Foto: Bildbyrån

»Det var bara en liten pärla«

Supportrarna såg en klubblojal kämpe som aldrig gav upp. Motståndare och domare såg en gnällspik och Allsvenskans brutalaste spelare. Själv menar Vito Knezevic att han bara var en osäker kille som ständigt blev retad.

Tidningarna hade skrivit länge om »250 000-kronors­mannen«, om Djurgårdens stora satsning på en av Sverige­s största talanger. Nu satt Vito K­nezevic äntligen på tåget mot Stockholm. Han var 20 år, uppklädd till tänderna och laddad för sitt största äventyr någonsin.

Flytten till Sverige från Jugoslavien som fyraåring mindes han knappt. Åren i Borås hade gjort honom till en av landets främsta fotbollstalanger. Nu kammade han håret en sista gång innan han klev av på Central­stationen i Stockholm. Stockholm – staden som han tidigare bara sett på TV. Staden där alla knarkade och där tunnelbanan var rena slakthuset. Han hade ju hört sig för. Han hade bestämt sig för att köra med taggarna utåt tills han hade koll på läget.

Nästa dag träffade han lagkamraterna. Tommy »Baloo« Berggren hälsade på Vito och visade honom runt på anläggningen: »Här kan du dricka kaffe, här är duscharna.« När den väldige Berggren fortsatte med rundvandringen började Vito undra om inte killen drev med honom. »Han är alldeles för schysst«, tänkte Vito. I omklädningsrummet visade Berggren Vito att han skulle få en egen plats. Vito blev nu helt övertygad om att Berggren drev med honom och svarade »Ska du ha en smäll eller?«

Annons

 

»RÅKURR PÅ RÅSUNDA«. Så löd Expressens löpsedel dagen efter att Vito s­pelat sitt första Stockholmsderby. Under de feta versalerna syns Vito svinga A­­IK:s Ove Rübsamen på käften. Vito minns händelsen:

– Det var precis i slutet av matchen och Ove började bråka med mig. Jag hade kanske trampat honom lite på hälsenan och han svarade med att knuffa till mig. Så jag vände mig om, som en reflex, och slog till. Det var bara en liten pärla som träffade honom på ögonbrynet.

Vito hävdar att det var i det ögonblicket han blev »placerad i ett fack«.

Eller möjligen månaden efter, när domaren visade ut honom för att han skallat Östers Kalle Björklund.

Vito är inte helt säker.

Men han är säker på att Björklund filmade och att avstängningen i en månad kändes väldigt hård.

Facket blev ett rykte, och ryktet blev en legend. Vito Knezevic blev »riksbusen« och »benknäckaren« med hela Fotbollssverige.

– Jag var ung och osäker till en början. Allt var så stort med Stockholm och Allsvenskan. Så visst smällde jag på med mina 70 kilo. Under mina första år hade jag kanske lite svårt att hantera gränsen mellan hårt och fult och det hände väl att man dundrade fram som en slåttermaskin. Men alla hackade på mig. »Svartskalle«, »zigenarunge« och allt annat man kan tänka sig – det var vardagsmat för mig. Spelare, ledare – till och med domare – kallade mig för saker som man blivit avstängd för i all oändlighet i dag. Ibland fick man ge igen. Domarna var ute efter mig, det är jag säker på. Jag fick ju reda på att domarna satt och snackade om mig på deras möten, om hur de skulle få bukt på mig. Och det är väl inte rätt?

Bosse Helén, en av de mest omtyckta domarna från Vitos tid, replikerar:

– Vito, ja… Det var en härlig kille det. Men vi var väl aldrig ute efter honom? Kanske att man snackade lite innan match och uppmärksammade varandra på Vitos »spelstil«, men inget annat. Han kunde ju smälla på som bara fan. Men han hade alltid glimten i ögat.

 

Jag pratar med lagkamrater, motståndare och domare, och får en schizofren bild. Kalle Björklund vill inte kännas vid någon filmning och domare Bosse Helén säger att Vito förmodligen var den fulaste spelaren han dömt. Samtidigt poängterar alla hur omtänksam, noggrann, osjälvisk och charmig Vito Knezevic alltid har varit.

– Han är som Dr Jekyll och Mr Hyde, säger den gamla lagkamraten och landslagsmannen Rolle Åman.

– Vid sidan av planen är han världens snällaste kille, kanske en av de bästa jag mött. Men så fort han såg det gröna gräset blev han som en oxe. Och då kunde han bli den fulaste människan i världen.

Annons

Tommy Söderberg, som blev Vitos sista tränare, minns Vito som »Sveriges Beckenbauer« och berömmer honom i efterhand för hans oerhörda följsamhet på planen, den härliga tekniken, professional­ismen och inställningen.

– Det är det ingen annan som minns, säger Vito. Det händer än i dag att folk kommer fram till mig och säger: »Vito, du var en ful jävel. Träffade du egentligen BOLLEN någon gång?«

Vito Knezevic

Född: 1956

Karriär: Norrby IF (-1977), Djurgårdens IF (1977-88), Spårvägen FF (1988-91).

Allsvenskan: 245 seriematcher för Djurgården, 19 mål. Stora silver i grundserien 1988.

Gör i dag: Bor i Älvsjö och arbetar som säljare på ett företag som tillverkar skyltar, visitkort etc.

1982 blev Hasse Backe Djurgårdens tränare. Backe visste att han hade en »duktig och energisk men småful« spelare till sitt förfogande. Han hade inte förstått att Vitos glöd gällde träningarna lika mycket som matcherna.

– Vito, eller »good-looking Vito« som jag minns det, utförde träningarna som om de var på liv och död. Glidtacklingarna haglade. En gång ruttnade Tommy Berggren till ordentligt. Vito måste ha träffat honom på hälarna för stora, tunga »Baloo« flög upp och började jaga Vito som bara fan. Vito skrek »du kan inte ta mig, du kan inte ta mig« – han var ju snabbare än »Baloo«. Men »Baloo« gav sig inte. Vi andra stod bara och gapade tills Vito till slut försvann upp i klocktornet där han gömde sig tills »Baloo« lugnat ner sig.

– Jag kunde bli vansinnig på mina lagkamrater om de stod och klackade eller trixade på träningarna. Träningarna var ju superviktiga, det var då vi skulle förbereda oss inför matcherna, förklarar Vito.

 

Vito förnekar inget men har en förklaring till allt. Först säger han att han inte kan förstå hur epitet som »skruvdobbsmördaren från Norrby« kunde uppstå. I nästa sekund berättar han om ett träningsläger i Tyskland där han smög iväg till en sportaffär och köpte extra vassa skruvdobbar – en sort som var förbjuden i Sverige. Genom en överenskommelse med Djurgårdens materialare lyckades Vito alltid få på de tyska dobbarna mellan domarinspektionen av spelarnas skor och matchstarten.

– Cruijff och alla de stora spelarna i Europa hade sådana dobbar. De gav bättre fäste, förklarar Vito.

– Han ville sätta skräck i motståndarna, minns Rolle Åman.

 

Efter 12 säsonger med Djurgården spelade Vito Knezevic sin sista A-lagsmatch i SM-finalen borta mot
Malmö FF 1988. Djurgården hade med sig 0-0 från hemma­mötet. Efter 20 sekunder i Malmö bredsidade Vito ut bollen till hörna. På den gjorde MFF 1-0. I den 32:a minuten gjorde Martin Dahlin 4-1. Möjlig offside menade många. Vito ansåg att den var självklar och blev sjövild. Domaren Bosse Helén kunde inte annat än att ge gult kort till Vito för protest. Men Vito var inte klar. Han fortsatte till linjedomaren som skälldes ut efter noter. Linjedomaren menade att allt annat än ett andra kort från Helén var ett tjänstefel. Bosse Helén, Vitos favorit­domare, log och svarade:

– Men, jag kan ju inte med att visa ut Vito i hans sista match. Det är ju synd om killen.

 

Trots det häftiga humöret och den tuffa spelstilen blev Vito Knezevic en bra och viktig spelare för Djurgården. I sina bästa stunder höll Vito hög allsvensk klass, men han blev aldrig den landslagsman som många hade väntat sig.

Själv menar han att han var före sin tid.

– Hade jag lirat i dag hade Lasse Lagerbäck försvarat mig och sagt att jag hade en jävla vinnarskalle, ungefär som Johan Mjällby eller Tobias Linderoth. Egentligen utnyttjade jag bara systemet och drog på mig lite gula kort när det behövdes. Man blev ju inte avstängd för att samla på sig gula kort, då hade jag aldrig spelat så tufft som jag gjorde.