bit in i säsongen att han ­spelade en central roll för oss i matcher där vi hade ett spelmässigt underläge.«

Lunchen är klar och vi sätter oss runt det rektangulära glasbordet i vardagsrummet. Den 15-årige sonen Gabriel lämnar TV-spelet, trippar ner från ovanvåningen och sätter sig bredvid sin pappa. Edimar och Nadja dukar fram oxfiléer, stekt lök, friterad potatis, ris, bönor och farofa (ströbröd stekt i smör med bacon). Det är sådan mat som brasilianska spelare saknar när de är utomlands.

– Kalmar var hemskt när det gällde mat, säger Fábio. Det fanns knappt några restauranger.

– Och de som fanns stängde tidigt, flikar Nadja in.

Jag undrar vad hon tyckte om den svenska maten.

– Tacos var gott. Jag gillar idén att man själv fyller på med vad man vill ha. Och så tyckte jag om de där tunna bröden som var rullade och hade skivor av kött blandat med sallad.

– Kebab?

– Ja, kebab. Det var supergott.

– Och ostburgare, säger Fábio.

Han låter blicken svepa över det dukade matbordet.

– Var är min köttbit?

– Din mamma håller på att steka den, suckar Nadja.

Minuten senare kommer Edimar in med den på ett fat.

– Han vill ha den riktigt genomstekt – annars äter han den inte, säger hon och serverar sin 40-årige son.

Nadja ger mig en blick som säger mer än tusen ord. Sonen Gabriel ler. Det är uppenbart att om ingen i familjen behandlar Fábio som den kejsare han anser sig vara så står hans mamma alltid till tjänst.

 

Första gången Fábio tränade med Kalmar FF gick han in i omklädningsrummet, klädd i kostym, och sade »Hi, I’m Fábio« till sina nya lagkamrater. Tränaren Nanne Bergstrand märkte direkt att det var en spelare med en attityd som var ovanlig i Kalmar.

– Han hade en syn som hjälpte oss att förminska Allsvenskan, säger Nanne. Han höjde vårt självförtroende och var en pusselbit i det arbete som gjorde att vi senare kunde vinna SM-guld.

Annons

Även Kalmars lagkapten Henrik Rydström imponerades av Fábios respektlösa stil. I sin dåvarande blogg på tidningen Barometern skrev Rydström 2008 ett långt inlägg om hur mycket brassen betydde för laget: »Han spelade fotboll på ett sätt som vi tidigare inte skådat – till synes temposvagt, men ingen kunde ta bollen ifrån honom. Han var stark som en tjur, bitig, och om någon kom i närheten av honom försvarade han sig med alla medel. Fábio var inte nöjd med att hänga kvar i Allsvenskan, han ville ut i Europa, sa han, och vi fnittrade förläget och om vi var på Råsunda eller mötte Blåvitt struntade han i att det var anrika lag vi mötte – enligt den Fábiocentriska världsbilden spelade Fábio i Kalmar FF och då måste Kalmar FF vara favoriter. Oavsett motstånd.«

Fábio myser vid matbordet när jag läser upp vad hans före detta klubbkamrat skrivit.

– Ja, men så var det, säger han. När vi skulle spela mot Göteborg snackade alla om den där Niclas Alexandersson. Han hade spelat i England och var med i landslaget. Honom skulle vi akta oss för. Jag tänkte: »I helvete heller! Han är inte större än oss. Vi ska vinna matchen.« Jag retade mig på målsättningen att vi skulle hålla oss kvar i Allsvenskan – målet borde ju vara att vinna den. Först efter halva säsongen fattade klubbledningen att vi faktiskt hade chans att vinna, men då var det för sent.

2004 slutade Kalmar FF femma i Allsvenskan och Fábio Augusto blev framröstad till klubbens bästa spelare. Året efter tog Kalmar Allsvenskans lilla silver.   Fábio utsågs återigen till bäst i klubben, trots att han kom flera veckor för sent till försäsongsträningen. Så länge han gjorde laget bättre hade tränaren Nanne Bergstrand visst överseende med sådana fasoner.

– Fábio var en mycket duktig spelare, säger Nanne Bergstrand. Mot FC Köpenhamn i Royal League 2005 drev han bollen från halva plan och sköt ett skott från 30 meter som gick diagonalt in i bortre krysset. Det målet glömmer jag aldrig.

Nadja och barnen flyttade till Kalmar först till Fábios andra säsong i klubben. Under sitt första år i Sverige bodde han ensam för första gången i sitt liv och försökte på egen hand utforska den småländska staden. På kvällarna, när han blev sällskapssjuk, gick han ner till italienaren som drev Ernestos restaurang, eller så hängde han på ett kafé med en grekisk servitris han lärde känna.

På helgerna var han på nattklubben Palace, trots att han inte dricker en droppe. Fábios last är en annan.

Medan vi sätter i oss biffarna tar jag upp tråden som vi lämnade i köket och undrar varför Nadja inte gillade tiden i Sverige.

– Fråga honom, den jäkeln, säger hon och nickar åt Fábio.

– Dra nu inte upp det, svarar maken utan att titta på henne.

– Jaså, vi ska inte prata om polskan, grekiskan och svenskan? Och alla de andra.

– Nej, nej, nu överdriver du. Så många var det inte. Det var César som var en riktig jäkel. Han gjorde allt i smyg.

Fábio vänder sig mot mig och fortsätter:

– Vet du vad han hittade på med vår barnflicka som Nadja hade med sig till Kalmar? Han gjorde henne på smällen. Hon var bara 20 år och hennes mamma, som var vårt hembiträde i Brasilien, blev vansinnig på mig.

Undanmanövern fungerar och Nadja börjar berätta om andra kvinnor som César Santin uppvaktade i Kalmar.

– Jag förstår mig inte på de där svenskorna, säger Nadja. De är väldigt lättfotade, tycker jag. Men den där polskan blev jag särskilt besviken på. Hon var en av mina få vänner i Kalmar och så låg hon med min man.

Fábio äter upp resten av sin mat i tysthet.

Efter att ha sett Bad Boys II valde Fábio och Nadja att ­tatuera in citat från filmen på sina ­kroppar. Nadja skrev »Vi går till­sammans«. Fábio skrev »Vi dör ihop«.

I trappan upp till villans andra våning är väggen täckt av inramade foton, lagbilder och löpsedlar från Fábios karriär. En av löpsedlarna är från Kvällsposten och har rubriken »Knocken i Kalmar«. I matchen mot Malmö FF försökte Fábio göra slarvsylta av Joseph Elanga och blev utvisad för andra gången under sin debutsäsong. Drygt åtta år senare använder Fábio det portugisiska uttrycket »neguinho« – i direktöversättning »den lille svartingen« – när han pratar om dispyten med Elanga.

– Han hade varit på mig hela matchen och domarjäveln sa inte åt honom. När han drog i mig en tredje gång rann blodet över och jag tänkte: »Nu ska jag slå ihjäl den jäveln.« Lagkamraterna gjorde allt vad de kunde för att hålla i mig, men det som hindrade mig var att jag fick kramp i vaden precis när jag skulle hoppa upp och slå till honom. Annars hade min karriär i Sverige kanske tagit slut redan där.

Kombinationen av att domarna höll ett extra öga på brassarna och att motståndarna visste att han var lättretlig gjorde att Fábio i dag håller rekordet som Kalmar FF:s mest utvisade spelare. Mot slutet blev han också känd för sin frånvaro. Större delen av 2006 tillbringade Fábio i Brasilien för att rehabilitera en lårskada. Under tiden tog nykomlingen Rasmus Elm över hans uppgifter på Kalmars mittfält. När Fábio kom tillbaka 2007 fick han problem med vristen och hamnade allt oftare på bänken.

– En spelartyp som Fábio klarar inte det, säger Nanne Bergstrand. Det handlade om fåfänga. Men han var så märkt av sina skador att jag inte kunde spela honom.

Inför en match där Fábio kände på sig att han inte skulle få spela skypade han med sin fru och beklagade sig över situationen. När Nadja, som återvänt till Brasilien eftersom den äldste sonen inte trivdes i Kalmar, såg hur ledsen Fábio var började hon gråta.

– Jag saknade honom så mycket, säger Nadja. Han må vara en jäkel, men vår familj är större än hans kvinnoaffärer. Jag bad honom komma hem till mig och barnen.

Utan att berätta det för någon satte sig Fábio på ett plan hem till Rio.

– Jag kände att Nanne inte längre trodde på mig. Han hänvisade till att jag var skadad och spelade den där Rasmus istället. Så jäkla skadad var jag inte.

Tre månader senare säkrade Kalmar andraplatsen i Allsvenskan, och blev även cupmästare efter 3–0 mot IFK Göteborg i finalen. På bara några år hade klubben gått från att pendla mellan Superettan och Allsvenskan till att bli ett av Sveriges bästa lag. Att många i Kalmar i dag menar att Fábios attityd lade grunden till framgångsperioden – som kulminerade med SM-guldet 2008 – tröstar honom inte riktigt. Den enda titeln han fick med sig efter nästan fyra säsonger i Sverige var cupvinsten 2007, där han inte ens var med i finalen. Fábio ångrar att han »bara stack så där« och det finns ett vemod i rösten när han talar om tiden i Kalmar. Det retar honom också att han aldrig fick chansen att spela på Guldfågeln Arena.

– Jag har sett bilder på den. Den blev verkligen snygg. Påminner om Allianz Arena i München. Det hade varit kul om jag blev inbjuden till att spela en avskedsmatch på den. Tänk dig ett all star team med mig, César, Lasse Johansson och alla de andra.

I Brasilien började Fábio spela med legendariska America FC, en av Rios äldsta klubbar, som året efter blev degraderat till andradivisionen i Cariocamästerskapet. Fábio gick då vidare till Audax, som grundats 2005 av varuhusmiljardären Abilio Diniz. Efter det spelade han i några småklubbar, innan hans agent kom med ett förslag på hur Fábio skulle kunna realisera vad som är varje brasilianskt proffs yttersta dröm – att få representera sitt land i ett världsmästerskap.

Fábio går fram till en garderob och plockar upp sin kamouflageuniform. På bröstet står det »Sgt. Augusto«. För att få ställa upp i fotbolls-VM för militärer tog Fábio värvning och utbildade sig under två år till sergeant. Stolt håller han upp uniformen framför sin bara överkropp. Sedan plockar han fram en svart plastlåda, gömd nederst i garderoben.

– Egentligen borde jag lämna tillbaka den, säger Fábio och fingrar på den svarta pistolen. Men man vet aldrig. Kommer det en tjuv kan den vara bra att ha.

Med det brasilianska militärlandslaget tog Fábio VM-brons i Rio 2011. När jag säger att jag gärna vill se honom i landslagströjan han bar då går Fábio ner för att se om Nadja fortfarande är hemma. Det är hon inte. Nadja har tagit bilen och kört till gymmet. Bara Gabriel är kvar på nedervåningen.

– Tröjan är hos min älskarinna, säger Fábio. Jag ringde henne i förra veckan, för jag ville ha tröjan när ni kom på besök, men hon började dra upp en massa gammal skit. Nu vet jag inte hur jag ska få tillbaka den.

Han tittar ut en gång till på infarten för att försäkra sig om att Nadja, som han har varit gift med i 20 år, verkligen har lämnat huset. Sedan ringer han till älskarinnan. Han får inte en syl i vädret.

– Jaha, det här får jag ta och lösa senare, säger han och lägger på.

 

Fábio Augusto

Född: 1972

Karriär: Flamengo –1994, Guarani FC 1994–1996, Atlético Mineiro 1996, Corinthians 1997/1998, Botafogo 1998/1999, Vitória 2000, Flamengo 2001, FC Chernomorets 2002/2003, Kalmar FF 2004–2007, América-RJ 2008, Audax 2009, brasilianska militärlands­laget 2009–2011, River Atlético Clube 2012.

Allsvenskan: 50 matcher för Kalmar FF, åtta mål, svensk cupmästare 2007.

Gör i dag: Driver in pengar från klubbar och agenter han anser stå i skuld till honom, och håller tummarna för att hans yngste son ska bli fotbollsproffs.

 

Fábios sista proffsklubb blev River Atlético Clube i Teresina, huvudstad i Piauí, en av Brasiliens fattigaste delstater. Fábio ingick i en trojka av gamla brasilianska spelare som en agent sålde för att höja nivån på fotbollen i delstaten, som aldrig har haft ett lag i det nationella seriesystemet. Fábio fick bra betalt, men hans fru gillade inte att han var borta på nytt. Det var därför han slutade, påstår han, men i själva verket var det förslitningsskadan i vristen som satte stopp för hans karriär. Mot slutet kunde han knappt spela en hel halvlek.

Nu har Fábio kommit till den punkt i livet då det inte längre går att försörja familjen på att spela boll. Den enda egendom familjen har är bilen och villan. Miljonerna som han tjänade under sin karriär har gått till lyxbilar, vattenskotrar och exklusiva TV-apparater.

– Han var totalt pryltokig, minns Nanne Bergstrand. När han stack från Kalmar hittade vi fem TV-apparater i hans lägenhet.

Nadja kritiserar Fábio för att de inte investerade i fast egendom när de hade kapital. Snart kommer det att bli ekonomiskt tufft för familjen och Fábio måste komma på ett sätt att försörja den. Nadja har varit hemmafru i hela sitt vuxna liv.

Fábio har lösa planer på att bli internationell spelaragent, men med tanke på hans hetsiga humör är det svårt att föreställa sig att han blir långvarig i den branschen. Han har också en bekant som är kommunalpolitiker, vilket genererar mycket pengar i Brasilien, men politik har han inte tålamod med. En annan vän är pastor i en frikyrka, vilket också är ett välavlönat jobb i Brasilien, men att predika är inte Fábios starka sida – trots att det står »JESUS« över hela hans rygg. Hoppet ställs istället till 15-årige Gabriel. Sonen spelar med Audax utvecklingslag och tjänar redan flera tusen kronor i månaden.

– Han är bra, riktigt bra, säger Fábio. Och han är fokuserad. Han går upp fem varje morgon och tar bussen till träningen i Rio. Han kan bli en stjärna.

På kvällen följer vi med familjen när sonen ska spela korpfotboll med frikyrkopastorn, som också visar sig vara ett före detta fotbollsproffs med meriter från klubbar i Portugal och på Cypern. Fábio snörar på sig skorna för att spela några minuter med sin son trots att Fábios fysioterapeut, som behandlade hans ömma vrist i två timmar tidigare på eftermiddagen, sagt åt honom att vila foten.

Redan efter fem minuter blir det tydligt att sonen har passerat sin pappa i kvalitet. I ett av anfallen driver Gabriel bollen mot mål och skjuter hårt, strax utanför. Fábio blänger surt på sin son.

– Han är så taskig, säger Gabriel efter matchen. Han har aldrig sagt att jag spelar bra. Han bara gnäller och gnäller.

Eftersom Fábio är uppvuxen med en far som också hade problem med att ge beröm går jag bort till honom och säger:

– Nu får du faktiskt ta och säga till din son hur bra han spelar. Han var ju bäst på plan.

– Bäst!? utbrister Fábio. Han sköt ju utanför. Först måste han lära sig att pricka målet, sedan kan han få beröm.