De övergivna

»Håll utkik efter ett stort jävla rymdskepp som kraschlandat i Dublins finaste kvarter.«

Så löd vägbeskrivningen till Irlands nationalarena Aviva Stadium när jag frågade en rökpausande taxichaufför i centrala Dublin. Och mycket riktigt, 20 minuters promenad senare ser jag en futuristisk koloss resa sig över ambassadhus vars välkrattade uppfarter hyser bilar som var för sig kostar mer än två genomsnittliga årsinkomster på den gröna ön. Aviva Stadium, som 2010 ersatte den tidigare national­arenan Landsdowne Road till en kostnad av fyra miljarder kronor, symboliserar mycket av det som är fel med irländsk fotboll och dess förbund. Till och med den svenska nationalarenan Friends visar sig i jämförelse vara en ekonomisk succé. FAI, Football Association of Ireland, kommer nämligen att behöva 50 år för att kunna betala tillbaka lånet man tog för att finansiera skrytbygget, vilket innebär ännu mindre pengar till dem som är i störst behov av finansiella medel: klubbarna på Irland. När det också står klart att FAI inte ens kommer att äga Aviva om 50 år, även om de ­betalar tillbaka miljarderna, ter sig FAI:s svenska ­kollegor i Solna som genier.

Men i kväll ska det spelas landslagsfotboll på Aviva! Irland ska slipa EM-formen mot Slovakien och det är pompa och ståt när jag från min plats på den överdimensionerade pressläktaren kisar ner mot innerplanen. Det sjunde infanteriet leder ut spelarna på gräset till tonerna av säckpipor och trumslag. Cirka hälften av de 50 000 stolarna står tomma när nationalsången dundrar ut i högtalarsystemet. Jag skummar igenom matchprogrammet och FAI:s VD John Delaneys krönika, som avslutas: »Framtiden ser ljus ut för irländsk fotboll.«

Det är en formulering som haltar. Grovt. Om svenska elitfotbollsföreningar krigar för ekonomisk överlevnad ligger irländska fotbollsklubbar – även de mest framgångsrika – och sprattlar i dödsryckningar. De är förvisade till rännstenen varifrån de i åratal förgäves har bett om hjälp.

Första halvlek blir en fartfylld historia som innehåller två irländska straffmål, men också två baklängesmål för hemmalaget. Andra halvlek blir dess motsats, jag gör inte en enda notering i mitt anteckningsblock. Tillställningen slutar 2–2.

Matchens mest talande händelse var ögonblicket då förbundskapten Martin O’Neills assisterande tränare Roy Keane zoomades in på arenans storbildsskärmar. En majoritet av publiken jublade som om det var Jesus i irländsk träningsoverall som uppenbarade sig, en minoritet buade som om han vore Judas. Den som kan sin Keanehistoria vet att den före detta Unitedmittfältaren under åren sällan har varit diplomatisk när han fått frågor om tillståndet för fotbollen i sitt hemland. Gång på gång har han sågat FAI och John Delaney; har det inte varit för bristande professionalism har det varit för något ännu mer graverande. Och det var därför många visade sin uppskattning den här kvällen: Roy Keane har varit den enda irländska fotbollsprofilen som sagt som det är. De som buade när det gråvitskäggiga ansiktet dök upp på skärmarna visade å sin sida missnöje med att samma man upphörde med sin kritik mot FAI så snart förbundet började betala hans lön. I deras ögon är även han en skojare numera.

När jag går mot Avivas utgång är klockan halv elva på kvällen. En vaktmästare har börjat släcka ner i korridorerna. Landslagssamlingen är över. Den bistra vardagen tar vid.