Den andres bröd

Hur kommer det sig att städerna med de bästa herrlagen så sällan lyckas få fram bra damlag?

Löpsedeln på väggen i Eskilstuna Citys klubbstuga ropar »CITY SVENSKA MÄSTARE«. Den är daterad 2002, vilket är förbryllande. City har inte spelat i Allsvenskan sedan 1920-talet. »Skämtlöpsedel?« antecknar jag i mitt block.

– Inomhusfotboll, förklarar en man i träningsoverall som ser mina fundersamma blickar.

Tillsammans med 19 andra personer har han hörsammat division två-klubbens kallelse till ett extrainsatt krismöte om framtiden för »hela Eskilstunas fotboll«. Enligt inbjudan vill man inte bara lyfta frågor som rör klubben Eskilstuna City, man vill mejsla ut en framtid för hela fotbollsstaden Eskilstuna.

Annons

När alla satt sig på varsin trästol projicerar klubbens marknadsansvarige Stefan Forsberg en powerpointpresentation på en whiteboardtavla. 

– Det är inte alltid helt lätt, börjar han. Jag frågar om ett företag vill vara matchvärd. »Visst«, säger de. »Hur många kommer?« Jag svarar: »87 personer, varav 36 är fribiljetter och 19 ungdomar.« 

Han tittar ut över åhörarna.

– Det är ingen jättehet produkt vi säljer.

Situationen som Stefan Forsberg beskriver särskiljer egentligen inte Eskilstuna City från de andra lagen i Division 2 Södra Svealand. Det som gör frustrationen så stor här är självbilden: Eskilstuna är en fotbollsstad med traditioner. Stadens klubbar har inte bara fostrat spelare som Kennet Andersson, Andreas Alm och Sebastian Larsson – 1921 blev IFK Eskilstuna dessutom svenska mästare. Tre år senare var klubben ett av tolv anrika lag som deltog i den allra första upplagan av Allsvenskan. Säsongen därpå fick de sällskap av stadens andra stora lag, IK City. Derbyna på Tunavallen fick extra laddning av att City var industriarbetarnas lag, medan tjänstemännen hejade på IFK.

City gjorde bara en säsong i Allsvenskan, men IFK blev kvar i över tio år. Därefter återvände de med jämna intervaller ända fram till 1960-talet. Så sent som 1963 kom 22 000 åskådare till Tunavallen för att se IFK möta Gais. 

Men under de följande decennierna gick det allt sämre för lagen – och publiken svek. 

»Det märkliga är att ingen på mötet nämner att fotbollen på den nya Tunavallen under de senaste åren har slagit publikrekord efter publikrekord.«

När kommunen 2002 rev den 80 år gamla Tunavallen och ersatte den med en ny arena, byggde man bara 7 800 åskådarplatser. Även det visade sig dock vara en glädjekalkyl.

Redan året därpå var Eskilstuna City en hårsmån från konkurs, medan IFK slutade sexa i division tre.

Sedan dess har de nya läktarna gapat tomma när IFK och City spelat hemma. När Eskilstuna-Kuriren i fjol skrev en artikel där läsarna fick tycka till om stadens fotboll sammanfattade signaturen »Stig« läget: »Suger så hårt att det är sinnessjukt.« En läsare som kallade sig Mikael tillade: »I det närmsta en katastrof.«

 

Tongångarna i klubbhuset efter Stefan Forsbergs powerpointpresentation är lika uppgivna. Alla på mötet tycks eniga om att läget är mörkt för Eskilstunafotbollen: Bägge klubbarna saknar pengar; i somras tvingades City halvera de redan låga spelarlönerna och avskeda sin företagssäljare. 

Det märkliga är att ingen på mötet nämner att fotbollen på den nya Tunavallen under de senaste åren har slagit publikrekord efter publikrekord och att det lokala näringslivet pumpar in sponsorpengar i ett annat av stadens lag – som dessutom är inblandat i en allsvensk toppstrid samtidigt som mötet äger rum.

 

Annons

Några månader efter invigningen av den nya Tunavallen 2002 bestämde sig de två damklubbarna Tunafors och Slagsta för att gå ihop och bilda Eskilstuna United. Redan under sin första säsong vann laget Division 2 Västra Svealand.

Det dröjde inte länge innan de fotbollsintresserade Eskilstunaborna tog laget till sig. Snart lockade damlaget fler besökare till Tunavallen än de båda herrlagen tillsammans. Supporterklubben Tuna 12 fick hundratals medlemsansökningar. 

Kommunen hakade på framgångståget: 2005 beslöt man att United skulle få välja träningstider före herrlagen och att de, till skillnad från herrarna, skulle tilldelas ett eget omklädningsrum på Tunavallen.

Även det lokala näringslivet, som bortsett från handbollens Guif saknat framgångsrika idrottslag att stödja, började intressera sig alltmer för Eskilstuna United. 

När klubben kvalificerade sig för Damallsvenskan hade man ett hundratal sponsorer. Vid samma tid formulerade regionens största idrottssponsor, Sparbanken Rekarne, om sin sponsringspolicy. De beslöt att enbart stötta elitverksamhet, vilket i praktiken innebar att de övergav herrlagen för att istället årligen skjuta in 2,5 miljoner kronor i Eskilstuna United. 

Redan i fjol toppade nykomlingarna Eskilstuna United den allsvenska publikligan med ett snitt på 1 900 åskådare per hemmamatch. I år slutade siffran på 2 600 – mer än dubbelt så många som seriesegrarna Rosengård lockar.

– Det roligaste är att vi har hittat en helt ny publik, säger Uniteds sponsringsansvarige Bengt Gustafsson. Visst lockar vi dem som redan är fotbollsintresserade, men vi har allt från sexåringar till 90-åringar på läktaren.

I år ledde United Damallsvenskan ända till den näst sista omgången, då man tappade poäng mot Linköping och såg Rosengård slinka förbi. Resultatet sågs ändå som en triumf: silvermedaljen är det bästa resultat ett fotbollslag från Eskilstuna någonsin gjort.

Fyra dagar efter herrarnas krismöte kom 6 300 personer till Tunavallen för att se United spela säsongens sista match mot Kopparbergs/Göteborg FC. Det var inte bara publikrekord på nya Tunavallen och den näst högsta publiksiffran i Damallsvenskans historia, det var dessutom det största åskådarantalet i Eskilstuna sedan 1981. 

 

Den som granskar årets damallsvenska tabell finner att Eskilstunas framgångar är en del i ett tydligt mönster. Av det senaste decenniets svenska mästare, FC Rosengård, Tyresö FF, Linköpings FC och Umeå IK, är det bara Rosengård som överhuvudtaget har något herrfotbollslag – och de var en ren damfotbollsförening fram till 2013 då man släppte sitt gamla namn, LDB FC.

Samma logik gäller städer i stort. De mest framgångsrika damfotbollsklubbarna i Sverige kommer alla från städer där herrfotbollen varit mer eller mindre osynlig: Jitex från Mölndal har sex SM-guld, Umeå IK har sju och Öxabäck – med 300 invånare – vann sex SM-guld mellan 1977 och 1988. I årets damallsvenska representerades endast två klubbar även i herrarnas högsta serie: Hammarby och AIK, som både slutade på nedflyttningsplats. Den jämställdhet som i andra sporter varit fruktsam – och gjort Sävehof, Solna Vikings och Balrog till dubbla mästare i handboll, basket respektive innebandy – tycks helt enkelt inte fungera i fotboll. Till och med på landsnivå går mönstret igen: påtagligt många av damfotbollens bästa landslag kommer från länder utan herrframgångar.

Med andra ord, när Eskilstuna United bildades var förutsättningarna för ett framgångsrikt damlag optimala: herrfotbollen var dålig, den fotbollsälskande befolkningen törstade efter framgångar, laget var bra – och man hade en egen förening, utan herrar. 

Eller som Lennart Lindh, en 63-årig veteran inom Eskilstunafotbollen, säger när jag pratar med honom en vecka före krismötet i Citys klubbstuga:

– På sätt och vis ska damerna nog vara glada att situationen för herrfotbollen är som den är. De skulle aldrig ha lyckats så här bra om herrarna redan var framgångsrika.