1968, när Alan Nelson var åtta år gammal, framförde Cliff Richard Congratulations i Eurovision Song Contest. Låten blev omedelbart listetta i Storbritannien. Alan har hatat den sedan dess.
Första gången han insåg att hans känslor för låten skilde sig från majoritetens var bara några dagar efter Richards – »Britain’s Elvis Presley« – framförande i statstelevisionen. En klasskamrat, tillika Glasgow Rangerssupporter, började nynna: »Congratulations, and celebrations, na na na na na na na na na na na naaaa.« Någon minut senare insåg Rangerspojken att Partick Thistle hade förlorat i helgen, och bytte ut texten. Samma glättiga melodi, men nu lät det istället: »Congratulations, and relegation, na na na na na na na na na na na naaaa.« Det tog inte lång tid innan övriga killar i klassen stämde in. Där satt Alan i klassrummet, ensam om att hålla på ett lag som alla hånade honom för.
45 år senare har inte mycket förändrats. När han i dag står på någon pub i Glasgow, med en pint lager i näven och den rödgulrandiga Thistlehalsduken runt halsen, händer det fortfarande att Rangerssupportrar, trots att de på grund av tvångsnedflyttningen efter konkursen 2012 numera spelar två divisioner under Thistle, glider fram och nynnar »that fucking melody!« i hans öra. Inte heller är det ovanligt att Celticsupportrar lägger en ömkande hand på Alans axel och säger något i stil med »jag tycker synd om dig som håller på Thistle«. Eller än värre: »Thistle är mitt andralag.«
