De övergivna

När utomstående diskuterar irländsk fotboll brukar det handla om vilja, sammanhållning och glada fans. Offside besökte Sveriges första ­EM-motståndare och fann istället en frustrerad fotbollsnation.

»Håll utkik efter ett stort jävla rymdskepp som kraschlandat i Dublins finaste kvarter.«

Så löd vägbeskrivningen till Irlands nationalarena Aviva Stadium när jag frågade en rökpausande taxichaufför i centrala Dublin. Och mycket riktigt, 20 minuters promenad senare ser jag en futuristisk koloss resa sig över ambassadhus vars välkrattade uppfarter hyser bilar som var för sig kostar mer än två genomsnittliga årsinkomster på den gröna ön. Aviva Stadium, som 2010 ersatte den tidigare national­arenan Landsdowne Road till en kostnad av fyra miljarder kronor, symboliserar mycket av det som är fel med irländsk fotboll och dess förbund. Till och med den svenska nationalarenan Friends visar sig i jämförelse vara en ekonomisk succé. FAI, Football Association of Ireland, kommer nämligen att behöva 50 år för att kunna betala tillbaka lånet man tog för att finansiera skrytbygget, vilket innebär ännu mindre pengar till dem som är i störst behov av finansiella medel: klubbarna på Irland. När det också står klart att FAI inte ens kommer att äga Aviva om 50 år, även om de ­betalar tillbaka miljarderna, ter sig FAI:s svenska ­kollegor i Solna som genier.

Men i kväll ska det spelas landslagsfotboll på Aviva! Irland ska slipa EM-formen mot Slovakien och det är pompa och ståt när jag från min plats på den överdimensionerade pressläktaren kisar ner mot innerplanen. Det sjunde infanteriet leder ut spelarna på gräset till tonerna av säckpipor och trumslag. Cirka hälften av de 50 000 stolarna står tomma när nationalsången dundrar ut i högtalarsystemet. Jag skummar igenom matchprogrammet och FAI:s VD John Delaneys krönika, som avslutas: »Framtiden ser ljus ut för irländsk fotboll.«

Annons

Det är en formulering som haltar. Grovt. Om svenska elitfotbollsföreningar krigar för ekonomisk överlevnad ligger irländska fotbollsklubbar – även de mest framgångsrika – och sprattlar i dödsryckningar. De är förvisade till rännstenen varifrån de i åratal förgäves har bett om hjälp.

Första halvlek blir en fartfylld historia som innehåller två irländska straffmål, men också två baklängesmål för hemmalaget. Andra halvlek blir dess motsats, jag gör inte en enda notering i mitt anteckningsblock. Tillställningen slutar 2–2.

Matchens mest talande händelse var ögonblicket då förbundskapten Martin O’Neills assisterande tränare Roy Keane zoomades in på arenans storbildsskärmar. En majoritet av publiken jublade som om det var Jesus i irländsk träningsoverall som uppenbarade sig, en minoritet buade som om han vore Judas. Den som kan sin Keanehistoria vet att den före detta Unitedmittfältaren under åren sällan har varit diplomatisk när han fått frågor om tillståndet för fotbollen i sitt hemland. Gång på gång har han sågat FAI och John Delaney; har det inte varit för bristande professionalism har det varit för något ännu mer graverande. Och det var därför många visade sin uppskattning den här kvällen: Roy Keane har varit den enda irländska fotbollsprofilen som sagt som det är. De som buade när det gråvitskäggiga ansiktet dök upp på skärmarna visade å sin sida missnöje med att samma man upphörde med sin kritik mot FAI så snart förbundet började betala hans lön. I deras ögon är även han en skojare numera.

När jag går mot Avivas utgång är klockan halv elva på kvällen. En vaktmästare har börjat släcka ner i korridorerna. Landslagssamlingen är över. Den bistra vardagen tar vid.

Bäst i Irland. Efter tre gruppspelsmatcher i EM 2012 hade Irland gjort ett mål och släppt in nio, en rekordusel ­prestation. Men de tillresta supportrarna höll världsklass, både på och utanför arenorna. Förbundskaptenen Giovanni Trapattoni sade i efterhand att »om spelarna varit lika bra som fansen så hade Irland vunnit EM«.
Delat ansvar. Aviva Stadium ägs till hälften av det irländska fotbollsförbundet, till hälften av landets rugby­förbund. När det 60-åriga avtalet gått ut kommer rugbyförbundet att äga stadion till hundra procent.

Även om mycket har förändrats de senaste 20 åren är fortfarande inhemsk fotboll en mindre angelägenhet på Irland. Eller soccer, som det heter. Den avsevärt mer populära nationalsporten gaelic football har nämligen informellt ensamrätt att kalla sin idrott för football. På andra plats i idrottshierarkin: hurling (en mer fysisk variant av landhockey) och rugby. Därefter kommer inget, inget och inget. Åskådarmässigt, ekonomiskt och sett till medieutrymme är den inhemska ligafotbollen helt enkelt David och de andra idrotterna Goliat.

GAA, Gaelic Athletic Association, är förbundet som administrerar och organiserar såväl hurling som gaelic football. GAA är motsvarigheten, men också motsatsen, till FAI. De har haft vind i seglen i åratal och har sina finanser i ordning. Ingen hatar dem, ingen talar illa om dem. Snarare tvärtom: GAA förstärker och förtydligar den irländska identiteten.

GAA bildades 1884, precis vid den tidpunkt då många irländare kände att den egna kulturen och livshållningen hotades av ockupationsmakten England. GAA:s roll blev så mycket mer än att organisera idrott – förbundet blev framför allt en protest och en politisk symbol för att Irland var Irland och inget annat.

Soccer var något engelsmännen höll på med och uttrycket »att spela fotboll är att identifiera sig med motståndaren« hördes upprepade gånger från landets högsta politiker. Fram till 1971 gällde »The Ban«, en regel inom GAA som sade att det var förbjudet att utöva andra lagidrotter än gaelic football och hurling. Den som valde det smalare alternativet soccer fick inte ens utöva gaelic football eller hurling även om det bara var på skoj en söndagsförmiddag i en park. Och vice versa: de som spelade någon av de två national­idrotterna fick inte ens besöka en fotbollsmatch som åskådare. Fram till 2001 var det dessutom förbjudet för brittiska militärer och poliser bosatta på Irland, aktiva eller pensionerade, att utöva GAA-sporter. Gaelic football och hurling var något bara sanna irländare skulle syssla med.

I jämförelse med andra spänningar som Irland upplevt och genomlidit under åren – politiska, religiösa, ekonomiska – framstår givetvis motsättningarna mellan fotbollen och de andra idrotterna som skrattretande. Men få inom fotbollen har skrattat. Eftersom man även inom fotbollsrörelsen har bråkat och varit oense om hur man ska vända den negativa trenden har många istället vänt blickarna mot den engelska eller skotska ligafotbollen (det uppskattas att cirka 5 000 irländare varje helg åker över Irländska sjön bara för att titta på Celtic). Eller så har man bara gett upp. 2015 var publiksnittet i Airtricity League, den högsta av League of Irelands två ligor, under 2 000 åskådare och den bästa publiksiffran för hela säsongen var 6 900 åskådare. På en full omgång lockar klubbarna i högstaligan färre åskådare totalt sett än vad Malmö FF gör på en allsvensk match på Swedbank Stadion.

Självfallet får de skrala publiksiffrorna konsekvenser. Klubbarna får knappt in några pengar, vare sig från publik, sponsorer eller TV-avtal. Ingen klubb erbjuder därför sina spelare mer än 40-veckorsavtal – när säsongen är över i slutet av oktober går majoriteten av spelarna till A-kassan, alternativt lever på socialbidrag, tills försäsongen drar igång igen i mitten av januari. Få kan lägga undan pengar för de kontraktslösa månad­erna runt jul eftersom snittlönen för en etablerad ligaspelare är knappt 20 000 kronor i månaden.

Skulle en spelare mot förmodan imponera så pass mycket att en utländsk klubb lägger ett bud, får den säljande klubben dessutom knappt någon ersättning – eftersom spelaren snart ändå är kontraktslös. Och många klubbar har gått under på senare år. Drygt ett dussintal av de klubbar som spelat i en av de två högsta ligorna de senaste 20 åren finns inte längre i dag. Därutöver har tolv av de nuvarande 20 klubbarna i de två serierna under de senaste tio åren vid ett eller flera tillfällen haft konkreta konkurshot hängande över sig, inklusive de tre mest framgångsrika: Shamrock Rovers, Shelbourne FC och Bohemians FC.

Vem som har ansvaret för League of Ireland? Det irländska fotbollsförbundet.

I bakgrunden. Damernas landslag har aldrig lyckats nå ett mästerskap, och inte förrän 2010 grundades landets första nationella liga för damspelare. Både ligan och landslaget ligger under ett eget förbund, Women’s Football Association of Ireland, utan stöd eller ekonomisk hjälp från herrarnas FAI.
Omdiskuterad. West Bromwich-mittfältaren James McClean växte upp i Derry i Nordirland och representerade landslaget upp till U21-nivå. Sedan bytte han till Irland, med vilka han landslagsdebuterade 2012.

Det spöklika ljudet av ett snöre som orytmiskt slår mot en skitig flaggstång. En tanig katt som stryker runt bland dammiga plaststolar. En ståplatsläktare som gömmer ens fötter i ogräs och elljustorn som är så sönderrostade att de i vilken sekund som helst ser ut att kunna rasa av Dublins förmiddagsvind. Det är kanske inte så konstigt att en fotbollsarena som är 115 år gammal har en del skavanker. Men Dalymount Park, Bohemian FC:s stadion i norra Dublin, påminner mest om en arena som jag var på i utkanterna av Pristina i Kosovo för några år sedan. Den var sönderbombad.

En gång i tiden ansågs »The Dayler« vara Irlands bästa ställe att spela fotboll på. Europacupmatcherna och landskamperna avlöste varandra och inte sällan stod det 40 000 åskådare på de läktare som i dag knappt lockar mer än 1 000 hemmafans. Bohemians öde speglar deras arenas förfall. Även om »Bhos« är den enda irländska klubben som aldrig åkt ur högstaligan och som med sina meriter är landets tredje mest framgångsrika någonsin, ser det dystert ut. Klubben har gått back ett par miljoner kronor varje år de senaste fem åren, och fansen – som äger och driver klubben – mäktar snart inte med mer. Bohemians, som identitetsmässigt står åt vänster och som tydligt tagit avstånd från homofobi och rasism, är också en klubb som stöds av folk i en stadsdel med tydlig arbetarbakgrund. Inkassokraven ligger på hög inne på kansliet, och så sent som i fjol kunde man inte betala ut löner till spelarna.

Jag går mot utgången men stannar upp vid räcket som skiljer sittplatsläktaren från planen. Någon har sprejat: »KEEP OFF THE PITCH! The club can’t afford fines and neither can you!«

Annons

Efter tjugo minuters knallande österut når jag Tolka Park, Shelbourne FC:s hemmastadion. I jämförelse med Dalymount Park är arenan en dröm, och då är den ändå nedgången och sliten. Men det syns att det finns ambitioner att inte låta allt förfalla: några pelare är nymålade och inget ogräs växer på läktarna.

Precis som Bohemians har »Shels« sett betydligt bättre dagar. Säsongen 2004/2005 blev man den första irländska klubben som nådde den tredje kval­omgången till Champions League. Efter sensationella 0–0 mot Deportivo La Coruña på Landsdowne Road – som man fyllde med 25 500 åskådare – levde hoppet inför returen i Spanien. Men 0–3 innebar att drömmen var över. Drygt två år senare tvångsnedflyttades de på grund av en ekonomisk härdsmälta. Sedan dess har Shelbourne, landets näst mest framgångsrika klubb med 13 ligatitlar, kämpat i andradivisionen.

Jag glider in genom en olåst entrédörr. En äldre man i vitt hår och snickarbyxor ligger på sittplatsläktaren och skruvar på en stol.

– Hej där, säger jag.

– Hej på dig, svarar mannen.

Han lägger ifrån sig sina verktyg och räcker fram sin dammiga näve. Eamon White heter han. Han berättar att han är klubbens vaktmästare. Men också planskötare, kioskansvarig, städare, biljettansvarig, delägare och styrelsemedlem.

Eamon har arbetat ideellt för Shelbourne sedan 1992. Han har missat en handfull matcher sedan 70-talet, samtliga på grund av begravningar. Han tar med mig till ett rum under läktaren och tänder belysningen. Vi befinner oss i »The lounge«. Här dricker den som vill öl i halvtidspauserna och den som är hungrig kan köpa en paj som Eamons hustru tillagat. Men framför allt är det ett rum som är fyllt med minnen: matchtröjor som motståndare skänkt under åren, vimplar som lagkaptener fått efter slantsinglingar, bollar som avgjort ligacupfinaler … Eamon pekar på den ena artefakten efter den andra:

– Där är en Barcelonatröja från 1963. Det är ett bevis på att vi har mött dem. Där är en Brannvimpel. Inte lika stort, men vi har varit i Norge också!

Han stannar upp och blundar som för att komma på något.

– 53 gånger! 53 gånger har vi spelat ute i Europa!

Han viftar med hela kroppen i en gest som säger att jag ska följa med honom längre bort i rummet. Vi stannar framför en inramad irländsk landslagströja.

– Jag köpte den i morse och ramade in den för en timme sedan. Såg du Irland–Slovakien i tisdags?

Jag nickar.

– Wes Hoolahan utsågs till matchens spelare. Jag var så stolt … Han är före detta Shelbournespelare, ­mellan 2001 och 2005 var han vår. En otroligt fin kille, fantastisk människa. Han ska alltid hänga här inne, Wes.

Eamon tystnar för ett ögonblick innan han fortsätter:

– Hur länge det blir får vi se.

Ett par meter bort i rummet hänger ett porträtt. En glad man tittar in i kameran. Det står »Ollie Byrne, 1944–2007«.

– Det var han som gjorde allt möjligt, utan honom hade vi aldrig vunnit alla ligatitlar, säger Eamon. Men det är också han som ligger bakom situationen som vi nu är tvungna att reda ut. Och det är inte lätt, det ska gudarna veta.

Allt-i-allo. Eamon White gör i princip allt man kan tänkas göra i en fotbollsklubb förutom att spela eller träna ett lag. »Innan jag dör vill jag att vi har gått upp i högstaligan. Det får vara min morot när krämporna börjar komma.«
Dalymount Park. På Bohemians stadion gjorde tre av Irlands bästa spelare genom tiderna sina landslagsdebuter: Johnny Giles (1959), Liam Brady (1970) och Denis Irwin (1990). Irwins debutmatch blev den sista landskampen på stadion.

Ollies liv är värt en bok, men för att sammanfatta: Efter att ha jobbat i musikbranschen på 70-talet, där han bland annat var manager åt Thin Lizzy och Skid Row, tog han över ordförandeskapet i Shelbourne FC efter sin avlidna pappa. Som förmögen majoritets­ägare satsade Ollie privata pengar i klubben och snart hade han sett till att Shelbourne var Irlands mest framgångsrika klubb. Ingen annan i landet betalade bättre löner, ingen hade mer publik. Ingen hade ­heller en sådan rock’n’roll-aktig ägare som Shelbourne. I princip varje år under sina 30 år som ordförande var Ollie Byrne hett rubrikstoff i de irländska tidningarna. Ibland för att han hade ­slagit en motståndarsupporter i ansiktet efter en förlust, andra gånger för att han åkt dit för cigarettsmuggling. Det var ingen hemlighet att Ollie balanserade på gränsen ­mellan det lagliga och det kriminella, polisen visste under alla år att han hade samröre med några av Dublins ökända gängfamiljer. Men mest av allt älskade han ­Shelbourne och hans önskan att lyckas var i slutändan det som skulle äventyra hela klubbens framtid.

Champions League-satsningen 2005 visade sig vara ödesdiger; två år senare hade klubben dragit på sig sådana kostnader att inte ens Ollie – som i samma veva fick beskedet att han hade en hjärntumör – kunde lösa problemen. Samma år som han dog, 2007, tvångsdegraderades Shelbourne till andradivisionen. pportpportrarna tog över ansvaret för klubben och kampen för att komma tillbaka påbörjades. Men snart skulle det visa sig att Ollie lånat pengar från kriminella – farliga typer som ända sedan den gamle ägarens död har krävt tillbaka sina insatser.

– I flera år motsatte jag mig klubbens ekonomiska utsvävningar, säger Eamon White. Jag satt i det här rummet och sa att vi inte hade råd. Men ingen lyssnade på mig, viljan att vinna tog över förnuftet.

2006, efter 14 år som styrelsemedlem, avgick han från sin post i protest. Fört när Ollie var borta återtog han sin stol i styrelserummet. Han säger att han personligen kastat in »alldeles för mycket pengar« i ­klubben de senaste åren.

– Min fru är inte glad på mig, men vad ska jag göra? Så länge jag lever vill jag att klubben finns. Vi är drygt en handfull styrelsemedlemmar som arbetar mer än heltid för klubben utan ersättning.

Jag frågar hur ekonomin är i dag, har de betalat tillbaka lånen från de kriminella lånehajarna?

– Det är saker som vi inte får lov att prata om, det har rättsväsendet påpekat med all tydlighet. Det är känsliga grejer. Men för att svara på din fråga … det ser inte bra ut.

Vi kliver ut från mörkret i loungen och blickar ut över det gröna gräset. Till helgen är det bortamatch mot Limerick FC. Bara att få ihop pengar till busshyran är svårt, berättar Eamon.

– Limerick är en klubb som har något på gång, en av få i Irland faktiskt. De är den enda klubben i Irlands tredje största stad, folk har inga valmöjligheter. Vi är en av åtta klubbar i Dublin, vi dränerar varandra på fans och engagemang. Har vi tur kommer det hit 900 åskådare nuförtiden.

Han sparkar med foten i den kritade linje han nyss förstärkt.

– Tänk, för tio år sedan hade vi en lönebudget på 36 000 euro i veckan. Nu är det 2 500 euro. Jag vet inte vad som är värst.

Jag frågar vad han tror krävs för att irländsk fotboll ska hitta en tillvaro som inte enbart är ångestfylld.

Annons

– Det gör ont att säga det, men jag tror att vi måste titta på hur GAA är uppbyggt. Där är det ett lag från varje stad. Det skulle innebära att Shelbourne kanske går upp i rök, men för fotbollens skull krävs det drastiska åtgärder. Vi klarar inte av så mycket mer, och vi är inte unika på något sätt: det finns ett par klubbar av totalt 20 som inte blöder ekonomiskt.

Ey, Eamon!

En sliten man i 30-årsåldern ropar från spelarbåset tio meter bort. Han har precis skruvat upp en sponsorskylt och står med en skruvmejsel i näven. Mannen frågar om Eamon behöver hjälp med något annat innan han går hem för dagen.

– Nej, det räcker för i dag. Bra jobbat! Vi ses i morgon.

Eamon berättar att mannen är en av fem personer som gör samhällstjänst i klubben. Dagligen kan klubben dra nytta av fängelsedömda som gör sina sista veckor före avtjänat straff, något som räddat Shelbourne FC.

Jag känner att det inte är läge att skämta med Eamon, men tänker för mig själv att det är ironiskt att en klubb som nådde framgångar med hjälp av kriminella nu är beroende av före detta kriminella.

 

Klockan är strax efter fem på eftermiddagen när Paul Rouse kliver in på en pub i centrala Dublin. Han beställer en Guinness och sätter sig på en nött barstol.

Paul undervisar i irländsk historia på University College Dublin och har i flera år forskat om irländsk idrottshistoria. Han har skrivit böcker om hur det irländska samhället avspeglar idrotten och vice versa.

– Som i alla länder världen över har de med makt eller de som sökt makt på Irland använt idrotten som ett verktyg att få som de vill, säger han. Populism är politikens och maktutövarnas bästa vän, och av olika anledningar har fotbollen i Irland inte ansetts vara viktig att lyfta fram. Den stora anledningen är att fotboll setts som »engelsmännens sport«, ingen har vunnit på att kämpa för fotbollen, tvärtom. Fotbollen har glidit runt i periferin i bra många år utan att någon lyckats föra in den i värmen.

En annan anledning till att fotbollen inte fått riktigt fotfäste är den etablerade bilden av idrotten som själlös, enligt Paul. När gaelic football och hurling än i dag är amatöridrotter – de bästa spelarna må vara hjältar och vandrande reklampelare, men får inte betalt för att spela – ser man på fotbollen som en kapitalistisk sport där spelarna varken är patriotiska eller lojala, vilket gör att det blir ännu svårare att identifiera sig med dem.

– Samtidigt är det där svårbegripligt, säger Paul. Många irländare kollar varje helg på Premier League, en superekonomiskt dopad liga som har väldigt lite med arbetarklass och lojalitet att göra. Men det säger väl bara att om produkten är tillräckligt bra så skiter man i sina ideal. Och det är här vi kommer in på vårt landslag …

Han tar en klunk av sin Guinness.

– När vi spelar mot Sverige i öppningsmatchen i sommar kan du vara säker på att gatan här utanför, och alla andra gator i Dublin, i princip är tomma på män­niskor. En mästerskapsmatch med vårt fotbollslandslag är det inget som slår, inte ens en rugbylandskamp mot England. Jag tror att vi är det land som ansökt om flest biljetter till Frankrike. Det säger något.

För landslagets del började allt 1988, då man under förbundskaptenen Jackie Charlton lyckades kvalificera sig till sitt första mästerskap: EM i Västtyskland. När Irland dessutom besegrade självaste England med 1–0 i den första gruppspelsmatchen hände något.

– Man ska komma ihåg att 80-talet var ett decennium som präglades av tuffa ekonomiska tider på Irland, säger Paul Rose. Arbetslösheten var hög och framtidsutsikterna dåliga. Så kom det ett gäng relativt okända idrottare och besegrade England i en sport som ansågs vara engelsmännens! Det var enormt betydelsefullt för fotbollen, det var en framgång som gav fotbollen och dess utövare en respekt de inte tidigare haft.   

Under 90-talet blev det ytterligare två VM-slutspel, med en kvartsfinal i Italien 1990 som grädde på moset.

– Det var under de här åren som det irländska fotbollsförbundet hade sin chans. Inte ens de mest traditionsstrikta GAA-människorna kunde värja sig för fotbollens framgångar, och om bara FAI hade varit på tårna hade det nog sett helt annorlunda ut i dag. Men då, precis som i dag, stirrade man sig helt blind på A-landslaget. De fick alla resurser, all uppmärksamhet, medan gräsrotsfotbollen stod och tittade på och undrade vad fan som hände.

Så kom VM 2002. Redan några veckor innan landslaget åkte till Saipan för ett förläger inför mästerskapet sipprade det ut kritik mot förbundskaptenen Mick McCarthy och det irländska fotbollsförbundet. Bakom orden stod Roy Keane, lagkaptenen och landets stora stjärna. Ryktet sade att Keane under en längre tid blivit allt mer frustrerad över den amatörmässiga nivån, både gällande McCarthys träningsmetoder och förbundets förberedelser. När truppen flög trängdes spelarna i ekonomiklass utspridda bland vanliga resenärer medan tränaren och förbundsgubbarna fläkte ut sig i första klass. Inför träningslandskamper fick spelarna vitt bröd med ost, trots att Keane begärt pasta.

När lagkaptenen under lägret i Japan bestämde sig för att lätta sitt hjärta i en längre intervju med The Irish Times brakade helvetet loss. Varje citat innehöll käftsmällar riktade mot McCarthy och förbundet. När McCarthy efter publiceringen höll upp tidningen inför den samlade truppen och frågade Keane vad det där skulle vara bra för, reste sig mittfältaren upp och sade: »Mick, you’re a liar … you’re a fucking wanker! Jag gillade dig aldrig som spelare, jag respekterar dig inte som tränare och jag tycker inte om dig som person. Du är en jävla sopa och du kan stoppa upp ditt jävla VM i röven. Den enda anledningen att jag ens pratar med dig nu är att du av någon jävla anledning är förbundskapten för Irland!«

Dagen efter meddelade McCarthy att Keane var hemskickad från truppen och att han inte var aktuell för spel i mästerskapet.

Paul ler när jag påminner honom om händelsen.

– Det var en incident som, om jag uttrycker mig milt, splittrade landet. Jag och min pappa var oense, alla var oeniga. Var man på Keanes eller McCarthys sida? Det var det nya mot det gamla, där Keane symboliserade det nya – de som ställde krav, som ville framåt – och där McCarthy representerade det gamla, de som var nöjda med att bara få vara med.

Han sänker de sista klunkarna av sin öl.

– Givetvis var det pinsamt för alla inblandade, men den stora skadan var inte att Keane inte spelade i VM eller att McCarthy blev förödmjukad. Den stora ­smällen träffade dem som kämpat för att fotbollen skulle få fäste på Irland. Antingen såg man vår största stjärna som oprofessionell och bortskämd eller så såg man förbundet som ett skämt, som anställt en sådan klåpare som McCarthy. Det fanns ingen vinnare, bara förlorare. Sedan dess har det bara fortsatt, det finns ingen trovärdighet i något förbundet gör eller säger. John Delaney förkroppsligar allt det på ett anmärkningsvärt sätt.

Vi beställer in en runda till. Paul tittar på sitt glas och säger att han måste ha något stärkande om han ska orka prata om »Mr Delaney«.

Nyfiken. »Irländska fotbollsklubbar sitter alla i samma båt. All deras tid går åt till att ösa vatten, men ändå sjunker de några centimeter varje dag«, säger Paul Rouse. »Vi är många som fortfarande väntar på besked om hur FAI planerar att utnyttja landslagets deltagande i EM i Frankrike. Jag har dock inga förväntningar.«

Det spelar ingen roll vem jag träffar under mina dagar på Irland: alla kommer förr eller senare in på John Delaney, mannen som varit det irländska fotbollsförbundets VD sedan 2004. Han pekas ut som roten till allt ont, och bland det första man lyfter fram är hans lön. Att han tjänar 400 000 euro per år, mer än nästan samtliga ordförande eller högst ansvariga i övriga fotbollsförbund, väcker givetvis ont blod när FAI är både skuldtyngt och mediokert. Att summan är fyra gånger så hög som de prispengar som delas ut till laget som vinner ligan är också något som gärna poängteras. GAA-folket skrattar också åt honom eftersom de vet att deras egen ordförande tjänar hälften så mycket, trots att de omsätter betydligt mer.

Sedan finns det mer allvarliga anklagelser. Några har under åren handlat om ren och skär korruption. Men efter tolv år har ingen haft tillräckligt starka bevis. Ett väl etablerat rykte inom journalistkåren på Irland är att Delaney är god vän med ett par chefredaktörer, och som en reporter sade till mig:

– Om jag säger att sportredaktionen inte uppmuntras att gräva i Delaneys förehavanden överdriver jag inte.

En annan journalist, Emmet Malone på The Irish Times, säger:

– Vi är inte många som kritiskt granskar Delaney och förbundet, så är det tyvärr. Antingen är det för att man vet att allt rinner av honom av någon anledning och att man tröttnar, eller så är det … ja, jag vet inte. Oavsett vilket är det omöjligt för oss att ställa honom till svars. Jag har försökt få en intervju med honom i ett par år, men nekas alltid av olika anledningar. Och det är helt omöjligt att få ut ekonomiska årsrapporter, de som handlar om förbundets finanser men också de som berör ligasystemet. Allt är så absurt.

Under åren har Delaney blivit ett vandrande skämt bland fotbollsfolket på Irland. När en irländsk landslagssupporter smygfilmade förbundsbossen inför en match i Polen under EM 2012 befästes bilden. Klippet, som har blivit mycket spritt, visar hur den dyngpackade VD:n stapplar runt på gatorna och sjunger. Inte blev det bättre när Delaney efter avslutat mästerskap lämnade in kvitton från festkvällar på flera tusen euro.

I än värre blåsväder hamnade han sommaren 2015 när det avslöjades att han några år tidigare mottagit fem miljoner euro av Fifa och Sepp Blatter i ett slags »kompensationsutbetalning« till det irländska förbundet för det mål som innebar att Irland missade VM i Sydafrika 2010 (Thierry Henry tog medvetet bollen med handen och Gallas gjorde ögonblicket senare det avgörande målet). Folk rasade över att Delaney gått med på erbjudandet utan att säga ett ord om det till fansen, men också över att FAI låtit sig »tystas« av det genomkorrupta Fifa.

Men framför allt handlar kritiken mot Delaney om hur han och hans kollegor behandlar ­klubbfotbollen i landet. Då League of Ireland sedan 2006 ligger under FAI är det Delaney som är ytterst ansvarig för den sorgliga utvecklingen. Talande för nivån är att när Delaney häromåret förhandlade fram ett nytt TV-avtal för högstaligan så slutade det med att ett spelbolag fick rättigheterna. Så i dag, förutom när den irländska statstelevisionen sänder ett antal matcher i public service-kanalen, måste den som vill se på Airtricity League ha ett spelkonto på spelbolagets sajt. När klubbarna i en gemensam skrivelse till förbundet bad om att få se avtalets utformning fick de som svar att det inte var offentligt. Så nu får de nöja sig med 10 000 euro per lag och säsong i TV-intäkter.

Häromåret fick en supporter nog. När FAI röstat igenom ett beslut som handlade om ligaspelets struktur och Dundalksupportern insåg att hans klubb berövats sin plats i högstaligan, åkte han till en bensinstation och fyllde en behållare med bensin. Sedan tog han sig till förbundets högkvarter i centrala Dublin. Väl i receptionen hällde han ut den brandfarliga vätskan, även över den pyntade julgranen. Den 33-årige mannen, Mark »Maxi« Kavanagh, hotade att sätta eld på sig själv och på kansliet om han inte fick prata med John Delaney. Men innan VD:n hann ner hade polis avlägsnat Dundalksupportern. Det må låta som en galnings verk och det var det kanske också, men aktionen är talande: missnöjet över hur landets ansvariga år efter år misshandlar fotbollen är ständigt närvarande.

Frågan är om någon gör något för att försöka åstadkomma en förändring.

Inhemskt. När Shamrock Rovers tar emot Galway United är samtliga spelare i båda lagen, förutom Rovers franska för­svarare Maxime Blanchard, irländare. Inte en enda spelare från den irländska ligan fick speltid i landslaget under EM-kvalet.
Friday night lights. Airtricity League, som alltid spelas på fredagskvällarna, är rankad som nummer 41 bland Europas ligor, strax efter Makedoniens högstaliga och alldeles före Luxemburgs. Vuxenbiljetterna kostar 15 euoro, oavsett lag.

Det är fredagsförmiddag och tio timmar kvar till avspark i ligamatchen mellan Shamrock Rovers och Galway United när jag i en hotellobby sätter mig mitt emot Jonathan Roche, Rovers ordförande.

– Jag kommer tyvärr att missa matchen, säger Jona­than. Vårt ungdomslag är i en nationell final och, ja … det är ungdomarna som är Rovers nuförtiden, så jag väljer att vara där istället.

Trots att Shamrock Rovers, Irlands mest framgångsrika klubb, med 17 ligatitlar och 24 cuptitlar, sladdar i Airtricity League och ser ut att gå mot ännu en mittenplacering, är Jonathan glad. För bara några dagar sedan blev det nämligen klart att en Australienemigrerad Roverssupporter med lite för mycket pengar på banken ska pumpa in 1,5 miljoner euro i klubben. Kravet var att varenda cent ska gå till ungdomsakademin.

– Jag har haft lite kontakt med Malmö FF, säger Jonathan. Vi kollar på hur de har arbetat med sin akademi, hur de sätter ett spelsystem som ska gå rakt genom alla åldrar och hur de arbetar med att plocka upp talanger i närområdet. De här pengarna gör att vi får ett enormt överläge jämfört med våra konkurrenter. Herregud, det finns klubbar som inte ens har ungdomslag.

Jonathan Roche har varit ordförande i Rovers sedan 2005, samma år som Irlands skattemyndigheter beslutade om tvångsförvaltning av klubben. Om ingen inom 60 dagar betalade stora delar av de två miljoner euro som klubben var skyldig skulle den upplösas. 400 Roverssupportrar fick eld i baken och samlade in tillräckligt mycket för att återfå kontrollen. Sedan dess äger de 400 supportrarna Shamrock Rovers.

Den första utmaningen blev att föra tillbaka klubben till högstaligan, då FAI tvångsnedflyttat Rovers på grund av de stora skulderna. Och sensationellt nog lyckades man: 2007 var Dublinklubben tillbaka i högstaligan. Tre år senare tog klubben hem ligan, något man inte gjort på 16 långa år, och blott sex år efter att klubben bara var några dagar från att läggas ner kvalade man in till Europa Leagues gruppspel efter en heroisk playoffseger mot Partizan Belgrad. Bedriften var oöverträffad i irländsk klubbfotboll, aldrig tidigare hade ett lag nått gruppspelet i en Europacup. Även om det blev förlust i samtliga matcher skänkte äventyret både glädje till supportrarna och pengar till klubbkassan.

– Man kan tycka att vi i dag borde vara överlägsna med tanke på vad som hände, säger Jonathan. Och då tycker man rätt. Men sanningen är att det inte varit lätt för oss. FAI har gjort en rad saker som inneburit att vi förlorat pengar de senaste åren. Även om vi sköter oss finns alltid vårt förbund i bakgrunden och försvårar.

Vad tänker du på?

– Jag vet inte var jag ska börja … När vi vann ligan 2011 fick vi 250 000 euro i prispengar av förbundet. Vinner vi i år får vi 100 000. Det är åtstramningar och nedskärningar hela tiden. Vi stryps långsamt. Vi betalar 20 000 euro till förbundet för att få vara med i Airtricity League, det kostar oss alltså 10 000 mer att vara med än vad vi får tillbaka i TV-pengar.

Det låter ju galet.

– Det är det. De har sin Aviva Stadium som blöder pengar och de tar alla möjligheter de har att få in pengar till sina lån. Och det är vi klubbar som drabbas. De skiter i oss, fullkomligt. Ta bara träningslandskampen mot Schweiz förra fredagen. Den spelades på långfredagen, en dag då pubarna i hela Irland måste ha stängt. Det är en gammal tradition. Men enligt samma tradition har det alltid spelats fotbollsmatcher på långfredagen, och ett specialtillstånd har tillåtit pubarna runt fotbollsarenorna att servera öl. Folk är lediga, folk är glada och man vill ha en pint … Du vet. Det har varit klubbarnas överlägset bästa intäktsdag på hela året, man har bråkat om att få hemmamatcherna just på långfredagarna. Och Delaney och de andra på förbundet vet att den dagen verkligen gör skillnad för oss. Vad gör de då? Jo, de lägger en landskamp på långfredagen!

Jag förmodar att ni ifrågasatte förbundets beslut? 

– Givetvis! Men det är som att prata med en vägg, de bemödar sig inte ens att svara oss. Och det är de som ska se till så att klubbfotbollen på Irland mår bra … Nu har man nått en nivå där man inte ens orkar bli irriterad. Vi har blivit svikna gång på gång och nu går vi inte ens på möten som de kallar till. Det är lönlöst. Vi får inte ens veta vilka intäkter de har som har med vår liga att göra, vi ska bara vara tysta och acceptera deras beslut.

Något måste ni väl göra? Pratar du och övriga ordförande ihop er om en väg framåt?

– Fram till för ett par år sedan försökte vi. Vi var ett par stycken som ville hitta en lösning där vi inte låg under FAI längre, utan helt enkelt bröt oss loss från deras otrygga famn. Men det finns några klubbar som inte vill, de är för rädda. Fråga mig inte för vad, men de vågar inte. Och utan alla klubbar går det inte.

Jonathan berättar att Shamrock Rovers omsätter cirka 15 miljoner kronor per år. Klubben har, utöver A-lagsspelarna och huvudtränaren, fyra personer på klubbens lönelista. De fyra personerna, inklusive han själv, gör allt de kan för att öka intäkterna och minska utgifterna.

Jag frågar hur planerna för framtiden ser ut.

– Det handlar om två saker för oss. Först måste vi komma ut i Europa igen. Pengarna som en Europa­plats ger kan säkra vår klubbs framtid i flera år framöver. Det andra är att vi måste få fram fler egna produkter. Vi måste sluta köpa medelmåttor. Det är ingen affärsmodell som är hållbar. Vägen framåt är att vi lyfter fram fler juniorer som vi förhoppningsvis, på sikt, sedan lyckas sälja vidare till England eller Skottland för ett par hundratusen euro. För att komma dit måste vi ha en attraktiv och bevisat bra akademi.

Shamrock Rovers har producerat flest landslagsspelare av alla irländska klubbar: totalt har drygt 60 Roversspelare gjort minst en A-landskamp. Men de senaste åren har det blivit allt färre. Jonathan förklarar:

– Varje år har cirka 70–80 irländska tonåringar testat lyckan i England. Det har handlat om allt från Premier League-klubbar till League Two-klubbar. 98 procent av dem återvänder efter ett par år med svansen mellan benen, de var inte tillräckligt bra. Så kommer de till oss och frågar om de får provspela. Men killarna har knappt fått en minut i England och har tappat jämfört med sina jämnåriga som kanske har en, två seniorsäsonger i bagaget under samma period. Ytterligare något år senare har de lagt av med fotbollen. Men det här är bra för oss!

Han ser att jag inte är med på hans resonemang.

– Jo, klubbarna i England har på senare år satsat många miljoner på sina akademier. De har också vänt blickarna mot Sydamerika, Afrika, Östeuropa … De spelarna har mer talang än våra irländska killar. Det innebär att färre blir erbjudna kontrakt med Liverpool, ­Southampton eller Reading. Så de tvingas stanna kvar här och i slutändan gynnas både de och vi av utvecklingen.

Vi går mot hotellets entré. Jonathan säger att han ska återvända till sitt civila jobb för att slutföra arbetsdagen innan han därefter vänder förbi sitt hus för att lägga sina barn. Sedan väntar ett kvällspass på Rovers kontor.

– Jag inser att jag har låtit uppgiven och negativ. Och så känns det ofta. Men det finns ändå något som bubblar under ytan. Dels är det missnöjet gentemot förbundet, något kommer att hända snart. Men framför allt är det gräsrotsfotbollen som gör mig hoppfull. Rekordmånga pojkar och flickor är registrerade i fotbollsklubbar på Irland och när det är så finns det ändå hopp. Kanske är det landslagets framgångar under EM-kvalet, kanske är det något annat som jag inte kan förklara.

Förmiddagsvinden är isande kall när vi står på hotellets parkeringsplats. Regnet hänger i luften. Jonathan säger:

– Hade jag varit du hade jag tagit mig till Phoenix Park på lördag. Från tidig förmiddag till sen eftermiddag spelar juniorlag på någon av de tolv planerna, så har det varit i 20, 30 år. Det kryllar av lovande spelare och engagerade föräldrar. Det är en fin jävla tradition. Där har du vår framtid.

Nyckfulla. När Rovers nådde Europa Leagues gruppspel 2011 tränades klubben av Michael O’Neill. När O’Neill ville förlänga sitt kontrakt med klubben samma vinter tackade styrelsen nej. I dag är O’Neill förbundskapten för Nordirland. Efterträdaren i Rovers, Stephen Kenny, fick s­parken efter nio månader. De två senaste säsongerna har han lett Dundalk till ligasegrar.

Med drygt en timme kvar till avspark på Rovers hemmastadion Tallaght Stadium tar jag mig in på puben där Roverssupportrarna samlas inför matcherna. En trubadur sjunger U2-låtar och ett femtiotal personer i grönvita halsdukar sitter runt borden med en öl framför sig. Det första som slår mig är att medelåldern tycks vara betydligt högre än vad den är på en pub inför en allsvensk match. Testosteronnivån är tvärtom, det är som om en redovisningsfirma är på julfest och den första ölen inte har druckits än: lågmält, försiktigt.

Jag sätter mig bredvid Peter Madden, som utseende­mässigt representerar folksamlingen väl: cirka 50 år gammal, välstrykt skjorta, glasögon och rakade kinder. Det visar sig att han jobbar på ett försäkringsbolag.

Peter har varit Roverssupporter hela sitt liv och är en av de 400 personer som räddade klubben 2005. Han ser samtliga matcher, hemma som borta, och missade inte en enda av Europa League-matcherna 2011. Han har också varit på de flesta mästerskap som Irland deltagit i sedan EM 1988. När Irland möter Sverige i Paris kommer han att sitta på Stade de France.

– Det är lustigt, säger han. När landslaget spelar är det två grupperingar, både på läktaren och inför matcherna. Vi som följer den irländska ligafotbollen är en minoritet och håller oss för oss själva. De som håller på Liverpool, United eller vad det nu är står för sig. De ser ner på oss som om vi vore galna, och vi ser på dem som om de är idioter. De enda tillfällena då vi känner gemenskap är om John Delaney zoomas in på en storbildsskärm. Då buar vi tillsammans.

Han rabblar sedan allt som är konstigt och fel med förbundet. Det är inget jag inte redan hört under mina dagar på Irland, och när han tystnar frågar jag om det inte finns anledning för klubbarna att rannsaka sig själva. Kanske har de fastnat i en martyrroll som inneburit att de blivit handlingsförlamade?

– Jo, jag håller med dig. Det har varit tacksamt för oss att rikta all vår frustration mot FAI när vi istället ibland hade kunnat fokusera på våra egna brister.

Så ler han lurigt.

– Men … vi kan inte heller blunda för verkligheten, det är vanskötsel på hög nivå från förbundet. Så är det bara. Nyligen anlitade klubbarna gemensamt en företagsjurist som fick i uppdrag att granska allt som förbundet sysslar med som har med ligafotbollen att göra, både ekonomiskt och juridiskt. Det är ett steg på vägen att ta kontroll över vårt eget öde. Dagarna då vi bara teg är förbi. Jag upplever det som om vi fans, oavsett vilka vi håller på, är eniga om en sak: det måste till en förändring. Både från klubbarna var för sig, men också tillsammans.

Strax före klockan 21 den här fredagskvällen blåser domaren för halvtid. Rovers är i ledning med 1–0 men har inte imponerat överhuvudtaget. Båda lagen har en tydlig taktik: slå bollen långt mot någon av hörnflaggorna, spring fort som fan innan den rullar över kortlinjen, försök slå ett inlägg och hoppas sedan på det bästa.

Jag tar mig ner till baren under sittplatsläktaren. Ett tjugotal personer står med något att dricka i händerna och med blickarna mot TV:n på väggen. Där sänds toppmötet mellan Dundalk, ligavinnare de två senaste åren, och Derry City, det enda laget från Nordirland i den irländska ligan. Spelbolaget som har rättigheterna levererar en bild som är suddig och hackig, det ser ut som en fulstream från en Premier League-match hemma hos någon med en internetuppkoppling från 1997. Mitt i ett Dundalkanfall blir sändningen kolsvart. Slog någon av TV:n? Jag ser mig om i lokalen. Ingen verkar reagera, alla tycks vana.

En timme senare är matchen på Tallaght Stadium slut. Shamrock Rovers besegrade Galway United med 2–0 inför 2 250 åskådare. Roligast var det när Rovers maskot lade krokben för Galways maskot i den 80:e matchminuten, vilket ledde till att tigern för en kort sekund såg ut att inleda ett slagsmål med Rovers superhjälte bakom ena hörnflaggan. Men en funktionär hann emellan.

Jag möter upp Peter Madden efter matchen. Han är nöjd med de tre poängen, mindre tillfreds med spelet.

– Det enda i spelet jag kan känna mig nöjd med är att Trevor Clarke, 17-åringen som gjorde 2–0, tog chansen. Om vi menar allvar med det vi säger måste vi också bevisa att vi vågar satsa på våra ungdomar.

Vi går mot utgången. Jag frågar om han tycker det är värt att jag tar mig ut till Phoenix Park dagen därpå.

– Det ska du definitivt göra. Det är ett uttryck vi har här på Irland när vi sett en kass match, som du gjort nu ikväll: »Det spelas bättre boll i Phoenix Park.« Det är ett jäkla drag där, du kommer att gilla det.

På jakt. Hjortarna har funnits i Phoenix Park sedan 1800-talets början. I dag finns det cirka 800 stycken. Fotbollen kom till Irland 1878. I dag finns det drygt 300 000 registrerade spelare.

Taxichauffören är också taggad:

– Jag tror det är ett par hundra spelare där.

Jag sitter i baksätet på taxin och rullar ut från centrala Dublin, förbi Guinnessfabriken och vidare västerut. Det är lördagsförmiddag och nu ska jag, efter nästan en vecka på Irland, få se något som inte är nedtyngt av problem eller fyllt av ångest. För det har varit slående – knappt en enda gång har jag sett pojkar eller flickor sparka på en boll i en park, och då har jag ändå tagit omvägar för att gå genom parker. Och för att inte tala om fotbollsplaner … Jag inser, när jag sitter i taxin, att jag knappt sett en enda. Däremot har jag noterat åtskilliga GAA-planer, den ena i bättre skick än den andra.

Vi rullar in i Phoenix Park, en av Europas största parker med sina 707 hektar. Taxichauffören pekar ut Dublins zoo, sedan huset där Irlands president residerar och till sist USA:s pampiga ambassad. Han börjar prata om EM. Som alla andra tror han att matchen mot Sverige blir helt avgörande.

– Ni har Zlatan, det har inte vi. Men vi är ett lag, ingen är stjärna och det tror jag kan gynna oss. Vi har vår »Irish spirit«, du vet, vi krigar som få andra.

När vi svängt av huvudvägen som slingrar sig genom parken pekar han genom rutan.

– Där är det.

Jag tittar ut. Ett gäng vitmålade fotbollsmål utan nät på ett enormt gräsfält. En gammal man som joggar över en av planerna. Men inga ungdomsspelare, inga föräldrar, inga bollar. Det är helt öde.

– Hmm …

Taxichauffören kliar sig i håret.

– Vad är … Varför … Konstigt!

Han plockar upp sin mobil. Några sekunder senare mumlar han för sig själv att det visst ska vara här. Det börjar regna. Jag frågar om det kanske är inställt på grund av det dåliga vädret.

– Nej, nej. Inte en chans! Det spelas fotboll här varenda lördag, året om. Alltid.

– Men inte i dag, säger jag.

– Nej, jag förstår inte.

Jag säger till chauffören att vi får åka tillbaka in till stan. Precis när vi börjar rulla igen springer några hjortar över fotbollsplanerna. En av hjortarna, den största och med de ståtligaste hornen, bajsar på gräset. Sedan lufsar den vidare in i skogen.