Albin och dinosaurien

På kort tid har Albin Ekdal blivit landslagets ledande mittfältare. När han så i somras skulle byta klubb valde han en förbisprungen bjässe som de senaste åren mest gjort bra spelare dåliga. Bör vi vara oroliga?

Vid sidan av träningsplanen intill Volksparkstadion sjunger ett 50-tal Cagliarisupportrar läktarsånger på italienska och sardiska i regnet. Några av dem bränner bengaliska eldar, alltmedan nästan lika många kravallutrustade tyska poliser riktar sina vaksamma ögon mot dem. Hemmapubliken når nätt och jämnt upp till hundra personer och är betydligt tystare än gästerna.

Annons

Anledningen till att de är så få är att matchen i sista stund tidigarelades en timma samt att den officiellt är inställd. Egentligen skulle lagen ha mötts i Hamburgstadsdelen Eppendorf på Stadion Hoheluft, en av Tysklands äldsta fotbollsarenor med en klassisk träläktare som redan 1911 stod värd för en landskamp mellan Tyskland och Sverige. Men efter en hel dags envist regnande tvingades Hamburger Sport-Verein – eller HSV, som klubben oftast kallas – meddela att matchen på Hoheluft skulle ställas in och att alla biljettköpare skulle få sina tolv euro tillbaka.

Träningsmatchen var en del av HSV:s köp av Albin Ekdal från Cagliari, en förhandlingslösning som klubbens kassör nu säkerligen är mindre nöjd med när mötet istället måste avgöras på en enkel träningsplan utan biljettintäkter.

Den här veckan var det egentligen meningen att det skulle vända för HSV. Klubbens säsong inleddes den 9 augusti med en cupmatch borta mot fjärdedivisionslaget Carl Zeiss Jena – en klubb som visserligen kan skryta med att den är trefaldig DDR-mästare, men vars främsta merit på senare år är att den lyckats knyta till sig det lokala metalcore-bandet Heaven Shall Burn som tröjsponsorer. Det vill säga: det var den första framgången fram till att Carl Zeiss Jena besegrade Hamburg i tyska cupens första omgång. Det överraskande slutresultatet skrevs till 3–2 och HSV:s säsong hade därmed fått sämsta tänkbara början.

 

Cupfiaskot var en händelse som inte riskerade att hamna i medieskugga. Hamburg är Tysklands mediehuvudstad med över 6 000 fastanställda journalister fördelade på fyra dagstidningar, nyhetsbyrån DPA, ett flertal TV-stationer, nyhetsredaktionen på public servicekanalen ARD samt ett stort antal tidskrifter – tre fjärdedelar av landets 25 största har sitt säte i Hamburg.

Dagen efter nederlaget mot Carl Zeiss Jena kunde Tysklands största dagstidning Bild, som även den kommer från Hamburg, berätta historien om en kvinna som hittat en mängd interna HSV-dokument, inklusive detaljerade scoutingrapporter och en förteckning över alla spelarnas löner. Papperen låg utspridda i den välbesökta Jenischparken intill en ryggsäck som tillhörde klubbens sportchef Peter Knäbel, vars kreditkort och schweiziska körkort även låg på marken. Enligt Bild hade kvinnan först begett sig till Knäbels hem för att överlämna fyndet men då fått veta att sportchefen precis flyttat. Därefter kontaktade hon HSV, som svarade att klubben inte saknade några dokument. Först då vände hon sig till tidningen.

Bild valde att inte publicera innehållet i de känsliga dokumenten, men har nu troligen en bra hållhake på HSV. Två dagar efter den för klubben minst sagt pinsamma tidningsartikeln upptäcktes det dessutom att en t-shirt som såldes i HSV:s officiella supportershop, med ett tryck som visade »ett kollage av olika HSV-tifon«, i själva verket föreställde ett Hertha Berlin-tifo, hämtat från deras match mot HSV den 23 augusti 2013. Klubben stoppade snabbt försäljningen av t-shirten, men internet svämmade över av skadeglada motståndarsupporrar och skämt riktade mot HSV.

Därefter förlorade klubben med 5–0 i Bundesligapremiären mot Bayern München. Det var illa nog, men ännu värre blev det när Bild snart kunde berätta om ett bråk som uppstått i HSV:s omklädningsrum under pausvilan. Enligt tidningens uppgifter hade mittfältaren Lewis Holtby ropat: »Kom igen nu, gubbar, och ta tag i det här!« Varpå mittbacken Emir Spahić svarat: »Håll käften, annars slår jag in tänderna på dig.«

Nästa dag kunde Hamburger Morgenpost berätta om en annan incident då samme Spahić under en träning ska ha sagt »ur vägen med er pussies« till lagkamraterna Lewis Holtby, Nicolai Müller, Matthias Ostrzolek och Pierre-Michel Lasogga. HSV:s tränare Bruno Labaddia dementerade uppgifterna, men med tanke på Emir Spahićs skandalkantade historia (han kom till HSV i somras efter att ha fått sparken av Bayer Leverkusen i april – en dansk skalle mot en stadionfunktionär blev droppen för klubbledningen) var de som störde sig på läckorna från omklädningsrummet fler än dem som tvivlade på att uppgifterna var sanna.

Och med allt detta i ryggsäcken alltså: en träningsmatch i hällregn mot ett italienskt Serie B-lag inför 150 åskådare.

När Cagliari tar ledningen med 1–0 efter ett kaosartat försvarsspel av HSV hörs uppgivna suckar från hemmapubliken, medan de tillresta Cagliarisupportrarna hoppar och sjunger. Resultatet står sig till halvtidsvilan, då en kortväxt Cagliarifunktionär passar på att klappa om Albin Ekdal. Jag kommer på mig själv med att undra vad den svenske landslagsmittfältaren egentligen gör här.

Hamburger Sport-Verein

Grundades: 1919, genom en sammanslagning av SC Germania, Hamburger FC och FC Falke 06. Klubben räknar dock SC Germanias grundningsår 1887 som sitt.

Arena: Volksparkstadion, med kapacitet för 57 000 åskådare.

Meriter: Tyska mästare (1923, 1928, 1960, 1979, 1982, 1983). Tyska cup­mästare (1963, 1976, 1987). Europacup­mästare 1983. Cupvinnarcupmästare 1977.

Annons

När Albin Ekdal ville lämna Sardinien i somras satt han i en guldsits. De senaste åren hade han varit en av Cagliaris bästa spelare och dessutom etablerat sig som en given startman i svenska landslaget. Han var populär bland lagkamrater, fans och journalister, och eftersom hans klubb just åkt ner i Serie B var förutsättningarna goda för att han dessutom skulle kunna köpas loss för en rimlig summa. Enligt hans agent Martin Klette var det också mängder av intresserade klubbar som hörde av sig.

Under sommaren kopplades Albin Ekdal ihop med klubbar som Paris Saint-Germain, Tottenham, Lazio, och Fiorentina. Samtliga alternativ framstår – åtminstone på ytan – som mer attraktiva än Hamburg. För egentligen är ju HSV:s struliga säsongsupptakt i år typisk för klubben på senare tid. På fem år har A-laget bytt tränare tolv gånger. Ekonomin är ansträngd och de två senaste säsongerna har HSV med nöd och näppe lyckats kvala sig kvar i Bundesliga. Mot Karlsruhe i våras lyckades laget fixa förlängning först på tilläggstid, för att sedan avgöra kvalmötet i den 115:e minuten.

»Jag behövde något nytt, något fräscht, och ville börja om på ny kula någon annanstans. Upptäcka och uppleva något nytt.«

Bottenstrider och tränarcirkus är Albin Ekdal visserligen van vid från sin tid i Cagliari – under sina fyra säsonger hann han uppleva nio tränarbyten – men just därför hade det väl varit kul att få uppleva något annat? På Sardinien hade han åtminstone fint väder. Dessutom: HSV är klubben där karriären för Albins landslagskompis Marcus Berg höll på att haverera, och de svenskar som tidigare prövat lyckan i Hamburg blev också besvikna. Anfallaren Niclas Kindvall mäktade med två mål på tre reservpräglade HSV-säsonger, medan Martin Dahlins korta lånesejour 1999 blev mållös.

Albin Ekdals val ter sig än mer egendomligt eftersom han är känd som intelligent, noggrann och målmedveten. Vad såg han i HSV som många av oss andra missat? Något måste det vara.

Nästa dag träffar jag Albin Ekdal på hotell Grand Elysée, centralt beläget i samma område som HSV:s gamla hemmarena Rothenbaum-Stadion en gång låg. Albin har bott på hotellet sedan han kom till Hamburg i slutet av juli, men efter vårt möte ska han iväg och skriva på ett lägenhetskontrakt.

HSV vann till slut matchen mot Cagliari med 4–1, och Albin gladdes åt att återse några av sina gamla lagkamrater efteråt. Han berättar att han trivdes på Sardinien, men att han efter sju år i Italien var sugen på ett nytt land och en ny liga. Och i hans ögon finns det två som delar på förstaplatsen: Premier League och Bundesliga.

– Jag behövde komma iväg för att fortsätta utvecklas, säger han. Jag kände mig väl lite … kanske inte bekväm – men jag kunde livet, jag kunde fotbollen.

Han fortsätter:

– Det är skönt att känna så, men samtidigt gillar jag att utmana mig själv och den här känslan av att man inte är helt hemma i början. Jag tror man utvecklas på ett bra sätt då, man kämpar kanske lite extra när man kommer till en ny klubb. Istället för att fortsätta ett femte år i en klubb där man känner alla och har hög status.

Hur nära var det med andra klubbar?

– I Italien hade jag ganska många klubbar som var intresserade. Där fanns säkert en fem, sex klubbar som jag kunde välja på. Men jag var ganska tidigt inne på att försöka byta land – absolut inte för att jag inte gillar Italien, för jag älskar Italien – men för att jag behövde något nytt, något fräscht, och för att börja om på ny kula någon annanstans. Upptäcka och uppleva något nytt. Man har en väldigt kort karriär som fotbollsspelare, och när man är 35, 36, 37 skulle det vara kul att ha provat på olika grejer och sett olika delar av Fotbollseuropa.

Utanför Italien, då? Det var snack om PSG, var det aktuellt?

– Det fanns intresse därifrån. Det blev aldrig så pass konkret att jag var nära att tacka nej till Hamburg.

Och Hamburg var på från början?

– Ja, redan innan säsongen var slut i Cagliari. Det visste jag om hela tiden, så medan jag synade resten av intressenterna så visste jag att Hamburg alltid fanns där. Det fanns många klubbar i Italien, men ingen som riktigt fick mig att vilja stanna kvar. Sedan fanns det klubbar i lite mindre ligor, topplag i mindre ligor, samt PSG som visade intresse.

Vilka mindre ligor?

– Det var framför allt Grekland och Turkiet.

Hade det kunnat bli ett alternativ?

– Det är klart, man lyssnar ju alltid på vad som finns. Det är inte alltid man har lyxen att kunna välja mellan fem, sex lag. Hade inte Hamburg funnits hade det kanske kunnat bli något, men som sagt var målet att komma till en av de stora ligorna, och då var Hamburg ett bra alternativ. Även när det gäller andra aspekter.

Vilka aspekter?

– Socialt. Det är en bra stad, en stor stad. Bra kommunikationer till Stockholm. Ekonomiskt var det ett ganska stort lyft mot vad jag har haft i Italien. Delvis sportsligt – det är en väldigt stor klubb, en väldigt aktad klubb i Tyskland. Sedan vet ju alla att det har varit tuffa år för klubben, men det är också en utmaning, något som är lite spännande, att försöka vara med och bygga upp något igen. Att vara med och stabilisera laget i Bundesliga. Man märker att det är en av de större klubbarna i Tyskland, det pratas mycket om HSV, det är otroligt många som jobbar med klubben. Och de har ett publiksnitt som ligger en bit över 50 000. Det var också något som lockade, att vara en del av en riktig storklubb.

För HSV var köpet av Albin Ekdal en del av en omstrukturering av verksamheten där truppen bantades. Dyra och underpresterande spelare som Rafael van der Vaart, Valon Behrami och Heiko Westermann skeppades bort, samtidigt som den talangfulle mittbacken Jonathan Tah såldes till Leverkusen för tio miljoner euro för att finansiera köpen av relativt oglamorösa men taktiskt disciplinerade spelare som Ekdal, Sven Schipplock och Michael Gregoritsch. Det var spelare som hade scoutats noggrant av klubbens sportchef Peter Knäbel tillsammans med tränaren Bruno Labbadia. De båda reste till Stockholm i samband med Sveriges landskamp mot Montenegro den 14 juni och hade ett långt möte med Albin Ekdal på Arlanda. Peter Knäbel var själv tränare för HSV en kort period i våras, men efter två raka förluster ersattes han av Bruno Labbadia – som kände klubben sedan en tidigare sejour och som mot alla odds lyckades föra upp laget till en kvalplats. Labbadias föregående tränarjobb hade varit i Stuttgart, där han efter tre framgångsrika år fick sparken efter att ha förlorat den påföljande säsongens tre första matcher.

»Jag vill vara en viktig spelare i laget. Jag hade inte trivts med att gå till en jättestor klubb och spela var fjärde match.«

Labbadia ägnade sedan ett och ett halvt år åt att resa runt i världen och se på fotboll, ofta i form av weekendresor där han klämde in så många matcher han bara kunde. Favoritresmålet var England: i Premier League har han sett 16 av ligans 20 lag på plats. I Italien såg han bland annat Lazio mot Cagliari på Olympiastadion i Rom. Hemmalaget var spelmässigt överlägsna men lyckades först mot slutet göra 1-0. Bruno Labaddia var mäkta imponerad av hur taktiskt skickligt och disciplinerat Cagliari spelade. Allra mest imponerad var han av lagets svenska mittfältare.

På hotellet frågar jag Albin vilka intryck han i sin tur har fått av sin nya tränare Labbadia.

– Jättebra, väldigt seriös, väldigt … han brinner för sitt jobb, och tar hjälp av alla sina kollegor. Det är många videogenomgångar, många detaljer som slipas – ingenting som lämnas åt slumpen. Det märks verkligen att han bryr sig om klubben och vill att det ska gå bra för laget i år.

Har du fått några specialdetaljer som du ska slipa på?

Annons

– Nej, inga direkta. Det är mer att efter match så kollar man på video om det är något man har gjort sämre eller bättre. Så man får hela tiden feedback, vilket är väldigt bra. Så funkade det inte i Italien, i alla fall inte där jag spelade, att man gick igenom allt så pass noga.

Efter mötet med Labbadia och Knäbel på Arlanda kände Albin Ekdal att Hamburg var ett mycket gott alternativ.

– Jag fick en bra bild av båda, och de visade stort intresse. Det är klart att det också är viktigt, att känna att de verkligen vill ha mig.

Pratade du något med Erik Hamrén innan du bestämde dig?

– Inte just specifikt om Hamburg, men det är klart att han hade önskemål om att jag inte skulle spela i Serie B.

En annan aspekt är väl om man verkligen får spela varje vecka eller inte. Hur högt värdesätter du det?

– Väldigt högt, jag vill vara en viktig spelare i laget. Jag hade nog inte trivts med att gå till en jättestor klubb och spela var tredje, var fjärde match. Jag är alldeles för ung för att tänka på det sättet. Det intresserar mig inte att tillhöra ett världslag om jag inte får spela. Någonstans så känner man till sina begränsningar, och skulle jag gå till ett topplag i en av de bästa ligorna så skulle jag kanske inte få spela jättemycket. Då passade det här alternativet mycket bättre än till exempel Paris.

Vad hade du för kontakt med PSG, gick det bara via agenten eller hörde du själv något från dem?

– Det var min agent som hade kontakt med deras sportchef. Exakt vad de sa, det vet jag inte, men jag vet så pass mycket: det låg inte ett kontrakt på bordet. De hade väl fullt upp med andra, lite större värvningar. Jag var inte deras prio ett, men det fanns intresse, och hade jag velat dit till hundra procent så hade det kanske gått att lösa. Men jag hade inte lust att gå och vänta för länge. Det var redan långt in i juli, och de flesta lagen hade börjat sin försäsong, så jag kände att Hamburg var ett bra alternativ. Jag såg egentligen inga nackdelar.

Vad visste du om klubben innan du kom hit?

– Jag visste att det var en av de större och mer välkända klubbarna i Tyskland, med ett stort intresse från fans och medier. Ber man någon i Sverige nämna fyra, fem klubbar i Tyskland så tror jag de flesta nämner Hamburg. Sedan visste jag så klart att de har haft det väldigt tungt de senaste åren. Jag har pratat lite med dem som har spelat och spelar i Tyskland, och alla säger att det är en bra stad, och en bra klubb som har haft det tungt. Det är inget som skrämmer mig, jag har varit i Italien i sju år och där har det också hänt mycket skit mellan varven. Det är en del av det här yrket och jag har härdats ganska bra. Jag har känt på motgångar och turbulens också, men jag tror att det är på väg uppåt här och att alla i hela klubben jobbar för att undvika de senaste årens dåliga resultat.

Stimmung. Rekordsäsongen 2006/2007 hade HSV ett publiksnitt på strax över 56 000 åskådare. Sedan dess har hemmasnittet sjunkit med några tusen, men HSV ligger fortfarande fyra i Bundesligas publikliga efter Borussia Dortmund, Bayern München och Schalke 04.

Nästa dag åker jag och fotografen Daniel Nilsson ut för att ta oss en titt på arenan Volksparkstadion, som byggdes om kring millennieskiftet. Det som tidigare varit Bundesligas kanske minst omtyckta betongkoloss, länge bojkottad av det tyska fotbollsförbundet eftersom den bjöd på så dålig stämning, blev en av Europas bästa fotbollsarenor vad gäller täthet och publiktryck.

Strax utanför stadion står en fyra ton tung bronsskulptur som föreställer Uwe Seelers fot. En medelålders man och hans son i tioårsåldern stannar till med sina cyklar.

– Vems är den foten? frågar sonen sin pappa.

Mannen ser ut att vara lite för ung för att med egna ögon ha sett »Uns Uwe« spela. Jag väntar ändå spänt på att han ska berätta om Hamburger Sport-Vereins störste genom tiderna, den 168 centimeter korta centertanken som föddes i Hamburg och aldrig spelade för någon annan klubb än HSV, trots att Inters legendariske tränare Helenio Herrera reste till Hamburg och i sin svit på lyxhotellet Atlantic erbjöd honom en miljon D-mark direkt i handen om han skrev på för det italienska laget.

Kanske att pappan ska säga något om att den jordnäre Uwe Seeler kom från en riktig HSV-familj; att hans far Erwin varvade jobbet som hamnarbetare med en framgångsrik fotbollskarriär som slutade i HSV. Att Erwin Seeler anmälde sina båda söner Dieter och Uwe till klubben, och att de kom att bli två av HSV:s största genom tiderna, men att lillebror Uwe, med sina 404 mål på 476 matcher står i en klass för sig. Möjligen att mannen också ska nämna att Uwe Seeler under tre år på 90-talet dessutom var ordförande i klubben, och att hans barnbarn Levin Öztunali också är fotbollsproffs, även om han för tillfället råkar spela för HSV:s nordrivaler Werder Bremen.

Svaret blir istället:

– Det är foten på en massör som var i klubben länge.

Pappan säger det lite i förbifarten, på ett sätt som antyder att han inte förväntar sig några följdfrågor. Sonen ser faktiskt ut att acceptera den äldre generationens auktoritet på området och övergår till att försöka klättra upp på den överdimensionerade högerfoten.

Bus. Inför ett derby 2007 målade någon tårna på statyn som föreställer Uwe Seelers fot brunvita. Aktionen var troligen en hämnd på de HSV-fans som två år tidigare klätt FC St Paulis klubbmonument i tjära och fjädrar.

Grabbens brist på misstro är dock inte så konstig som den kan verka för en utomstående: Hamburger Sport-Verein är i själva verket en förening där en massör räknas som en av de största i klubbens 128-åriga historia. Kring den gigantiska fotskulpturen i skala ett till tjugo finns fotavtryck från gamla HSV-hjältar som Horst Hrubesch, Manni Kaltz, Charly Dörfel och Kevin Keegan – men även handavtryck från den mångårige massören Hermann Rieger. Sedan februari 2015 står Rieger själv staty i brons utanför Volksparkstadion, med magväska och ett stort leende på läpparna, samtidigt som han gör tummen upp.

Hermann Rieger värvades som massör från Bayern München 1978 och blev med sitt trevliga sätt, sin positiva utstrålning och sin vilja att hjälpa andra snabbt en populär person i Hamburg. 2011 utsågs bayraren Rieger till och med till Årets hamburgare på en gala där den gamle HSV-spelaren Felix Magath höll tal till hans ära. Kärleken delades också av supportrarna på Volksparkstadion, som ropade »Heeeeerrrmaannn!« varje gång han sprang in på planen för att se efter någon skadad spelare. Efter 26 år som klubbens massör gick Rieger i pension 2004 efter ha drabbats av prostatacancer – men först förärades han en hyllningsmatch av HSV. Han är även inspirationen bakom halva namnet på HSV:s klubbmaskot: Dino Hermann.

»Redan när jag såg lottningen sa jag att vi får vara glada om vi har en poäng efter de fyra första matcherna.«

I februari 2014 förlorade Rieger till slut kampen mot cancern. Några dagar senare tog HSV avsked av honom hemma mot Borussia Dortmund. Hela Nordkurve fylldes av ett stort hyllningstifo, och när speakern läste upp laguppställningen för hemmalaget gjorde han det som vanligt genom att ange tröjnummer och förnamn, varpå publiken svarade med att ropa efternamnet:

– Med nummer 7: Hermann …

– RIIEEEGEEEEEER! svarade publiken.

– Med nummer 8: Hermann …

– RIIEEEGEEEEEER!

– Och nummer 9 har: Hermann …

– RIIEEEGEEEEEER!

– Med nummer 14: Hermann …

– RIIEEEGEEEEEER!

– Och vi är alla här för en man: Hermann …

– RIIEEEGEEEEEER!

– Hermann …

– RIIEEEGEEEEEERR!

– Hermann …

– RIIIIIIIEEEGGGEEEEEEERRR!!!

 

En av dem som fortfarande sörjer massören är Andreas Kloss, själv en mytomspunnen man i HSV:s supporterkretsar. Jag möter honom en solig fredagskväll i Norderstedt, en småstad strax utanför Hamburg. Här ligger HSV:s ungdomsakademi, på platsen där klubbens A-lag också hade sin träningsanläggning fram till för några år sedan. Mellan en av planerna och en liten byggnad står en skylt med texten »Hermann Rieger Weg«.

– Där i huset hade han sitt lilla rum, säger Andreas Kloss. Jag kände honom i 15 år, han var en fantastisk person som alltid ställde upp. Spelarna kunde ringa honom vilken tid på dygnet som helst om de hade något problem, och han tog sig även tid med oss fans. En gång på ett försäsongsläger trampade min dåvarande flickvän snett i en trappa och stukade foten. Hermann tittade till hennes fot tre gånger dagligen den veckan.

Andreas Kloss är 44 år gammal och har varit HSV-supporter sedan han var sex år och bodde i närheten av Dortmund, utan några som helst band till staden Hamburg. Han minns inte längre själv varför det blev HSV, bara att de var tre killar på lågstadiet som höll på klubben. Han kunde inte ha valt en bättre tidpunkt att bli HSV-supporter: 1977 vann hans lag Cupvinnarcupen, 1980 var HSV i final i Europacupen, 1982 i Uefacupen (förlust mot IFK Göteborg) och så den 25 maj 1983 vann klubben Europacupfinalen mot Juventus i Aten. Andreas var drabbad av HSV-viruset, och när han tog körkort 1989 började han köra till matcherna på Volksparkstadion – en resa på 35 mil enkel väg. Två år senare var hans målsättning att se HSV:s samtliga matcher i Bundesliga och därtill alla träningsmatcher. 2004 tog han slutligen steget fullt ut och sade upp sig från sitt jobb för att flytta till Hamburg.

Vägen som är mödan värd. När HSV förra säsongen besegrade Borussia Dortmund på bortaplan var det klubbens första bortaseger på nästan tolv månader. Hamburger Morgenblad räknade ut att Andreas Kloss hade rest knappt 14 000 kilometer innan han äntligen kunde åka hem som en vinnare.

I sju år satt Andreas Kloss i styrelsen för HSV Supporters Club, en maktfaktor inom tysk fotboll som i dagsläget har 56 000 medlemmar. Numera åker han på samtliga A-lagsmatcher med HSV samt alla hemma- och bortamatcher med klubbens andra- och tredjelag, så länge de inte krockar med varandra. Det gör de inte denna helg: vi är här för att se Hamburgs tredjelag ta emot SC Alstertal-Langenhorn i Landesliga Hammonia, motsvarande ungefär svenska division fem. Nästa dag ska Andreas se A-laget möta Stuttgart på Volksparkstadion och dagen därpå ska han köra 16 mil norrut till Flensburg för att se HSV II.

»Jag kände trots allt att jag inte kunde överge HSV. Men jag har full förståelse för dem som kände annorlunda.«

Vi går förbi en handfull gräsplaner där små robotar kör runt och klipper gräset. Till slut kommer vi till planen där matchen med HSV III ska spelas. Mannen i kassan hälsar hjärtligt på Andreas, något som upprepas för varje person som kommer i hans väg. Det gäller även andra i publiken – här verkar alla känna alla. Medelåldern på de 250 som har löst biljett i kväll ser ut att ligga på strax över 30, vilket även gäller för de många ideellt arbetande funktionärerna som står i entrén, agerar säkerhetspersonal, grillar korv eller säljer läsk, öl och groggar till självkostnadspris.

Medan HSV:s amatörlag anfaller diskuterar Andreas morgondagens Bundesligamatch mot Stuttgart med vännerna »Max« och »Terror«. De är överens om att det blir en svår match, liksom de efterföljande bortamatcherna mot Köln och Mönchengladbach.

– Redan när jag såg lottningen sa jag att vi får vara glada om vi har en poäng efter de fyra första matcherna, säger Andreas. Jag tror faktiskt att vi har större chans att ta den poängen borta mot Köln än i morgon.

Han kisar mot planen och fortsätter:

– När jag har sagt det till andra så säger de åt mig att inte vara så negativ. Jag är inte negativ – jag är bara realistisk.

Terror och Max nickar instämmande, samtidigt som HSV III tar ledningen. Max tillhör den skara HSV-fans som har slutat gå på A-lagets matcher sedan klubbens medlemmar våren 2014 röstade för att spalta upp föreningen i en bolagsdel och en ideell förening. I likhet med några 100 andra inbitna supportrar – däribland den tidigare tongivande ultragruppen Chosen Few, som i somras lade ner verksamheten helt – har han sedan dess inte satt sin fot på Volksparkstadion. Istället går Max och hans kompisar på HSV III:s matcher samt på matcherna med HFC Falke – en av HSV-fans nystartad klubb som har tagit sitt namn från en av de tre klubbar som en gång i tiden slogs ihop för att bilda HSV.

Andreas Kloss var också motståndare till uppspaltningen och funderade länge på att sluta följa A-lagets matcher när den genomfördes.

– Det var ett svårt beslut. Jag bestämde mig för att gå dit några gånger och känna efter hur det kändes. Var och en måste fatta sitt eget beslut, och jag kände trots allt att jag inte kunde överge HSV. Men jag har full förståelse för dem som kände annorlunda.

 

Precis som i Sverige måste tyska klubbar behålla en majoritet av aktierna i sina bolag. Än så länge har bara nio procent av HSV-aktierna sålts, till två enskilda investerare. Störst andel, 7,5 procent, har miljardären Klaus-Michael Kühne. Trots att han numera bor i Schweiz är han en glödande HSV-supporter, som tidigare bland annat skjutit till egna pengar för att klubben skulle kunna värva tillbaka hans favoritspelare Rafael van der Vaart. I samband med hans aktieköp meddelades också att han köpt namnrättigheterna till klubbens stadion, som de senaste 14 åren haft tre olika sponsornamn. Från och med juli 2015 och de kommande fyra åren heter den åter officiellt Volksparkstadion. En gest som i ett slag gjorde Kühne betydligt mer sympatisk i ögonen på personer som Andreas, Max och Terror.

HSV:s amatörlag vinner fredagsmatchen med 5–2. Efteråt gör alla spelare high five med Andreas och de andra supportrarna vid sidan av planen. Två spelare går direkt från planen och köper varsin öl i kiosken.

För den principfaste Max är scener som denna numera det festligaste han får uppleva som supporter. Andreas drömmer, realismen till trots, större. Och precis som Albin Ekdal vågar han tro att de riktigt dystra åren nu ligger bakom HSV.

Trots fjolårets usla säsong snittade HSV 53 252 åskådare på sina hemmamatcher. En så stor och trogen publik på en arena i världsklass gör att de ekonomiska grundförutsättningarna finns för att klubben på sikt ska kunna konkurrera i Europatoppen igen. Det var också anledningen till att medlemmarna röstade för att lägga proffsverksamheten i en bolagsdel. Ännu mer pengar måste till. Och det geografiska läget är gynnsamt: området kring Hamburg är EU:s fjärde rikaste region, enligt statistikbyrån Eurostat.

Sportsligt är laget inte där än. Tanken är heller inte att göra en kortsiktig satsning. Med den noggranne och taktiskt drivne Bruno Labbadia som tränare och en värvningspolitik som innebär att klubben inte längre i första hand satsar på stora namn för att glädja fans och investerare utan snarare på hårt jobbande kvalitetsspelare som Albin Ekdal, så finns alla förutsättningar för att laget åtminstone ska kunna stabilisera sig i Bundesliga igen. Frågan är bara om klubbledningen orkar stå emot trycket från medier och fans om det går dåligt i början.

 

Ett par timmar före avsparken mot Stuttgart, HSV:s första ligamatch på hemmaplan för säsongen, är det fullt på den lilla baren Unabsteigbar runt hörnet från tunnelbanestationen Stellingen. Namnet på baren betyder »onedflyttbar«, vilket syftar på att HSV är den enda klubb som har varit med i Bundesliga från starten och aldrig åkt ur. Klubben brukar benämnas ligans dinosaurie, vilket är anledningen till den andra delen i klubbmaskoten och urtidsödlan Dino Hermanns namn.

Barens ägare Mario Drifte berättar om hur han och alla gästerna slets mellan hopp och förtvivlan under den andra kvalmatchen mot Karlsruhe i våras. Efter att ha spelat 1–1 på Volksparkstadion låg HSV under med 0–1 när de på tilläggstid fick en frispark strax utanför straffområdet. Ett litet, litet hopp tändes på den överfulla sportbaren när Rafael van der Vaart plockade upp bollen, kysste den och kärleksfullt lade den tillrätta. Då stegade den chilenske mittfältaren Marcelo Díaz fram till sin lagkaptenen. »Jag tar den«, meddelade van der Vaart, varpå Díaz – som kommit till klubben på dagen fyra månader tidigare – svarade: »Ja, i morgon, min vän, i morgon.« Marcelo Díaz skruvade frisparken över muren och i mål. Med 1–1 efter full tid blev det förlängning. Där avgjorde anfallaren Nicolai Müller, som under hela säsongen inte gjort ett enda mål. På Unabsteigbar grät gamla som unga, män som kvinnor.

På vägen genom Altonaer Volkpark bort till stadion går en strid ström av fotbollsfans. Många av de flyktingar som denna sommar har inhysts i ett tältläger i närheten tar tillfället i akt och samlar tomflaskor. De mest driftiga säljer till och med kalla ölflaskor från kylboxar. Jag slås av vilken surrealistisk upplevelse det måste vara för dem som med risk för livet har flytt över hav och land från krig och förtryck – och sedan hamnat intill en vanligtvis tom park som en gång varannan vecka plötsligt fylls av 50 000 skrålande tyska fotbollsfans i varierande stadier av berusning.

Inne på Volksparkstadion kliver tränaren Bruno Labbadia – klädd i mörkblå kostymbyxor, vit skjorta och svart slips – ut på planen och ställer sig framför Nordkurve där han applåderar fansen och sträcker upp en knuten näve över huvudet. Det återstår några få minuter till matchstart. I hörnet ovanför Labbadia tickar ett jättelikt digitalur. Det visar på 51 år, 363 dagar, 0 timmar, 56 minuter och 7 sekunder – den tid som HSV har varit ett Bundesligalag. Under de senaste årens kamp i botten av tabellen har det debatterats inom klubben om inte detta fokus på att de aldrig har åkt ur snarast har kommit att bli en belastning som sätter ännu mer press på spelarna.

När matchen blåses igång ser HSV:s spelare också nervösa ut. De stressar och tappar boll, vilket även gäller för Albin Ekdal, som tillsammans med ungtuppen Gideon Jung agerar balansspelare på mittfältet. Efter ett tag växer dock Albin in i matchen, och i den 20:e matchminuten spelar han fram Lewis Holtby med en elegant lyftning, som dock inte förvaltas. Istället är det Stuttgarts Daniel Ginzek som gör matchens första mål efter att Jung tappat bollen på mittfältet. Det dröjer tio minuter, sedan utjämnar Iličević för HSV. Läktarna blir till ett dansande, hoppande och sjungande hav. Glädjen varar fram till den 42:a minuten, då Daniel Ginzek gör sitt andra mål för dagen, efter en virrig insats av hemmalagets försvarare. När domaren blåser av halvleken hörs spridda visslingar från publiken.

Realist. Albin Ekdal tror att HSV har goda förutsättningar att bli ett topplag på sikt, men tycker att det är bäst att skynda långsamt. »Målsättningen är att minst hålla sig kvar i Bundesliga, utan att behöva uppleva det klubben gått igenom de senaste två åren. Jag tror inte att man ska sätta alltför höga mål efter två tunga säsonger, utan sakta men säkert försöka jobba sig uppåt.«

 

Sex minuter in i andra halvlek driver Albin Ekdal fram bollen på det centrala mittfältet. Han blir hårt åtgången av Stuttgarts högerback Florian Klein, men domaren låter spelet gå vidare när Albin lyckas spela fram sin lagkamrat Matthias Ostrzolek, som i sin tur hittar Iličević med ett inlägg. Chansen rinner ut i sanden, och Klein får en varning i efterskott. Bara minuten senare hamnar samme Klein på efterkälken. Han river ner Ostrzolek och får sitt andra gula kort och tvingas lämna planen. En stund senare byter Bruno Labbadia ut mittfältaren Lewis Holtby mot forwarden Pierre-Michel Lasogga. Hela Lasoggas kroppsspråk skriker ut adrenalin och kampvilja. Speakern meddelar kvällens publiksiffra: 54 618. I den 84:e minuten prövar den inbytte Ivica Olić ett skott från dåligt läge som på något sätt hittar fram till Pierre-Michel Lasogga, som på ren vilja trycker in bollen bakom Tyton i Stuttgartmålet. Lasogga utnyttjar tillfället till att hetsa igång publiken i Nordkurve ännu mer.

Ju längre matchen går, desto fler av Hamburgs uppspel går genom Albin Ekdal, som även håller bra koll bakåt. I den 89:e minuten slår Iličević ett inlägg mot Lasogga, som från straffpunkten nickar ner bollen till den framstormande mittbacken Johan Djourou, som bredsidar in sitt första Bundesligamål. Lagkaptenen ser ut att vara på väg att spricka av glädje, och exakt så reagerar hela Volksparkstadion. Jublet i den täta arenan är öronbedövande. HSV har vänt underläge till seger.

När jag stöter på Andreas Kloss efter matchen är han om möjligt ännu mer nöjd över att det var så bra stämning på stadion än över segern.

– Men det var riktigt skönt att vinna i dag, säger han. Nu kan laget få jobba lite mer i lugn och ro.

Så skjuter han in en brasklapp:

– Fast här i Hamburg är det alltid nära mellan kris och eufori. Om vi skulle ta ledningen borta mot Köln nästa vecka kommer våra fans garanterat att börja sjunga om Champions League.

 

Nästa dag är Albin Ekdal av förståeliga skäl nöjd med sin hemmapremiär. Förra gången vi sågs trodde han inte att han skulle orka 90 minuter – han missade viktiga uppbyggnadsveckor av försäsongen. Ändå såg han bara starkare ut ju längre matchen gick.

– Det var häftigt att spela inför den publiken, säger han. Det var precis det här jag ville åt när jag skrev på för klubben.

En stund senare samtalar jag med Albins agent Martin Klette, som har bilat ner från Lund med en bekant för att se matchen. Jag frågar honom vilka klubbar som var aktuella i somras. Vi kommer in på PSG och Klette säger:

– Ur ett yrkesmässigt perspektiv var det naturligtvis lockande för mig att försöka få till ett avtal med PSG. Det är antagligen inte så troligt att jag någonsin kommer att få chansen att placera en spelare där igen. Men Albin är en så pass klok person att han vet vad som är bäst för honom.

Agenten ler brett och fortsätter:

– Efter att ha sett matchen i går är det väldigt svårt för mig att säga att han gjorde fel val.