Vem orkar älska Partick Thistle?

Ständigt hånade för sitt lilla prisskåp och alltid i skymundan av Glasgows två stora klubbar.

1968, när Alan Nelson var åtta år gammal, framförde Cliff Richard Congratulations i Eurovision Song Contest. Låten blev omedelbart listetta i Storbritannien. Alan har hatat den sedan dess.

Första gången han insåg att hans känslor för låten skilde sig från majoritetens var bara några dagar efter Richards – »Britain’s Elvis Presley« – framförande i statstelevisionen. En klasskamrat, tillika Glasgow Rangerssupporter, började nynna: »Congratulations, and celebrations, na na na na na na na na na na na naaaa.« Någon minut senare insåg Rangerspojken att Partick Thistle hade förlorat i helgen, och bytte ut texten. Samma glättiga melodi, men nu lät det istället: »Congratulations, and relegation, na na na na na na na na na na na naaaa.« Det tog inte lång tid innan övriga killar i klassen stämde in. Där satt Alan i klassrummet, ensam om att hålla på ett lag som alla hånade honom för.

45 år senare har inte mycket förändrats. När han i dag står på någon pub i Glasgow, med en pint lager i näven och den rödgulrandiga Thistlehalsduken runt halsen, händer det fortfarande att Rangerssupportrar, trots att de på grund av tvångsnedflyttningen efter konkursen 2012 numera spelar två divisioner under Thistle, glider fram och nynnar »that fucking melody!« i hans öra. Inte heller är det ovanligt att Celticsupportrar lägger en ömkande hand på Alans axel och säger något i stil med »jag tycker synd om dig som håller på Thistle«. Eller än värre: »Thistle är mitt andralag.«

Annons

 

Under fliken »History« på Partick Thistles hemsida konstateras lakoniskt att klubben högst troligt har släppt in fler mål än man gjort framåt under sin nästan 140-åriga historia. Där står också: »Vilken typ av människa håller på Thistle? Ja, vi är inte så många, vilket antyder att det inte är det lättaste att vara en Thistlesupporter. En genomsnittlig människa klarar nog inte av det. Inte alla önskar att var och varannan dag bli retade på arbetsplatsen eller i skolan av dem som tar den enkla vägen fram i livet. Inte alla orkar med att för jämnan se sina favoritspelare bli sålda till andra klubbar. I årtionden har vi också tvingats leva med att man skämtar om oss, det är saker som att våra supportrar är så få att de har årsmöte i en telefonhytt. Thistlesupportrar må vara få till antalet, men ingen kan säga att vi inte är uthålliga, varaktiga och på gränsen till masochistiska.«

Det är torsdag förmiddag och knappt två veckor till julafton när jag står bredvid Robert Reid, den snart 80-årige mannen som ligger bakom beskrivningen på hemsidan. »Thistlehistorikern«, som han själv kallar sig, och »klubbambassadören«, som klubben kallar honom, blickar ut genom ett skitigt fönster och ner på hemmastadion Firhill och dess regnvåta gräsmatta.

– När det är en grå dag i Skottland är det en svart dag i Glasgow, säger han. Det senaste är att det ska regna varje dag fram till lördag när vi möter St Johnstone. I dag, i morgon och på lördag.

Interiören runt omkring oss – ett grådaskigt kontorslandskap med blekt heltäckningsmatta, lysrör och en enorm kopieringsmaskin med inbyggd fax som fungerar som något slags mittpunkt för de sex personer som är avlönade för att på heltid sköta och utveckla Partick Thistle – påminner inte så lite om känslan i engelska TV-serien The Office.

George Francis, den senaste att anställas, är ansvarig för media, PR och hemsidan. På eget initiativ sköter han även Twitter och Facebook.

– Vi måste anpassa oss, säger han bestämt.

När Robert och jag går förbi honom sitter han böjd över sitt röriga skrivbord med örat mot datorns högtalare. Han lyssnar igenom sitt senaste initiativ – en ny automatisk telefonröst ska möta den som ringer och vill köpa biljetter. George konstaterar nöjt att den nya rösten har en mer engelsk dialekt än den tidigare. Han är slipad nog att inse att det finns potential bland alla de internationella studenter som huserar i stadsdelen Maryhill i nordvästra Glasgow, där klubben hör hemma. De asiatiska, afrikanska och till och med de svenska studenterna på University of Glasgow kan mycket väl bli Thistlesupportrar under sina år i Skottland. Därför bör man inte riskera att gå miste om några extra sålda matchbiljetter bara för att man i åratal envisats med att ha en grov skotsk dialekt, som nyinflyttade knappt förstår, på telefonsvararen.

Robert sjunker ner på en stol i kansliets konferensrum. Väggarna är kala och det drar från dörren som leder ut till träläktaren.

– Vi jobbar hårt för att öka åskådarantalet på våra hemmamatcher, säger han. Men det är svårt … Vi har ju inte vunnit i ligan här på Firhill den här säsongen än, och att få folk att betala 20 pund för att se oss förlora lockar inte alla. Nu bjuder vi samtliga under 16 år på inträdet.

Robert skakar på huvudet:

– Har du hört det stående skämtet som cirkulerar i de gröna och blå delarna av stan?

– Nej.

– Ja, nu håller ju nästan alla på de där två lagen, så man kan väl säga att i princip alla i Glasgow drar skämtet med jämna mellanrum. Okej, så här går det: En man ringer till Thistles kansli och frågar när matchen börjar. Receptionisten svarar: »När vill du att den ska börja? Du är den enda som kommer.«

Partick Thistle

Annons

Grundad: 1876

Stadion: Firhill Stadium (10 102)

Tränare: Alan Archibald

Flest matcher: Alan Rough (624)

Meriter: Skotska cup­mästare (1921), skotska liga­cupmästare (1971)

Robert berättar att han aldrig hade något val, hans pappa var Thistlesupporter. Han växte upp i Maryhill och vande sig tidigt vid att hålla på ett lag som sällan vann. Han fick hitta andra glädjeämnen, som att laget lyckades hålla sig kvar i en division, eller att man bara förlorade med ett par mål mot Celtic eller Rangers. Totalt får han det till att han sett drygt 3 000 Thistlematcher, cirka 45 per år.

– 272! säger han plötsligt. Så många matcher har jag sett med Thistle i rad, utan att ha missat en enda. Jag har skrivit ner varenda en i små anteckningsböcker. Min senaste notering är från förra helgen. Vi ledde med 1–0 borta mot Hibernian. Hade vi vunnit hade vi lyft lite från botten. Så fick de en frispark i 92:a minuten – en lyra in i vårt straffområde, nick och mål. That’s Thistle! 

Han säger att han å ena sidan är stolt över dagens trupp – det är ett ungt lag, »kanske det yngsta i högstaligan«, och tränaren Alan Archibald har fått truppen att spela en oskotsk fotboll, vilket innebär mycket spel längs med marken och ofta mer bollinnehav än motståndarlagen. Samtidigt är han orolig – laget vinner knappt några matcher. Hade det inte varit för att Hearts tvingades starta säsongen på minus 15 poäng, på grund av ekonomiska bekymmer, hade Thistle definitivt varit nedflyttningshotat. Inför lördagens match mot St Johnstone ligger laget trea från slutet. För att vara nyuppflyttade inför säsongen, och efter att i princip uteslutande ha tillbringat de tio senaste åren i andradivisionen, är det trots allt inte »fy skam«.

– Jag kan inte de exakta siffrorna, men jag vet att vi inte kan skriva längre kontrakt med våra spelare, vi kan inte riskera att ha Premier Leaguenivåer på lönerna om vi åker ur. Så därför har vi många spelare på ettårskontrakt, vilket innebär att vi inte har någon kontroll över framtiden. Nu rycker Celtic i två av våra största talanger. Vi kan inte göra något när Celtic eller Rangers kommer.

När jag tidigare pratade med klubbens ordförande David Beattie berättade han att Thistle inte köpt någon spelare på evigheter. Han trodde att det var »över tio år sedan« man senast betalade någon övergångssumma vid en värvning. Samtliga kontrakterade är därför bosmanspelare, vilket visserligen inte är ovanligt i Skottland, om man inte heter Rangers eller Celtic, men det innebär att man helt enkelt får ta det som är tillgängligt, inte det man är i behov av.

– Sedan får du inte glömma bort det här med träningsanläggningen, säger Robert.

»Hade vi vunnit hade vi lyft lite från botten. Så fick de en frispark i 92:a minuten – en lyra in i vårt straffområde, nick och mål. That’s Thistle!«

»Det här med träningsanläggningen« är ett stort problem. När klubbdirektören Ian Maxwell (tidigare spelare för klubben) eller tränaren Archibald (tidigare spelare för klubben) är i kontakt med killar som de vill skriva kontrakt med, hoppas de att spelaren inte ber om att få titta på just träningsanläggningen. För Thistle har ingen. Varje dag åker det skotska Premier Leaguelaget runt i Glasgow och letar efter en fotbollsplan. Ibland blir det bra, som de gångerna de kan träna på universitetets eller poliskårens fotbollsplan. Andra gånger blir det sämre, som när de måste förbereda sig inför en match på en gräsplätt i en park. Maxwell har skrivit kontrakt med spelare utan att ens nämna anläggningsproblematiken, eftersom »det ofta blir bäst så«.

– Det har varit så här i alla år, säger Robert. För mig är det också en del av charmen med Thistle. Vi är en liten klubb, familjär, som inte ens är i närheten av att kunna konkurrera med de två andra lagen här i Glasgow. Inte på något plan. Det enda vi är bättre på är att hantera besvikelser och förluster. Ja, nu kanske Rangersfolk hävdar att de fått sin beskärda del av motgångar, men herregud … det går ju inte att jämföra.

Robert berättar att han har vänner som håller på Celtic och Rangers. »Det verkar vara så enkelt«, tänker han ofta. Men han har aldrig ångrat att han blev Thistlesupporter, trots att hans klubbs prissamling ryms på en Billybokhylla och trots att han har ringts in som jultomte till kansliets julfest eftersom »det inte funnits pengar till att betala en professionell tomte«. Jag frågar vad det är som gör att han, och ytterligare några tusen Glasgowbor, orkar leva ett liv som supportrarnas driftkuckuar.

– Ja, jag skulle aldrig stå ut med alternativet, säger han och rycker på axlarna.

– Du menar att du inte skulle stå ut med att hålla på Celtic eller Rangers?

– Mmm, precis. Jag vet inte hur jag ska säga det här. Det krävs ett starkt psyke för att orka. Jag skämtar inte, det krävs något speciellt om man i dag ska bestämma sig för att Thistle är ens klubb. Min rädsla är att de unga i dag inte orkar, eller vågar, stå emot trycket. Glasgow är väldigt speciellt, inte minst när det kommer till att välja vilket fotbollslag man ska lägga sin själ och sitt hjärta i.

Huvudkvarteret. Från Thistles kontor på Firhill Stadium har klubben skött administrationen och ekonomin sedan 1909. Klubbens första 33 år tillbringades i stadsdelen Partick.
Supportern. Alan Nelson har gått på Thistles hemmamatcher i nästan 50 år. I genomsnitt har Thistle cirka 5 000 åskådare på sina hemmamatcher. Det är 42 000 färre än vad Celtic snittar.

Rivaliteten mellan de två klubbarna som delar Storbritanniens tredje största stad har i decennier varit bland de mest hätska i världen. Från det att Celtic och Rangers möttes första gången inför 2 000 åskådare 1888 och nästan hundra år framåt var antagonismen som den är i många andra städer i Europa – man gillade inte den andra klubben men lade inte nämnvärt med kraft på att hata den heller. Så blev klubbarna bättre och bättre. 1961 nådde Rangers som första klubb från Storbritannien en Europacupfinal. Sex år senare spelade båda klubbarna varsin stor final – Celtic i Uefacupen och Rangers i Cupvinnarcupen. Men även de som inte är intresserade av fotboll vet att rivaliteten i grund och botten inte handlar om vilken klubb som är bäst på att spela fotboll. Hatet, vilket inte är ett överdrivet kraftuttryck i sammanhanget, handlar om religion. Celticsupportrar är mestadels katoliker, Rangerssupportrar är mestadels protestanter. Däri ligger problemen, även om det under åren lika mycket handlat om att den ena gruppen har känt sig diskriminerad, förlöjligad eller påhoppad av den andra. Och vice versa.

Många pekar på den skotska ligacupfinalen 1980 som startskottet för de verkliga problemen mellan fotbollsklubbarna. Celtic vann matchen, som beskrevs som »lugn och fin på planen«. Det var först efteråt som det spårade ur. Hånande Celticsupportrar och besvikna Rangersanhängare slogs tills ingen längre stod upp. Det var som om århundraden av bubblande lidelse och kvävd avsky plötsligt exploderade. Sedan dess har relationen mellan fansen aldrig reparerats. Den har varit hatisk, till och med dödlig. Personer tillhörande båda klubbarna har vid återkommande tillfällen knivhuggits till döds eller sparkats ihjäl. 1995 dog till exempel Mark Scott, en 15-årig Celticsupporter, eftersom han råkade gå in på fel gata i Glasgow, en »Rangersgata«. Hans grönvita halsduk ledde till att han fick en kniv stucken i halsen.

Å andra sidan har förhållandet mellan Celtic och Rangers också medfört att skotsk fotboll klarat sig förhållandevis bra i jämförelse med andra länder. Utan klubbarnas attraktionskraft, både i Skottland och utanför Storbritanniens gränser, hade lag som Hibernian, Kilmarnock och Hearts fått det betydligt jobbigare betydligt tidigare. Publik-, TV- och sponsorintäkter har hängt ihop med Celtics och Rangers popularitet. De mindre klubbarna har också genererat pengar genom att sälja spelare till de två jättarna, pengar som de varit beroende av under alla år. Att de båda storklubbarna har prenumererat på ligatitlarna har spelat mindre roll, så har det ju nästan ändå alltid varit.

Men de senaste åren har drastiskt förändrat villkoren.

»Hur det kan bli v­ärre? Du kan försöka ragga sponsorer i en stad där alla internationella, nationella och lokala företag v­äljer bort dig.«

2008 meddelade TV-bolaget Setanta, som ägde rättigheterna till Scottish Premier League, att de gick i konkurs. Plötsligt var de 60 miljoner pund som skulle fördelas till klubbarna i högstaligan borta. Det nya avtalet med Sky och ESPN, som stressades fram för att överhuvudtaget garantera några som helst TV-intäkter, gav klubbarna knappt hälften – cirka 65 miljoner pund över fem år. Samtidigt skrev engelska Premier League ett TV-avtal värt 2, 7 miljarder pund över tre år.

De dramatiskt minskade intäkterna, i kombination med att skotsk ligafotboll i betydligt högre grad än andra ligor i Europa förlitat sig på publikintäkter som största inkomstkälla (på grund av Celtics och Rangers attraktionskraft), ledde till att ligafotbollen i Skottland var på väg utför i hög hastighet samtidigt som världen gick in en sällan skådad lågkonjunktur. Sponsorerna, både de stora och de små, drog följaktligen öronen åt sig.

Då, 2012, kom nästa stora smäll. Rangers, som i flera år spenderat betydligt mer pengar än man tjänat, gick i konkurs. Jätten hade byggt sitt eget luftslott, och när pressade banker krävde avbetalningar på lån föll klubben ihop. Rangers degraderades tre divisioner.

Katastrofen var fullständig. Sky och ESPN insåg att omvärldens intresse skulle dala utan Old Firm-derbyna och TV-avtalet revs. Dessutom minskade publikintäkterna drastiskt. En hemmamatch mot Rangers garanterade nästan alltid fullsatta läktare, och eftersom samtliga lag möter varandra fyra gånger varje säsong var det två lapp-på-luckan-matcher som försvann, vilket i genomsnitt har drabbat klubbarna med ett bortfall på en miljon pund per säsong. Dessutom blev det omöjligt för SPL att sälja namnrättigheterna till ligan, som engelska Premier League till exempel gjort till storbanken Barclays. Inte förrän Rangers är tillbaka i skotska högstaligan lär man hitta något företag som är redo att lägga ett bud.

I dag är det endast Celtic som omsätter mer än 80 miljoner kronor av klubbarna i SPL (2013 omsatte sex klubbar i Allsvenskan mer än 100 miljoner kronor). Även om Rangers bortfall inte räknas in har publiksnittet i SPL minskat de senaste tre åren. Under fjolårssäsongen hade man 28 procent färre åskådare jämfört med året dessförinnan. Att Hearts tvingades inleda säsongen på minus 15 poäng på grund av illröda siffror är därför minst sagt symboliskt för klubbarna i SPL. De kryper fram på redan såriga knän.

Hur det kan bli värre? Försök bedriva fotbollsverksamhet i Glasgow i skuggan av Celtic och Rangers, som lockar över 40 000 åskådare till varje match oavsett om de spelar i Champions League eller i tredjedivisionen. Försök ragga sponsorer i en stad där alla internationella, nationella och lokala företag väljer bort dig eftersom de får så mycket mer exponering på två arenor några kilometer bort, och där till och med de som borde vara dina rivaler klappar dig på huvudet och säger »vi tycker synd om er« utan att någonsin göra något för att hjälpa dig.

Den illvillige arbetaren. Michael Booth är en av flera arbetslösa som måste städa på Firhill fem dagar i veckan för att få ut sin A-kassa. »Jag hatar det«, säger han. »Dessutom är jag Celticsupporter.«
Glaswegian. Alan Nelson växte upp i stadsdelen Maryhill, 20 meter från Firhills ena kortsida.I samma stadsdel spelades många av scenerna till filmen Trainspotting in.
Varm måltid. Sedan två år tillbaka äter spelarna i A-laget lunch tillsammans efter träningarna. Endast en i truppen kommer inte från Storbritannien, försvararen och mexikanen Gabriel Piccolo.

Barry Whites julskiva spelas på hög volym på puben Sloans i centrala Glasgow. I baren trängs dyngsura gäster med immiga glasögon och glansiga pannor medan de försöker få bartenderns uppmärksamhet. Sorlet är öronbedövande. Alan Nelson njuter ändå där han står med sin pint framför sig. Han har precis avslutat arbetsveckan och fick nyss ett SMS från sin fru som berättade att hon tar hand om alla julklappsinköp i år, vilket innebär att Alan slipper springa runt i det regn som just nu öser ner utanför fönstret. Och i morgon är det match. Men först ska han på julfest med sina socialarbetarkollegor, och därefter till en minneskväll på en annan bar för de tio personer som omkom två veckor tidigare när en helikopter kraschade genom taket på en pub i utkanten av Glasgow. Alan känner ägaren, en Thistlesupporter.

Annons

– Det kunde ha varit jag, säger han. Jag var på konsert den kvällen och tänkte gå dit innan med min kompis för att dricka några pints. Men det blev inte så, tack och lov.

Alan har tagit av sig sin rödgula halsduk och hängt den prydligt över axeln. Han gör ofta så. Det är ett slags markering, tror han. Ett sätt att visa övriga bargäster att han är annorlunda.

– Om du hade gått runt här inne på puben och frågat gästerna vilken klubb de håller på hade troligen 49 procent svarat Celtic och 49 procent svarat Rangers. Två procent hade sagt Partick Thistle. Det ska vi vara stolta över, vi är annorlunda.

Han tar en klunk öl.

– Samtidigt hade 98 procent sagt att Partick Thistle är deras »second team«. Second team? Vad fan betyder det? Jag hatar det. Det är värre än allt annat, värre än den där jävla Congratulations, värre än en förlust. I fucking hate it! 

– Varför är det så farligt?

Oh, don’t get me started … Alltså, jag växte upp 20 meter från läktaren som jag stått på i alla år, min pappa tog med mig till min första match när jag bar blöja. Jag har fått så mycket skit i alla år för att jag är en Thistle-supporter, i skolan, på jobbet. Värst var när jag körde taxi på lördagskvällarna och vi precis hade förlorat och jag fick en körning med några Celticsupportrar som sjöng i baksätet om lagets senaste vinst. Fucking hell!

– Har inte du något andralag?

– Jo, Skottland! De får hålla på sina lag, men att säga att Thistle är deras andralag, det pallar jag inte. Den som håller på Thistle står där på vår nedgångna läktare i regnet, långt från vip-loungerna på Ibrox eller Celtic Park. Den som håller på Thistle oroar sig för att vår bästa spelare ska bli såld till just Celtic eller Rangers, han känner ångest för att han vet att klubben gått back med ett par miljoner pund.

Alan klunkar i sig ölen och tar ny sats:

– Man kan inte se Celtic vinna med 5–0 och tre timmar senare stå på en bar och påstå att man »alltid har stöttat Thistle«. Var är de när vi behöver dem? När jag var liten och var ledsen efter någon förlust minns jag att min pappa sa: »Min son, det är för enkelt att hålla på Celtic eller Rangers.« Det tog många år innan jag förstod vad han menade.

Alan berättar att han ofta har känt sig som en »liten teddybjörn«. Som Thistlesupporter är han den lilla och snälla som alla vill gosa med. Celtic och Rangers är de riktiga björnarna, de är farliga och stora.

– Vi får leva med känslan att vi är lillebror i Glasgow, precis som Celtic och Rangers får leva med att de alltid kommer att vara hatade av halva Glasgow. Vi är som Schweiz, vi är neutrala. Vi bråkar inte med någon.

Han skrattar.

– Det finns en handfull Thistlesupportrar som är typ huliganer. De vill slåss efter matcherna, bygga en supporterkultur som är »farlig«. De vill vara en del av något som vi inte är. Vi skrattar mest åt dem, det är så långt ifrån Thistle det bara går. Du ser, vi är som en »secret society«. Vi har gett upp tanken på att vi ska bli bäst. Det som gör att jag orkar är att jag känner att jag är en del av något vackert. Det är som att ha en extrafamilj. En god familj med ärliga intentioner där det inte handlar om att vara bäst.

Alan frågar om jag har läst tidningarna de senaste dagarna. De har rapporterat om Celticfans som under en bortamatch mot Motherwell först brutit loss 200 stolar och sedan kastat in rökbomber och brinnande föremål på planen. Pressen har också skrivit om hur Uefa bötfällt Celtic för att deras »Green Brigade« – Celtics ultrasgrupp – vecklat ut en banderoll under Champions Leaguemötet med AC Milan. Budskapet gick ut på att hylla en avliden IRA-ledare. Det var fjärde gången under de senaste två åren som Uefa bötfällt Celtic på grund av dess supportrar.

– Det kunde lika gärna handlat om Rangers, säger Alan. I 30–40 år har de här politiska och religiösa bråken pågått, provokationerna och fientligheten. Det är vansinne. Klubbarna jobbar på att det ska försvinna, men jag vet inte … känslan är att det inte går åt rätt håll. Just nu är stämningen hätsk i Glasgow. Den sekterism som vi vuxit upp med får sitt utlopp genom fotbollen. Varje gång som det händer något är jag glad att vi är de små teddybjörnarna.

– Önskar du ändå inte att du får uppleva den stämning som Celticsupportrarna är kända för att skapa på Celtic Park? frågar jag. De har 50 000 fans som sjunger, ni har ett par tusen på Firhill.

– Well, we’ll always have 1971! That will do for me.

Jag beställer en ny öl till Alan. Han börjar berätta om »den bästa dagen i hans liv«, om »dagen som formade honom som person«.

 

Den 23 oktober 1971 var en lördag. Partick Thistle hade sensationellt tagit sig till ligacupfinal. Motståndare var Celtic; 25-faldiga ligamästare, ligamästare de senaste fem åren och vinnare av Uefacupen fyra år tidigare. Alan sov inte en sekund natten före finaldagen. Istället låg han i sin säng och fantiserade om hur det skulle bli att se sina idoler kliva ut på ett fullsatt stadion i en final mot ett av världens bästa lag. Han vågade knappt tänka på det, men det här kunde bli matchen som gjorde att alla de som retat honom fick tillbaka.

Alans pappa hade ordnat biljetter till kortsidan på Hampden Park, där Rangerssupportrarna i vanliga fall höll till. Ytterligare 62 000 Glasgowbor hade köpt biljetter, och när Alan såg sig omkring på läktarna var det nästan enbart grönt och vitt. När Thistles lagkapten Alex Rae vann slantsinglingen hörde han hur någon Celticsupporter skrek: »That’s all you gonna win today!« 45 minuter senare tittade Alan på resultattavlan. 4–0. Till Thistle! Han trodde inte att det var sant. Hans idoler hade spelat en fotboll som han inte trodde fanns, det var … overkligt. Han tittade upp på sin pappa i halvtid och frågade om han trodde att en fyramålsledning räckte. »Vi skulle nog ha behövt fem«, svarade pappan.

Så fel han hade. Celtics Kenny Dalglish reducerade visserligen i den 70:e matchminuten, men det blev aldrig farligare än så. Under hela andra halvlek sjöng Alan, hans pappa och några tusen andra »Easy, easy, easy!«

– Jag kan rabbla vår startelva i sömnen, säger Alan och skrattar.

Vi har druckit upp våra öl. Han ska bege sig ut i regnet, vidare till nästa bar för några fler öl med kollegorna. Han drar på sig sin rödgula halsduk.

– Efter den dagen skämdes jag aldrig igen över vilket lag jag höll på. Tvärtom. Sedan dess har jag varit lika stolt över min klubb som jag är över mina barn och min familj.

Han knäpper jackan.

– Vet du vad det bästa var? På måndagen, när jag var tillbaka i skolan, behandlade Rangerssupportrarna mig som en kung. De bar fram mig i korridorerna. Det var helt otroligt.

»När jag var tillbaka i skolan, behandlade Rangerssupportrarna mig som en kung. De bar fram mig i korridorerna. Det var helt otroligt.«

När Thistlesupportrarna bläddrar igenom sportsidorna i de fyra största skotska tidningarna lördagen den 14 december inser de att allt är som vanligt: endast små notiser har tillägnats deras klubb medan längre intervjuer och krönikor avhandlar allt mellan himmel och jord inför Celtics hemmamatch mot Hibernian. Hade bara Rangers spelat denna lördag är det tveksamt om Thistle ens hade nämnts.

Alan läser inte tidningen när han vaknar. Han är för bakfull. I stället gör han som han alltid gör på matchdagar – kliver upp ur sängen, öppnar garderobsdörren och drar på sig tröjan som är en kopia av dem som Thistle spelade i när de besegrade Celtic 1971. Sedan går han ner i köket och sätter på en kanna te. Han brukar inte känna sig särskilt nervös inför en match, men i dag är det annorlunda. En vinst mot St Johnstone kan innebära att de lyfter i tabellen, bort från osäkerheten. Eller så är det ölen från gårdagskvällen som påverkar honom, han vet inte.

Han frågar om jag vill ha en stekt korv till frukost. Jag tackar ja och sätter mig i hans nyrenoverade kök.

– Vi byggde ut vårt lilla radhus i somras, det tog några månader men nu är det helt klart. Snyggt, va? Jag har gjort en del själv och jag måste säga … jag är faktiskt lite stolt.

Förberedelser. Thistles planskötare är både Rangerssupporter och före detta Rangersanställd. I nio år skötte han gräsmattan på Ibrox. Då var han en av sju anställda vaktmästare. I Thistle är han ensam om ansvaret.
Affärsstrategi. Thistle är den enda klubben i SPL som bjuder på inträdet för dem under 16 år – man ser det som den bästa möjligheten att vinna nya supportrar. Samtidigt höjer man inträdet på vuxenbiljetterna från 20 till 26 pund när man möter Celtic på Firhill. Klubben vet att det ändå blir utsålt.
Intäktsjakt. Klubbledningen är överens om att publikintäkterna måste öka om truppen ska kunna få mer spets. I dagsläget är det svårt att locka bättre spelare när snittlönen är drygt 20000 kronor i månaden. Om inte publiken ökar hoppas man åtminstone att få tillstånd att sälja öl inne på arenan under hemmamatcherna.

Alans fru Isabelle kommer ner från trappan. Jag frågar om också hon är Thistlesupporter.

– Nja, när vi träffades för en herrans massa år sedan försökte jag intressera mig. Jag följde nog med på några matcher för att jag skulle imponera. Men nej, jag bryr mig inte. Däremot vill jag att det ska gå bra, han säger ju inte ett ord på hela kvällen om de har förlorat. Han vill bara sitta för sig själv.

– Det blir bara värre och värre för varje år, säger Alan.

Han serverar mig en korv.

– Passa på att äta nu, säger han. När vi kommer till Firhill är det inte säkert att du kan käka. För något år sedan skulle jag köpa en paj i halvtid. Men kioskerna på Firhill var stängda, eller snarare nedsläckta. Jag frågade vad grejen var och då svarade tanten i kiosken att elbolaget hade stängt av strömmen eftersom klubben inte hade betalat elräkningen.

Jag säger att det låter märkligt och berättar om mina samtal med Thistles ordförande och klubbdirektör. Att klubben i många år har varit i ekonomisk knipa var inget de hymlade om; så sent som 1998 var det akut kris. Hade det inte varit för att Thistlefansen startat kampanjen »Save the Jags« (Jags är smeknamnet på supportrarna), och att några av klubbens sponsorer gav förskott på utbetalningar, hade Thistle riskerat att gå under. De berättade också om den panik som utbröt när klubbens huvudsponsor, ett finansbolag, plötsligt gick i konkurs häromåret. Tre miljoner kronor rycktes ifrån dem i samma ögonblick. Men i dag, lovade de, har de kontroll på finanserna. Från att ha gått back med cirka fem miljoner kronor i flera år fram till 2010, har man de senaste tre åren gjort plus-minus-noll-resultat. En av de stora anledningarna – utöver att man aldrig lägger pengar på spelarköp – är att man har den lägsta lönebudgeten i SPL, cirka tio miljoner kronor per år. Genomsnittslönen för en spelare i A-laget är 20 000 kronor i månaden.

– Det är nog en av anledningarna till varför vi har ett så ungt lag, säger Alan. De är bara glada att spela i högstaligan. Hade det funnits mer pengar hade vi garanterat haft fler rutinerade spelare. Det har saknats i år, erfarenhet i avgörande situationer.

Så lyser han upp.

– Har du hört om »The Weirs?« Det här är otroligt! Chris och Colin Weir var fram till i somras ett helt normalt par som precis hade gått i pension. Det ovanliga var kanske att de var Thistlesupportrar. Nåväl, de spelade på lotto en dag. Vet du hur mycket de vann? 161 miljoner pund! Det var den största lottovinsten någonsin i Storbritannien. Några veckor senare skänkte de 750 000 pund till vår ungdomsverksamhet. Helt otroligt! Vi hade i princip ingen akademi tidigare, nu har vi snart hundra ungar som spelar för klubben.

Vi gör oss redo för avfärd till puben Star and Garter, Thistlesupportrarnas stamhak innan och efter matcherna på Firhill. Isabelle pussar Alan och önskar lycka till. När vi kliver ut på gatan öser regnet ner. Det tar inte ens en minut förrän regnet har trängt igenom våra skor. Men det är inte det värsta, mitt paraply flyger i väg i kastvindarna.

– Det här är till och med ovanligt dåligt väder för att vara Glasgow, säger Alan. Jag undrar om det ens blir avspark i dag, det sägs att det ska bli ännu jävligare i eftermiddag. Sånt här skitväder passar inte oss, vi vill spela längs med marken. Jaja, det blir väl en förlust i dag också.

 

Jag tappar bort Alan och hans vänner som han alltid står med på den västra kortsidan när vi närmar oss Firhill. Inte för att det är mycket folk, mer för att ovädret gör att många springer kors och tvärs utanför stadion för att skydda sig. Jag får syn på en äldre man som säljer halsdukar och flaggor utanför tegelfasaden till huvudläktaren. Hans lilla souvenirstånd fladdrar i vinden. Jag läser på en regnblöt kartongbit att det är »DISCOUNT« på några rödgula halsdukar. Jag går lite närmare och förstår varför. Istället för Partick Thistle står det »Partick Thisle«.

Jag går fram till tanten i biljettkassan och frågar om det blir någon match.

– Varför skulle det inte bli det? Lite regn har aldrig våra pojkar dött av.

Inne på Firhills gräs plaskar ett dussintal personer runt med stora skyfflar i ett försök att få bort vatten från planen. Thistles planansvarige, som egentligen är Rangerssupporter, diskuterar med domaren i mittcirkeln. När jag når pressläktarens fikarum är jag blöt in på kroppen. Genom ett fönster tittar jag bort mot läktaren där Alan står. Det lilla plåttaket ger inget skydd, supportrarna blir bara blötare och blötare. Men matchen blir av, meddelas det. Precis innan jag lämnar fikarummet försöker jag logga in på stadions trådlösa nätverk. Givetvis är lösenordet »19711971«.

 

Det första som händer efter att domaren blåser igång matchen är att en av hörnflaggorna flyger iväg. En bollkalle åtgärdar problemet. Strax därefter drar Thistles målvakt Scott Fox iväg en utspark. Men bollen vänder riktning i luften och när den väl landar visar det sig att utsparken istället leder till ett farligt friläge för St Johnstone. Åskådarna kan inte undvika att skratta. Minuterna går och det blir som Alan befarade – Thistle hanterar de odugliga förhållandena sämst. Försöker de slå en kortpassning stannar bollen plötsligt i gräset. Ändå fortsätter de att försöka spela längs med marken. Thistles bästa anfallsvapen står Alan och övriga supportrar för – varje gång St Johnstone spelar hem till egen målvakt vrålar de drygt 2 000 åskådarna så högt de bara kan.

Från min plats ser jag Ian Maxwell, klubbdirektören och före detta Thistlespelaren, bita på naglarna. Han som pratade om att Thistles största utmaning kommande år blir att stabilisera ekonomin så att klubben kan bygga en egen träningsanläggning. Jag ser ordföranden David Beattie, han som är övertygad om att det enklaste sättet att generera mer intäkter är att påminna lokala företag om att de inte riskerar att stöta sig med halva Glasgow om de väljer att sponsra Thistle istället för Rangers eller Celtic. Lite längre bort sitter klubbhistorikern Robert Reid, givetvis oklanderligt klädd i långrock, slips och kavaj. I veckan som kommer har han lovat att guida en skolklass runt på Firhill. Vem vet, kanske finns det någon pojke eller flicka som gillar vad de ser och gör Thistle till sin klubb? Bakom Robert sitter pressmannen George Francis och pillar på sin mobiltelefon. Uppdaterar han Thistles Twitterkonto?

Ute på planen försöker båda lagen att spela fotboll så gott det går. St Johnstone lyckas göra det minst dåligt. Med mer tur än skicklighet ser Thistle till att det står 0–0 efter 45 minuter. De som har tagit sig till Firhill lämnar omedelbart sina platser för att ta skydd i de trånga gångarna under läktarna, där målarfärgen sedan många år flagnat av och där fuktskadorna blir allt större för varje år som går. När de står där och huttrar sprakar det till i högtalarsystemet: Domarna anser att vädret är för farligt, både för åskådarna och för spelarna. Matchen avbryts.

Ungtuppar. Anfallaren Kris Doolan är 27 år gammal. Därmed är han äldst i Thistles startelva mot St Johnstone. Två spelare på mittfältet är 21, de fyra i backlinjen är 22, 23, 24 och 25 år.
Syskonkärlek. Paul och hans syster har säsongskort till Thistles hemmamatcher. Det har de haft sedan de var små. De senaste åren har Paul bott i ett hus bara ett par hundra meter från Rangers träningsanläggning Murray Park. »Varje dag när jag åker förbi påminns jag om hur stora skillnader det är på oss och dem«, säger han.

En kvart senare står Alan och ett 50-tal Thistlevänner återigen på Star and Garter. Det luktar blöta kläder och öl. På det slitna trägolvet ser det ut som om puben drabbats av en smärre översvämning, och jackorna bara fortsätter att droppa. Men stämningen är på topp, TV:n som sitter på väggen visar att övriga bottenlag ser ut att förlora i den här omgången. Oavsett hur det går i omspelet mot St Johnstone kommer Thistle i alla fall inte att halka efter. Alan beställer in en runda till sina vänner.

– Det här var ändå en bra eftermiddag, säger han och utbringar en skål. Det känns nästan som en seger.

En kille vid namn Paul, som stolt visar upp sina Thistletatueringar, rättar honom:

– Äh, jag vet inte. Celtic ser ut att vinna med 1–0.

– Hur fan kan de spela klart sin match? säger en i gänget. Celtic Park är ju bara några kilometer bort, är det bara här som det är årets oväder?

– Och skål för att Celtic förlorade med 6–1 mot Barcelona i veckan! ropar en fjärde person.

En av de yngre i lokalen, en kille i 20-årsåldern som sitter med sina jämngamla i hörnet under TV:n, tar ton:

– There’s only one team in Glasgoooow.

Alan och övriga i baren hakar på:

There’s only one team in Glasgoooow, there’s only oooooooooooooone team in Glaaaaaaaaaaasgoooow, there’s only one team in Glaaaasgow! 

När sången ebbar ut vänder sig Alan om mot mig.

– Har du sett min tatuering?

Jag skakar på huvudet. Han drar upp matchtröjan från -71 och pekar på sin vänstra axel. En suddig tistel. Han säger det själv:

– Jag vet, inte den bästa tatueringen. Men jag är glad för den ändå.

Jag frågar om han har funderat på varför Partick Thistle betyder så mycket för honom. Han sväljer ett par klunkar och säger:

– Mitt liv hade givetvis varit enklare betydligt oftare om jag hade varit Celticsupporter. Man hade inte stått där i regnet och varit orolig för att förlora mot i princip alla vi möter. Men som jag sa tidigare, jag har gett upp tanken på att vi ska vinna något. Jag är stolt över att vara från samma stadsdel som mitt fotbollslag. Jag är stolt över det som vi står för. Och det är väl det som supporterskapet ska handla om? Stolthet över klubben. Jag behöver inte skämmas över min klubb. Vi är till för alla.

Han gör en svepande gest runt lokalen.

– När vi gick upp i högstaligan i våras firade vi här inne. Plötsligt kom spelarna hit, nästan allihop. De firade med oss, jag drack till och med öl ur trofén som spelarna fick för serievinsten. Den känslan, att vi är så nära klubben och att vi faktiskt betyder något på riktigt, får du inte i Celtic eller Rangers.

Det ringer i Alans mobiltelefon. Han berättar att det är Isabelle och går ut från baren för att komma bort från sångerna och sorlet. Två minuter senare kommer han tillbaka. Nedstämd. Jag frågar vad som har hänt.

– Du kommer ihåg att jag visade dig vår utbyggnad i vårt nya kök, säger han.

Jag nickar.

– Nu ringde »Bella« och sa att det regnar in. Riktigt mycket också. Det här är katastrof. Fucking hell! 

Han tömmer ölglaset.

– Jag som såg fram emot att tillbringa en lördagskväll hemma i soffan, utan att vara knäckt över att vi förlorat. Jaja. Det är väl så här livet måste vara?