»Håll utkik efter ett stort jävla rymdskepp som kraschlandat i Dublins finaste kvarter.«
Så löd vägbeskrivningen till Irlands nationalarena Aviva Stadium när jag frågade en rökpausande taxichaufför i centrala Dublin. Och mycket riktigt, 20 minuters promenad senare ser jag en futuristisk koloss resa sig över ambassadhus vars välkrattade uppfarter hyser bilar som var för sig kostar mer än två genomsnittliga årsinkomster på den gröna ön. Aviva Stadium, som 2010 ersatte den tidigare nationalarenan Landsdowne Road till en kostnad av fyra miljarder kronor, symboliserar mycket av det som är fel med irländsk fotboll och dess förbund. Till och med den svenska nationalarenan Friends visar sig i jämförelse vara en ekonomisk succé. FAI, Football Association of Ireland, kommer nämligen att behöva 50 år för att kunna betala tillbaka lånet man tog för att finansiera skrytbygget, vilket innebär ännu mindre pengar till dem som är i störst behov av finansiella medel: klubbarna på Irland. När det också står klart att FAI inte ens kommer att äga Aviva om 50 år, även om de betalar tillbaka miljarderna, ter sig FAI:s svenska kollegor i Solna som genier.
Men i kväll ska det spelas landslagsfotboll på Aviva! Irland ska slipa EM-formen mot Slovakien och det är pompa och ståt när jag från min plats på den överdimensionerade pressläktaren kisar ner mot innerplanen. Det sjunde infanteriet leder ut spelarna på gräset till tonerna av säckpipor och trumslag. Cirka hälften av de 50 000 stolarna står tomma när nationalsången dundrar ut i högtalarsystemet. Jag skummar igenom matchprogrammet och FAI:s VD John Delaneys krönika, som avslutas: »Framtiden ser ljus ut för irländsk fotboll.«
Det är en formulering som haltar. Grovt. Om svenska elitfotbollsföreningar krigar för ekonomisk överlevnad ligger irländska fotbollsklubbar – även de mest framgångsrika – och sprattlar i dödsryckningar. De är förvisade till rännstenen varifrån de i åratal förgäves har bett om hjälp.
