Den allvarsamma leken

Där FC Barcelona ständigt får beröm för sin förmåga att fostra egna talanger brukar Real Madrid sågas för dyra stjärnvärvningar och kortsiktigt tänkande. Offside åkte till Kanarieöarna för att ta reda på hur det är att vara minst i klubben som vill vara störst.

På Real Madrids hemsida beskriver Álvaro Mayorga Eraña sig själv: »En defensiv mittfältare, snabb och bra med båda fötterna.« I presentationen står vidare att han »föddes till att fördela bollar«, att han kan läsa spelet och att han styr tempot i matcherna. Han är dessutom en kämpe med ett bra skott, och »en nyckelspelare i laget«. På bilden bär han det klassiska vita matchstället och tittar, mitt i ett löpsteg, med laddad blick rakt in i kameran. Man får intrycket att killen när som helst ska spela Champions League tillsammans med Cristiano Ronaldo.

Men Álvaro väger bara 37 kilo, är 150 centimeter lång och föddes i maj 1999. Ändå ska hans Real Madridlag nu spela en viktig TV-sänd fotbollsmatch motden franska storklubben Paris Saint-Germain.

Vi befinner oss på Teneriffa. Här, i Playa de las Américas på sydspetsen av ön, har den kanariska själen försvunnit för länge sedan. Om man vill möta berusade barbröstade britter, se engelsk fotboll på storbildsskärmar och äta svenska köttbullar har man kommit till rätt ställe. På arenan Estadio Municipal Antonio Domínguez lyser dock turisterna med sin frånvaro. Torneo Internacional de Arona är en cup som samlar tolvåringar från de nio bästa spanska ungdomsakademierna samt tre utländska storklubbar – utöver PSG är Borussia Dortmund och Inter på plats.

Annons

Från min åskådarplats noterar jag hur Álvaro biter på naglarna vid avbytarbåset, och sneglar upp mot läktarna. Han har fortfarande inte nått upp i tonåren men här finns allt som hör stora seniormatcher till: en arena full med folk, ivriga reportrar med bandare i händerna, direktsändning i TV med förre landslagsmålvakten Santiago Cañizares som expert och ett TV-team vid varje avbytarbänk – och omöjliga presschefer. När jag före avresan mejlade Barcelona för att boka intervjuer med deras knattar fick jag svaret: »På grund av den policy vi har i klubben är spelare från akademin inte tillgängliga för reportage. De ansvariga tränarna vill hålla medierna borta från dem så gott det går. Vi tillåter aldrig enskilda intervjuer eller reportage med dem, vi har alltid en koordinator som fungerar som talesperson på området. Dock har vi haft så många förfrågningar under de senaste månaderna att de har bett oss att fram till januari säga nej till alla som ansöker om att göra reportage om akademin.«

Om Barcelona är så besvärliga hur ska det då inte vara med Real Madrid, där A-lagstränaren José Mourinho är allergisk mot media? Presentationerna på Reals hemsida signalerar inte någon direkt avslappnad attityd kring knattarna. Flera av spelarna har redan valt artistnamn (här finns till exempel en »Guti«), och nästan alla drömmer om samma sak: att spela i Madrids A-lag och vinna VM. Jag undrar om Álvaro och hans lagkamrater har någon aning om hur svåruppnåelig den målsättningen är. Den senaste av Real Madrids akademispelare att gå hela vägen från benjamines, som kategorin för spelare mellan åtta och nio år kallas, till given för spel på Santiago Bernabéu är 30-årige målvakten Iker Casillas. Projektet »Zidanes y Pavones«, som presidenten Florentino Pérez stolt lanserade i början av 2000-talet, blev ett fiasko. Visst har klubben fortsatt att värva dyra världsstjärnor som Zinedine Zidane, men den andra delen i policyn – att satsa på egna förmågor som Francisco Pavón – har fallerat totalt. Klubben satsar i genomsnitt motsvarande 500 000 kronor årligen på var och en av de 200 spelarna i sin cantera. Men det har inte märkts i A-laget.

Martí Perarnau, en krönikör och författare med god insikt i spansk ungdomsfotboll, liknar Real Madrids cantera vid en »pyramid med hiss«. Pyramiden har 14 våningar, från benjamines och uppåt,  och vid varje våning kliver några spelare på medan andra tvingas av. Få av dem som klev in i hissen på bottenplanet är kvar när den når de högsta våningarna.

Dessutom finns det då ett stort problem. Hissen går bara till näst sista planet. Väl där måste alla gå av. Till högsta våningen, till A-laget, finns det enligt Perarnau inte ens någon knapp.

 

Nere vid sidlinjen har Álvaro tagit plats på avbytarbänken. Lagkamraterna ute på planen ser lite bortkomna ut i matchinledningen  – turneringen spelas på sjumannaplan och Real Madrids tolvåringar har redan spelat på fullstor plan i två år. Men efter ett tag märker killarna att de får nytta av sin bollskicklighet. De använder max två tillslag och styr spelet med precisa, snabba passningar. PSG trycks tillbaka och tvingas försvara sig lågt, men är ändå laget som gör mål först – i mitten av första halvlek bombar spelfördelaren Mattéo Guendouzi-Olie in 1–0.

Efter pausvilan byts Reals Sergio Benito in. Jag lade märke till den lille blonde anfallaren redan vid inmarschen. Han gick sist i ledet, nuddade gräset med sin högerhand och gjorde korstecknet när han klev in på plan – världsvana gester som krockade med det faktum att hans ben är så korta att man inte kan urskilja knäna mellan de uppdragna strumporna och de långa shortsen. Nu surrar han likt en Duracellkanin runt de franska försvararna, som alla är huvudet längre. Efter fyra minuter på planen har han hunnit skjuta ett lågt skott strax utanför och tryckt in 1–1 på ett fint inlägg från höger. I vild glädje springer han ut mot TV-kameran och sätter händerna bakom huvudet som två kaninöron.

Matchen slutar oavgjort och i intervjun efteråt förklarar »Beni« för TV-reportern att målgesten var tillägnad hans bror »som har så stora öron«.

Mediabevakningen är total. Kvällen innan lyssnade jag på radioshowen El Larguero. Hemma brukar jag ladda ner podcasten för att hålla mig uppdaterad om det senaste från La Liga. Det två timmar långa diskussionsprogrammet om sport, som börjar vid midnatt, sänds vanligtvis från Madrid men den här veckan har studion flyttats hit till Teneriffa. Det var programledaren José Ramón de la Morena som drog igång turneringen för 16 år sedan, och Fundación El Larguero organiserar fortfarande tillställningen ihop med radiokanalen Cadena Ser, sporttidningen As och TV-kanalerna Cuatro och Canal Plus. Flera blivande storspelare har deltagit genom åren. 1996 utsågs Albacetes Andrés Iniesta till turneringens bästa och i intervjun efteråt sade de la Morena till honom: »När du blir känd och spelar i landslaget – kom ihåg vem som gjorde den första intervjun med dig.« Iniesta har inte glömt – numera ställer han ofta upp i programmet från mixade zoner runt om i Spanien.

I går kväll gästade tränarna för Barcelonas, Valencias och Real Madrids tolvåringar studion. Trots den sena timmen trodde trion att många spelare låg vakna och lyssnade. Tränarna pratade om de petningar de tvingats fatta beslut om – varje klubb får bara ta med sig tolv spelare till turneringen.

– Det var otroligt tufft att behöva lämna tio spelare hemma, sade Valencias José Soto. Jag lämnade listan i omklädningsrummet och gick därifrån men har fått berättat för mig att en av killarna började gråta. De inser att det inte kommer bli så här stort igen på många år, för flera av dem blir det aldrig större än så här. Det här är ett enormt skyltfönster.

Han berättade också att ledarna – i ett försök att dämpa besvikelsen – hade fixat specialtröjor för matchen mot Barcelona. Spelarnas ryggar skulle prydas med namnen på de lagkamrater som tvingades se matcherna på TV.

Madridtränaren Sebastián Parrilla gav ett torrare intryck när han förklarade hur han tänkte kring laguttagningen.

– Vi såg till helheten och pratade om att sätta kollektivet först. Vi försökte få dem att förstå att detta bara är en av många turneringar, att en spelare växer av motgångar.

För en svensk låter samtalet rätt cyniskt. I Spanien är man sedan länge förbi diskussionen om toppning i viktiga matcher är okej eller inte. En seger i Torneo Internacional de Arona stärker akademins rykte och ger bättre möjligheter att locka till sig ännu mer talangfulla barn i framtiden. Ingen av de tre tränarna i studion vågade tippa någon slutsegrare. Alla var dock ense om att Atlético Madrid, som »har bröderna Obama«, blir farliga. Fjolårets final mellan Real Madrid och Barcelona avgjordes på straffar. Barça vann, trots att Madrid hade en storspelande Luca Fernández Zidane – son till Zinedine – i mål.

Annons

Real Madrids ungdomsakademi

Lag: 13 stycken, från reservlaget Castilla ner till åttaåringarna i Benjamín.

Anläggning: Ciudad de Real Madrid, som ligger i Valdebebas och byggdes 2005 för 100 miljoner euro, består av en yta som är större än Bayern Münchens, Milans, Chelseas och Paris Saint-Germains träningsanläggningar tillsammans.

Stjärnglans: Reals cantera (spanska för stenbrott) innehåller bland annat tre spelare med galácticosrötter – Zinedine Zidanes söner Theo, Luca och Enzo spelar i tre av klubbens U-lag.

Stundens allvar. Real Madrid har inte v­unnit den prestigefyllda turneringen på Teneriffa sedan 2002. »Beni« (stående) och Álvaro (i orange väst) hoppas att deras lag ska bryta trenden.
Idrott och uppfostran. »Benis« kaxiga målgest i matchen mot PSG uppskattas inte av ledarna. »Vårt jobb ­handlar inte bara om fotboll, utan även om att forma spelarna till goda människor«, säger tränaren Sebastián Parrilla.

Jag undrar om Real Madrid, som inte har vunnit turneringen sedan 2002, ska få revansch i år. Och jag undrar hur högt Álvaro och den måljublande Beni – som redan har överlevt fyra våningar – ska kunna ta sig i den där hissen. Jag går bort till Vip-läktaren där det sitter tre personer. En av dem är Alberto Giráldez, chefen för Real Madrids ungdomsakademi. Han skakar på huvudet åt Benis uppmärksammade målgest:

– Det där var inte alls bra gjort. Man ska fira med sina lagkamrater först och främst, inte rikta glädjen utåt.

Giráldez är runt 50 år, solbränd, och har grånat mörkt hår runt den kala hjässan. På marken bredvid honom vilar en ryggsäck och bakom de stora svarta solbrillorna skymtar ett par vänliga ögon. Han liknar mer en cool gympalärare än den snofsige direktör jag hade förväntat mig.

Han vänder sig mot mig:

– Jag har med mig lite material till dig att läsa. Du kan väl kolla igenom det när du kommer tillbaka till hotellet och återkomma i morgon med de frågor som dyker upp.

Jag undrar om han upptäcker hur överraskad jag blir när han lämnar över två buntar med hophäftade A4-sidor. Den ena är en presentation över »La Fábrica« – med organisationsträd, filosofi, arbetsmetoder, ledord och några kopior på tidningsartiklar. Den andra innehåller 124 namn på professionella spelare som en gång tillhört Real Madrids akademi och som nu spelar i europeiska högstaligor eller i någon av de två bästa spanska divisionerna.

– Vår cantera producerar flest spelare i Europa, säger Giráldez stolt. Det är ingen åsikt, det är fakta som du ser på alla namnen här. Vi är bra på att hitta spelare och på att fostra dem.

Jag påpekar att det ändå pratas väldigt lite om Real Madrids talangutveckling och desto mer om Barças. Han nickar.

– Folk känner inte till oss på samma sätt, nej. Barcelona gör det bra, att prata ner deras cantera vore idiotiskt, men de senaste 20 åren har de också haft flera upp- och nedgångar. Nu har de Xavi, Messi och Iniesta, utan dem vore inte laget detsamma. Av dem är bara Xavi katalan. Iniesta är från Albacete och var inte given i startelvan förrän han var 23 år, och argentinaren Messi hade kunnat hamna i en annan klubb. Det handlar en del om tur också.

Trots att Alberto Giráldez är född i Galicien i Spaniens nordvästra hörn, och trots att hans pappa är katalan, har Real Madrid alltid varit laget i hans hjärta. I mitten av 90-talet var han fystränare för A-laget då den förre argentinske storspelaren, och senare sportchefen, Jorge Valdano var manager. Giráldez har även varit andretränare i Rayo Vallecano och fystränare för Valladolid, Valencia och CD Tenerife.

Sedan början av 2000-talet har Real Madrids akademi varit hans arbetsplats, förutom under åren 2006–2009 då Ramón Calderón var president. När Florentino Pérez återvände till makten 2009 återanställde han många av »sina« män, däribland Giráldez.

– Här på Teneriffa är mitt jobb att göra anteckningar om spelare, både egna och motståndare, säger han och pekar på två män på läktaren – scouter från Sevilla och Barcelona med samma uppgifter för deras klubbars räkning.

Det märks att Giráldez tycker om sitt jobb – »att forma och uppfostra goda medmänniskor och fotbollsspelare«, men han påpekar att han måste hålla en viss professionell distans till barnen. Han bor inte på spelarhotellet utan har valt ett boende nere vid strandpromenaden.

Han plockar fram ännu ett papper ur sin skinnfolder – en spelplan med porträttbilder på de 23 spelarna i Infantil B, placerade på positionerna de spelar. Tio av killarna är inringade med röd penna – de utvalda – varav en är överkryssad. Killen skadade sig för några dagar sedan, varpå en tidigare förbisedd spelare fick kallas in. På papprets tomma ytor har Giráldez målat dit två röda cirklar och skrivit ett namn i varje.

– Det är två killar som är antagna av Real Madrid och som inte spelar med oss permanent, men som är här med oss nu. De kommer inte från Madridområdet utan spelar kvar i sina ordinarie lag. Vi tycker att barnen ska bo kvar hemma när de är så unga, vi gillar inte att ta dem ur sina miljöer och tvinga dem att byta stad. Det blir ett väldigt stort ansvar för dem att bära om familjen flyttar med. När de blir äldre är det annorlunda. Då kan de bo på internatet.

Jag noterar Álvaro på pappret. Han är inte inringad och jag frågar vad han gör här på plats om han inte är med i truppen. Giráldez ler:

– Eftersom uttagningen sker bara tolv dagar före turneringen finns det föräldrar som köper biljetter redan innan de vet om deras son kommer med. Álvaro är en underbar och förnuftig kille som alltid är på plats först inför träningarna och alltid ger allt. Här nere får han inte bo på spelarhotellet, men på arenan är han med laget kring matcherna.

Hur unga spelare värvar ni?

– Hur trist det än kan låta så är det marknaden som styr. Ju tidigare en spelare kommer till en klubb desto större chans att han stannar där. Därför försöker klubbarna knyta till sig allt yngre spelare. Men vi tar, till skillnad från till exempel Barcelona, inte in någon utifrån under 14 år. Vi lägger istället stor kraft på att scouta i Madridområdet. Nästan alla som har lyckats ta sig till A-laget är från regionen. Då underlättas anpassningstiden och de har nära hem.

Vad tittar ni efter när ni värvar?

– De ska vara tekniska, förstås, och kunna ta rätt beslut – veta när de ska skjuta, när de ska passa. De måste också ha rätt inställning,  det här är en lagsport och man måste både kunna tävla och samarbeta med andra. Vi vill hitta vinnarskallar med personlighet och en åtminstone genomsnittlig fysisk förmåga. Snabbhet är viktigt, inte bara fysiskt utan även i tanken.

Går det verkligen att se på ett barn om han kommer att bli en framtida stjärna?

– Nej. Jag brukar säga att den som kunde se det skulle ha sin framtid säkrad, och leva i Karibien som multimiljonär. Det man kan se är om ett barn är bättre än andra i hans ålder. Det finns spelare i 17–18-års åldern som verkar ha allt men ändå inte lyckas. Andra verkar inte alls ha det men når ändå A-laget och landslaget. Det finns många anledningar till att spelare inte lyckas. Det handlar inte bara om individen utan om klubbens organisation, möjligheterna eller avsaknaden av möjligheter till spel, personligheten… Men en som verkligen, verkligen vill lyckas har större chans att göra det.

Finns det någon av de nuvarande stora stjärnorna som du hela tiden visste skulle gå hela vägen?

– Raúl. Han hade, eller har, ett enormt psyke och självförtroende. Han visste vad han ville och var inte rädd för någonting. Men hade det inte varit för Jorge Valdano, som lät honom debutera som 17-åring, så hade han kanske inte fått chansen förrän flera år senare. Då hade han inte slagit alla dessa rekord. Spelare som Guti och Esteban Granero, som kom till klubben som åtta- eller nioåringar, stod absolut inte ut i tidig ålder.

Svårt urval. Endast tolv av de 23 spelarna i truppen har fått följa med till Teneriffa. Akademichefen Alberto Giráldez har ringat in de lyckliga.
Engagemang. Real Madrid får högljutt stöd av familjerna på läktarplats. En av mödrarna bär tomteluva och blir en självklar måltavla för TV-reportern.

Den kvällens El Larguero har besök av Luis Herraiz Daschner, spelare i Villarreals tolvårslag. För radiolyssnarna berättar han att han lämnade Atlético Madrid i somras eftersom det var för långt att pendla de dryga 15 milen från hemmet i Cuenca. Klubben kunde inte erbjuda boende i Madrid, och därför nappade han på Villarreals erbjudande. Luis avslöjar också att han, liksom flera av de jämnåriga på plats här på Teneriffa, har en agent som sköter karriärplaneringen. När programledaren frågar var han kan tänka sig att flytta i framtiden kommer svaret snabbt:

Annons

– Till den klubb som betalar bäst.

Reaktionerna i studion kommer omedelbart.

– Det där gillar jag inte alls. En tolvåring ska enbart tänka på att ha roligt när han spelar, säger den förre Real Madridspelaren Míchel som extraknäcker som radiotyckare i showen.

Han är insatt i ämnet. Tränaren ansvarade för Real Madrids cantera under Ramón Calderóns tid, men lämnade liksom Giráldez klubben eftersom han ansåg att den dåvarande presidenten ignorerade akademin.

Jag förstår reaktionerna men blir ändå förbryllad. Vad väntar de sig? Barnen får under de här dagarna spela fotboll i direktsänd TV, de största klubbarna är på plats, scouter med anteckningsblock smyger omkring på läktarna. Det är en vuxenvärld i miniformat. Frågan är till vilken nytta. Till och med Real Madrids egen akademichef medger ju att det är omöjligt att sia om en tolvåring ska bli en stjärna eller  inte.

 

Morgonen därpå domineras arenan av tre kvinnor i Real Madrids klack bakom Mallorcamålet. De har på sig olika varianter av Real Madrids hemma- och bortatröjor. Den äldsta av dem har dessutom brutit av med tomteluva och julpyntade solglasögon. När hon intervjuas i TV öser hon opassande komplimanger över den manlige »godbiten« som håller i mikrofonen. Möjligen har hon smuttat på sangrían redan före lunch – men engagemanget för sonens framfart på planen går inte att ta miste på.

Dagen före berättade akademichefen Giráldez att föräldrarna spelar stor roll när klubben värvar unga spelare. Stödet hemifrån måste finnas där, annars får spelaren svårt att utvecklas som klubben önskar. Giráldez underströk det rent logistiska problemet – Madrid är en stor stad och att ta sig till träningen efter skolan är inte lätt. Det krävs en stor uppoffring från föräldrarna för att få verksamheten att fungera. Samtidigt menade han att föräldrarna inte får bli för drivande; om de unga spelarna känner sig pressade visar det sig nästan alltid vara pressen från föräldrarna som plågar – inte kraven från tränarna eller konkurrensen från lagkamraterna.

Jag tar plats vid kvinnorna på läktaren. Esther Pulido, som bär Reals röda tredjeställ, berättar att hon och hennes man turas om att köra sonen Raúl till de tre träningarna i veckan samt matcherna på lördagarna. Att föräldrarna skulle följa med till Teneriffa var självklart – de bokade biljetter så fort sonen hade blivit uttagen i truppen.

– I dag märks det att nervositeten har släppt. De spelar ut, säger Esther belåtet medan hon ser laget marschera fram till en 4–0-seger mot Mallorca.

Hon berättar att sonen inte tvekade att lämna Rayo Vallecano efter fyra år då Real Madrid visade intresse.

– Det här har varit hans passion sedan han var bebis. Han sov med bollen och drömde om bollar. Han lever sin dröm just nu. Vi är väldigt glada för hans skull. Vi vill att han ska ha roligt, det är det viktigaste. Vi mottog erbjudandet men det var han själv som tog beslutet att byta klubb. Och han tar sin fotboll på största allvar.

Är ni oroliga för vad som sker om han inte lyckas bli professionell fotbollsspelare?

– Nej, killarna är bara tolv år. Raúl njuter av att spela fotboll, men han är duktig i skolan också. Vi funderar inte på vad som kommer att ske i framtiden. Man hoppas ju men… nej.

En handfull spelare i lagen byts ut varje sommar, men Real Madrid försöker ta besluten långt tidigare. Redan i januari vet de mer eller mindre vilka som ska stanna, vilka som ger sig av och vilka som ska tas in. Det är många klubbar som är intresserade av samma spelare, därför måste kontraktsförslagen föras fram tidigt på året. Real Madrid har sex personer som fattar besluten – Giráldez, tränarna, de scoutningsansvariga och Ramón Martínez som är klubbens vice fotbollschef.

För klubben är det viktiga beslut som kan komma att förfölja dem i många år framöver. Än i dag får Real Madrid höra hur dumt det var att välja bort tolvåringen David Silva – den nuvarande Manchester Cityspelaren provspelade två gånger för klubben men ansågs för liten till växten. För spelarna själva är det en ständig press – oavsett om man petas eller blir kvar. Andrés Iniesta, som flyttade från byn Fuentealbilla till Barcelona som tolvåring, har berättat hur han – som blyg, hemkär och klart yngst av alla inackorderade spelare på La Masía – satt på sitt rum med utsikt över Camp Nou och led: »De första månaderna var tuffa. Det kändes som om jorden hade gått under. Jag hade enorm hemlängtan och grät hela tiden.«

– Man vet inte förrän sista dagen på försäsongen om Raúl kommer att fortsätta i samma klubb eller flytta, säger Esther. Varje år är det lagkamrater som lämnar, pojkar som gråter. Oron finns där, helt klart.

 

Krönikören Martí Perarnau, som har skrivit böcker om Barças akademi och som ser Reals ungdomar spela var och varannan helg eftersom han bor fem minuter från Valdebebas, berättade för mig innan jag åkte ner hit hur klubbarna resonerar. De lägger ner stora pengar på att odla fram de största talangerna och kämpar för att få valuta för investeringarna. Övergångssummor förekommer från att pojkarna fyllt 14 år – då börjar klubbar som Real Madrid värva talanger utanför närområdet, och då har också många av pojkarna redan agenter. Att klubbarna enligt spansk lag inte får skriva kontrakt med spelarna förrän de fyllt 16 kringgås genom att man binder upp killarna med stipendier.

– Spelaren får bo gratis på internatet, berättade Perarnau. De har kost och studier betalda och så får de fickpengar. Här kan klubben peta in extra pengar. »Vi ger dig 1 200 euro varje månad för dina kostnader« – trots att spelaren inte har några kostnader. Det är ett dolt sätt att binda spelaren till klubben.

I överenskommelsen – som enligt Perarnau inte skulle hålla i spansk domstol – finns en klausul som säger att spelaren, när han fyllt 16, förbinder sig att skriva på ett arbetskontrakt med klubben, normalt på tre till fem år. Om spelaren har skrivit på dokumentet men ändå vill flytta brukar klubbarna komma överens om en övergångssumma för att slippa problem. Det skedde nyligen då Manchester City betalade Real Madrid tre miljoner euro för den 16-årige talangen José Ángel Pozo.

– Pozo väntas tjäna omkring 300 000 euro om året och får gratis boende, kost, studier samt ett jobb till pappan som flyttar med, berättade Perarnau. I Real kan de inte betala så mycket, det skulle förstöra lönestrukturen. Normalt sett får 16-åringarna i Real Madrid och Barcelona runt 10 000 euro om året. De bästa ligger på 12 000–15 000 och någon storstjärna kommer upp till 30 000. I fallet Pozo, och som i Barcelonas fall när de sålde ett år äldre Jon Toral och Héctor Bellerin till Arsenal [för 350 000 euro respektive 400 000 euro] så förstår jag att klubbarna väljer att sälja. De engelska klubbarna erbjuder så enormt mycket pengar.

Enligt Perarnau har FC Barcelona världens just nu bäst fungerande akademi – Real Madrids cantera mår mindre bra, men skulle utan tvekan kunna nå samma nivå som Barça om de löste sina problem.

– I Real Madrid finns ingen definierad spelstil som spelas i alla lag. Vissa koncept finns, men inte som i Barcelona. Det andra problemet kan vi kalla institutionellt, det ligger i klubbens ovilja att satsa på ungdomarna. Sedan Florentino Pérez tog över finns det ingen vilja att förvandla akademin till en riktig leverantör av spelare till A-laget. Problem nummer tre är A-lagstränarna. På senare år har de krävt resultat direkt, och brådska talar emot akademin. Dagens tränare, Mourinho, gör ju sitt jobb – han försöker vinna titlar med A-laget. Hans mål är inte att lösa de strukturella problemen i akademin. Han använder akademispelare mycket sporadiskt, mer för att markera än verkligen ge dem chansen.

– Utåt säger spelarna i akademin inget om de här problemen men privat visar de sitt missmod. De vet att vägen är stängd, att de inte kommer få chansen. Alla i klubben vet att det är så här.

Mångsidig. Alberto Giráldez har inte bara gjort en insats för klubbens ungdomsverksamhet, han var också en av männen som utformade Real Madrids 120 hektar stora träningsanläggning 2005.
Når högt. Real Madrids akademi består av 13 lag. »Vår cantera producerar flest elitspelare i Europa«, säger Alberto Giráldez stolt.
Snabba ryck. Kvickfotade »Beni« gillar spelare med speed. »Cristiano Ronaldo är min idol.« Favoritspelaren för de flesta av hans lagkamrater är dock Xabi Alonso. Bara en spelare vågar välja en spelare från ärkerivalen Barcelona som förebild – Xavi.
Bättre förr. Akademichefen Alberto Giráldez är orolig för framtiden: »Nivån har sjunkit. Barn leker mindre utomhus nu, de är lyckliga inne på sina rum. Dessutom föds det färre barn i Spanien.«

På Estadio Municipal Antonio Domínguez utbryter kaos bakom det ena målet. En folksamling uppstår då barn och ungdomar omringar en gråhårig och mustaschprydd man som har uppnått det alla här vill uppnå – ett VM-guld. Snart dyker även pojklagen upp och samlas runt den spanska förbundskaptenen Vicente del Bosque för att ta gruppfoton. Real Madrids falang leds förstås av lille Sergio Benito som snabbt är framme vid förbundskaptenen.

Själv gör jag Alberto Giráldez sällskap upp på läktaren. När jag talar med honom blir jag inte riktigt klok på om han upplever arbetsklimatet i Real Madrid som motigt. Han kan förstås inte öppet kritisera Mourinho, klubbledningen eller Pérez filosofi, men i kompendiet han gav mig fanns en tidningsintervju med Barcelonas A-lagstränare Pep Guardiola. Giráldez hade strukit under ett citat: »Det finns bra akademier överallt. Jag tror inte att vår är bättre än den i Madrid, Espanyol eller Villarreal, som också får fram bra spelare. Skillnaden är att här låter vi dem spela.« Giráldez nämnde också vad Sevillas sportchef Ramón Rodríguez Verdejo sagt: »Den viktigaste av alla tränare i akademin är han som leder A-laget.«

Jag frågar akademichefen om det finns någon förklaring till varför så få av hans spelare går hela vägen.

– Ja, flera, nickar han. Den här klubben har alltid haft världens bästa spelare. Innan en spelare går ut på Bernabéu vet man inte om han kommer att räcka till i A-laget. Många gånger hänger det på visionen hos klubbens högsta ansvariga och på tränaren, det är ju han som fäller avgörandet. Vissa tränare har använt sig av »huset«, andra inte. Ibland spelar kontraktslängder in, om truppen är stor finns det inte plats för unga spelare. Och under vissa år finns det mindre pengar och då tvingas man nyttja egna produkter. Men presidenten räknar med och uppskattar la cantera.

Giráldez säger också att vissa unga spelare får för sig att de är stjärnor bara för att de har intervjuats några gånger i lokalpressen. De har inte det tålamod som krävs för att utvecklas. Istället ber de sina agenter att hitta en annan klubb åt dem. Ett annat problem är att reservlaget Castilla just nu håller till i Segunda B, tredjedivisionen, till skillnad från till exempel Barcelona B som spelar i den näst högsta divisionen. Giráldez ler:

– När jag och flera andra lämnade Real Madrid 2006 låg vi också i Segunda A. Men det gick inte så bra för Castilla under den nya ledningen…

Han berättar att antalet scouter i Madridregionen minskade under Calderóns tre år vid makten – från 14 till fyra. Numera är de runt tio, varav fem som jobbar heltid. Klubben har dessutom en eller två scouter i var och en av de övriga 16 spanska regionerna.

Giráldez har tvingats acceptera att han jobbar på en fabrik där man formar spelare som klubben sedan säljer. Därför pratar han hellre om hur många egna produkter som lyckats i andra klubbar. Säsongen 2010/2011 kom 113 av 457 spelare i La Liga, 25 procent, från någon av de 20 lagens akademier. Störst andel hade de baskiska lagen Real Sociedad (14 spelare av 21) och Athletic Bibao (11 av 22) samt Barcelona (10 av 19). Real Madrid hade bara 4 av 24. Men om man ser till vilken klubb som har format flest av de 113 akademispelarna i ligan toppade Real Madrid överlägset med 32 stycken – före Barcelona som noterades för 23.

Giráldez räknar stolt upp vilka spelare från hans Castilla som sedan 2005/2006  har debuterat i La Liga och landslaget: Roberto Soldado (Valencia), José Manuel Jurado (Schalke), Álvaro Negredo (Sevilla), David Barral (Sporting Gijón), Borja Valero (Villarreal), Álvaro Arbeloa (Real Madrid) och Diego López (Villarreal).

– Vår cantera är helt självförsörjande, säger Giráldez. Det vi spenderar, 12–14 miljoner euro per år, får vi in genom att sälja spelare. Och vi tror helt klart att Real Madrid, på medellång sikt, åter kommer att ha flera spelare som tar klivet in i A-truppen.

Han berättar att tränarna i Real stannar kvar på samma nivå. Sebastián Parrilla, som ansvarar för Infantil B-laget som är här på ön, kommer nästa säsong att träna en ny grupp tolvåringar. På så sätt blir han specialist på en ålder, istället för att äregirigt driva ett lag över flera år i jakt på en massa troféer.

– Fotbollen måste först och främst vara rolig, säger Giráldez. Ju yngre de är desto viktigare är den biten. Först när de blir 15–17 år börjar vi lägga vikt vid andra delar av spelet. Vi avviker från de andra akademierna på det här sättet när vi anser att spelglädjen är den viktigaste.

Men vad är den roliga delen?

– Med de allra yngsta är tränaren ofta bara en åskådare. Ibland är det bästa att bara ge dem tid och frihet. Ofta vet spelarna bättre än tränarna – inte för att tränarna är dåliga utan för att varje spelare har en specifik kvalitet och du måste bara låta honom få utrymme att göra vad han vill. Om ett barn vill spela två-touch – låt honom göra det. Om en annan vill springa omkring och dribbla – låt honom göra det. Att bli Zidane kräver väldigt många timmar i bollens sällskap. Vi gör vad vi kan för att erbjuda dem en miljö de kan trivas i.

Jag frågar vad han skulle ge en ung lovande spelare för råd. Giráldez funderar ett tag och säger:

– »Fortsätt utvecklas, njut och låt ingen tråka ut dig.« En av de vanligaste orsakerna till att barn slutar idrotta när de är små är att de har blivit instruerade på fel sätt. Man måste ge barn vingar så att de kan flyga. Man vill inte skapa spelare som bara överlever, utan spelare som är kapabla att spela, att ta beslut, att sticka ut. Låt oss inte klippa av deras vingar, låt dem visa vad de kan, vilka de är.

 

Det är paradoxalt. Akademichefen för det annars så stjärntokiga Real Madrid framstår mer som en svensk föreningsledare när han rynkar på näsan åt klubbar – som likt ärkerivalen Barcelona – tidigt flyttar barn från sin hemmiljö. Men efter ett par dagar med laget inser jag att det finns substans bakom orden att glädjen placeras i främsta rummet. Det räcker med att titta på den petade Álvaro. Inför kvartsfinalen mot Sevilla är han lika laddad som lagkamraterna trots att hans uppgift är att samla in koner efter uppvärmningen. Jag frågar om han är nervös. Han nickar och ler. När presentationen är avklarad och lagkamraterna gör sig redo för matchen går Álvaro runt och klappar om dem. När matchen startar och Real rättvist tar ledningen med 1–0 i tionde minuten utropar han »VAMOS!«, samtidigt som han ger bänkkamraten Adrián en björnkram. När domaren blåser för pausvila är Álvaro först ut på planen för att krama om målskytten och göra highfive med de andra spelarna.

Han ger sedan upp sin plats på bänken och tar några kliv bakåt då tränaren snackar. Lille Sergio Benito får bannor av presschefen för att han firade målet så våldsamt att han höll på att skada sig.

I andra halvlek dröjer det åtta minuter innan Real Madrid sätter 2–0, och målskytten Nicusor Alexandru firar med en målgest där han formar händerna till en gravid mage. Real Madrid vinner matchen och Álvaro reser armarna i luften när domaren blåser av. I morgon står Atlético Madrid, med de fruktade bröderna Obama, för motståndet.

– Vi är väldigt jämna. Vi möter dem ofta och i år har vi slagit dem en gång. Det kommer att bli tufft, säger Álvaro innan han går och ställer sig i mitten av cirkeln med stretchande lagkamrater.

Alberto Giráldez har gått över planen och tagit plats intill spelarna. Barcelonas scout kommer fram och gratulerar honom till semifinalplatsen. Barça åkte ut redan i gruppspelet och jag anar att det är rätt skönt för Giráldez att ha gått längre än ärkerivalen i turneringen. På vägen ut från arenan träffar jag en pratglad vaktmästare som krattat längdgropar åt Carolina Klüft när OS-guldmedaljören varit här på Teneriffa med friidrottslandslaget och tränat. Han undrar vänligt om allt är som det ska och delar med sig av sina tankar om Salomón och Federico Obama – enligt pappren födda 2000 i Ekvatorialguinea.

– Inte en chans att de är elva år. De måste vara mycket äldre.

En allsvensk lagkapten är av samma åsikt. Kalmar FF:s Henrik Rydström, som semestrar på grannön Gran Canaria, twittrar: »Spansk TV visar en klubblagsturnering. Turnering för 11-åringar! Atlético Madrid hade dock en kille som såg ut som 28 år!«

Madridman. Vicente del Bosque fick lämna Real Madrid 2003, efter 35 år i klubben, eftersom han inte ansågs vara rätt man att inspirera »Galácticos«. 2010 ledde han Spanien till VM-guld.
Välbevakat. I Spanien har det blivit tradition att titta på pojklagsfotboll från Teneriffa i mellandagarna. Santi Cañizares och Julian »Maldini« Maldonado kommenterar för TV-kanalerna Canal Plus och Cuatro.
Tufft motstånd. I semifinalen mot Atlético Madrid sprider bröderna Federico och Salomón Obama skräck i Real Madrid-försvaret.

I El Larguero skojas det den kvällen om att kidnappa bröderna Obama för att göra finaldagen mer spännande. Sedan blir experttyckaren Santi Cañizares allvarlig.

– Det hjälper varken spelarnas eller lagets utveckling när tränarna satsar på fysisk styrka i de här åldrarna. De borde tänka: »Det är inte mitt jobb att vinna turneringar, det är att forma spelare till A-laget.«

Míchel fyller i:

– När Obamabröderna om några år möter spelare som är lika stora har deras fördelar försvunnit.

Jag tänker på Álvaro. Och på den 146 centimeter korta Beni. Och på den 29 kilo lätte Adrián Moreno. Åldersfusk eller inte – i tolvårsåldern är skillnaden mellan stor och liten, mogen och omogen, större än i någon annan ålder. När jag släcker sänglampan inser jag att jag vill att Real Madrid ska vinna hela turneringen.

 

Playa de las Américas vaknar upp och verkar tro att det här är en dag som alla andra. Vid hotellpoolerna har tyskarna sedan länge paxat sina favoritsolstolar, och längs Avenida Rafael Puig hoppas de afrikanska försäljarna kunna byta ut en del av sitt skräp mot välbehövliga slantar.

Salomón Obama, Atlético Madrids omtalade stjärna, anländer till Estadio Municipal Antonio Domínguez med ett par gigantiska vita hörlurar på huvudet. Han är lika lång som tränaren. Några minuter senare kommer Real Madrid. Spelarna ser sammanbitna ut. Det är ingen som skojar eller skrattar. Sist i ledet går Beni, bärande på en stor trunk ihop med andretränaren.

Den stränge presschefen kommer oväntat fram och frågar om jag vill prata med Álvaro – han har nämligen »några minuter över nu«. Tolvåringen sitter ensam på läktaren och väntar. Jag slår mig ner och frågar när han kom till Real Madrid.

– För två år sedan. Jag blev inbjuden till provträning och de valde mig, svarar Álvaro rappt.

De stora blå ögonen är fokuserade på matchen som pågår, den första semifinalen mellan Valencia och Villarreal. Han verkar inte särskilt intresserad av mina frågor. Jag försöker igen.

– Hur fick du reda på att de hade valt dig?

– Jag var på läger med kompisar i Santander när mina föräldrar ringde och frågade om jag ville spela i Real Madrid. Jag skrek rakt ut.

– Är Real Madrid ditt favoritlag?

– Ja.

– Då var det bra att Barça åkte ur, eller?

– Ja.

– Varför spelar du inte här i turneringen?

– Vi är 23 i laget och de var tvungna att välja ut tolv spelare. På grund av spelstil och annat har de valt andra. Jag är här för att se laget spela.

– Du måste ha blivit väldigt besviken?

– Ja, i början. Men när man väl är här och man är med sina lagkamrater är man glad för att få se matcher och att de vinner och går vidare.

– Hur är er tränare? Hård?

– Ja, men det måste han vara för att vi ska bli bättre.

– Vem är din favoritspelare och varför?

– Xabi Alonso. Han är smart och jag gillar hur han spelar.

– Har du träffat honom?

– Ja, han är schysst.

– Kan du tänka dig att spela i något annat lag?

– Jag vet inte, jag föredrar Madrid.

– Hur är det att spela i en så stor klubb som Real Madrid?

– Det är väldigt härligt, för det är den bästa klubben, och man gillar att tillhöra ett bra lag och spela matcher. Det finns många barn som vill vara Realspelare så det gäller att ta chansen.

Lagkamraterna kommer upp på läktaren och Álvaro gör highfive med alla som passerar. Jag tackar för pratstunden och önskar lycka till. När jag går därifrån funderar jag över om Álvaro är väldigt blyg eller väldigt medietränad. Real Madrid TV bevakar trots allt dagligen klubbens 14 lag.

 

En timme senare skjuter Salomón Obama ett jätteskott från mittplan, bara några sekunder efter avspark. Real Madrids målvakt tvingas sträcka ut för att tippa bollen till hörna.

– Spela runt!

Tränaren Sebastián Parrilla ropar hela tiden ut nya instruktioner till spelarna. Det märks att de har för stor respekt för motståndarna. Så fort någon av bröderna Obama kommer i närheten sparkar försvararna bort bollen istället för att vårda den och göra något konstruktivt.

– Luuuugn! Spela runt! Pressa, Beni!

Men Sergio Benito verkar inte riktigt alert, varken i presspelet eller i det uppställda försvaret på egen planhalva. Han misslyckas med att infinna sig i muren när Atlético ska lägga en frispark 20 meter från mål. Federico Obama skjuter stenhårt i luckan som uppstår och bollen letar sig upp i målvaktens högra kryss.

Målet stressar Real Madrid ännu mer. Strax därefter är Salomón Obama på väg igenom men målvakten Daniel Merino är ute och kniper bollen framför motståndarens fötter.

– Adrián, spela snabbare! Beni – in i straffområdet!

Den lille lintotten får inte till det nu heller. Strax före pausvilan blir han på nytt av med bollen, får frispark emot sig och sparkar bort bollen i ilska. När domaren blåser för halvtid går Álvaro ut ur båset och klappar om spelarna som kommer dit med hängande huvuden.

– Tänk inte på vad vi har gjort utan på vad vi ska göra nu, säger tränaren Parrilla.

Det är Real som skapar andra halvleks första målchans. Men mittbacken Gorka Hidalgos skott smiter strax utanför och vid sidlinjen slår utbytte Beni ihop händerna och skriker rätt ut. Atlético Madrid gör 2–0 strax därpå: Salomón Obama drar med sig flera Realspelare ut från straffområdet och lägger sedan in bollen framför mål där lagets minste spelare bara behöver sätta dit foten.

Trots att Real Madrid spelar upp sig och skapar bra chanser blir det inga fler mål. Slutsignalen går och spelarna faller ihop. Tårarna rinner nerför kinderna på Beni, och han märker knappt att Álvaro lägger armen runt hans axlar på väg mot omklädningsrummet.

Jag söker mig fram till Alberto Giráldez och ber om en analys. Han låter både uppgiven och irriterad.

– Vi och Mallorca är de lag som spelat bäst fotboll i den här turneringen. Att ha med stora afrikanska spelare intresserar mig inte. Det är de små lirarna vi vill se.

Så ni har inga spelare som bröderna Obama i akademin?

– Nej, och det kommer vi inte ha så länge jag är här. Det är att lura sig själv, man förlorar bara på det sen. Barn vill vinna, de andra spelarna söker efter de stora bjässarna på planen istället för att göra något själv och utvecklas. Jag vill inte låta kritisk men om Atlético vinner turneringen kommer folk att säga att Atlético har den bästa akademin och så är det inte – de har två överåriga spelare!

Tränaren Sebastián Parrilla nickar och konstaterar krasst:

– Det här är det svåra i ungdomsfotbollen. Hur mycket kraft ska man lägga på resultat och hur mycket på sättet man når resultat? Om jag hade fått möjlighet att vinna matchen på det sättet som Atlético vann så hade jag sagt nej. Jag föredrar att spela som vi gjorde och förlora.

Tung förlust. Atlético Madrid avgör matchen och Real-spelarna deppar. »Det är svårare att vara olympier, då har du bara vart fjärde år på dig att ta revansch«, tröstar tränaren Sebastián Parrilla.
Tröstätande. Föräldrarna kommer med botemedlet mot krossade fotbollsdrömmar – två gigantiska påsar med godis får killarna i Real Madrid att le igen.

Atlético Madrid vinner turneringen för första gången sedan 1997. I finalen besegras Villarreal med 2–1 och när laget gästar El Larguero samma kväll är klubbens president Enrique Cerezo med direkt via telefon. En modig spelare ber Cerezo om Iphone-mobiler till alla i laget, samt en middag för alla spelare och tränare. Presidenten ger sitt ord och får spontana applåder. Även nyanlände A-lagstränaren Diego Simeone är med i programmet. Tidigare samma dag har den förre Atlético-spelaren hållit i sin första träning – med 4 500 fans på plats. Han ställer flera frågor till de blyga killarna som fnissar nervöst. En spelare råkar säga »goddag« trots att det är midnatt. Ungdomarnas tränare undrar försiktigt om spelarna möjligtvis skulle kunna få ta en bild ihop med argentinaren när de kommer tillbaka till Madrid.

– Absolut! Ta en dag som passar er så kan ni vara med på träningen också.

Utan att dra några vidare paralleller kan jag lova att José Mourinho inte hade ställt upp i ett radioprogram för att gratulera Real Madrids tolvåringar. Men jag hoppas att någon av killarna i Infantil B kommer att spela på Santiago Bernabéu i framtiden, att klubben bestämmer sig för att fixa hissen så att de egna produkterna kan ta det där sista klivet. Att inte satsa på talanger – som känner starkt för klubben och som man redan lagt ner så mycket tid, energi och pengar på – är slöseri. Visst fungerar dagens affärsmodell men det emotionella värdet i att kunna ställa upp med canteranos i A-laget är ovärderligt. Fansen gläds alltid extra mycket när Iker Casillas, Esteban Granero, José Callejón eller Álvaro Arbeloa gör bra ifrån sig.

Med radion skvalande i bakgrunden tänker jag tillbaka på dagens matcher. Realspelarna förlorade också sin sista match på Teneriffa – Valencia vann bronsmatchen med 2–0. Killarna stod där med tomma blickar när Atlético Madrid stegade upp på läktaren för att ta emot den stora segerbucklan, men sorgen förvandlades snart till ohämmad glädje när en av mammorna – kvinnan med tomteluvan – plockade fram två enorma plastpåsar med godis och chips. Stämningen höjdes ytterligare när fans och familjemedlemmar anslöt för att fotograferas ihop med laget. Beni skrev autografer,  smajlade framför kamerablixtarna och delade givmilt med sig av sitt godis. När killarna såg fotbollskommentatorn Julian »Maldini« Maldonado rusade de iväg för att förevigas med honom. De ville även ta en bild ihop med mig.

Så där stod jag. Med ett tiotal barn runt mig och Álvaro under högerarmen. Han vände sig mot lagkamraterna och sade att jag minsann intervjuat honom tidigare under dagen. Sedan ropade tränaren Sebastián Parrilla att »det blir McDonald’s i kväll«.

Hela Real Madrid jublade.