Foto: Björn Lindgren/Bildbyrån

Barn av sin tid

Björn Nordqvist, Glenn Hysén och Patrik Andersson – ofta har de varit landslagskaptener, dessa hårdjobbande, plikttrogna mittbackar som sett till kollektivets bästa och alltid talat om »laget«. Olof Mellberg är vår senaste chef i mittförsvaret. Han säger: – Jag är en individuell idrottare på många sätt. Alltför många inom fotbollen gömmer sig bakom att det är en lagidrott.

I en intervju för Aston Villas matchprogram fick Olof Mellberg frågan om han var en bra kock. »Jag vet inte eftersom jag aldrig lagar mat«, svarade Mellberg. »Jag antar att jag skulle kunna vara en fantastisk kock men det skulle lika gärna kunna visa sig att jag är riktigt dålig.«

För Mellberg handlar allt om talang. Har man inte testat vet man inte om man är usel eller fantastisk. Är man inte fantastisk är det ingen idé att fortsätta. Hotellbaren på The Belfry Hotel i Birmingham är halvtom. Vid ett bord längre bort sitter tre affärsmän i mörka kostymer och diskuterar vid en uppslagen powerbook.

Aston Villas träningsanläggning Bodymoore Heath ligger en knapp kilometer från The Belfry och dess kända Ryder Cup-golfbana. Olof Mellberg slår sig ner i en soffa. Han är klädd i en militärgrön, tajt, kortärmad skjorta och har ett par blå pösiga byxor. Det sitter ett ärr ovanför högra ögonbrynet, ett minne från en tuff nickduell med Fredrik Ljungberg två veckor tidigare.

Annons

Mellberg har valt att träffas på hotellet. Det var här han och flickvännen Carolina bodde under de första två månaderna i England. Numera har de skaffat en bungalow med tre rum i en by som heter Sutton.

– Jag började spela fotboll när jag var 14 år, säger han. Jag hade inte spelat sedan jag var jätteliten men de ringde upp mig och undrade om jag ville börja.

Ledarna i Gullspång fotbollsklubb hade hört att Olof Mellberg lagt av med tennisen för att satsa på skolan. Det var snart dags för Vadsbouttagningar: Mariestadsområdets bästa 77-or skulle möta andra regionslag från Västergötland och man trodde att Olof kunde vara en förstärkning.

– Brorsan hade börjat tennisgymnasium i Lidköping men jag ville inte flytta så långt, därför la jag av helt. Jag har aldrig varit mycket för mellanting. Fotboll tänkte jag att jag kunde hålla på med samtidigt som jag satsade på skolan. Dessutom var det en utmaning. Kunde jag ta plats i laget fastän jag inte spelat organiserat tidigare?

Han tog plats. Mellberg hade fuskat på sjumannaplaner som knattespelare. Han visste inget om taktik, hade aldrig tränat teknik men imponerade så att han också blev uttagen till Västgötalaget och så småningom fick åka till Elitpojklägret i Halmstad. Under sommaren 1993 provtränade han dessutom med Degerfors. Tord Grip ville ha Mellberg till det juniorlag han tränade och snart började han pendla upp till bruksorten.

Efter ett och ett halvt år i juniorlaget flyttades han upp i seniortruppen och 1996, fyra år efter att han börjat spela fotboll, debuterade han i Allsvenskan. Det året gjorde han också sin första U21-landskamp. När Degerfors åkte ur 1997 ringde Stefan Söderberg och ville ha honom till AIK där han stannade i åtta månader innan han blev proffs i Santander. Sommaren 2001 köpte Aston Villa honom för 75 miljoner kronor. Resan Gullspång-Birmingham har gått fort.

Nu har han varit lagkapten i Aston Villa under vintern och våren när Steve Staunton varit skadad, och han toppar så här i slutet av april den omröstning han tog hem i fjol – årets Villa-spelare. Souvenirbutiken har just släppt en docka i svenska landslagets färger, »Mini-Mellberg«.

– Jag försöker vara en förebild på planen genom att alltid göra mitt jobb. Det har räckt för att managern tycker att jag ska vara lagkapten och det är OK för mig.

I Johan Mjällbys frånvaro har han också axlat ledaransvaret i landslaget. Han bar bindeln i matcherna mot Lettland, Ungern, Portugal och Tunisien. Förbundskaptenerna har därmed markerat att han är det naturliga valet av ledare när den fem år äldre Mjällby lägger av.

– Skulle det bli så är det smickrande, det får väl komma gradvis. Jag funderar inte på det.

 

1975 sjöng Hoola Bandoola Band: »Birmingham, Birmingham vilket jävla hål, det var så skitigt att det likna mest av allt en balja kol«. Englands näst största stad har omkring två miljoner invånare. Under slutet av 1800-talet gick staden i bräschen för landets industriella genombrott tack vare kol- och järnmalmsfyndigheterna i West Midlands.

I dag gör man sitt bästa för att snygga upp omgivningarna. Bland annat vill man utses till Europas kulturhuvudstad år 2008. Turistbroschyrerna skryter om områdets sex miljoner träd, men i city finns inte en grön yta.

Centrum känns litet och staden breder ut sig åt alla håll när man lämnar kärnan. Ytterområdena heter Walsall, Wolverhampton, West Bromwich och inne i staden finns ytterligare två lag – Aston Villa och Birmingham City. City har för det mesta kämpat i skuggan av storebror men i år tagit revansch och vunnit båda Premier League-derbyna. Båda gångerna tog sig publik in på planen och senast, 3 mars, fick Villa både Dion Dublin och Johannes Gudjonsson utvisade. Inför det första mötet var det Olof Mellberg som rörde upp känslor. På frågan vad han visste om lokalkonkurrenten svarade han:

– Jag vet faktiskt ingenting om dem.

Annons

Flera Cityspelare gick i taket och sa att de skulle sätta den arroganta mittbacken på plats. Mellberg fick förklara sig:

– Jag har inte sett dem spela, men det skulle jag kunna ha sagt om de flesta lag. Jag har andra intressen utanför fotbollen. Jag föredrar att koncentrera mig på mitt spel och inte motståndarna. Det är sådan jag är och det är inte för att vara respektlös.

Mellbergs intresse för fotboll är begränsat. Till skillnad från lagkamraten Marcus Allbäck som kommer från en fotbollsfamilj och blev medlem i Öis i samma ögonblick som han föddes håller Mellberg ingen större koll på sporten. Han hade inga fotbollsidoler när han var liten och han undviker sportsidorna. Han är inte typen som varvar ner i division fem om ett par år.

– Jag kommer inte att spela mer i Sverige överhuvudtaget. Det funkar inte för mig att ta ett steg tillbaka. Jag är inte den som får en otrolig glädje i kroppen när jag slår ett pass eller känner bollen vid fötterna. Glädjen i fotbollen är allt det här, säger Mellberg och pekar menande runt i den lyxiga hotellbaren och bort åt det håll där Villas träningsanläggning ligger.

– Att spela på den här nivån. Möta de bästa, få den bästa träningen.

Han har inget emot att prata fotboll med journalister eftersom det är ett jobb. Men han skulle aldrig få för sig att diskutera sporten med de närmaste vännerna.

– Det är medvetet från min sida. Jag vill koppla bort det så mycket som möjligt.

Ser du fotboll på TV?

– Mer och mer, men bara när jag har någon anknytning. För min egen eller Villas skull eller om det är någon jag känner som spelar. Jag skulle ju aldrig sätta mig och kolla på en match från italienska eller spanska ligan en ledig dag.

 

Det går en historia om att Mellberg när han var liten kom hemspringande från bandyträningen och kastade skridskorna i garderoben. När föräldrarna undrade vad som var fel svarade han:

– Jag tänker aldrig spela bandy mer, i dag blev jag frånåkt av en kille på träningen.

Historien har spridit sig från Gullspång via Degerfors till AIK och ända upp till förbundskapten Tommy Söderberg. Men den är inte sann. Ändå berättar den något om hur Mellbergs vinnarskalle har fascinerat dem som stött på honom genom åren. Det har funnits ett behov av att förklara hur en spelare kan nå så långt, på så kort tid.

Vinnarskallen och tjurigheten var välkänd redan i Gullspång. Brorsan Henrik och hans kompisar fick alltid dras med två år yngre Olof som inte tyckte klassen på hans jämnåriga höll måttet. Det var roligare att spela fotboll, bandy och landhockey med Henriks gäng.

– Jag tyckte det var jobbigt, men han var ju enveten och hängde på. Dessutom blev han ofta osams med någon av mina kompisar när vi lekte och då stod jag med en fot i varje läger, säger Henrik.

– Spelade vi landbandy och det blev mål på övertid visste alla att Olof skulle hitta på något. Man förberedde sig på att få en känga. Det blev tryckt stämning direkt. Men det gick ju över efter ett tag.

Han visade samma temperament på tennisbanorna. Pappa Eric startade en tennisklubb och Olof rusade snabbt upp bland de tio bästa i Sverige i sin åldersklass. Ofta ställdes han mot en jämngammal kille från Småland. Vid ett möte blev Olof förbannad när det var dags för motståndarens servegame. I stället för att, som brukligt är, slå över bollarna så att den andre lätt kunde nå dem när han servade, dundrade Olof bollarna hårt i staketet långt ner i motsatta hörnet.

– Men vad fan gör du, jag står ju här, ropade motståndaren.

– Oj, ursäkta. Jag såg dig inte. Du är så jävla liten, svarade Olof.

 

Mellberg lyfter blicken en aning i soffan på hotellet och funderar över hur han var när han var yngre. Föräldrarna, som båda är idrottslärare, såg till att bröderna Mellberg sysslade med många sporter. Olof var duktig i det mesta och det han märkte att han inte hade potential att bli bäst i slutade han med.

– Jag har svårt för att hålla på med idrott för att det är avslappnande eller för att umgås. Det positiva med det är att det drivit mig framåt, jag vill alltid vinna. Det negativa är att det i alla lägen kanske inte är så roligt, särskilt inte för omgivningen. Jag menar: man spelade brännboll på gatan och det var lika allvarligt för mig som en Premier League-match är i dag. Jag kunde tackla folk som skulle ta lyra. Jag kunde inte skilja på lek och allvar. Vi kunde spela kort och det blev bråk direkt. Jag fattade ju att det var mitt fel eftersom det hände hela tiden. Det var tungt. Det kostade några vänner emellanåt. I en viktig fotbollsmatch får man vinna till varje pris men i ett vanligt parti kortspel med polarna kan man inte ta till alla medel. Det gjorde jag.

Fick du skit för det?

– Ja, det var en liten ort och alla var inte så idrottsintresserade som vår familj. Min åldersgrupp var inte så lysande heller. Brorsan var född i en duktig årskull och de vann turneringar i både fotboll och bandy. Vi var inte så bra, men jag ville att vi skulle vara det.

Du har fått bättre omgivning sedan dess.

– Det har underlättat. Alla som idrottar på den här nivån vill vinna. Jag känner mig mer hemma i det. Och det gick fort. Jag hann knappt med själv. Jag bytte skola, flyttade till Degerfors och fotbollsgymnasiet och hann knappt smälta in där förrän jag spelade i A-laget. Jag tänkte aldrig att »det är det här jag ska satsa på«. Min enda tanke var att jag skulle börja plugga efter gymnasiet. Jag ville bli något.

Och blev fotbollsproffs.

– Ja, men det var aldrig tanken. När jag flyttade till AIK var det tänkt att jag skulle plugga på halvfart men jag kom aldrig igång. Jag stannade bara i åtta månader innan jag flyttade till Santander. Jag har gått miste om det där. Studentlivet, att få nya vänner, läsa det man tycker är kul, åka ut och resa. Göra saker man är intresserad av.

Vad har du för intressen?

– Jag vet inte faktiskt. Att ha det bra och njuta. Jag umgås med familjen, åker hem och hälsar på kompisar, äter gott, bor bra, kör bra bil. Det är säkert ett ganska tråkigt liv för de flesta – inte för mig.

Annons

När fattade du att det var fotboll du skulle hålla på med?

– Inte förrän i Spanien. När jag blev proffs slog det mig att detta var mitt yrke. I Spanien hade jag ingen möjlighet att ha något projekt vid sidan om. Så länge jag var i Sverige fanns ändå chansen att plugga.

Gick det för fort?

– När jag var i Degerfors ville jag så snabbt som möjligt spela i B-laget, sedan ville jag in i A-laget och sedan ville jag till en större klubb i Sverige. När jag var i den största klubben ville jag bli proffs. Därför gick det fort. Det gick fort för att jag ville att det skulle gå fort.

Men det går inte fort för alla bara för att de vill det?

– Nej… nej det är ju sant.

 

Mellberg har vant sig vid ständig utveckling i högt tempo. Inga allvarligare skador och bra fysiska förutsättningar har lagt grunden. Även om fotboll var nytt hade han nytta av sin bakgrund inom flera andra sporter. Pappa Eric poängterar att fotarbetet från tennisen säkert hjälper Olof när han i dag måste stå på tå för att försvara sig mot några av världens bästa anfallsspelare.

– Men det var nog tur att hans årskurs på fotbollsgymnasiet här i Degerfors inte var någon höjdarklass. Det gjorde att han fick tid att finslipa tekniken och samtidigt känna att han var en av de bästa, säger Börje Andersson, den tidens alltiallo i klubben och lärare på gymnasiet.

Mellberg flyttade till Degerfors när han var 17 år. Han var trött på pendlandet mellan Gullspång och bruksorten och under ledning av Tord Grip tog han stora kliv framåt, både taktiskt och tekniskt. Få gick in lika helhjärtat för träningen.

– Han hatade att förlora och i juniorlaget var det nog inte så lätt alltid. Det var mycket kompisanda och Olof kom dit för att bli bäst. Han ställde krav både på sig själv och andra, säger Sören Cratz som tränade Degerfors under flera år i början av 1990-talet.

Mellbergs vinnarinstinkt var till och med väl tuff för A-truppen. 1995 välkomnades han upp men ett gäng med genuina degerforsare såg inte enbart positivt på konkurrens från en yngre, kaxig kille som kom utifrån. Redan på de första träningarna märkte Mellberg vad som väntade:

– De ville visa vilka som bestämde och eftersom jag alltid umgåtts med brorsan och hans kompisar hade jag inga problem att ta för mig även om de var äldre. Jag förstår hur de kände det när det kom en 17-åring som smällde på som fan. De gjorde det tufft för mig, berättar Mellberg.

Tomas »Hulån« Olsson var en av dem som tog på sig ansvaret att plocka ner Mellberg på jorden. Han berättar att många nykomlingar vek ner sig direkt.

– Han fick mycket stryk i början men gav en hel del också. Han hade en sådan stil och gnällde aldrig. Han gav tillbaka och sa inte ett ord. Det gjorde att han blev respekterad ganska snabbt.

För Olof Mellberg var det ändå tunga försäsongsmånader 1995. Det hände att en klick av de äldre spelarna före träningen bestämde sig för att »ta den jäveln« och att han sedan åkte på smäll efter smäll från olika spelare.

– Jag gick ofta från träningen och undrade vad det var som hände. Jag kände mig inte så omtyckt i laget, men umgicks med andra människor och stortrivdes i Degerfors. Man kunde ju inte klaga. Då skulle jag aldrig ha kommit in i det.

Han gjorde det inte heller lätt för sig. Sedan han debuterat höjde han gärna rösten på plan och i omklädningsrummet. Vid en bortamatch mot Umeå ledde Degerfors i halvtid med 2-1 trots darrigt försvarsspel. Vujadin Stanojkovic, 32 år och med meriter från Jugoslaviens landslag, och Olof Mellberg, 18 år och med knappt fyra säsongers fotboll i benen, argumenterade på väg från planen in i omklädningsrummet. De diskuterade positionsspelet och Olof hävdade att Stanojkovic inte hittat rätt. Tonläget höjdes och höll på att urarta när tränaren Sören Cratz gick emellan.

– Nu får ni sluta upp med det där och lyssna på mig i stället.

Spelarna tystnade. Stanojkovic nickade och satte sig på sin plats. Olof Mellberg avvaktade. Gick sedan till sin ände av omklädningsrummet men muttrade:

– Jag vet ändå att jag har rätt.

 

19 april och på Villa Park gör spelarna entré till E-types »Campione«. Mellberg joggar ut i täten för sitt lag. Vid sin sida har han matchens maskotar, Thomas, tio år, och Oliver, nio. De får följa lagkaptenen fram till domartrion och skaka hand med motståndarlaget Chelseas kapten, Marcel Desailly. Desailly har varit kapten i Chelsea sedan 2001 och i franska landslaget sedan hösten 2000. I landslaget ärvde han bindeln från Didier Deschamps och många, inklusive Deschamps tvivlade då på att Desailly skulle fylla ut kostymen. Han var för mycket individualist, menade man.

I England har samma kritik riktats mot Mellberg. Hyder Jawad, fotbollskribent på The Birmingham Post, säger:

– Eftersom Olof är ganska tyst på planen och mest brukar sköta sig själv undrade många hur han skulle funka som kapten när han skulle styra spelet. Det har faktiskt gått bra. Olof är en ledare. På sitt sätt.

När matchen sparkar igång sätter Olof Mellberg direkt in en glidtackling på Carlton Cole, som faller ut över linjen samtidigt som Mellberg håller kvar bollen vid fötterna, reser sig upp och passar den vidare. Efter tio minuter börjar Gianfranco Zola otåligt söka sig nedåt i planen för att hämta boll. Mellberg bryr sig inte om att följa. Han håller italienaren under uppsikt och vet att han hinner dit om bollen kommer. Han bevisar det gång på gång.

Det är lätt att förstå vad managern Graham Taylor menade när han i julas berömde Mellbergs flickvän Carolina för en vältajmad födsel. 28 december var visserligen matchdag, men Saga föddes inte förrän efter mötet med Middlesbrough. »Olof har knappt satt en fot fel sedan han kom hem från VM«, har Taylor sagt.

I elfte minuten gör Marcus Allbäck, som spelar från start andra matchen i rad, mål på ett volleyskott. Mellberg har strax därefter en nick på mål.

I andra halvlek trycker Chelsea på och Aston Villa ser oroligt ut. Mellberg har vid flera tillfällen möjlighet att ta in bollen och dra ner på tempot men väljer att istället satsa på långa chansbollar mot Allbäck och Darius Vassel. Han ropar sällan ut kommandon till medspelarna.

Aston Villa räddas av att Allbäck gör ytterligare ett mål med en kvart kvar. Chelseas forcering i slutminuterna räcker bara till reducering.

 

– De säger att det finns två sorters lagkaptener. De som är verbala och hela tiden pratar och skäller på sina medspelare, och de som engagerar omgivningen genom att själva vara bra och visa sig taggade, säger Mellberg.

När Steve Staunton blev skadad i december frågade Graham Taylor direkt Mellberg om han ville vikariera. Han säger att han inte har ändrat sitt sätt att vara på planen efter det.

– Det enda är väl att jag känner ett extra ansvar att göra bra ifrån mig. Jag är en individuell idrottare på många sätt. Jag vill ha mig själv att skylla om det går dåligt och ge mig själv cred om det går bra. Alltför många inom fotbollen gömmer sig bakom att det är en lagidrott.

Många av dem som stött på Olof Mellberg genom åren talar om hur viktigt det är för honom att alltid prestera sitt bästa. Statusen i gruppen är viktig för honom. Hasse Bergh berättar hur förbannad Olof blev om han fick låga betyg av tidningarna efter en match. Sören Cratz betonar hållningen:

– Det är hans sätt att gå och vara i en grupp. Stor, stark, reslig. Här-kommer-jag-attityden. Han behöver bara komma in i ett rum, det sprider sig en viss karisma från en sådan spelare. Det krävs en viss status i gruppen för sådant och det har han genom att han är så duktig.

En spelare som alltid presterar sitt max och aldrig är skadad har lätt för att behålla statusen. Det handlar också om att få tränarens förtroende och Mellberg har så gott som alltid haft det. När han väl debuterat i ett lag har han blivit kvar i startelvan. Viljan att vinna och vara bäst är hans största talang som ledare.

– Det är mitt sätt att tänka, jag är egoist. Jag vill vara en bra förebild för de andra på planen. Även om det är en lagidrott kan det vara bra att vara egoistisk. Det hjälper laget om jag är bra.

Tommy Söderberg, som känt Mellberg sedan U21-tiden, hävdar att kaptensrollen också gör honom bättre:

– Jag tror att han ser styrkan i laget på ett annat sätt än han gjorde förr och jag tycker han växer när han är lagkapten. Jag har lagt märke till att han visar otrolig glädje när vi lyckas, det tror jag inte han kände lika tydligt förr. När han varit lagkapten i landslaget på senaste tiden och vi gjort mål har han varit en av de första att springa fram och klappa om målskytten.

Glädjen kan också bero på att han trivs bättre nu. Debuten skedde mot Italien i Palermo i februari 2000 när han i andra halvlek hoppade in på Tomas Antonelius högerbacksplats. Sedan dess har det knappt gått en landslagssamling utan att Mellberg fått förklara för pressen och förbundskaptenerna hur han vantrivs på kanten. Gång på gång har han klargjort att han aldrig kommer att bli en duktig högerback.

– När någon frågar kan jag bara vara ärlig och jag tror inte att Lasse och Tommy haft något emot det. Det skulle vara löjligt av mig att säga att det inte spelar någon roll var jag spelar, säger Mellberg.

– Återigen – jag tycker inte att saker är så roliga om jag inte känner att jag kan vara bäst, eller i varje fall prestera mitt max. Då blir jag bara frustrerad. Jag kände ingen riktig glädje som högerback. Det finns ingen garanti att jag alltid ska vara fantastisk som mittback men möjligheten finns alltid att jag är det.

Tommy Söderberg tycker att diskussionen varit bra. Han berömmer Mellberg för lojaliteten mot landslaget, att han accepterat att spela till höger. Mittbackar har Sverige gott om – dugliga ytterbackar är en bristvara.

I matchen mot Tunisien i februari var inte Johan Mjällby med och då blev det naturligt att låta Mellberg ta steget in. I april mot Ungern var Celticspelaren tillbaka. Ändå fick Mellberg stanna kvar som mittback. Dialogen med förbundskaptenerna gav resultat.

– Det finns en fysiologisk sida av det här, säger Söderberg. Spelar man mittback i Aston Villa belastas inte hjärta och lungor på samma sätt. Det är inte samma löpningar. Det är sådant som vi kanske måste ta hänsyn till i framtiden. Ju mer han spelar mittback desto mer tappar han kvaliteter som ytterback.

Det är en komplicerad logik. Ju sämre förutsättningar Mellberg fått att sköta sig på kanten, desto större chans har han fått att spela där han verkligen vill.

Det låter som en efterhandskonstruktion.

– Allt är frid och fröjd nu, säger Mellberg.

 

Han har varit i Aston Villa i två säsonger nu. Han har kontrakt för ytterligare tre. Sedan han debuterade som seniorspelare har han inte stannat längre än tre år i någon klubb och även om ryktena om Liverpool bara är just rykten finns en oro bland supportrarna att Mellberg, som går under smeknamnet »Olly« på Villa Park, ska försvinna. Själv säger han att han självklart spelar för att ta nästa steg.

– Villa är ett lag som ska finnas på övre halvan i Premier League. Nästa steg för mig skulle vara att gå till en av de största klubbarna i Europa. Men det är inget jag måste uppleva. Jag trivs där jag är.

Ett par dagar senare uttalar han sig i Aston Villas nyhetsbrev. Han berättar hur nöjd han är med livet och klubben. Det är bra atmosfär, perfekta träningsmöjligheter och familjen trivs i Birmingham. Det enda som fattas är framgångar: »Vi måste sikta på topplacering nästa år. Enligt min åsikt behöver saker förändras, men det är inte min uppgift att säga om vi ska köpa nya spelare eller om det är andra detaljer. Men vi behöver förändring för det är inte direkt så att vi är i närheten av en Champions League-plats.«

Nyhetsbrevet avslutas med kommentaren: »Varje individ kan defintivt titta på sig själv och säga att han inte har gjort vad han borde.«

 

Ett par av åskådarna på Hjorthagens IP i Stockholm skrattar åt sammansättningen: Andreas Jakobsson, Michael Svensson och Olof Mellberg bildar anfallstrio och ska överlista Andreas Isaksson. Det är 28 april, landslaget tränar inför matchen mot Kroatien. Lars Lagerbäck har placerat ut Christoffer Andersson, Teddy Lucic, Mattias Jonson och Anders Svensson på kanterna för att slå inlägg. Anfallare och mittfältare i grupper om tre ska trycka bollen i mål. Mittbackarna Jakobsson, Svensson och Mellberg blev över och fick bilda en egen grupp.

Zlatan Ibrahimovic ser omotiverad ut. Kim Källström har ställt in siktet fel. Det finns inga försvarare att stångas med – ändå lyckas ingen av grupperna få bollen i mål.

– Koncentration nu gubbar, ropar Lagerbäck.

Mattias Jonson slår ett hårt inlägg längs med marken mot närmsta stolpen.

– Jag tar första, ropar Mellberg.

När inlägget når honom låter han bollen passera mellan benen och touchar den nätt med högra klacken. Bollen går stolpe in.

Nästa gång gruppen får chansen sätter han en språngskalle. Ett par anfall senare trycker han in ett volleyskott.

Hans tre mål är fler än vad anfallarna i de andra grupperna presterar tillsammans.

Det svenska landslaget har haft sina olika ledare. Björn Nordqvist var den självklara bossen under 1970-talet. Nästa decennium leddes landslaget av Ingemar Erlandsson och Glenn Hysén och under 1990-talet bar Jonas Thern och Patrik Andersson kaptensbindeln. De är olika typer på många sätt men förenas av sitt genuina fotbollsintresse. Erlandsson sitter i dag i Malmö FF:s styrelse, Hysén är expertkommentator i TV3, Thern allsvensk tränare och Andersson fortfarande aktiv.

Före detta förbundskaptener och landslagsspelare karakteriserar Glenn Hysén som den verbala försvarsjätten, Jonas Thern som den naturliga auktoriteten som bara röt när det verkligen behövdes och Patrik Andersson som en ledare från födseln. Sinnebilden för en bra kaptensinsats tycks vara Hyséns match på Wembley 1988. En optimal kapten ska pusha, skälla, styra och helst vara bäst på plan. Dessutom ska han vara en god representant för laget utåt.

Dagens landslagsspelare öser beröm över Mellbergs inställning och kapacitet som spelare. Ofta är han bäst på plan. Pushar, skäller och styr gör han sällan. Marcus Allbäck har provat tre olika kaptener under sina landskamper:

– Patrik Andersson är den optimala kaptenen, pratar mycket och dirigerar. Johan Mjällby styr och visar med sitt aggressiva spel vad han förväntar sig av en. Olof är tystast av de tre. Honom ser man upp till för att han är en duktig fotbollsspelare.

 

På Råsunda 30 april möter Sverige Kroatien. Mellberg startar matchen som mittback tillsammans med Andreas Jakobsson. Mjällby är skadad och Mellberg gör sin femte landskamp som lagkapten. Facit hittills – två oavgjorda, två förluster, ingen seger.

Råsundas gräsmatta håller bedrövlig klass, läktarna är knappt halvfulla och de få supportrar som hörs är kroater. Det känns som att spela på bortaplan, tänker Mellberg. Sverige är dåligt och när laget släpper in 0-1 efter en markeringsmiss av Jakobsson slår Mellberg ut med armarna inne i straffområdet.

Sin egen del av mittbacksjobbet sköter han väl. Vid ett tillfälle skallar han först bort bollen efter ett kroatiskt inlägg för att i nästa ögonblick springa efter den, kasta sig och täcka skott. Han ser ut att vara ensam försvarare i backlinjen. Det är tydligt vad han menar med att föregå med gott exempel. Det är också tydligt att han inte är en kapten som dirigerar och ryter åt sina lagkamrater. Det medgav han redan en vecka tidigare:

– Jag försöker prata mer i omklädningsrummet men jag kan inte ändra mig helt. Har man en bild av kaptenen som den snällaste, mest ödmjuka och bästa människan så är jag inte bra. Jag är inte alltid en förebild. Jag vet inte om jag är världens bästa lagkapten egentligen. På många sätt är jag nog inte den perfekta människan.

På Råsunda kvitterar Zlatan Ibrahimovic. I andra halvlek backar kroaterna hem. Sverige försöker hitta luckor och Mellberg svarar för mer än hälften av uppspelen. Rörelsen är dålig och ytorna små. Mellberg är frustrerad. Vid en nickduell får han Tomislav Marics armbåge i ansiktet och stegar direkt efter honom för att få en ursäkt. Kroaten låtsas inte höra och domaren går emellan.

När matchen är slut stannar de svenska spelarna till vid mittpunkten för att ta domare och motståndare i hand. Inte Mellberg.

När slutsignalen ljuder går han direkt mot spelargången och ut i omklädningsrummet.