Med Gud på sin planhalva

IFK Göteborgs back André Calisir fiskar ut två energidrycker från en av kylarna i matsalen på Kamratgården. Han sträcker över den ena till sin lagkamrat Junes Barny. 

– Junes. Dricka?

– Nej tack. Jag får inte, vet du.

Annons

Calisir lägger ena handen över pannan och ser skamsen ut.

– Men just det. Så dum jag är!

Junes Barny ler och försäkrar att det inte är någon fara. IFK Göteborg har dubbelpass den här torsdagen i maj och vid de andra borden vräker medspelarna i sig pasta för att orka med eftermiddagens träning. Vid Junes Barnys plats står varken tallrik eller glas. Han är fem dagar in på den muslimska fastemånaden ramadan, vilket betyder att han varken får äta eller dricka mellan soluppgång och solnedgång. Nu har det snart gått tio timmar sedan han gjorde det senast. Det återstår ytterligare nio innan han får göra det igen. 

– En del muslimer går efter Meckatid under ramadan, säger Junes. För mig är det givet att gå efter Sveriges soltider. Och jag räknar från att solen börjar gå upp till att den är helt nere.   

Den ljusa svenska försommaren innebär en särskild prövning för Allsvenskans muslimer. Blåvitts kommande tre matcher börjar dessutom klockan sju på kvällen – tuffast möjliga avsparkstid för den som fastat sedan kvart i tre natten före. Junes berättar att ligorna i många muslimska länder ändrar i sina spelscheman under fastemånaden. 

– I Marocko, som mina föräldrar kommer ifrån, startar matcherna vid midnatt den här månaden. Och det är fullsatt på läktarna. Det blir lite att man vänder på dygnet under ramadan. Hade vi inte haft träning i eftermiddag hade jag förmodligen sovit.

Han blickar ut genom fönstret. Där ute vräker regnet ner.

– Nästan samtidigt som ramadan började slog vädret om, säger han. Från varmt och soligt till svalt och blött. Det tackar vi för. Vädret påverkar en mycket. Förra ramadan var galet varm och då blir det väldigt tufft att träna. Man förlorar så mycket vätska.

Hur är det att som elitidrottare inte få dricka vatten när man tar ut sig?

– Att inte äta på en dag är inte jobbigt alls. Jag har gjort det här många gånger och kroppen är fantastisk på att anpassa sig. Med törsten kan det vara värre. Ibland är ett glas vatten allt jag drömmer om. Men på förmiddagsträningarna blir jag inte så törstig. Då var det ändå inte så länge sedan jag drack ordentligt.

Vad gör du på träningarna när de andra tar vattenpaus?

– Jag tar också en flaska. Jag får inte svälja, men jag kan gurgla vatten i munnen och sedan spotta ut det. Jag kan också kyla ner mig genom att spruta vatten över huvudet.

Det händer att nyfikna lagkamrater ställer frågor till Junes om islam. Oftast är det just fastan de är nyfikna på. 

– Jag tycker bara att det är roligt när folk intresserar sig för min religion, säger Junes. Då kan man berätta saker de inte känner till och kanske reda ut en och annan missuppfattning. Ofta tycker till exempel mina lagkamrater synd om mig för att jag inte får äta eller dricka. Medan jag känner: Synd om dig som inte får fasta! Jag känner mig nära Gud när jag fastar, och även kroppsligt kan det faktiskt vara bra.  

Annons

På vilket sätt känner du dig närmare Gud?

– Hur ska jag säga? Ramadan är helig. Jag går in mer i mig själv då och genom fastan påminns jag om hur tacksam jag ska vara för mitt liv. Jag känner mig ödmjuk och får tid att reflektera. Vad gör du när du är hemma och slappar framför TV:n? Du tar säkert något att äta eller dricka. Det gör jag också annars, men när det plockas bort får man mer tid att fundera. Det är väldigt nyttigt.  

Du ser det inte som en uppoffring?

Junes Barny skakar bestämt på huvudet.

– Det där är en vanlig missuppfattning. Tänk dig att jag ber dig att avstå från mat och dryck i 18 timmar. Du hade nog haft svårt att motivera dig till det. Men om jag hade gett dig fem miljoner för att göra det hade du garanterat gjort det. Lite så är det för mig. Jag ser belöningen med fastan. Hade det inte varit ramadan nu hade jag känt mig trött och tänkt på mat hela tiden. Men nu är det jättelugnt.

Junes menar att samma drivkraft gör att han klarar av att prestera på planen under ramadan. En ansiktsfraktur i segermatchen mot Helsingborg har fått honom att missa ett par allsvenska matcher, men till det kommande mötet med IFK Norrköping räknar han med att vara tillbaka i truppen. 

– Jag har alltid varit supertydlig i mina klubbar. Innan vi skriver kontrakt berättar jag om min religion och att ramadan inte är något jag någonsin kommer att rucka på. Och det har varit helt lugnt. Förutom en gång.

När du var i Gais?

Junes nickar. Han är nästan ensam kvar i matsalen nu. Eftermiddagsträningen är bara 20 minuter bort.

– I Gais blev det lite fel, säger han. Det var … jag är väl egentligen inte jättesugen på att prata om det just nu.

 

När Algeriet överraskande tog sig vidare från gruppen i VM 2014 innebar det också ett dilemma för spelarna. Två dagar efter avancemanget inleddes ramadan. Åttondelsfinalen mot Tyskland skulle spelas ytterligare två dagar senare. Fasta eller inte fasta? Spelarna var inte ovana vid att prestera på fastande mage. Samtidigt: det här var landslagets största match någonsin. Att varken äta eller dricka under dygnens ljusa timmar lät onekligen inte som den bästa uppladdningen inför mötet med turneringens guldfavorit. 

Lagkaptenen Madjid Bougherra sade att han troligen skulle följa ramadan som vanligt, men förstod om vissa lagkamrater resonerade annorlunda. Hemma i Algeriet gav regeringens departement för religiösa frågor laget tillåtelse att skjuta upp fastan. Den som är sjuk, gravid, i krig eller »på resa« har alltid möjlighet till det och det var den sista punkten – »på resa« – som kunde tillämpas när spelarna befann sig i Brasilien.

På presskonferensen inför åttondelen mot Tyskland ville journalisterna veta hur algerierna tänkte göra. Till slut fick förbundskaptenen Vahid Halilhodžić nog och slog näven i bordet:

– Sluta fråga om ramadan, annars går jag härifrån!

Exakt hur de algeriska spelarna tänkte göra blev aldrig klarlagt, men när matchen väl spelades bjöd de på överraskande starkt motstånd. När solen gick ner över Porto Alegre efter första halvlek stod det 0–0. Och den som tittade noga kunde se hur målvakten Rais M’Bolhi efter halvtidsvisslan plockade upp en liten kartong som låg placerad intill hans ena stolpe. Kartongen var fylld med dadlar och på vägen ut till omklädningsrummet bröt M’Bohli fastan för dagen. Sedan gick han ut på planen och höll nollan i ytterligare en halvlek, innan Algeriet till slut fick kapitulera i förlängningen.

Fastefrågan blev ännu mer aktuell inför förra årets herr-VM. Turneringen i Ryssland inleddes samma dag som ramadan avslutades och i startfältet fanns sju landslag som helt eller delvis bestod av muslimska spelare. Medan Janne Anderssons svenska landslag pratade om hur viktigt det var att »äta rätt och fylla på med vätska« inför sommarmatcherna i det varma ryska inlandsklimatet var uppladdningsfrågan mer komplicerad för de muslimska nationerna. Reseundantaget kunde visserligen åberopas, och bland annat Saudiarabiens myndigheter gav laget tillåtelse att skjuta på fastan, men för de flesta spelare var det ändå otänkbart att inte följa ramadan som vanligt. 

I Tunisiens två träningsmatcher före VM blev målvakten Mouez Hassen lägligt nog »skadad« precis i samma minut som solen försvann från himlen. Under behandlingarna passade både han och lagkamraterna på att dricka vatten och äta dadlar. Gernot Rohr, förbundskapten för det religionsblandade Nigeria, sade öppet att ramadan påverkade hans laguttagning. I lagets första match fick också den muslimska anfallsstjärnan Ahmed Musa inleda på bänken. Rohr var osäker på »spelarens energinivåer« efter en hel månad av fasta under dygnens ljusa timmar. I nästa match, när ytterligare tid gått sedan fastan, fick Musa starta och gjorde båda målen när Nigeria besegrade Island. 

Störst var ändå trycket på Egypten. Det fotbollstokiga landet var i VM för första gången på 28 år och hade Premier Leagues skyttekung Mohamed Salah i laget. Som enda VM-nation valde Egypten att förbereda sig i den muslimska delrepubliken Tjetjenien. Salah fick kritik efter att ha synts på bild tillsammans med Tjetjeniens kontroversiella president Ramzan Kadyrov, men hemma i Kairo undrade supportrarna mest: Fastade spelarna? Det gjorde de. Tre VM-förluster senare var Egypten utslaget. Besvikelsen var stor och i en kommentar till BBC angav det egyptiska fotbollsförbundets ordförande Hany Abo Rida just fastan som en förklaring till fiaskot.

– Det påverkade oss svårt, sade han. Jag pratade med laget före VM, men spelarna vägrade att skjuta upp fastan.

Allsvenska fotbollslag behöver som kollektiv inte förhålla sig till ramadan, men de flesta av dagens tränare har erfarenhet av fastande spelare. Det är oklart hur kontrollmänniskan Roger Gustafsson hade hanterat frågan under IFK Göteborgs segerrika 90-tal – eftersom laget inte innehöll några muslimer behövde han aldrig fundera på den. Det måste däremot Poya Asbaghi göra. När Asbaghi ledde Dalkurd tränade han flera muslimska spelare och i det Blåvitt han basar över nu finns tre: Junes Barny, Amin Affane och Alhassan Yusuf. Samtliga mittfältare.

– Jag har lärt mig att spelare kan påverkas olika mycket av att fasta, säger Asbaghi. Vissa tappar koncentrationen på genomgångar och även på planen. På Junes har jag faktiskt inte märkt mycket alls.

Efter en tuff debutsäsong upplever Poya Asbaghi våren 2019 känslan av vind i ryggen. Det bottentippade IFK Göteborg är Allsvenskans överraskning hittills och har fått mycket uppmärksamhet för sina många unga spelare. En av dem är Alhassan Yusuf som gjorde sin första match från start hemma mot Helsingborg den 22 april. I samma match drabbades Junes Barny av sin ansiktsfraktur, vilket öppnade för mer speltid åt Alhassan, eller »Hasse«, som de flesta i och kring laget kallar honom. Även under ramadan har 18-åringen fortsatt rada upp starka prestationer på sin fysiskt krävande innermittfältsposition. 

– Det kan finnas en fara i att som tränare hårdgranska en fastande spelare, säger Poya Asbaghi. Om jag letar efter tecken på att de orkar mindre blir det lätt en självuppfyllande profetia. »Han tappade bollen där. Det måste vara för att han fastar!« 

Trots att Poya Asbaghi bara är 33 år har han stor erfarenhet av att träna lag med religiösa spelare. I IFK Göteborg samsas kristna, ateister och muslimer. 

Annons

– Det viktiga för mig är att spelarna är professionella, oavsett vilken gud de tror på. Men Sverige är generellt sett inget land där tron påverkar samhället särskilt mycket. Jag kan tänka mig att det är speciellt för spelare som kommer från länder där religionen är mer närvarande. 

 

Det står en skateboard i hallen hemma hos BK Häckens 24-årige ytterback Godswill Ekpolo. Den tillhör egentligen grannen och lagkamraten Jonathan Rasheed.

– Jag åkte på den en gång och ramlade två gånger, säger Godswill. Nu tänker jag aldrig åka mer.

Lägenheten, en etta, ligger nära Bravida Arena på Hisingen och är sparsamt inredd. På TV-bänken i vardagsrummet står en decimeterhög pokal med ben och ansikte. Den fick Godswill Ekpolo när han utsågs till »Årets kompis« i Häcken förra året, samma säsong som han anslöt till klubben. 

– Den är liten och ser lustig ut, säger han. Men jag är ändå stolt över den. Att försöka vara en god människa är det viktigaste i livet. 

På väggen bakom TV:n har Godswill tejpat upp ett papper med en handskriven bibelvers på. På kylskåpet hänger en annan vers. Bibeln ligger inne i sovrummet. När Häcken åker på bortamatcher packar han alltid med den i sportväskan. 

– Det sista jag gör innan jag somnar på kvällen är att be. Och när jag vaknar läser jag alltid något från Bibeln.

Godswill tillhör den nigerianska kyrkan Deeper Life, som har församlingar i 40 länder. En av dem finns i Göteborg. Godswill brukar gå dit på söndagar om inte Häcken tränar eller spelar match. Han lever ensam och har aldrig haft ett förhållande.

– En dag kommer jag att gifta mig och skaffa barn, säger han. Men nu kan jag inte dejta. Jag ska inte ha sex före äktenskapet. 

Han bjuder på äppeljuice och berättar om sin familj. Fadern lämnade Nigeria för att jobba i Spanien under det tidiga 90-talet. När Godswill var sex år flyttade han efter pappan tillsammans med sin mamma och sina syskon. Familjen Ekpolo bosatte sig i Tarragona, åtta mil söder om Barcelona. I början spelade Godswill mest fotboll på gatan med sin bror, men efter ett tag upptäcktes han av en lokal klubb. För att spela där krävdes dock en avgift och familjens ekonomi var knaper.

– Tränaren såg att jag var bra och fick klubben att göra ett undantag. Vi slapp betala. Gud gjorde det lättare för oss.

Godswill var bäst i sitt lag och som elvaåring fick han chansen att provträna en vecka med FC Barcelona. Han var blyg, storögd och nervös. Till sin förvåning blev tränarna imponerade av honom och ett par år senare fick han plats i Barcelonas berömda ungdomsakademi, La Masia. På helgerna tog han bussen hem till Tarragona för att gå i kyrkan och umgås med sin familj. I akademin uppmanades spelarna att studera Barcelonas A-lagsspelare. Godswill var särskilt förtjust i fransmannen Éric Abidal. De hade samma position på planen och dessutom var Abidal kristen. När Godswill blev 19 år fick han för första gången träna med stjärnorna. Det var stort men svårt. Med sin fysiska spelstil var han rädd att skada Lionel Messi och han vågade inte riktigt gå för fullt. Mest imponerad blev han av Andrés Iniesta, som var omöjlig att ta bollen ifrån. Godswill fick ändå spela i Barcelonas B-lag och även med A-laget i katalanska cupen. Men något A-lagskontrakt fick han aldrig och från slutet av sin tid i Barcelona har han ett jobbigt minne.

– Jag följde med på en fest och testade att dricka alkohol. Jag blev inte berusad, men jag mådde så dåligt över mig själv när jag kom hem den kvällen. Det är enda gången i mitt liv som jag har druckit alkohol. 

Han säger att han »föll för frestelsen«. Alkohol är inte förenligt med hans kyrka, som han själv beskriver som »strikt«, och oftast väljer han därför att tacka nej när han blir bjuden på fest. Det har kostat honom en del vänner, säger han.

– Livet kan vara tufft som kristen. För mig är Gud överordnad allt annat och så är det inte överallt. Jag har förstått att Sverige var ett mer troende land förr i tiden. Ni har kyrkor här fortfarande, men religionen märks inte mycket i vardagen. Jag respekterar det. Men det är långt ifrån hur jag är uppvuxen och lever.

Frågar man Godswill Ekpolo om hans tro hjälper honom som fotbollsspelare är det som att vrida på en kran. Orden hoppar bock över varandra när han ingående förklarar hur han i svåra tider, som när han var bänkad i engelska Fleetwood Town, funnit tröst i sina böner. Att hans starka tro hindrar honom från att må som han presterar på planen. Han menar att det ger honom en stabilare grund än icke-troende spelare. 

– Gud kommer före fotbollen, säger han. Det betyder inte att den är oviktig – tvärtom. Jag gör allt i min makt för att Häcken ska lyckas och för att jag ska bli så bra som möjligt. Det är också ett sätt att tjäna Gud.

Han medger att han ändå tvivlar ibland. När han ser spelare som sliter mindre än han men ändå når framgång kan han bli nedstämd eller till och med bitter. I sådana stunder ringer han ofta sin pappa. 

– Eller så går jag till pastorn i min församling. Rådet är nästan alltid detsamma: »I mörka stunder, skjut inte bort Gud utan närma dig honom ännu mer!« Och när jag öppnar Bibeln känns det alltid bättre igen. 

Godswills telefon ringer. Det är grannen, Häckens skadade reservmålvakt Jonathan Rasheed, som behöver ta sig till Sahlgrenska sjukhuset för en undersökning. Godswill säger att han självklart kan skjutsa honom och lägger på.

– Det är viktigt att hjälpa andra på de sätt man kan, säger han. Så jag måste tyvärr åka nu.

 

Känns det tröttsamt att höra Godswill Ekpolo prata om Gud i mening efter mening? Det är i så fall ingen konstig reaktion. I undersökningar om vilka länder i världen som är minst troende hamnar Sverige allt som oftast på topp-10-listan. Den kristna tidningen Dagen jämförde 2016 svenskarnas gudstro med »en stor glaciär som sakta smälter«. Bara två procent av de runt sex miljoner medborgare som tillhör Svenska kyrkan besöker regelbundet en församling. 

När elitidrottare från mer troende länder pratar om Gud i TV-intervjuerna tar många av oss inte in det. En amerikansk sprinter som tackar Gud för OS-guldet blir bara en floskel i mängden. Vi har svårt att föreställa oss vad orden faktiskt innebär för personen som yttrar dem. Som utsänd reporter vet man också att religiösa citat från, säg, en brasiliansk forward inte kommer att göra en klickjagande redaktör nöjd. En sekulär svensk som plötsligt hamnar i en religiös miljö kan däremot vara både exotiskt och intressant att rapportera om. När Lars Lagerbäck 2010 blev förbundskapten för Nigeria gjorde Sportbladet ett stort nummer av att han och assistenten Roland Andersson deltog i en bön med spelarna före ett träningspass. Under vinjetten »Exklusivt« syntes Lagerbäck och Andersson hålla varandras händer, och reportern passade på att fråga svenskarna om det behövdes »hjälp från ovan i VM« (Roland Andersson: »Man behöver alltid lite luck, som vi brukar säga. Men var den ska komma ifrån vet jag inte.«)

Nigeria fick aldrig »lite luck« i VM 2010, men turneringen i Sydafrika var ändå full av religiösa uttryck. Få av dem ägnades någon uppmärksamhet i svenska medier. I tidningen Dagen skrev pastorn Martin Wärnelid en gästkrönika där han undrade varför: »Genom min TV strömmar dagligen en passionerad religiositet genom rutan. Supportrar tackar Gud för sitt lag, våndas och ber om framgång. Spelare kysser krucifixet runt sin hals, gör korstecken, faller på knä i gröngräset och pekar mot himlen för att ge Gud äran efter en fullträff i nätet. För en svensk verkar denna fotbollskristendom lite naiv. Nästan generande. Som om Gud skulle vara involverad i en vanlig fotbollsmatch.«

Som troende svensk idrottare befinner man sig i minoritet. 2009 porträtterade Expressen HV 71:s spelare Mattias Tedenby där hela vinkeln var att han trodde på Gud. Ingressen löd: »Mattias Tedenby ber till Gud varje dag. I kväll ska han frälsa HV 71 från ett revanschhungrigt Timrå.«

För en svensk idrottsrörelse som verkar långt från moskéer och kapell är det fascinerande att se hur religiöst språket som beskriver den ofta är. »Daniel Sundgren frälste AIK«, står det på både Sportbladet och Fotbollskanalen efter att backen nätat mot Häcken i Allsvenskans femte omgång. När svenska herrlandslaget inför mötet med Portugal 2013 var en match från VM i Brasilien gjorde Sportbladet ett fotomontage på förstasidan. Den berömda kristusstatyn i Rio de Janeiro hade där fått på sig Zlatan Ibrahimovićs matchtröja och under bilden syntes texten: »Vi ber dig, Zlatan, fräls oss igen.« Samma tidnings specialbilagor inför Premier League eller Allsvenskan kallas numera för »biblar«. 

 

Strax före åtta på kvällen den 15 maj kommer Junes Barny promenerande på garageuppfarten till sitt hyreshus i nordöstra Göteborg. Han har en flaska Coca-Cola i näven och strax bakom honom går lagkamraten Alhassan Yusuf. Båda fick speltid i segermatchen mot IFK Norrköping två dagar tidigare. Båda är också med i truppen till morgondagens hemmamatch mot Malmö FF. »Hasse« ska starta, Junes inleder på bänken. Det skiljer 12 år mellan dem, men sedan Junes anslöt till IFK Göteborg i början av februari har han tagit den tonåriga talangen under sina vingar.

– Hasse har tolv syskon, säger Junes. Det är han som drar in pengarna och han spelar med en enorm press på sig. Jag känner det i hjärtat. Så jag försöker hjälpa honom lite extra när jag kan, umgås med honom, bjuda honom på middag och så. Lite som en storebror.

Han låser upp dörren till lägenheten och kommenterar det ironiska i att hans skyddsling på ett sätt har petat honom från startelvan. Det var under Junes skadeperiod som Hasse slog igenom. 

– För egen del var det jobbigt att vara borta, men för Hasses skull var jag bara glad. När man gillar någon vill man den personen gott och med Hasse är det så. 

Nu är Junes återställd från skadan, även om han tills vidare måste spela i en svart ansiktsmask. När han hoppade in mot Norrköping dagen före väckte den en del reaktioner. »Jag har aldrig provat en sådan där mask«, sade expertkommentatorn Hasse Backe under sändningen. »Få av oss har det«, svarade referenten Lasse Granqvist.

Med eller utan mask – Junes Barny är inte längre startspelare i Blåvitt. Det märks att han funderar en del på det. Vid sidan av Alhassan Yusufs genombrott har August Erlingmark spelat bra och få supportrar verkar vilja ha in Barny i startelvan igen.

– Vi får se vad som händer, säger han. Jag njuter av att det går bra för Hasse men vet att vi har gjort bra matcher med mig på planen också. 

Han visar runt i trean som han delar med sin hustru Nora och parets tvååriga dotter Nadine. Just i kväll är dock mor och dotter bortbjudna till vänner i Angered.

– Under ramadan blir man bortbjuden nästan varje kväll, säger Junes. När fastan bryts på kvällen gör man det gärna tillsammans med släkt och vänner.

Han slår på TV:n där andra halvlek mellan Helsingborg och AIK precis ska börja. Hasse sjunker ner i soffan. Han ser trött ut. Det var 17 timmar sedan han åt eller drack. Det känns smått ofattbart att han om mindre en ett dygn ska ut på Gamla Ullevis gräs och stångas mot Markus Rosenberg och Guillermo Molins. 

– Jag kommer att vara redo då, säger Hasse. Publiken ger mig också energi. De är fantastiska här i Göteborg.

– Du får mat om en och en halv timme, säger Junes. Och då ska jag se till att du blir mätt!

Hasse ler trött och kikar ner på sin telefon. Han ger ett blygt men vänligt intryck. När TV-kommentatorn Åke Unger ropar att Tarik Elyounoussi gjort 3–1 till AIK tittar han upp igen och betraktar bilderna från Olympia.

– Helsingborg och AIK. Vi vann mot båda?

– Det stämmer, säger Junes. Succélaget IFK Göteborg!

»Med religionen och tryggheten jag fann med Gud stod jag inte längre och föll med fotbollen. Intressant nog gick fotbollen också bättre då.«

Junes berättar om träningslägret i Portugal i februari och hur gammal han kände sig med sina 29 år. 

– Det var i princip bara barn omkring mig. Folk undrade om jag var dum i huvudet som gick till Blåvitt. Jag hade spelat i topplaget Hammarby som ville ha mig kvar. Istället gick jag till en klubb som typ tippades sist.

Så varför flyttade du?

– Flera orsaker. Min fru är från Göteborg och har sina föräldrar här. Jag trivdes bra i Hammarby, men undrade hur många matcher jag skulle få starta 2019. Och framför allt triggades jag av att bidra till att få Göteborg att vakna. Poya sa det till mig: »Vill du inte vara med och bli ihågkommen som en av dem som hjälpte IFK Göteborg upp på fötter igen?« Jag blev väldigt inspirerad av den tanken. 

I Junes första allsvenska match för IFK Göteborg blev det förlust mot AFC Eskilstuna. I hemmapremiären mot Elfsborg kom laget knappt över egen planhalva de första 20 minuterna, men Patrik Karlsson Lagemyrs plötsliga 1–0-mål innebar en total scenförändring. Blåvitt gjorde två mål till och har efter det behållit formen.

– Någonting hände när vi tog ledningen mot Elfsborg, säger Junes. Ibland känns det som om fotboll till 90 procent handlar om det mentala. Plötsligt känns allt enkelt, det flyter. Men det kan gå snabbt åt båda hållen. Nu har vi tre tunga matcher framför oss: Malmö, Hammarby och Häcken. Förlorar vi dem är läget ett annat igen. Eller hur, Hasse?

– What? 

– I was saying in Swedish that we have to work hard and stay humble. Don’t you agree?

– Yes, säger Hasse. Always hard work. No problem.

På TV:n panorerar kameran över den solkisande publiken på Olympia. Junes säger:

– Jag trivs helt okej i Göteborg, men Helsingborg är fortfarande hemma för mig. Så många gånger jag satt där på Olympia och drömde om att få spela i HIF:s A-lag. Det blev aldrig så. 

 

Precis som landslagskaptenen Andreas Granqvist är Junes Barny uppvuxen i Påarp, en mil öster om Helsingborg. Efter att ha tagits ut till zon- och distriktsläger bytte han Påarps Gif mot Helsingborgs IF. I ungdomslagen spelade han med blivande allsvenska spelare som Rasmus Jönsson, Joel Ekstrand och Andreas Landgren. När Junes var 19 tränade han några gånger med A-laget – men något kontrakt blev det aldrig. 

– Då valde jag att lägga ner fotbollen helt, säger han. Jag var inte starkare i psyket än så. 

På två år rörde han inte en boll. För att försörja sig jobbade han som brevbärare i Helsingör och på ett fruktlager i Helsingborg. Han beskriver tiden som »något av en identitetskris«. 

– Att tillhöra HIF:s verksamhet innebar en viss status. Plötsligt var jag bara en kille som bar frukt och körde truck. Absolut inget fel i det, men jag var van vid att vara »fotbollsspelaren Junes Barny«. Utan den identiteten kände jag mig vilsen. Jag behövde hitta mig själv och mitt sätt blev att närma mig religionen. Komma närmare Gud.

Hur såg den processen ut?

– Jag började gå till moskén oftare, lärde mig arabiska bättre och började på allvar intressera mig för islam. Jag läste böcker och lyssnade på föreläsningar. Jag hade inte varit så religiös tidigare, även om jag kallat mig muslim. Jag bad till exempel inte fem gånger om dagen. Jag åt inte gris, men mest för att mina föräldrar inte gjorde det. Det fanns ingen egen insikt.

Vilken insikt menar du att du fick när du blev mer religiös?

– Innan var jag bara glad när fotbollen gick bra. Förlorade vi en match var det katastrof i en vecka. Jag var beroende av mina prestationer. Med religionen och tryggheten jag fann med Gud stod jag inte längre och föll med fotbollen. Intressant nog gick fotbollen också bättre då. 

Efter två fotbollsfria år började Junes – »mest för skojs skull« – spela med sin lillebror Kamal i division två-laget Högaborg. Där gick det så pass bra att Ängelholms tränare Joakim Persson värvade båda bröderna till Superettanlaget.  

– Även i Ängelholm upplevde jag att jag spelade utan press, säger Junes. Första säsongen i Superettan gjorde jag 20 poäng. Sedan gick jag till Halmstad och, ja, från att jag hade lagt av spelade jag plötsligt i Allsvenskan. 

Efter tiden i Halmstad spelade Junes ett knappt år i marockanska ligan. Därefter värvades han till Gais inför säsongen 2018. Efter bara ett halvår lämnade han Gais för Hammarby. Enligt tidningen GT berodde uppbrottet på att Junes och Gaistränaren Boško Orovic »inte delade syn« på ramadan. Till GT sade Orovic: »Vi betalar hans lön och för att kunna prestera på topp måste man äta och dricka. Han körde ramadan i fyra veckor och jag kunde inte acceptera det om man ska bedriva en professionell verksamhet.«

Junes Barny själv var då inte särskilt pigg på att kommentera konflikten. I dag, ett knappt år senare, säger han:

– Synen på fastan var inte enda skälet till att jag lämnade Gais, men den bidrog. När jag berättar om min religion före kontraktsskrivning säger klubbarna alltid att det är lugnt och att de respekterar den. Men då ska man komma ihåg att de är sugna på att sajna också, det är inte skarpt läge då. Det blir det först när ramadan börjar. Har de samma respekt då?

»Om man aldrig har träffat en muslim och bara hör om islam på TV-nyheterna får man lätt en skev bild. Då säger jag: »Kom och träffa mig!«

Han kastar en blick på TV:n där den allsvenska sändningen tagit slut. Bredvid honom är Hasse återigen uppslukad av sin telefon. 

Junes fortsätter:

– I Gais var det också helt lugnt när jag sajnade. Sedan gick inte resultaten som de skulle och då börjar det letas fel. Just i Gais sa tränaren att han inte ville att jag skulle fasta före matcher. I början frågade han snällt. Sedan menade han att klubbläkaren tyckte att han var dum som lät en av spelarna ta en sådan risk. Jag sa att han inte tog någon risk, men om en tränare har bestämt sig finns inte mycket att göra. Utan att nämna namn blev det många onödiga diskussioner och jag har lagt det bakom mig nu. Men religionen kommer före min fotboll. Så är det. Och förutom i Gais har det aldrig varit ett problem.

Kan du förstå att en tränare ändå blir osäker på en spelare som inte ätit eller druckit på många timmar före en match? 

– Det kan jag. Deras jobb är att ta ut det bästa laget. Det är också lugnt för mig om en tränare säger: »Jag respekterar att du fastar men vill inte spela dig i den här matchen.« Då kan jag inte säga så mycket. Men jag har ofta gjort mina bästa matcher under ramadan och sprungit mest. Det blir lite: »Okej, folk tror inte att jag kan fasta och spela fotboll. Jag ska göra allt för att motbevisa dem.«   

Han påpekar hur många toppspelare i större ligor som fastar. När Ajax en vecka tidigare tog emot Tottenham i Champions Leagues semifinal kunde den uppmärksamme åskådaren se hur hemmaspelarna Noussair Mazraoui och Hakim Ziyech i den 24:e spelminuten – just när solen gått ner – sprang ut till sidlinjen och bröt fastan genom att suga i sig ett slags proteinkräm. 

– De flesta av oss har gjort det här många gånger, säger Junes. Vi är inga nybörjare på fasta. 

Klockan har blivit halv tio på kvällen. Junes buffar Hasse i sidan.

– Hasse, time to pray! Then food.

Efter den gemensamma bönen bryter de fastan på ett betydligt festligare sätt än de proteinsugande Ajaxspelarna. Junes bjuder på krämig purjolökssoppa till förrätt, därefter stark tanzanisk böngryta med ris och marockansk sallad. Till efterrätt: cheesecake med blåbär. Nu har även en till blåvit mittfältare anslutit: Nzuzi Toko. Junes rusar fram och tillbaka mellan köket och matbordet i vardagsrummet. Hela tiden vill han lägga upp mer mat på sina gästers tallrikar.

– Eat, Hasse! säger han.

– I’m eating, svarar Hasse.

– Was the rice OK?

– Yes.

– Have you tasted it yet?

– No.

Nzuzi börjar gapskratta. Junes lägger armarna om Hasses hals.

– You are so polite, my friend.

– Yeah, säger Nzuzi. But you can’t always be Mr. Niceguy. Soon you will play in a big club. You have to be tough. 

Junes lassar på mer böngryta på Hasses tallrik. Själv äter han inte särskilt mycket alls.

– Magsäcken krymper snabbt under ramadan, säger han. Det krävs mindre för att bli mätt. Men Hasse har inte fastat lika många gånger som jag och spelar i princip två matcher i veckan nu. Han behöver få i sig det han kan.

Framåt efterrätten glider samtalet vid bordet in på Mohamed Salah. Han har en Champions League-final med Liverpool framför sig och i såväl England som Egypten spekulerades det om huruvida han fastar. Junes förstår knappt hur det kan vara en fråga för diskussion. 

– När de åker till Madrid där finalen är kanske han stoppar i sig något på dagarna eftersom han är på resa då. Men hundra procent att han fastar annars. Sedan förstår jag om han inte vill säga det rakt ut. För gör han en dålig match blir religionen en lätt måltavla.

När Time Magazine nyligen publicerade sin årliga lista över världens hundra mest inflytelserika människor var Salah den enda fotbollsspelaren som kom med. Han dyrkas förstås av Liverpoolsupportrar och egyptier, men genom att vara en av världens bästa fotbollsspelare och samtidigt muslim spelar han också en större roll utanför planen än Messi och Ronaldo. Förmodligen är Salah den viktigaste muslimska idrottaren sedan Muhammad Ali. Han har inte samma sylvassa tunga, men i en värld av fotbollsrobotar uttrycker han sig ofta intelligent. Han skrattar ofta och syns ibland efter matcherna hand i hand med sin sjalbärande hustru Magi. Nyligen påpekade den amerikanske statsvetaren John B. Holbein att anmälda hatbrott i Liverpoolområdet minskat med 19 procent sedan Salahs ankomst till staden. Antalet antimuslimska tweets skickade från Liverpoolsupportrar har halverats. 

– Folk har fördomar, säger Junes. Om man aldrig har träffat en muslim och bara hör om islam på TV-nyheterna får man lätt en skev bild. Då säger jag: »Kom och träffa mig! Se hur jag lever och fråga gärna om min tro.« Jag tycker bara att det är roligt. Att vissa personer gör hemska saker i religionens namn gör också att jag känner ett ansvar.

Varför känner du ett ansvar för det?

– Det känns så bara. Jag är nästan en »hardcoremuslim« i svenskarnas ögon, men jag är också intresserad av andra religioner och umgås gärna med alla – troende eller inte. Min tro kommer från hjärtat, jag säger inte hur någon annan ska leva. Min islam tvingar inte på någon en slöja eller ett äktenskap. Folk som är kunniga och vet vad Koranen säger sysslar inte med sådana saker. Mina föräldrar var väldigt chill. De uppfostrade oss som muslimer men sa aldrig: »Ni måste be fem gånger om dagen.« De vet att sådant tvång inte håller i längden. Jag kommer att uppfostra min dotter på samma sätt.

När middagen är över är klockan halv elva. Junes ska skjutsa hem Hasse till hans lägenhet på Bögatan och sedan köra vidare till Angered för att hämta fru och dotter. Han lär knappast komma i säng före midnatt. Strax före tre på natten ska han stiga upp igen för dygnets första bön.

 

Nästa dag är Alhassan Yusuf en av planens bästa spelare när IFK Göteborg kryssar mot Malmö FF i en mållös match. Junes Barny hoppar in sista kvarten. I nästa match – även den mållös, mot Hammarby – spelar de en halvlek var och även i derbyt mot Häcken byter de av varandra under matchen. IFK Göteborg vinner med 2–1 och i förlorarlaget känner högerbacken Godswill Ekpolo att resultatet inte speglade matchbilden. Men han är inte alltför nedslagen. Godswills stora mål den här våren är att vinna sin första titel som seniorspelare. Häcken är en match ifrån Svenska cupen-pokalen och när finaldagen kommer har han för första gången under sin tid i Sverige sin familj på läktaren. Pappa Isaac, mamma Gladys, brorsan Prince och systern Precious får se Godswill göra en bra match när Häcken enkelt besegrar AFC Eskilstuna. Men det som framför allt får Isaac att bli stolt över sin son är när Häckens klubbdirektör Dennis Andersson kommer fram och berättar hur ödmjuk och väluppfostrad Godswill verkar vara.

Dagen efter ligger en guldhjälm placerad på hatthyllan i Godswill Ekpolos lägenhet. 

– Den är fin, säger Godswill. Men varför får man en byggarbetarhjälm?

På TV-bänken har »Årets kompis«-utmärkelsen fått sällskap av den personliga guldmedaljen som Godswill fick ta emot efter finalsegern. Egentligen skulle han ha tränat i dag, men tränaren Andreas Alm gav laget ledigt – en signal om att det var fritt fram att fira cuptiteln rejält. Godswill lämnade guldfesten tidigt. 

– Jag var så trött och de andra drack och festade, säger han. Jag ville hem till min familj. Och så har vi ju match mot Elfsborg om bara två dagar.

Innan han somnade i går knäppte han händerna och tackade Gud för »en oförglömlig dag«.

– Jag sa ungefär: »Jag tackar dig, Gud, för segern. För att jag har min familj här och att jag är så privilegierad som får ha fotboll som yrke.«

Pappa Isaac sitter i soffan och slötittar på en streamad gudstjänst från Nigerias huvudstad Lagos. Han bär en pikétröja med texten »Svenska spelarföreningen« tryckt på bröstet. Godswills bror Prince har en träningströja med Häckens klubbmärke på. 

– Det verkar vara en omhändertagande klubb, säger Isaac. Det gör mig glad. 

Till vardags jobbar han på ett sjukhus i engelska Preston, där familjen Ekpolo numera bor, men han är även aktiv i kyrkan Deeper Life. Varje morgon sms:ar han ett utvalt stycke från Bibeln till familjemedlemmar, släktingar och bekanta. Det är det första Godswill ser när han vaknar på morgonen. 

– Godswills namn betyder vad det låter som, säger Isaac. »Guds vilja«. Och det är vad det hela går ut på. Vi ber varje dag för att hans fotboll ska gå bra och att han ska nå nästa nivå. Men det handlar inte om fotboll egentligen. Det handlar om att göra så mycket man kan av den begåvning han fått av Gud. Vi tror på ett liv efter detta. Hur vi uppträder i detta spelar roll för nästa.

Det är soligt ute och trångt i lägenheten. Familjen Ekpolo tar en promenad till genom Hisingsparken och upp mot Slätta damm. Godswill påpekar hur gröna träden är och imponeras av lupiner och forsythia som växer längs gångvägen.

– Jag älskar att gå här och bara titta på allt det vackra som Gud har skapat, säger han. Min första promenad efter att jag kom till Häcken var precis den här. Jag gillar också Slottsskogen och Botaniska trädgården. Men helst håller jag mig på Hisingen. Jag är nästan aldrig i centrum.

Han köper en glass i en påver men charmig kiosk precis intill dammen. Han berättar om sina lagkamrater i Häcken. Om lagkaptenen Rasmus Lindgren som han tycker så mycket om och som till och med ibland vill diskutera religion med honom. Om retstickan Ahmed Yasin som brukar säga »fuck« till Godswill för att provocera honom att säga samma sak. Om muslimen Nasiru Mohammed som han ofta umgås med på bortaresorna. 

– Jag älskar verkligen Häcken, säger han. Alla fotbollsspelare i världen är inte bra människor, men jag tycker att omklädningsrummet är en tillåtande miljö. Vi är olika och tror på olika saker, men sedan ska vi ut och göra ett jobb tillsammans. Då måste man ha respekt för varandra.

Han tittar ut över vattnet där näckrosbladen långsamt glider runt. Isaac frågar om det är tillåtet att fiska i dammen. 

– Det är en bra plats det här, säger han.

Gladys nickar. Godswill säger:

– Som fotbollsspelare vill man bli så bra som möjligt och jag vet inte vad Gud har för planer för mig. Men om han vill att jag ska vara här i resten av min karriär kommer jag att vara lycklig.  

 

Godswill Ekpolo och Junes Barny bekänner sig till olika religioner. När de talar om hur deras tro påverkar dem är det dock slående hur mycket som förenar dem. Båda tror att gudstron kommer att hjälpa dem när deras fotbollskarriärer är över. Båda menar att den hjälper dem att inte må dåligt utanför planen när matcherna inte går som man vill. Som icke troende undrar man ibland om inte den egna viljan och drivkraften riskerar att tyna bort när de så tydligt lägger sina liv i Guds händer. Sådana invändningar är Godswill och Junes oförstående inför. Båda säger visserligen att fotbollen kommer i andra hand – men är lika ivriga med att lägga till hur allvarligt de tar den och att de fram till att domaren blåser av en match är besatta av att vinna den. 

IFK Göteborg avslutar vårsäsongen med hemmamatch mot Örebro. I avstängde August Erlingmarks frånvaro får Junes Barny göra sin första start på sex veckor. Då kommer också Blåvitts första förlust sedan den 15 april. Fyra dagar senare är ramadan över för den här gången. På nationaldagen drar ett högtryck in över Sverige och allra varmast blir det i Göteborg. Solen och de 30,8 graderna får göteborgarna att flämta, men Junes Barny behöver inte söka svalka inomhus. Han har just fått semester och kan dricka hur mycket vatten han vill.

När laget samlas igen inför omstarten står det klart för Junes att han framöver kommer att betraktas som en reserv. Startplatsen han hade när säsongen började har »lillebror« Hasse tagit över. Junes har inga synpunkter på det men fyller snart 30 och vill spela matcher. Klubbledningen förstår läget och går med på att avsluta kontraktet i förtid.

– Så kan det gå i fotbollen, säger Junes när jag får tag på honom i slutet av juni.

Han letar ny klubb, i Sverige eller utomlands. I IFK Göteborg hann han aldrig sätta något djupare avtryck. Men han fick åtminstone uppleva – och spela en liten roll i – vändningen från krislag till succégäng. 

– Jag har bara bra saker att säga om IFK Göteborg och tror att de tänker samma om mig. Och det är det viktigaste. Fotbollsspelaren Junes Barny kommer snabbt att glömmas bort. Men när jag dör 90 år gammal hoppas jag att folk minns mig som en bra människa.