Den svenska hoppen

För femte sommaren i rad reste en busslast britter till Sverige för att njuta av svensk gärdsgårdsfotboll. Offside klev på dubbeldäckaren och fann en galenskap med sunda grunder.

En hyrbil bränner fram genom det mellansvenska försommarlandskapet. Bilens förare, 50-årige Joachim Hedwall, har lyssnat på Lady Gagas skiva Born this way ända sedan avfärden från Solna. Strax utanför Katrineholm skruvar han ner musiken för att kunna koncentrera sig. 

– Nu får vi hålla ögonen öppna. Det ska stå en skylt här snart… Baggetorp… till höger tror jag. Men titta, här är det ju, Ekvallen!

Bilen rullar in på en knastrig grusväg som smalnar av och övergår i gräsmatta. 

Annons

– Det blir tufft med bussen här. Vi får väl parkera längre upp, säger Joachim samtidigt som han smäller igen bildörren bakom sig. 

Baggetorps IF:s tränare – och ordförande – Anders Andersson kommer promenerande med högerhanden utsträckt, samtidigt som han gör en svepande gest med vänsterarmen.

– Trevligt med besök! Men det finns väl inte så mycket att se egentligen. Det är som sagt en liten tynande förening det här. Lägre nivå på seriespel får du inte, säger Andersson och skrattar lite skamset. 

Han berättar att hans lag inte har någon större förhoppning om att ta sig uppåt från division sju, de har noll inspelade poäng så här långt under 2011.

Jocke nickar förstrött, det där vet han redan. Istället traskar han ner till planens sydöstra hörn och blir stående. Blicken kryper långsamt över planen. Här och var tränger små öar av maskros upp ur det djupgröna havet. Vid bortre långsidan står två faluröda spelarbås. Mellan de fallfärdiga byggnaderna hänger en matchklocka på en anordning av nötta plankor. Det hörs inga människor, inga motorljud. Bara fågelkvitter, blandat med insektssurr, och ett svagt sus genom trädkronorna. 

Som arrangör av Swedish Groundhop måste Joachim ta hänsyn till en mängd faktorer. Hur pittoreska är planerna? Kan man röra sig fritt på idrottsplatsen? Vad kostar korv och kaffe?

Anders Andersson pekar mot en igenbommad liten stuga, lika faluröd som spelarbåsen. 

– Där har vi kiosken. Vi brukar ha lite enklare försäljning och sådär. 

– Går det att få grillad korv?

– Vi brukar köra kokt, för enkelhetens skull. Men jag ska se vad vi kan göra.

– Och hur var det med souvenirer, har ni…?

Anders Andersson grimaserar.

– Jag tror det är värre med det. Vi hade pins men… tja, en flagga kanske vi kan skaka fram. 

Joachim går och grunnar på Swedish Groundhop året runt men det är först i månadsskiftet januari/februari, då fotbollsförbundet spikar serier och spelscheman, som arbetet inleds på allvar. Nu börjar det bli stressigt. Det är bara en månad kvar tills gästerna anländer och programmet är fortfarande inte komplett. Jocke hade tänkt klämma in Södertäljelaget FC Kringlan i programmet men ångrade sig när han förstod att de spelade på omysiga Geneta sportfält. När han gick in på fotbollsförbundets hemsida för några veckor sedan fick han syn på division sju-matchen mellan Baggetorps IF och Bie Goif. Joachim ringde Baggetorp och förklarade att han och 25 fotbollstokiga engelsmän ämnade besöka lagets hemmamatch mot Bie. Anders Andersson hade aldrig hört talas om groundhopping och Jocke fick som vanligt försäkra att det inte var något skämt. »Groundhoppers«, förklarade han, »är personer som hoppar runt mellan olika arenor för att se på fotboll. Som fågelskådare ungefär, fast man räknar arenor istället.« Jocke betonade att det krävdes en tidig avspark för att han och hans gäng skulle hinna vidare till hoppens sista programpunkt, IFK Norrköping–Helsingborgs IF.

Annons

– Det lät kul, säger Anders Andersson. Varför inte, liksom. Så nu har vi övertalat Bie, domaren och slutligen fotbollsförbundet att lägga avsparken tidigt.

Föreningsordföranden och groundhoppern fortsätter ner i en dunkel källare och möter den omisskännliga doften av tigerbalsam. I omklädningsrummet står en röd plastback med tomflaskor: Cuba Cola, krusbärsläsk, sockerdricka…

– Vill ni komma ner här och kika innan matchen så går det säkert att ordna, säger Andersson. 

Jocke nickar och fortsätter sin inspektion av lokalerna. En bar och en radda nedsuttna skinnsoffor. Ett medfaret hockeyspel.

– Du måste se domarens omklädningsrum, säger Anders Andersson.

Han gläntar på dörren till pannrummet, knappt fyra kvadratmeter stort. Ett proppskåp, en varmvattenberedare och en minimal träbänk på vilken domaren förväntas klä om.

Joachim Hedwall vänder sig till Anders Andersson med ett stort flin över läpparna. 

– Jag kan säga direkt att det här kommer killarna att älska. Det är perfekt!

 

När Joachim hoppar in i bilen ser han mycket nöjd ut. Baggetorp verkar lovande. Utan sådana här inspektioner kan saker lätt gå snett.

– På en groundhop var vi i Fruängen och där tog de 30 spänn för kaffet och 150 för en halsduk. Jag menar, hallå! Det är precis det plastiga elitklubbsmottagandet vi vill undvika.

Motorn rosslar igång. Lady Gaga också.  

– Du har inget emot att vi kör inom Enköping, va?

Jag säger att det är lugnt och tänker i min enfald att det rör sig om ett tankstopp på vägen till Stockholm.

– Bra, säger Jocke glatt. Det är ju Enköping–Rotebro klockan fem. Annars får jag ingen match i dag. 

För Joachim Hedwall är en dag på jorden utan en fotbollsmatch en förlorad dag. Målsättningen är att se minst en match om dagen, vilket han förvånansvärt ofta lyckas med. Det flitiga fotbollstittandet har gett honom en överblick över de lägre divisionerna som inte ens den ihärdigaste scout eller riksinstruktör kommer i närheten av. I bilen på väg till matchen mellan Enköping och Rotebro kommer han med otäckt initierade kommentarer som: »Han är snabb, Roland Mendy – 7:an i Rotebro. Håll koll på honom!« 

Allt började på de första festerna, på mellanstadiet.

– Jag gick kanske inte hem hos tjejerna så bra, säger Joachim. Det blev inte så mycket dans för mig. Plötsligt stod jag där och bytte skivor istället. 

Som tonåring fortsatte han hänga på diskotek. När de andra dansade, stod Jocke och tryckte i hörnen. Han stampade takten och utvecklade en känsla för vilka låtföljder som fick stämningen att lyfta. Joachim kunde ägna en hel kväll åt att observera diskjockeyns färdigheter. 

– Till slut tänkte jag: »Det där kan jag göra bättre.« Eller… inte bättre, men lika bra. 

Polare. Joachim Hedwall (till höger) träffade Laurence Reade (till vänster) på en groundhop i England för tio år sedan. »Vi var på en amatörmatch och några hoppers började tjafsa om vem som bytts in. Laurence var den ende som uppfattat situationen rätt. Jag förstod att det där är en kille man kan lita på.«

Jocke debuterade som avlönad diskjockey på New Generation på Kungsgatan i centrala Stockholm. Det blev början på en ganska framgångsrik karriär som DJ – ett jobb som tog honom varv efter varv runt Sverige. Ofta anlände han till spelställena strax efter lunch. För att slå ihjäl väntetiden började han besöka lokala sevärdheter eller evenemang. Väldigt ofta blev det fotbollsmatcher.

– De flesta kollegorna låg bara på hotellet och käkade choklad. Jag ville hitta på grejer, sådan har jag alltid varit.

Vanligtvis åkte Joachim hem på morgonen efter spelningen, men ibland dröjde han kvar för att se ytterligare en match. Vanan hängde kvar även sedan han avvecklat DJ-verksamheten på 90-talet. Att flänga runt mellan olika fotbollsplaner var ett trevligt sätt att lära känna nya platser – och människor. På en fotbollsresa i England insåg han att det fanns andra som gjorde vad han gjorde, fast mycket mer strukturerat. En man uppmanade honom att hänga med på en groundhop: »Så får du sex nya arenor på en och samma helg.«

Snart fick Jocke reda på att det fanns en klubb för folk som sett alla arenorna i de fyra högsta serierna: The 92 Club. »Det där skulle jag också kunna fixa«, tänkte han. 

Våren 1999 flyttade Jocke till Shrewsbury för att underlätta arenaskådandet. Ett halvår senare satt han på sin stampub The Albion och firade. Många av gästerna kom fram för att gratulera svensken som gjort alla de 92 ligaarenorna. Jockes öl smakade förträffligt – tills en främmande man med rakad hjässa och Wolverhamptontröja kom fram till honom. 

Oi, är det du som tror att du sett alla ligaarenor i England eller?

Jocke nickade stolt.

– Så du har varit på Shielfield Park, alltså?

Jocke kände hur det högg till i magtrakten. Främlingen berättade att det fanns ett skotskt andradivisionslag vars hemmaarena låg på engelsk mark. Hade man inte besökt den så hade man verkligen inte besökt alla ligaarenor i England. Veckan därpå åkte Joachim Hedwall till Berwick-upon-Tweed för att se Berwick Rangers. 

Efter att ha bockat av den 93:e och sista ligaarenan i England var Joachim mätt och belåten i några veckor. Sedan började han gå på non league-fotboll – serierna under de fyra högsta i England.

Annons

– Jag var redan biten, så det var logiskt att fortsätta nedåt i seriesystemet. Det blev en fullträff. Pengarna hade tagit över elitfotbollen och då kändes det mer intressant med dem som spelade för blod, svett och tårar. Dessutom var arenorna mycket vackrare. Du kan ha en kanonkväll även om fotbollen är bedrövlig. Matchen är kanske skit men wow, vilket klubbhus, vilket gott öl, vilket mottagande!

I dag har Joachim besökt varenda arena i de tio högsta divisionerna i England. Totalt har han sett matcher på 1 037 fotbollsarenor, varav 556 i England.  Ibland, men bara ibland, kan han känna att hobbyn gränsar till besatthet.

– Det händer ju att en klubb jag redan sett får en ny arena. Då kan jag känna att jag åker dit bara för att jag måste, att jag inte har den arenan. Då vill jag gärna få det överstökat så snabbt som möjligt. 

Offside! Laurence rycker in som linjedomare i 2–2-matchen mellan Åkersberga och FC Plavi Team. »Synd att jag inte har några kort. Då hade jag visat ut han med snodden.«

Under vintern, när den svenska fotbollssäsongen ligger i träda, far han runt på andra idrottsevenemang för att hålla sitt en match om dagen-snitt.

– I vintras åkte jag runt till samtliga tolv elitseriearenor och kollade hockey. Det hade jag gjort förut, men inte under samma säsong. Så det var man ju nöjd med. 

Många av hans groundhoppervänner i England är likadana. Somliga mår direkt dåligt när det går för länge mellan matcherna. Självklart uppmuntrade de Joachim att fixa en groundhop i Sverige. 

– »När ska vi göra det då«, frågade jag. »Gärna på sommaren«, sa de. »När det inte spelas någon fotboll i England.«

 

– Kommer vi under?

– Va?

– Kommer vi verkligen under här, Thomas?

Dubbeldäckaren närmar sig Eugeniatunneln i Solna och Jocke är orolig för att chauffören Thomas har underskattat bussens höjd.

– Vi får se, hojtar Thomas. Håll för öronen!

Bussen glider igenom med nöd och näppe. Joachim återgår till att preparera deltagarnas presentpåsar. 

– Jag skämmer bort dem lite grann, jag vet. Men det här med goodie bags är ju legio i England. Jag försöker göra det på rätt sätt. 

Jocke viker ihop de knallgula t-shirtarna han låtit trycka upp. 

– Det är inte säkert att klubbarna kan vaska fram någon matchtröja i år, så jag tryckte den här officiella groundhop-tröjan. För att vara på den säkra sidan. Jag måste hela tiden se det från besökarnas håll. Kunden ska vara nöjd. Eller »kund«, det låter så fackmässigt. Det är ju medmänniskor det här. Och de ska ha det bra.

Han sneglar ängsligt på digitalklockans röda siffror. Uret visar 16.09 och bussen har knappt kommit ut ur stan. En trafikolycka har skapat köer. Om bara 40 minuter landar gästerna på Skavsta och prick 19.00 blåser domaren igång matchen mellan Enskede IK och Eskilstuna City. De får bara inte missa avsparken. Alla groundhoppare har sina regler och Jocke vet att majoriteten av hans gäster inte godkänner matcher där de inte varit med från början. Det är illa nog att programmet innehåller ett återbesök. Lördagens match mellan Åkersberga BK och FC Plavi Team spelas på Margretelunds IP, en idrottsplats de besökte på 2008 års groundhop. »Revisits« ses inte med blida ögon av de renläriga, och Jocke vet att det finns några sådana på den här resan. Han tar ett djupt andetag och försöker tänka positivt istället. Han har trots allt ordnat så att groundhopparna ska få mingla med Enskedespelarna efter kvällens match och på lördag blir det sightseeing. Gästerna är placerade på Scandic Hotel i Järva och han har tagit med klubbsympatier i beräkningen när han parat ihop dubbelrummen. Ingen kan säga att han inte gjort sitt yttersta. 

– Kemin måste vara bra. Vi hade med en uteliggare en gång, David. Han duschade inte och det måste man ju inte göra, men han luktade verkligen. Jag ordnade ett enkelrum åt honom, så det löste sig. 

Den största utmaningen är att få ihop ett matchprogram som tillgodoser allas behov. På hoppen 2008 vägrade två personer att räkna matchen mellan Fruängen och Tullinge.

– Matchen var igång och allt var frid och fröjd. Så upptäckte de här två att det inte fanns hörnflaggor. De bara: »Äh, då räknar vi inte den här.« Jag ville inte bråka för mycket men då sa jag faktiskt till dem: »Matchen är igång, kom igen, det ÄR en godkänd match.«

Samma två herrar vägrade följa med på en juniormatch i Västerås.

– De räknade inte juniormatcher, så de fick för sig att ordna en match på egen hand istället. De åkte för att se en division sex-match någonstans men kom tillbaka med svansen mellan benen. Matchen hade blivit inställd eftersom bortalaget hade en massa invandrade spelare som precis hade nekats uppehållstillstånd och blivit utvisade ur Sverige.

Fotbollsfest. Matchen på Wasavallen i Rydbo är den andra av totalt tre under lördagen. Världsrekordet sattes på en hop i Nottingham 2004 – fem matcher på en och samma dag. Joachim Hedwall och Laurence Reade var där.

Jocke SMS:ar sin kompis Laurence Reade, som redan är på Skavsta. Jocke berättar om trafikolyckan och ber Laurence ta emot resenärerna.

Han hinner knappt lägga ifrån sig mobilen innan den ringer.

I andra änden finns David Russel, journalist på engelskspråkiga SR International, som vill göra en radiointervju med groundhopparna i samband med morgondagens match mellan Hammarby och Värnamo. 

Yeah, they’re real hoppers, I met some of them eight or nine years ago on hops in England. Some of them have done 3 000 grounds, so…

Jocke klickar av, och lägger presentpåsarna på sätet längst fram i bussen. 

På Skavsta hoppar Jocke ut ur bussen med ett laminerat A4 i nävarna: »Swedish Groundhop 2011.« 

– För att de ska kunna hitta mig, förklarar han.

Utanför ankomsthallen väntar en skock människor. Jocke går runt och tar samtliga i hand. Utanpå hans vita skjorta dinglar en bred slips med Storbritanniens flagga. 

– All right?

– Welcome!

– How are you?

Efter att ha räknat upp allas namn konstaterar han att förstagångsbesökaren Dave Johnson saknas. Laurence följer med Jocke in och letar. Jag får syn på en äldre herre i gubbkeps inne i kiosken.

Nah, it’s not him, förklarar Laurence. English groundhoppers all look the same. Absolutely no dress sense.

Laurence har en poäng. Folkhopen utanför bussen är funktionellt klädda. Löst sittande fleecejackor, urtvättade tröjor med fotbollsemblem, säckiga jeans och gympadojor. 

Jocke får Skavstas informationsdesk att gå ut med en efterlysning i högtalarsystemet men Dave Johnson dyker inte upp. De får åka utan honom.

Joachim ställer sig i bussgången och greppar mikrofonen.

My name is Kim and I’m gonna take you through this hop.

Han informerar sina gäster om att det kommer att bli lite tajt att hinna till avspark, men betonar att Thomas bränner på allt vad han kan. Som Jocke förutsett blir en del av deltagarna oroliga och irriterade. Till råga på allt har Joachim stavat ett av namnen fel. En 70-årig herre vid namn Peter Brighty pekar besviket på sin namnskylt – »Paul Brighty«. Joachim ber om ursäkt och försäkrar att det rör sig om ett tryckfel. Stämningen vänder när Jocke delar ut goodiebagarna. 

Nice programs! säger Lee West. Kim trycker alltid egna, som back-up ifall småklubbarna inte har några.

Jag slår mig ner bredvid 39-åringen som berättar att han kommer direkt från U21-EM i Danmark, där han såg fyra matcher.

– Jag passade på att klämma in fyra matcher i de lägre serierna också. Två division tre-matcher och två som var mer non league-karaktär med typ tjugo pers som kollade. Riktigt kul.

På söndag kväll, när hoppen tagit slut, kommer hans tjej till Sverige.

– Hon har inget emot fotboll men hon är ju inget fan. Vi ska göra lite turistgrejer i Stockholm och så smyger jag iväg på lite fotboll på kvällarna. Det är så jag jobbar. Det är perfekt, i efterhand kommer hon bara att minnas våra romantiska middagar.

Jag frågar Lee hur många länder han »hoppat« i. 

– Denmark, Scotland, Wales, Northern Ireland, Sweden, Finland, Latvia, Estonia, Ukraine, Poland…

Några minuter senare konstaterar vi att han sett fotboll i 37 länder. 

– Jag hoppas ha gjort 40 länder innan jag fyller 40.  Jag har bara sex månader på mig, men det ska nog gå. 

Jocke har berättat att Lee håller på Nottingham, så jag beklagar det misslyckade Premier League-kvalet. 

– Äh, det gör inget. För min del kan vi lika gärna hålla till i The Championship egentligen. 

Lee West är less på den moderna fotbollen. Han slutade gå på Nottinghams matcher när Premier League bildades 1992. Numera ser han nästan uteslutande non-league football. 

– På varje match är det alltid någon som kommer fram och säger något i stil med: »Ja, jag brukade gå på Newcastle men jag har inte råd längre.« De här människorna håller givetvis koll på resultaten, precis som jag, men de går och stöttar sina lokala småklubbar istället. Det är en enorm skillnad i value for money. Storklubbarna räknar kallt med att du dyker upp varje match, oavsett vilken nivå det var på underhållningen förra gången. Det är inte som med en lyxrestaurang. Dit skulle du aldrig gå tillbaka om maten bara var halvbra. 

Välkommen. Joachim är inbiten AIK:are och ser de flesta av lagets matcher. Men han trivs bäst hos klubbar som Enskede IK, där han får komma nära.

Lee putar besviket med läpparna.

– Den emotionella länken finns inte kvar längre, inte på samma sätt. När ett lag som Ipswich vann Uefacupen 1981 var alla ute och firade. ALLA. Det handlar om stolthet över var du kommer ifrån, ursprung. Fotbollsklubbar har kunnat ge städer en identitet. Men inte nu längre. 

För Lee West handlar groundhopping om att insupa atmosfär.

– Jag är intresserad av arenornas arkitektur – olika strålkastarljus till exempel. I Ålborg har de en dubbel uppsättning strålkastare, åtta stycken. När jag var där gick jag på toa också och inspekterade båsen, som var nedklottrade med klubbmärken. En sådan grej hade du aldrig sett i sterila England. Groundhopping handlar om att observera. Vilken sorts mat säljs på matcherna? I England får du en kackig liten köttfärsskiva som de envisas med att kalla hamburgare. I Spanien kan du få en underbar bocadillo med tortilla. Det är sådana småsaker jag gillar. 

På dubbeldäckarens undervåning sitter Joachim och kallsvettas. Han ringer Enskedes ordförande Ove Lansén och ber honom att hålla matchen några minuter, men Lansén förklarar att han sitter illa till och inte kan få tag på domaren just nu.   

 

Vi kommer fram till Enskede IP två minuter över sju. Folk väller ut ur bussen och skyndar bort mot planen där omkring 200 personer har samlats. Klumpen i Jockes mage släpper när han skymtar spelarna i mittcirkeln – bortalaget Eskilstuna är sena ut ur omklädningsrummet. Speakern Hasse Hedberg får syn på Jocke och presenterar enligt överenskommelse den 25 man starka gruppen som »the Swedish groundhoppers«. 

Jocke bekräftar startelvorna och delar ut dem till sina gäster, som spridit ut sig i grupper kring sidlinjen. Vissa står avslappnat med händerna nedkörda i byxfickorna. Andra är totalfokuserade. 

När matchen närmar sig halvtid utan större målchanser börjar Laurence, Jockes kompis, skruva på sig. Han har en svit han väldigt gärna vill hålla levande – det är exakt 110 matcher sedan han senast såg en 0–0-match: FA Trophy-matchen Luton–Welling i december 2010.

– Det är ju en bra sak med de lägre divisionerna, det görs mera mål. Funny story med matchen i Luton förresten. Plötsligt slog en helikopter ner sina strålkastare på planen. Det var polisen som raidade Stockholmsbombaren Abdulwahabs lägenhet i Luton. 

Kvällens besök på Enskede IP innebär att Laurence har sett 1 137 arenor. Han vänder sig till Jim Kidd, en vitskäggig pensionerad universitetsprofessor från Edinburgh i svart skinnbasker. 

– Jim, how many grounds have you done?

– I haven’t done the grounds. I’ve just been there, svarar skotten.

– Now you’re just being a twat. 

– De flesta hoppers har en grej, berättar Jim Kidd. Jag ska helst se en vacker kvinna för att kunna tillgodoräkna mig arenan. Räknar man så har jag sett ganska exakt tre genom alla dessa år. 

Jim Kidd skämtar men kommentaren säger en hel del om det släkte han tillhör. Groundhoppers tenderar att göra det svårt för sig själva. Alla hoppers dokumenterar sina arenabesök för att bevisa att de faktiskt varit där. Folk som Jim Kidd nöjer sig med att spara programbladet medan Peter Brighty, mannen som fick sitt namn felstavat, skissar upp en detaljerad bild av arenan och de intilliggande byggnaderna. Laurence samlar programblad, köper souvenirer, ritar av lagtröjor, knäpper fotografier och tar dessutom ingående anteckningar om hörnor, skottstatistik, publiksiffra och priset på en kopp te. 

– För några år sedan frågade Kim mig om jag antecknade hörnor. »Nej», sa jag, »men nu när du tog upp det så måste jag givetvis börja.« Min mamma brukar säga: Laurence, watching all this football won’t take you anywhere. Jaså inte? Här står jag mitt i Stockholm. Och om tre veckor åker jag till Japan för att göra samma sak. 

Så fort domaren blåser av matchen rör sig gruppen mot bussen. En kort, tunnhårig man i 60-årsåldern är lite grinig och menar att publiksiffran inte kan ha varit korrekt. Jocke håller med om att siffran kändes blygsam, men förklarar att det faktiskt är antalet betalande åskådare som räknas. 

Gästvänlighet. Division sju-jumbon Baggetorps IF hade tänkt greja hamburgare åt de långväga gästerna men häll­regnet grusar grillplanerna. Besökarna får nöja sig med varsin kokt korv i bröd.

Två minuter senare parkerar bussen på grusplanen utanför Enskede Värdshus. Engelsmännen beställer svenskt öl och skotten Jim Kidd tar in en femma Auchentoshan whisky. Jocke köper två flaskor mineralvatten, en till sig själv och en till chauffören Thomas.

– Öl är inte min grej, säger Jocke. Jag drack för mycket förut och läkaren sa att min lever inte såg så bra ut. Jag har sett fyra av mina polare supa ihjäl sig så i dag dricker jag bara en eller två. Dessutom vill man ju vara på tå inför morgondagen.

Inne i ett av värdshusen bakersta rum sitter ett gäng hukade över Peter Brightys anteckningsböcker. Jocke, Laurence och några till går till uteserveringen för att hälsa på Enskedespelarna. Klubbens ordförande kommer fram till dem, tar i hand och byter några ord. 

– Wow, han tog sig verkligen tid att snacka med oss, säger Laurence och skakar imponerat på huvudet. Typiskt Kim att ordna en sådan grej. Det är det som gör den här groundhoppen så bra. Att han hela tiden lyckas bjuda på det där lilla extra. 

Klicka på bilden för att förstora den och följa tredagarsresan steg för steg.

 

– Shaun Ellis…

– Here!

– Jim Kidd…

– Ay!

– David Morgan…

– Yep! 

Joachim kontrollerar att alla är ombord och konstaterar att ytterligare två man anslutit, tyskarna Andreas Nothacker och Ralf Pokar. När Jocke avslutar med att läsa upp Laurence Reades namn ropar kompisen traditionsenligt »bollocks!« tillbaka. De två männen ser på varandra och garvar förtjust ikapp. 

Laurence skakar på huvudet när bussen glider fram genom det lantliga sommarlandskapet. Genom fönstret på dubbeldäckaren ser han knallgula rapsfält, skira björkdungar, diken med vajande hundkex och vänligt bligande kor. Laurence tycker att Sverige är »larvigt vackert«. Vore det inte för hans mamma och pappa skulle han ha flyttat hit för länge sedan. 

Tillvaron hemma i Oxford vill han helst glömma. Båda hans föräldrar är sjuka och för bara några månader sedan förlorade han sitt jobb som mellanchef på en bank. Ungefär samtidigt tog hans äktenskap slut. När Laurence flyttade ut från huset drabbades han av ännu en smäll – han hade lastat lådorna med matchprotokoll från sina groundhops för tungt och drog på sig ett besvärligt bråck. Om några månader ska han opereras.

Den gångna vintern kände han inte heller något sug efter fotboll. Men i mars ringde hans vän Ian och frågade om han inte skulle komma och hälsa på i Skottland. Laurence tackade först nej men så uttalade hans vän de för en groundhopper oemotståndliga orden: »Jag ordnar en match åt oss!«

Den helgen gick Laurence och såg Pollok–Lanark United på Newlandsfield Park, en pittoresk arena som stått orörd sedan 1920-talet.

– Den arenan är porr för en groundhopper! Mossa och gräs som tränger upp genom läktaren, och bostäder och andra byggnader tätt intill arenan. Jag minns att Pollok fick en spelare utvisad i åttonde minuten men Lanark missade straffen. Pollok lyckades vinna med 2–1 trots att de spelade med tio man nästan hela matchen. Efteråt åkte vi hem till Ian och käkade indiskt. Det var en fin dag. 

 

Inne i Åkersbergas klubbhus pågår förberedelserna som bäst. Ann Fransson limmar fast köttbullsskivor på ciabattahalvor med rödbetssallad samtidigt som tränarduon Stefan Söderberg och Per Johan Johansson diskuterar fasta situationer över en kopp kaffe. Tränarna får svårt att koncentrera sig när groundhopparna väller in i den trånga lokalen. Gästerna vankar runt i lokalen med kameror och anteckningsblock, och påminner inte så lite om utredare på en brottsplats. Stefan Söderberg vänder sig till mig:

– Vi förklarade för killarna att de är som ornitologer ungefär. Det kan man säga, va?

Per Johan Johansson tittar på Laurence, som ögnar igenom startelvan med Joachim hängande över sin axel.

I’m a bit concerned with the two Marcus Ericssons, säger Laurence. 

But see, one is spelled with c and one with k, klargör Jocke. 

– Ja, det här är häftigt, säger tränare Johansson och gör stora ögon. Klart udda. 

Med tio minuter till avspark går Joachim runt och delar ut Åkersbergavimplar. De flesta bockar och bugar men en man, Non-League Digest-redaktören Steve King, skakar missbelåtet på huvudet. King lever för att se nya idrottsplatser och vill tydligt markera sitt missnöje med att programmet innehåller ett återbesök. Jocke visste att det skulle hända, ändå känner han sig lite nedstämd när han och Laurence vandrar bort till den lilla träläktaren. 

Omväxling. Steve King (sittande med New York Yankees-keps) och Keith Slater (till höger) ser Superettanmötet Hammarby–Värnamo. Annars går de bägge AFC Wimbledon-supportrarna sällan på fotboll i de högre serierna. »Jag hatar elitarenor men den här var helt OK. Jag gillar att det är träläktare«, säger King.

Åkersberga är en linjedomare kort, så Ann Fransson från kafeterian springer ikapp Laurence och frågar om han kan hjälpa till. 

I’d love to!

Laurence kränger av sig rocken och blottar den gula t-shirten från goodiebagen. Plagget sitter löst på de flesta men Laurence fyller ut det väl. Han tar sitt uppdrag på allvar och sprintar upp och ner för sidlinjen medan de andra häcklar honom. 

– Det här är första gången jag ser en linjeman i behov av läkarvård, säger Jim Kidd.

Laurence är helt slut i halvtid och ber om att bli avlöst. Han går in i klubbhuset och beställer två kokta med bröd. Efter att ha fört in antal hörnor, skott på mål och målskyttar traskar han lättad ett varv runt planen. Promenaden är en del av hans rutin. 

När Åkersberga gör 2–1 i andra halvlek utbrister han:

Wow, what a goal! That’s Marcus Ericsson again. The one with a c.

Laurence tycker att Åkersberga blivit mycket bättre sedan han såg dem på hoppen 2008. 

– Det är det här jag älskar med groundhopping. Du kan få se en kanonmatch överallt. 

Leendet lägger sig.

– Mitt liv har ju inte varit så roligt på sistone annars. Det gjorde ju inte saken bättre att frugan låg med en av mina polare. 

Laurence ser gravallvarligt på mig.

– Polaren, den före detta, håller dessutom på Luton.

Han för in ett gult kort på hemmalagets Dennis Wik och säger:

– Jag vet att det är en jävla klyscha – men fotbollen har verkligen hjälpt mig att gå vidare.

 

Nästa arena, Rydbos hemmaborg Wasavallen, ligger vackert inbäddad i granskog. Solen står högt och steker konstgräsplanen. På grillen pyser chorizo och hamburgare. I kiosken säljs kaffe och hembakad sockerkaka. Laurence smakar lite av varje. 

– Jag trodde du ville gå ner i vikt, säger Jocke.

Laurence flinar obekymrat. 

– Nej för fan! Jag har förlorat så mycket på sistone, så mina kilon vill jag i alla fall behålla. Dessutom är ju alla groundhoppers ändå feta jävlar. Det är ju omöjligt att äta nyttigt när man är på en hop.

Groundhoppers lever för jag-var-där-ögonblicken. Laurence var på plats när Chesterfield slog ut sensationslaget Droylsden ur FA-cupen 2008 – trots att Droylsden vann det tredje och avgörande omspelet. Den första matchen avbröts på grund av dimma. I omspelet, vid ställningen 1–1, blev en Chesterfieldspelare skadad varpå Droylsden sportsligt slog ut bollen. Istället för att ge tillbaka bollen passade en Chesterfieldspelare på att lobba den i mål. Tumult utbröt och när spelet återupptogs lät ett ångerfullt Chesterfield motståndarna kvittera. Matchen slutade 2–2, vilket innebar ett tredje möte. Chesterfield ledde med 2–0 då 20 minuter återstod – men då pajade Droylsdens strålkastare. I den fjärde omspelsmatchen blev försvararen Sean Newton tvåmålsskytt när Droylsden vann med 2–1 och gick segrande ur holmgången. Några dagar senare upptäckte FA att matchhjälten Sean Newton hade fem gula kort och därmed borde varit avstängd. Beslut: Chesterfield vidare till tredje omgången, Droylsden utslaget. 

Laurence minns thrillern:

– Det var helt sjukt. Den där sista matchen suddades ju helt bort ur historiken. Den finns alltså inte om man frågar FA. Det var the game that never was. And I was there!

Hop-kropp. Under den svenska groundhoppen består den gängse dieten av hamburgare, varm korv, läsk, kaffe, kexchoklad, glass, pizza, chips, öl… Och plankstek. »Bring on the cholesterol«, skrattar Laurence.

David Morgan, en av fem herrar som varit med alla år sedan Swedish Groundhop startade 2007, har nyss fått en annan anekdot att berätta. När han var på en skolmatch med Waltham Forest Boys för ungefär 20 år sedan lade han märke till en spelskicklig yngling med blond kalufs. Den unge mittfältaren vek in från höger och pangade in ett klassmål. Morgan imponerades men åren gick och han glömde bort löftet. För några veckor sedan bläddrade han igenom gamla anteckningar och hittade Walthams startelva från den matchen. Den lovande pojken på mittfältet hette David Beckham. 

Jocke Hedwall älskar den typen av historier.

– När du ser en spelare och tänker: »Oh, den där kan bli hur stor som helst…« Och så blir han det! Då kan man svara alla de här sura människorna som undrar varför man går på U21- och juniormatcher. 

Matchen i Rydbo blir en händelserik historia. Sex mål, en straffräddning och böljande spel. I den 75:e matchminuten blir hemmalagets tränare utvisad för snack. Rydbotränaren ställer sig med korslagda armar en bit bakom spelarbåset. Domaren nöjer sig inte och beordrar över honom till andra långsidan, vilket innebär att tränaren tvingas lufsa genom tätvuxna busksnår. Laurence skrattar så att han kiknar. 

Jocke ser mer fundersam ut där han står i höjd med mittlinjen. 

– Jag funderar på vem som ska få pris som matchens lirare. Vad tycker du? Jag tänker 5:an eller 13. Fast jag tar nog 5:an, Andreas Krokström.  

När domaren blåser av joggar Jocke ut till mittcirkeln och överlämnar en groundhop-tröja i storlek XL. 

– Tack, säger Krokström. Känns bra. Det känns jävligt bra!

Krokström och hans lagkramrater joggar ner till sidlinjen och gör vågen för de långväga gästerna. Hopparna besvarar den fina gesten med en rungande applåd.

Efter föreställningen i skogsgläntan stånkar bussen in mot Söderstadion för lördagens tredje och sista match. Laurence ser fram emot besöket. Efter Superettanmatchen mellan Hammarby och Värnamo har han sett minst en match på det svenska seriesystemets samtliga nivåer. Att Söderstadion snart ska rivas gör förstås visiten extra speciell. 

Gänget tar plats på östra läktaren med ryggen mot Nynäshamnsvägen och med de redan röda ansiktena mot den gassande solen. Ramsan »Alla har en ko i Värnamo!« rullar på läktarna. Publiktrycket är avsevärt mycket mäktigare än på de tidigare arenorna. Men samtidigt – korven är dyrare och målchanserna färre. Besökarna bjuds inte på några souvenirer och Laurence kan inte gå sin traditionella vända runt planen.

Efteråt, när gänget summerar dagens intryck på Pizzeria Grande i Solna, står det klart att Åkersberga och Rydbo rankas högst – inte Hammarby.

 – Det är klart att det var kul, det var ju en fotbollsmatch. Men jag föredrar småklubbarna, säger Laurence.

– Det är därför vi ser så mycket non league-fotboll, inflikar Jim Kidd. Hammarbymatchen… bra spelare men de tar ju ut varandra. Nej, jag ser hellre en amatörmatch som slutar 6–5 än det där.

  Everyone who doesn’t want a beer, put your hand up! gormar Laurence.

Andreas Nothacker, en av tyskarna, räcker oväntat upp handen.

And keep it up if you’re a disgrace to your nation, fnissar Lee West.

När sällskapet får in sina öl för Lee West glaset till näsan. Den bereste 39-åringen konstaterar att Mariestad förvisso är »drinkable« en varm sommarkväll som denna, men att den står sig slätt i jämförelse med den pale ale han fick på Enskede Värdshus.

– Den hade tydliga inslag av citrus och vanilj, säger Lee och låter tumme och pekfinger mötas i en cirkel. Just wonderful!

Till vänster om honom dricker Steve Foody direkt ur flaskan. Han ser ut att vilja smälla till sin ölkonnässör till granne. Steve har vresig skäggstubb, tjurnacke och tovar av armhålshår som sticker ut från linnet. Han och Lee West skulle knappast umgås privat men de delar inställningen till fotboll.

Lee säger till Chelseasupportern Steve Foody att Londonlaget brukade ha 17 000 personer på sina hemmamatcher förr. Steve nickar.

– I dag har ni 42 000 människor där, men inte många fans. Folk går för att det är på modet. Klubbar som United och Chelsea, de bryr sig inte om vem som går på matcherna. Bara någon gör det. Bara någon köper biljetten, och pajen och ölen. 

Steve Foody nickar igen. Han håller fortfarande på Chelsea men har bara råd att gå på ligacupmatcherna. Lee West bojkottar sitt favoritlags matcher helt och hållet. Det är ett offer han är beredd att göra för att markera sitt missnöje med marknadens och framför allt TV-bolagens inflytande över elitfotbollen. 

Budget. Keith Slater och Peter Brighty avnjuter en Mariestad på Grande i Solna. Att måltiden förlagts till en pizzeria är ingen tillfällighet. »Jag försöker hela tiden pressa priserna. Groundhoppers är inte direkt några täta människor«, förklarar Joachim.

Några år in i sin Premier League-bojkott reste Lee West till Hamburg för att hälsa på en kompis. De gick och kollade St Pauli, som då spelade i andraligan. 

– Atmosfären var fantastisk, folk drack öl på läktarna och biljetterna kostade mindre än tio pund. »Det här var rätt okej«, tänkte jag. 

Där och då insåg Lee att han inte behövde ge upp fotbollen helt och hållet. Istället för att bli bitter kunde han åka runt och se spelet han älskade. Om än på lägre nivå.

För några år sedan avlade han ett sällsynt besök på en elitarena. Han och en tysk kompis gick på Emirates Stadium för att se Arsenal. Kompisen – som betalade 2 500 kronor för sitt säsongskort till favoritlaget Borussia Dortmund – chockades av biljettpriset, 700 kronor. 

Lee skakar på huvudet. 

– Elitfotbollen handlar inte om fansen. Klubben ser Sky, Coca-Cola och Mastercard som sina viktigaste supportrar nuförtiden. De glömmer att det är de riktiga fansen som gör att de har en produkt att sälja.

– I Tyskland protesterar fansen om deras klubb missköts. Alltså verkligen protesterar. De är tydliga med att det är de som äger fotbollen. De tyska fansen stannar hemma om de är missnöjda. Eller så går de på matchen – men då sjunger de fan inte. Jag tvivlar däremot på att de engelska fansen någonsin får »the game« back. Tyvärr.

 

Baggetorps hemmaplan Ekvallens IP är vacker också i regnskrud. Det har öst ner hela förmiddagen och bevattningen har gett den redan knallgröna gräsmattan ytterligare lyster. Baggetorps tränare – och ordförande – Anders Andersson hejar igenkännande på Jocke innan han tvärsar den fuktiga planen för en snabb taktikgenomgång borta vid de faluröda spelarbåsen. 

I kiosken står en kvinna i 55-årsåldern och svär över det usla söndagsvädret. Den tilltänkta korvgrillningen kommer inte att bli av och det finns ännu inget hon kan sälja till engelsmännen som skular under ett partytält fem meter bort. En man kommer kånkande på två välanvända kaffekannor som han räcker kvinnan i kiosken. 

– Har vi inga andra? De här luktar inte bra, säger hon.

Mannen skakar på huvudet och kvinnan suckar. Men snart blir det bättre. En kille i tonåren kommer förbi med kakor och lite godis. Kaffet puttrar igång och korvarna börjar bli klara i kastrullen.

We open now, skriker kvinnan till britterna.

Klick! Laurence förevigar Åkersberga. Bilderna lägger han upp på sin Facebooksida tillsammans med fullödiga matchrapporter, statistik och anekdoter från sidlinjen. »Det är faktiskt rätt många som går in och kollar.«

Två av bortalagets spelare kastar vatten över det sädesfält som tar vid bakom spelarbåsen innan de springer ut till mittcirkeln för att sparka igång matchen. Bortalagets knubbige målvakt inleder med en tveksam utrusning. 

He’s a bit Neville Southall-ish, skrattar någon. 

Alla är inte lika roade. Ralf Pokar från Stuttgart såg en annons om den svenska hoppen i groundhopperbibeln Non-League Digest. Han är lite besviken över inramningen. Utan de tillresta skulle publiksiffran stanna på tio personer, volontären i kiosken inräknad.

– Jag gillar non league-matcher i England där det är 300 på läktarna. Den här matchen? Jag väntar bara på att den ska ta slut. 

Laurence trivs desto bättre. Kvalitetsmässigt påminner matchen om amatörfotbollen i The Sunday League. Men, poängterar han, den här kampen gäller faktiskt något. Det är en tävlingsmatch. När Laurence har ritat av hemma- och bortalagets tröjor traskar han visslande bort till kiosken.

A kaffe, please! And a korv.

Intill kiosken springer en femårig kille omkring och skriker. Han får syn på en bollpump som ligger slängd i gräset och börjar genast suga på munstycket.

– Men sluta, Patrik! säger hans mamma. Tänk om det är hundbajs på den.

– Men jag tycker om luft i min mun. 

På en av de främre bänkraderna sitter ett medelålders par från Southend och håller varandra i handen.  Peter och Cathy Miles ser lyckliga ut.

– Vi älskar det här. Det är elva man mot elva man, det är fotboll. Den här matchen har competitive edge. Vi var precis i Malaysia och såg en massa tekniskt skickliga spelare. Men tempot… det var sådant gångtempo att matchen verkade riggad.  

 

Några timmar senare, på Nya Parken i Norrköping, får Cathy Miles syn på en skäggprydd man i hemmaklacken. Hon sätter armbågen i sidan på sin man.

Look, a viking!

I övrigt har hopparna föga behållning av tillställningen. Matchen är chansfattig och grinig, och spelarna slirar mest runt på det regnblöta konstgräset. Lagen tar ut varandra och inte ens landslagets Alexander Gerndt kommer någonstans. Norrköpingsklacken gör sitt bästa för att skapa stämning men möts aldrig av den moteld som krävs för en maffig atmosfär. På bortalagets kortsida är det glest. På den tomma sektionen till höger hänger enorma lakan med röda bokstäver. »Fotbollen är inte död. Den lever och det är fansens förtjänst.«

Elitidrottare. Steve Foody är den enda i gänget som spelat fotboll på hög nivå. Foody representerade Barnet FC på 80-talet.

Resans tilltänkta grande finale slutar 0–0 och blir därmed den första mållösa matchen i Swedish Groundhops historia. Laurence svit stannar på 115 matcher med mål, och skotten Jim Kidd grymtar att han vill ha pengarna tillbaka.

– Matchen började dåligt och blev sämre efterhand, säger han.

När alla samlats i bussen greppar Jocke mikrofonen:

– Det där var en skitmatch, så jag föreslår att vi skippar Allsvenskan framöver.

Laurence tar över mikrofonen och tackar »Mister Kim Hedwall himself«. 

Applåderna pågår ett bra tag och arrangören ser rörd ut.

Jag frågar Jocke hur det känns nu när årets höjdpunkt närmar sig sitt slut.

– Det känns tomt. En av gubbarna kom precis fram till mig och sa samma sak: »Man ser fram emot den här helgen hela året och så plötsligt är den slut.« Jaja, alla verkar ju nöjda i alla fall. 

Han blänger ut på regnet utanför.

– Tur att vi fick en sådan kanondag i går. Både Rydbo och Åkersberga var ju succé. Alla här är väl överens om att ju högre upp man kommer desto sämre matcher får man. Nu har vi gjort Allsvenskan så nu kan vi gå back to the roots, känner jag. Då får du många mål och blir omhändertagen med kärlek. Det är småklubbar som Åkersberga och Baggetorp som ska premieras, underbara klubbar som tycker det är skitkul att vi kommer. 

Joachim blickar ut över sätena. Vissa småpratar men de flesta sitter trötta och tysta, och glor ut över det grådisiga landskapet som sveper förbi.

– Det är mina vänner det här. Trevliga civiliserade människor som är väldigt, väldigt  passionerade när det gäller fotboll. Alla har sina egna små regler och sina egna unika ögon. Någon studerar närkamper, en annan ser hur strålkastarljuset faller över planen. 

Jocke ler:

– Jag har valt att lägga alla mina pengar på det här. Jag har ingen bil, ingen dator, en gammal stereo och en väldigt oflashig TV. Lite får man försaka, det är ju så. Jag har en tjej i England, Veronica, som jag träffat från och till i tolv år. Det är bra att vara särbos, då märks det inte lika tydligt att man har fotbollen som älskarinna.

– Fotboll blir man aldrig trött på. Man skakar av sig de dåliga matcherna och går vidare. Folk är roliga. De kan gå i sin värld, se någon såpopera och kolla nyheterna. Plötsligt är de 60, 70 och ska bli pensionärer. Vad har jag gjort i mitt liv? tänker de. Aha, ingenting, det var ju kul. Och snart dör jag. Jag har sett hela Sverige och det mesta av England. När jag lägger av så kommer jag kanske att ha sett två–tretusen arenor. Då har jag i alla fall nått någoning, gjort någonting. 

Dokumentation. Peter Brighty gör skisser över arenorna han besöker. Hemma i källaren har han 35 fullklottrade anteckningsböcker. »Ibland tar jag fram dem för att minnas var jag varit«, förklarar han.

Jag frågar Joachim om det eviga flängandet till olika arenor. Blir det inte trist med så mycket ensamtid på vägarna? Jocke berättar att han har massor av knep för att slå ihjäl dödtiden. När han kör in i en ny ort brukar han till exempel studera invånarna.

– Jag tittar på dem noga, inte för att se hur bildsköna de är utan för att se uttrycket i deras ansikten, hur det verkar vara att bo där. 

När det inte finns några människor att studera brukar han roa sig med att bläddra igenom sin mentala kalender.

– Jag fantiserar. Tänker på vilka matcher jag ska se den närmaste veckan. Och groundhoppen här i Sverige, den finns egentligen ständigt där i skallen. Finns det något jag kan göra annorlunda? Hur ska jag kunna toppa förra året? I morgon börjar förberedelserna för nästa år.

Bussen stånkar in på Skavstas parkering och passagerarna släntrar ut på asfalten, och tar Joachim i hand. De allra flesta ska flyga till Stansted för att sedan fortsätta vidare hemåt. Laurence Reade, till exempel,  förväntas infinna sig på sitt nya telemarketingjobb klockan sju i morgon bitti. Andra förlänger vistelsen i Sverige. Skotten Jim Kidd åker vidare ner till Malmö för att se MFF–Kalmar FF och Lee West dröjer kvar i Stockholm för att kombinera romantik och groundhop. I morgon kväll ska han och Jocke gå på Grimsta och titta på BP:s U21-lag. Den snart 40-årige engelsmannen ser inte ut att längta efter det. Inte just nu.

– Skönt att säsongen snart är slut, säger han.

– Några matcher till, sedan ska jag ta ett brejk på ett par veckor. Bara den här säsongen har jag rest 75 000 kilometer för att kolla på fotboll. 75 000 kilometer.

Laurence hör vårt samtal och ansluter.

– Alltså … det tog en jäkla tid och kostade enormt mycket pengar att få upp en man på månen. Hade man bara smällt upp två fotbollsmål så hade man haft groundhoppers där nästa dag.

Laurence skrattar länge och kluckande.

– Fast det är klart, fortsätter han. En sann groundhopper hade inte nöjt sig med en match på månen. Han hade bergis börjat tjafsa om att det inte fanns några hörnflaggor.

Groundhoppandets grunder

Idé: Groundhopping går ut på att se fotboll på så många arenor som möjligt. Hobbyn brukar liknas vid tåg- eller fågelskådning. Utövarna kallas hoppers, de organiserade skådarresorna benämns hops. 

Ursprung: Efter att ha sett Wimbledon FC på Plough Lane 1978 hade Bristol Rovers-supportern Gordon Pearce besökt samtliga 92 arenor i de fyra högsta engelska divisionerna. Pearce bildade The 92 Club tillsammans med 38 likasinnade, vilket sporrade fler att börja samla på fotbollsarenor.

Utbredning: Groundhopping är populärt i Tyskland och Holland men överlägset störst i England, där hops med 400–500 personer ofta åker runt i chartrade bussar för att se elva matcher på fyra dagar. 

Regler: För att kunna tillgodoräkna sig en arena krävs att hoppern ser en tävlingsmatch (cup- eller ligaspel) på plats. Det finns annars inga universella regler. Puritanerna för dock noggranna anteckningar. Hörnor, skottstatistik, publiksiffra och domarens namn arkiveras tillsammans med programblad och en souvenir (vanligen gratisvimpel) från den besökta föreningen. 

Legendarer: Det finns hoppers som sett långt över 3 000 arenor men få som nått stjärnstatus. Mest ökänd är »The Tram«, en engelsman som har som ritual att nudda ena ribban. När walesiska Llanelli mötte Gefle i Uefacupkvalet 2006 var det sista matchen någonsin på arenan Stradey Park. »The Tram« lyckades nudda överliggaren men fick ändå åka hem utan att ha bockat av arenan eftersom matchen slutade 0–0 och han inte räknade mållösa matcher.

Samlingspunkter: I Storbritannien kretsar groundhopping-kulturen kring amatörfotboll på pittoreska småarenor. Varje år kommer katalogen Non-League Directory med ovärderlig information om hur man tar sig till arenor i de engelska, skotska och walesiska amatörligorna. Tidningen Non- League Digest rapporterar om upplevelser från lingonserierna och annonserar också om organiserade hops. På nätforumet Non League Matters kan hoppers berätta om sina besök och läsa om andras erfarenheter. Groundhoppers som bryr sig mer om arenan än fotbollen läser gärna fanzinet Groundtastic.

Sverige: Ett blåbärsland i sammanhanget. Joachim Hedwall anordnar varje sommar Swedish Groundhop men har än så länge få organiserade kollegor.