Duktiga Christian

Christian Lindström blev så bra på fotboll att han nådde Allsvenskan. Ännu bättre blev han på att leva dubbelliv. Men till slut drev miss­bruket och lögnerna honom så långt in i mörkret att han inte såg någon väg ut.

Det var ännu en het sommardag i Göteborg och från några av de många fönster som slagits upp på vid gavel hängde svenska flaggor. Precis som i resten av landet rådde VM-feber i staden. Janne Anderssons landslag hade överraskande tagit sig vidare från gruppen och den här dagen, den 3 juli 2018, väntade åttondelsfinal mot Schweiz. På förskolor målade barnen blågula teckningar. På spårvagnar diskuterade vanligtvis tystlåtna resenärer Andreas Granqvists stålnerver och Marcus Bergs måltorka. Människor med bara en gnutta fotbollsintresse smet tidigare från jobbet för att inte missa avsparken klockan sex. På Ullevi samlades 16 000 personer för att följa matchen framför storbildsskärm. Uteserveringarna var knökfulla, sportbarerna fullbokade. 

På en av dem laddade Christian Lindströms kompisar. Eftersom de sett gruppspelsvinsten mot Mexiko på samma ställe hade de kommit överens om att sportbaren förde tur med sig och sett till att boka bord i god tid. Christian var som vanligt också medbjuden men hade lämnat återbud. Ingen tänkte särskilt mycket på det. Tråkigt så klart, men arbetet på ekonomifirman krävde väl sin tid. Så hade han ju sin egen fotboll också. Och hur som helst: nu började matchen.

Christian Lindström var ensam hemma i lägenheten på Danska vägen. Den 30 kvadratmeter stora ettan i stadsdelen Lunden hade varit hans hem sedan debutsäsongen i Örgryte IS A-lag tio år tidigare. På senare tid hade folk i hans omgivning undrat varför han inte bytte upp sig till någonting större, han som hade så bra jobb och allt. »Ni skulle bara veta hur mina bankkonton ser ut«, brukade Christian tänka men sade som vanligt att han inte hade någon brådska och att han dessutom trivdes i lägenheten. En av många lögner. Långtifrån den värsta. 

Annons

CHRISTIAN LINDSTRÖM

Född: 11 februari 1987

Klubbar: Groheds IF –1999, IK Oddevold 1999–2004, Örgryte IS 2004–2009, Qviding Fif 2010–2011, Lindome Gif 2012–2018

Allsvenskan: 12 matcher, ett mål.

De nerdragna persiennerna höll julisolen borta från TV-skärmen där Emil Forsberg nu gjorde 1–0 till Sverige. Christian noterade det inte ens. Han försökte fokusera på brevet i datorn istället, det som skulle lämnas till familj, vänner och arbetskamrater. I flera månader hade han funderat på hur han skulle formulera sig, men nu när han skulle få ner de sista raderna var det som om orden tagit slut. Skammen tog över. Paniken. I morgon skulle årsredovisningen lämnas in. Då skulle revisorn se miljonerna som fattades och ingen lögn i världen skulle kunna skydda Christian längre. 

Han stängde av TV:n, omedveten om att Sverige just tagit sig till VM-kvartsfinal. Han lät laptoppen stå kvar uppslagen på soffbordet, hasade i ett par badtofflor och lämnade lägenheten. 

Nere i garaget väntade hans blåmetallicfärgade Golf, leasad sedan ett halvår tillbaka. Christian körde ut på motorvägen och fortsatte norrut. Det var ingen slump. E6:an i Bohuslän kunde han utan och innan, men aldrig hade han kört den så uppriven som nu. I höjd med Kode blev han tvungen att stanna på en parkeringsplats för att samla sig och när han väl kom iväg igen tog det inte lång tid innan han behövde pausa på nytt. På en bensinmack söder om Ljungskile kom tårarna. Han andades häftigt. Panikrösten i huvudet skrek: »Vad i helvete har du gjort!?« 

Han tänkte på sin familj och särskilt på sina tre syskonbarn. För dem var han den roliga lekfarbrorn. Alltid glad och tomte varje jul. Tänk om de hade kunnat se honom nu?

»Fokus, Christian. Du vet vad du har gjort och vad du måste göra. Det finns inget hopp. Ingen framtid.«

Han fick kontroll över andningen och klev ur bilen. Utan att riktigt veta varför gick han in på macken och köpte en cappuccino. Solen hade gått ner och skymningen tog ett långsamt grepp om julihimlen. Christian körde vidare norrut. Han stannade ytterligare en gång, efter ett nytt panikanfall, och när han väl vek av mot Sotenäs var det nästan helt mörkt ute. I skenet från bilens halvljus var det ändå inga problem att se den välbekanta T-korsningen med den 20 meter höga bergväggen bakom.

Christian lät bilen framför göra sin sväng och försvinna i mörkret. Något annat fordon syntes inte till. Han vände sin egen bil och körde tillbaka några hundra meter för att vända på nytt och komma med fart. 

»Det är dags, Christian. Nu gör du det du har bestämt.« 

Han tryckte gasen i botten. När han närmade sig bergväggen slöt han ögonen. Det sista han hörde före smällen var pipet som markerade att säkerhetsbältet var lossat.

Efteråt. Accelerationen in i bergväggen blev de sista meterna för den en gång blåa Golfen. Några minuter efter kraschen fattade bilvraket eld. Foto: Leif Carlsson

 

Annons

Bra räckte inte för Christian Lindström under uppväxten i Haljersröd. Det gällde att vara bäst. Att överglänsa sin två år äldre bror Daniel när han fick sporta med hans kompisgäng. Att vara spelaren alla förhöll sig till i Groheds IF:s knattelag. Att bli färdig med matteboken före alla klasskamrater. 

– Han cyklade utan stödhjul när han var tre år, säger hans mamma Katarina Lindström. Han tog simmärken innan han ens kunde simma. Och hur sjuk han än var missade han aldrig en fotbollsträning. När han tog sig för något han gillade gjorde han det aldrig lite grann, utan med total energi.

Haljersröd står utmärkt på kartan men är inget samhälle. Några hus bara, mitt i skogen mellan Ljungskile och Uddevalla. Christian bodde i en enplansvilla med skog i alla riktningar tillsammans med Katarina, Daniel och styvpappan Reine. Pappa Leif bodde inne i Uddevalla. Familjen betraktade Christians besatthet med viss förvåning. Ingen av dem hade liknande vinnarinstinkt. När Christian började skolan var han så snabb med uppgifterna att han efter årskurs ett erbjöds möjligheten att hoppa direkt till tredje klass. Katarina sade nej till det.

– Jag tänkte att det var bra för honom att ligga långt fram i sin åldersgrupp. Att han skulle ha känt ett ännu större hävdelsebehov bland äldre elever.

De gånger det inte gick som Christian ville hade han svårt att hantera känslorna. När han kokade över hemma brukade Katarina och Reine beordra honom att »springa några varv runt huset« för att han skulle lugna ner sig. När de såg honom spela fotboll skämdes de ibland när han grälade på lagkamrater för att de inte kämpade tillräckligt eller helt enkelt inte uppträdde som han ville. Christian brukade få dåligt samvete efteråt. Utanför planen var han en omtänksam kille med många kompisar, men när det gällde fotbollen tog vinnarviljan över. Han hade svårt att acceptera att Groheds resultat inte tycktes betyda lika mycket för alla i laget.

I centrum. I pojkrummet i Haljersröd finns klippboken från knattetiden sparad. Ibland skrev lokaltidningen att han varit bäst, ibland gjorde han det själv.

En gång frågade två av de sämre killarna i laget honom hur dags träningen senare på kvällen var. Christian svarade att det inte var någon träning. Som han såg det skulle passet bli bättre utan de lite svagare spelarna. Efter träningen undrade tränaren varför två spelare saknades utan att ha hört av sig. När lögnen avslöjades fick en ångerfull Christian be om ursäkt. Han förstod att han hade gjort fel. Men också att hans strävan efter perfektion förde med sig problem. Och även om vinnarviljan ibland kunde gå ut över andra, var han oftare arg på sig själv för att han inte presterat tillräckligt bra. Fyra mål i en match dög inte om han hade haft fem bra chanser. 

– Hans storebror var inte jättebra på sport men kunde ha roligt ändå, säger Katarina.  För Christian var det nästan på liv och död. Han var bra på allt han tog sig för och fick väl höra det från alla också. »Duktiga Christian« liksom. Han var någon folk pekade på och sa: »Den killen kan gå långt.«

Katarina och Reine var inte speciellt fotbollsbitna men stöttade Christian i hans stora intresse. De skjutsade till träningar och matcher, och när Sverige spelade VM-premiär 1994 satt Katarina uppe mitt i natten med honom. Tillsammans såg de Roger Ljung nicka in 1–0 mot Kamerun. Efter turneringen gav hon Christian två VHS-kassetter: Sveriges väg till brons och Brasiliens väg till guld. När han lärt sig varenda mening utantill från fotbollsfilmerna förklarade han för sin mamma att han tänkte spela VM när han blev stor. 

 

Hösten därpå, 1995, skulle Christians lag för första gången ställa upp i Uddevallakannan – en prestigefylld inomhusturnering som varje fotbollsknatte i kommunen drömde om att få spela. En riktig cup. Med publik på läktaren och en speaker som sade ens namn. 

Före turneringen såg han hur IK Svanes lovande tioåring Angelo Vega prydde förstasidan på lokaltidningen Bohusläningen. Svanes tioåringar var beryktade i hela länet och Angelo Vega var den stora stjärnan. Själv var Christian bara åtta och när lottningen visade att han skulle ställas mot just Svanes segermaskin förstod han att det skulle bli tufft. Svane vann med 7–0, men den här gången knäcktes inte Christian av förlusten. Han hade fått något att sträva mot. Han ville också vara på framsidan av Bohusläningen. Han ville vara Angelo Vega. Nu skulle han hem och satsa ännu hårdare.

Två år senare var han tillbaka i sporthallen i Uddevalla med Groheds IF. Mot jämnåriga spelare dominerade han som vanligt. Före finalen släcktes belysningen i hallen och en strålkastare riktades mot Christian innan han sprang in på planen. Speakern ropade hans namn, publiken applåderade. Känslan var precis lika mäktig som han hade föreställt sig. Grohed vann finalen och Christian utsågs till matchens bästa spelare. Bohusläningen skrev och fotograferade. Hemma i pojkrummet klippte han ut artikeln och klistrade in den i en pärm. Till nästkommande säsong med Grohed satte han också upp en lapp på kylskåpsdörren i köket där varje mål under året skulle registreras med ett streck. 110 streck senare blev det tydligt: det var dags att byta till en större klubb.

Oddevolds 87:or var en stark årgång och Christian hade mött många av spelarna flera gånger. Särskilt bra var Henrik Fridolvsson, vars pappa var tränare, men efter en tids anpassningssvårigheter till den nya elvamannafotbollen kände Christian ändå att han låg längst fram i ett lag som nästan alltid vann. På det första distriktslägret blev han till sin stora förvåning utbytt i andra halvlek i den inledande internmatchen. Med hängande huvud satte han sig på bänken. Då kom tränaren fram och sade: »Jag behöver inte se mer, du är klart bäst här.«

Beröm var det bästa Christian visste. Det var som om han ständigt behövde få andras bekräftelse för att vara säker på att han dög. Själv hittade han alltid brister när han analyserade sina matcher. En sämre halvlek kunde få honom att rentav ifrågasätta sin framtid som fotbollsspelare. Sekunderna innan distriktslagstränaren sagt sina värmande ord hade Christian funderat på om han kanske borde lägga ner fotbollen.

Vid Elitpojklägret i Halmstad, som varje år samlade Sveriges bästa 15-åringar, ställdes Bohuslän mot tre andra landskapslag. Efter matcherna skulle de mest framträdande spelarna från varje landskap tas ut till två all star-matcher. Kom man med där låg man också väldigt bra till för en plats i P15-landslaget.

Christian spelade som vanligt på innermittfältet och styrde Bohusläns spel med smarta passningar. I två av tre matcher utsågs han till planens bästa spelare. Ett tydligt kvitto på att han låg bra till, och när en okänd man stegade fram till honom efter en av matcherna kom ytterligare ett. Mannen berättade att han hade »specialstuderat« Christian ute på planen och fört statistik på allt han hade gjort. »Det ser väldigt bra ut för dig«, sade han. Christian tackade och njöt av uppmärksamheten.

När all star-matcherna närmade sig satte ledarna upp namnlistan på en anslagstavla. 15-åringen från Haljersröd skumläste listan i jakt på sitt eget namn. Ingen Christian Lindström. Han läste igen, noggrannare den här gången. Nej. Han bläddrade till listans andra sida där fem reserver stod uppsatta. Där fanns han. De flesta spelare på Elitpojklägret når inte ens dit, men Christian kunde inte bry sig mindre. Reservlistan? Efter att ha fått pris som matchens lirare två av tre gånger? Smärtan blev ännu värre av att Oddevoldkompisen Henrik Fridolvsson, som bara fått pris i en match, fanns med i ett av all star-lagen. 

Inför den första kallelsen till P15-landslaget såg Christian sin chans till revansch. Hela 64 spelare skulle tas ut till ett första läger, och även om han petats från all star-matcherna innebar hans reservplats att han ändå hade varit en av de 50 bästa i Halmstad. I skolkorridoren hörde han ryktet om att Henke som väntat hade tagits ut. Han surfade in på Svenska fotbollförbundets hemsida och gick igenom den stora truppen. Där stod Henkes namn. Men inte hans eget. 

Besvikelsen fick honom att ändra sina planer på att söka in till fotbollsgymnasium med riksintag i Sundsvall eller Norrköping. På kort tid hade han blivit ratad två gånger – varför utsätta sig för det igen? Bättre då att fortsätta med kompisarna i Uddevallas trygghet. Att Henke däremot sökte till Norrköping gjorde honom splittrad. Å ena sidan var han avundsjuk, å andra sidan skulle han nu bli tydlig etta i hierarkin bland Oddevolds 87:or. Självförtroendet steg också igen efter att han som 16-åring fått debutera i klubbens A-lag.

»Ingen i Öis ledning reagerade på – eller kände ens till – att Christians utekvällar allt som oftast slutade med grov fylla.« 

En bit in på den första gymnasieterminen kom ett samtal från Göteborg. Allsvenska Örgryte ville bjuda in honom på ett »höstproffsläger«. Christian åkte ner för några träningar och kort senare ringde Öis juniorlagstränare Janne Carlsson. Carlsson berättade att Öis var så imponerade att de ville att Christian skulle flytta till Göteborg och skriva under ett treårigt juniorkontrakt med klubben.  

– Det var inget lätt beslut, säger Katarina. Men som förälder kände man: »Det är inte långt till Göteborg och trivs han inte kan han flytta hem igen.« Att bli fotbollsspelare hade varit Christians dröm och ville han det här tänkte inte vi stå i vägen.  

Efter några dagars beslutsångest kom Christian till slut fram till att det inte gick att tacka nej. Örgryte var ett steg närmare eliten. Angelo Vega spelade där. Och bara statusen som kommer med att tillhöra en allsvensk klubb! När Christian googlade lärde han sig också att Öis var Sveriges äldsta fotbollsförening.

– Jag var själv uppe i skogen i Haljersröd och skrev under kontraktet, säger Janne Carlsson. Jag kände att det här är en jättefin kille, det här blir kanon.

 

Samma dag som Christian fyllde 18 gick han på krogen. Det var en lördag. Med nya kompisar från Örgrytes U-lag drack han rejält både före och på nattklubben. Han hade varit full några gånger tidigare, men det här var första gången han festade ordentligt sedan flytten till Göteborg. Han behövde hjälp att ta sig hem till lägenheten i Kallebäck som han delade med två andra av klubbens talanger. 

Framför bakispizzan nästa dag kändes huvudet ändå ganska bra. Christian tränade åtta pass i veckan och låg i toppen i fystesterna. Den 18-åriga kroppen återhämtade sig snabbt. Och det hade varit en kul kväll.

Under det första junioråret i Göteborg hade Christian många kvällar funderat på om han gjort rätt som flyttat. Han hängde med i det nya tempot och social som han var skaffade han sig snabbt nya vänner. Men i Örgryte var han en av många lovande spelare, inte längre den givna stjärnan. När kompisar hemifrån frågade hur fotbollen gick pratade han oftast bort ämnet. Även om Örgryte lät flott var han ändå bara en juniorspelare, ingen 16-årig sensation som redan tagit plats i Oddevolds A-lag.

»Vissa kvällar kunde han förlora 300 000 kronor, ibland vann han en halv miljon.« 

Uppflyttningen från juniorerna till Örgrytes U-lag gav ett helt annat självförtroende. Det var bara ett steg under klubbens allsvenska trupp och Christian gav allt han hade på varje träning. Men han gav också allt han hade när det var fest på helgerna. Han kunde bli taggad på utgången redan dagen innan, och när det söps, då söps det ordentligt. På fyllan blev han spexig och impulsbejakande. Galna upptåg rev ner garv i gänget och Christian njöt av uppmärksamheten.

Annons

När han inte festade med fotbollsvännerna i Örgryte gjorde han det med sina gamla kompisar i Uddevalla. Han brukade chatta med dem från sitt rum i lägenheten och när de skulle ut mitt i veckan följde han förfesterna genom en webbkamera. Någon onsdag i månaden stängde han av kameran och tog sig till Göteborgs centralstation med en kasse öl. Under den en och en halv timme långa tågresan till Uddevalla drack han intensivt och gjorde sedan succé när han – full och glad – stormade in i slutet av förfesten. Han skrattade nöjt när kompisarna pratade om hur »sjuk« eller »galen« han var. Efter det: nattklubb, ett par timmars sömn hos någon av vännerna och tidiga morgontåget tillbaka till Göteborg för torsdagens lektioner på Katrinelundsgymnasiet.  

Han blev sällan särskilt bakfull och ingen av tränarna noterade det allt mer intensiva festandet. De såg honom på Öisgården och på Öisgården var Christian glad, pigg och träningsvillig. Skolbetygen var också mer än godkända. Och vem anmärker på en spelare som är bäst i laget? I slutet av vårterminen i trean fick Christian höra att Örgrytes A-lagstränare Zoran Lukić ansåg att han snart var redo att ingå i samma trupp som Ailton, Ola Toivonen och de andra seniorstjärnorna. När sedan fotbollsåret 2006 skulle summeras kom det definitiva beviset på klubbens uppskattning. På den årliga avslutningen med U-laget brukade ledarna dela ut pokaler till de spelare som presterat bäst i olika kategorier under året. Den här gången delades det bara ut en pokal. När Christian tog emot den kände han ett lyckorus samtidigt som han läste de ingraverade meriterna. Vinnare av poängligan. Flest spelade matcher. Vinnare av assistligan. Matchens lirare flest gånger. Högst matchbetyg.

Ingen behövde ställa frågan om han trodde på A-lagsspel nästa säsong.

 

Det A-lag som Christian Lindström flyttades upp till hade precis trillat ur Allsvenskan. Men Superettan var ändå en bra start och när han skrev på kontraktet lovade han sig själv att bli mer seriös utanför planen. Att Janne Carlsson, mannen som en gång tagit honom till klubben, dessutom tagit över som tränare bådade också gott. Carlsson såg en ambitiös 19-åring som hade lätt för att ta till sig taktiska instruktioner och som vann många av lagets löptester. Visst kunde han fortfarande bli förbannad på planen, men det visade bara att han hade vinnarskalle.

– Christian gick bra ihop med alla och spred alltid positiv energi i omklädningsrummet. Han kunde också användas lite överallt på planen. En väldigt tacksam person för en tränare att ha i laget.

Det Janne Carlsson inte kände till var hur skört Christians självförtroende var. När han glänste på planen och fick beröm mådde han bra, men bekräftelseruset lade sig snabbt, och även om han höll god min utåt lämnade han många träningar med en känsla av misslyckande. Under berusning kändes det bättre. När han nykter skulle sjunga en Rihannalåt inför resten av laget vid sin inkilning under försäsongslägret i Portugal önskade han att han hade druckit tio öl innan. Då hade han gladeligen öst på. Utan alkohol i kroppen kändes det mest plågsamt.

Förbi. Den två år äldre Angelo Vega var Christians fotbollsförebild under uppväxten. 2008 var Christian med och spelade upp Örgryte i Allsvenskan medan Vega förpassats till Qviding. Foto: Leif Carlsson

Trots löftet till sig själv hade han svårt att hålla sig borta från nattlivet. Under en blöt och smällkall februarinatt i Halmstad med några vänner som pluggade i staden fick han se en kille hoppa ner i Nissan från en gångbro. Christian bestämde sig för att göra samma sak. Påhejad av kompisarna tog han av sig kläderna och kastade sig ner i den strömma ån. Först då insåg kompisarna allvaret. Vattnet var iskallt, Christian dyngpackad och stegen upp till land fanns mer än 20 meter bort. Med hjälp av killen som hoppat först lyckades han ta sig dit, men trots dramatiken och sin stelfrusna kropp kände han sig varm inombords efteråt. Han hade stått i centrum. Bjudit på en show.

I Superettanpremiären mot Degerfors 2007 startade Christian till höger på mittfältet. Han tyckte att hans egenskaper passade betydligt bättre centralt på planen men höll god min när Janne Carlsson gav honom instruktionerna: »Spring mycket, spela enkelt men våga också ta för dig.« Han spelade hela matchen. Örgryte vann med 2–1. Under hela våren fick han fortsatt gott om speltid men svor i tysthet över sin yttermittfältsplats. Och även om supportrarna kunde uppskatta en hårt slitande 20-åring som kommit från Öis egna led var de flesta av dem upptagna med att fascineras av den två år yngre sensationen på topp: Ken Fagerberg. 

Till hösten flyttade Christian in i lägenheten på Danska vägen i Lunden. Öis gick sämre än förväntat i serien och han kände sig både frustrerad och otålig. Efter matcherna – även de som spelades på vardagar – gick han på krogen. Vanliga träningsdagar innebar gott om fritid och en bit in på hösten hittade Christian ett nytt sätt att hålla rastlösheten borta. Mittemot lägenheten låg en sunkig pub med Jack Vegas-maskiner. Första gången han gick in där och beställde en öl kändes det lite konstigt, klientelet bestod mest av alkisar. Men framför spelmaskinerna kände han ett skönt lugn i kroppen, och i takt med att fler öl sänktes kändes det ännu bättre. 

Hittade han något som gav honom ro eller glädje gick han helt in i det. När han upptäckte skjutspelet Call of Duty försvann tiden medan han sänkte sina motståndare. Flera lagkamrater i Öis spelade också och de kopplade ofta upp sig på Skype samtidigt för att spela tillsammans. Men där de andra fick nog efter några timmar fortsatte Christian. När han kom hem från träningen vid två kunde han utan problem spela till läggdags. 

 

Till nästa säsong flyttade Örgrytehelgonet Marcus Allbäck hem till sin moderklubb. Öis hittade formen och säkrade den allsvenska återkomsten hemma mot Väsby i näst sista omgången. Allbäck satte två mål och från avbytarbänken såg Christian hur tusentals lyckorusiga supportrar tog sig ner mot planen. Spelarna hyllades som hjältar, champagnekorkar flög i luften, men omedelbart efter slutsignalen kände Christian att han fejkade när han jublade med de andra i folkhavet. Trots att han spelat ungefär hälften av matcherna under året kändes det inte som om han hade bidragit till seriesegern. Han var åtminstone ingen folk pekade på och sade: »Utan dig hade vi aldrig fixat det!« Han skämdes för sina känslor, så skulle inte en god lagspelare tänka, och försökte skärpa sig. Efter några glas champagne kändes det bättre. Att klubben ville ge honom ett nytt tvåårskontrakt – med dubbelt så hög lön plus två månadslöner i sign on-bonus – visade också att Öis trodde på honom.

Kaptensämne? När Christian skrev på för Lindome 2012 såg han (för tredje gången) till att få »betalt körkort« inskrivet i ­kontraktet. Men pengarna gick till spel. Foto: Leif Carlsson

Han firade julen i Bohuslän med den familj han under de senaste åren haft allt mindre kontakt med. På juldagskvällen stack han in till Uddevalla och som vanligt var det bara full gas som gällde. Framåt morgonen vaknade han upp på en plastbrits i kalsonger och t-shirt. Redlös hade han varit många gånger tidigare, men det här var första gången han befann sig i en fyllecell. När han ringde på klockan i cellen berättade stationsbefälet att poliserna hittat honom sovande i en snödriva. »Vi räddade troligen livet på dig«, sade stationsbefälet. Christian var mest lättad över att ingen annan skulle behöva få reda på vad som hade hänt. 

Ingen i Öis ledning reagerade på – eller kände ens till – att Christians utekvällar allt som oftast slutade med grov fylla. Under säsong höll han sig för det mesta till att dricka de kvällar då laget nyss hade spelat match och var lediga dagen efter. Var han skadad eller avstängd kunde den första ölen öppnas redan klockan elva på förmiddagen. Men han såg det aldrig som att festandet gick ut över fotbollen. Han hade fortfarande bäst kondition i laget och när Allsvenskan 2009 inleddes spelade han från start.

Det var inte vilken premiär som helst. Derby mot Gais och invigningsmatch på Gamla Ullevi. 17 531 åskådare och Christian på innermittfältet sedan den ordinarie mittfältaren Alexander Mellqvist tvingats lämna återbud på matchdagen. När premiären var över tyckte Christian att han hade spelat bra. På resultattavlan stod det att Gais vunnit med 5–2.

– Vi hade 11–0 i hörnor och 20–7 i avslut, säger Janne Carlsson. Vissa matcher är inte helt lätta att förklara.

För öisare är matchen främst ihågkommen för att den oprövade 19-åringen David Stenman tvingades ställa sig i mål sedan klubbledningen missat att fixa arbetstillstånd till nyförvärvet Nathan Coe. Stenman hade en tung eftermiddag och petades mot Malmö FF i omgången efter. Även Christian bänkades. Det kändes orättvist, tyckte han. Han fick hoppa in på högerkanten när Malmö redan ledde med 3–0 och hade det jobbigt mot hemmalagets offensiva vänsterback Ricardinho. Det var bara starten på en miserabel Öisvår. Laget förlorade och förlorade, Christian fick hoppa in lite överallt men aldrig på innermittfältet. Och trots att hans mål mot Brommapojkarna gav Öis den första allsvenska poängen blev uppladdningen inför matcherna snart enbart förknippad med oro och stress. Mest av allt längtade han efter sommaruppehållet. När det väl kom byttes Janne Carlsson ut mot Åge Hareide. I norrmannens första match som Öistränare lät han Christian starta mot Elfsborg. Det blev en ny förlust och dagen efter visade tränaren ett klipp för hela laget där Christian slarvat i markeringen vid ett Elfsborgsinkast. Kritiken från Hareide brände i honom. Elfsborg hade visserligen gjort mål efter inkastet, men det hade varit flera spelmoment mellan markeringsmissen och avslutet. Hareide undrade hur i helvete han kunde markera så slappt. Christian hade inget bra svar på det. Han startade aldrig en allsvensk match igen. 

 

När de negativa fotbollstankarna blev för jobbiga flydde han in i spelandet. Men han satt inte längre vid Jack Vegas-maskinerna mittemot lägenheten, utan hemma i soffan med datorn i knät. Det var trots allt skönt att inte behöva dela lokal med nedgångna gubbar, och de nya internetkasinona passade honom perfekt. Framför de olika slots-spelen (ett slags onlinevariant av enarmade banditer) jagade han bonusar och högvinster. Han gillade spänningen och precis som tidigare upplevde han ett lugn när han spelade. Till en början spelade han för de pengar som var kvar av lönen i slutet av månaden. Han tyckte att han hade kontroll. Spelade han bort restpengarna kom ju ändå en ny lön bara någon dag senare.

Örgryte åkte ur Allsvenskan och Christian lämnade den klubb han tillhört sedan flytten till Göteborg som 16-åring. Ny klubbadress blev Qviding i division ett. Som tidigare allsvensk spelare lyckades Christian förhandla till sig ett kontrakt som gjorde honom till en av lagets bäst betalda. Att Qviding dessutom fixade ett jobb som elevassistent gav honom en sammanlagd inkomst som gav utrymme för fortsatta kvällar framför spelsajterna. Han hade låg hyra, levde ensam och hans enda egentliga utgift utanför det mest basala var festandet. Ofta satte han sig vid datorn direkt när han kom hem från jobbet. Insatserna höjdes. Snart började han spela även för pengar han kanske skulle behöva i slutet av månaden. Ännu kände han ingen ångest när han gick och lade sig efter en förlustkväll. Lösningen blev helt enkelt att leva snålt fram till nästa lön. 

»Han älskade hela processen: möta upp langaren, räcka över pengarna, sedan vidare ut i ­natten med kokainet i fickan.« 

En kväll tog dock pengarna slut. Inte en spänn kvar på kontot och flera dagar kvar till nästa utbetalning. Kunde han låna pengar av någon kompis? Nej, de skulle undra varför han var pank och spelandet ville han hålla hemligt. Be mamma eller pappa om pengar? Inte en chans. Christian började googla efter låneföretag och snart hade han löst ett snabblån på 25 000 kronor. Pengarna skulle betalas tillbaka över fem år genom en månatlig avgift på 600. Det lät inte så farligt, tyckte Christian. Och med 25 friska tusen, plus nästkommande lön, hade han bra marginaler för att fortsätta spelandet.

Fotbollen blev roligare i Qviding. På lägre nivå fick han känna sig viktig igen. Samtidigt insåg han att tåget till de stora scenerna förmodligen hade gått. Och även om han trivdes med att jobba med barn ville han inte vara elevassistent hela livet. Han sökte och kom in på en tvåårig redovisningsekonomiutbildning på IHM Business School. 

Det var som om han levde flera liv samtidigt. Ett som skötsam och ambitiös ekonomistudent. Ett som nyckelspelare i Qviding. Ett som nattsuddare på Avenyns krogar, ofta tillsammans med den tidigare Örgrytekompisen David Stenman. Ett som nätspelare i lägenheten när ingen såg på. 

Åren gick. Christian bytte Qviding mot Lindome Gif i division två. Han fyllde 25. Han tog examen och fick jobb som redovisningsekonom på samma företag som han hade praktiserat på under utbildningen. Den nya arbetsgivaren imponerades av hur snabb han var med uppgifterna. Ingen kunde ana att den nya rekryteringen om kvällarna satt hemma i lägenheten och sjönk allt djupare ner i spelmissbruket. Snart tvingades han lösa nya snabblån för att finansiera spelandet. Christian skämdes i hemlighet. Ibland när han hade förlorat mycket pengar höll han upp i några månader, men när han fick in pengar igen återvände han till spelandet. När de månatliga återbetalningsavgifterna blev för många tog han ett privat banklån på 180 000 kronor för att betala av sina tidigare lån. Med sin fasta inkomst från ekonomifirman var det inga problem att få banklånet beviljat. När han hade löst de gamla lånen hade han till och med en hygglig slant över att spela och festa för.

Under en resa till Köpenhamn 2012 testade han kokain för första gången. Han blev omedelbart förälskad i drogen. På bussen hem till Göteborg var han fortfarande hög och satt och halsade ur en whiskyflaska samtidigt som han tänkte på hur bra han mådde. 

Kokainet blev snabbt ett stående inslag i festandet på lördagarna. Han älskade hela processen: möta upp langaren, räcka över pengarna, sedan vidare ut i natten med kokainet i fickan. Spänningsmomentet var en del av kicken. 

 

Kärleken till kokainet gjorde att spelandet minskade något, även om det fortfarande pågick. Fram till 2015 tog han i princip bara kokain på helgerna, men doserna höjdes och sakta men säkert tappade han kontrollen. Det året blev han också befordrad på jobbet. Som ekonomiansvarig i företagets finansbolag fick han mer semester och högre lön. Med mer pengar att spendera trappades knarkandet upp. Vissa fredagar tog han kokain inne på jobbtoaletten. Andra dagar dök han inte upp på grund av »magsjuka«. Samma förklaring kunde Lindomes tränare Dane Ivarsson få på matchdagar när Christian efter en hård och sömnlös natt låg och skakade i lägenheten. En gång, borta mot Vinberg, snortade han kokain på toan i halvtid. 

– Jag hade ingen aning om drogerna, säger Dane Ivarsson. Kokain … i min värld finns inte det. Det enda jag reagerade på var att Christian verkade dricka för mycket alkohol ibland, men jag tog aldrig upp det med honom. Det ångrar jag i dag.  

I slutet av 2016 bestämde sig Christian för att sluta spela fotboll. Han skyllde på »problem med fötterna«. Utan fotbollen att ta hänsyn till eskalerade missbruket ytterligare. Han tog kokain för att klara av att diska. Han tog kokain för att orka städa. Han sopade i sig ett gram före Korpenmatcher med polarna. Hemma i lägenheten var persiennerna konstant nerdragna. Christian tolkade minsta ljud som att någon var ute efter honom, kikade ut mellan persiennspringorna för att spana efter polishelikoptrar. Sedan tillbaka till soffan för ytterligare en lina.

»Han hade klarat att sluta med både kokain och alkohol. Men han klarade inte att sluta spela.« 

Pengarna han tjänade försvann rakt upp i näsan. Eller till spelsajternas konton. Lånekarusellen hade tagit fart igen och gick snabbare än vad Christian klarade av. För att finansiera missbruket förde han över 20 000 kronor från ett av företagets konton till sitt eget. Ännu en gräns var passerad.   

En vecka efter sin 30:e födelsedag åkte Christian till Uddevalla. Restaurangbesöket med släkten var planerat sedan länge. Han träffade familjen sällan och de få gånger det hände såg han till att vara i hyggligt skick. Frågorna om jobbet och livet i Göteborg var ytliga och lätta att ljuga bort. Den här dagen var han i usel form. Han hade knarkat stenhårt i flera veckor och anlände till restaurangen före alla andra. Han hann sänka några öl innan resten av sällskapet kom och när de frågade hur han egentligen mådde svarade han: »Sådär, det blev rätt sent i går.« 

Alla köpte förklaringen, men Christian stod inte ut med sig själv. Dagen efter kontaktade han en tidigare festkompis som slutat med drogerna och bad om hjälp. Vännen tog med honom till Anonyma kokainister. Han fick en sponsor och inledde tolvstegsprogrammet, men när han ombads rota i sin egen ryggsäck fanns spelandet, lånen och överföringen från företagskontot där. De hemligheterna tänkte han inte dela med sig av, inte till någon. Han slutade gå på mötena. Istället tog han kontakt med Lindome igen i hopp om att få mer struktur i vardagen. Tränaren Dane Ivarsson välkomnade honom tillbaka till laget och lyssnade medan Christian berättade om hur kokainet styrt hans liv men att han nu var drogfri. Ännu mer känslosamt var det att berätta för lagkamraterna. De imponerades av modet och gladdes åt att den tidigare lagkaptenen nu verkade ha hittat rätt spår igen. 

Göteborgsvy. Det här fotot, taget två månader efter självmordsförsöket, ska Christian ha som motiv för en planerad tatuering över operationsärret och hela ryggen. Foto: Susanne Stenqvist

Stödet han fick var skönt, men också jobbigt. För han var ju inte ärlig på riktigt. Spelandet fanns fortfarande där och ökade i styrka när kokainet och alkoholen försvann. Hans omsättning hos spelbolagen skenade iväg. Vissa kvällar kunde han förlora 300 000 kronor, ibland vann han en halv miljon. Till slut blev pengarna bara siffror på en skärm och eftersom han hela tiden återvände till datorn gick han back i det långa loppet. Han tog mer av företagets pengar och förde över till sitt eget konto. Han gjorde det igen. Och igen. Den första överföringen ungefär ett år tidigare hade ändå varit relativt liten och de 20 000 hade gått att maskera i årsredovisningen. Nu hade Christian tappat kontrollen fullständigt och totalt fört över två miljoner.

När 2017 blev 2018 firade han nyår nykter för första gången på många år. Han hade klarat att sluta med både kokain och alkohol. Men han klarade inte att sluta spela. Och, tänkte han, även om han skulle lyckas ta sig ur missbruket skulle han aldrig kunna betala tillbaka pengarna han stulit från bolaget. Visst funderade han på hur det skulle vara att berätta allt, men det alternativet slog han undan snabbt. 

Den enda lösningen Christian Lindström såg var att ta sitt liv.

 

Ryggen gör ont. I övrigt är fysiken »rätt okej« fyra månader efter kraschen mot bergväggen i Bohuslän.

– Jag bröt en kota i ryggen, säger Christian. Och näsan. Och lite annat smått och gott. Men den värsta smärtan när jag återfick medvetandet var i vänstra ljumsken. Höften slets ur led och det kändes som om någon högg mig med kniv i ljumsken.

Han halvligger i soffan i lägenheten på Danska vägen. Persiennerna är uppdragna. På gården utanför leker en grupp förskolebarn kurragömma. Deras neongula västar gör dem lättupptäckta i novemberdiset. På sängen i lägenheten ligger en cirkelformad lampkrona. Christian och hans pappa Leif ska sätta upp den senare i dag. Sedan utskrivningen från Sahlgrenska har han bott hos sin mamma i Haljersröd. Nu förbereder han sig för att flytta tillbaka till Göteborg.

– Det känns okej här när någon annan är med mig. Det är värre när jag är ensam. Första natten här tänker jag be någon kompis sova över.

Airbagen i Golfen gjorde att han överlevde smällen den där julinatten. Bilen blev totalkvaddad. Det första han minns efter kraschen är att han inte kunde öppna ögonen för allt blod i ansiktet. Sedan en mansröst som ropade: »Hallå! Hör du mig? Lever du?« Christian kunde inte svara. Någon – han kunde inte se vem – slet honom ur bilen. Han skrek av smärta. En annan mansröst skrek att bilen brann. 

– Jag var vaken fram till att ambulansen kom. Nästa gång jag vaknade upp låg jag på Sahlgrenska med slangar överallt. Någon gav mig en telefon och sa att min mamma var i luren. Jag bara grät i panik. Sedan tror jag att jag somnade igen.

När Katarina och styvpappan Reine kom till sjukhuset berättade Christian allt med tårar i ögonen. Han minns inte situationen exakt. Före ryggoperationen kunde han inte röra sig och var fullproppad med smärtstillande. När han blev lite piggare bad han sin mamma att kontakta hans arbetsgivare. Katarina ringde till Christians chef som snart också tog sig till sjukhuset. 

– Jag minns inte exakt hur han reagerade, han stod inte och skällde på mig direkt. Han förstod nog att mina handlingar berodde på missbruket. Samtidigt – det var ju mycket pengar jag hade tagit. Och lite senare förstod jag att de var tvungna att polisanmäla mig. 

Ärendet går långsamt. När november 2018 går mot sitt slut väntar Christian fortfarande på att bli kallad till förhör. 

– Som jag har förstått det kan det ske i morgon, men lika gärna dröja ett halvår. Den osäkerheten är väldigt jobbig för mig. Jag är beredd att ta mitt straff, fängelse eller vad det kan bli. Men när man försöker byta riktning i sitt liv är det inte kul att ha det här hängande över sig. 

Omstart. Från ytlig kontakt under många år har Katarina Lindström nu åter sin yngste son boende hos sig. »Utan mamma tror jag inte att jag hade klarat hösten«, säger Christian.

En försiktig duns hörs från hallmattan vid dörren. Dagens post.

– Bara bra grejer i dag, säger Christian och ler. Inga inkassobrev.

När han mådde som sämst öppnade han inte ens posten. Han tog bara högen med fönsterkuvert och tryckte ner dem i en sopsäck. 

– Jag visste ungefär hur stora summorna i inkassobreven var. Jag behövde inte se dem. Istället tog jag upp datorn och gav mig ut på lånjakt igen. Det fanns otroligt många långivare och det var lätt att ta flera samtidigt. 

Försökte du någon gång att seriöst sluta spela?

– Under den värsta kokaintiden blev det mindre, men det fanns där hela tiden. Jag höll upp i perioder och ibland vinner man ju också. Men i grunden har jag haft ett gränslöst beteende med noll konsekvenstänk. Jag kunde aldrig ta några öl. Jag tog alla öl och all kokain som fanns tillgänglig. När jag spelade var jag också bara i nuet. Jag blev lugn framför datorn. Det var ett rent flyktbeteende. Jag har andra också, sådana som är nyttigare. Under 2017 sprang jag varje morgon. När jag mådde fruktansvärt hemma tog jag antingen till spelandet – eller så stack jag ut och sprang tre mil.  

Hur lyckades du hålla dig borta från drogerna och alkoholen när du mådde så dåligt?

– Drivkraften att bli ren och vit var stark och när jag verkligen bestämmer mig för något är jag svår att stoppa. Och när jag väl hade berättat för alla i laget kunde jag ju inte börja igen. Men eftersom ingen kände till spelandet blev det svårare att sluta med det. 

Du måste ha varit en bra kund för spelbolagen.

– Väldigt bra. Omsättningen jag har haft hos spelbolagen över åren … det måste handla om över hundra miljoner. Och när man spelar för stora summor blir man premierad. Ett bolag gav mig en »julklapp« – ett presentkort från Nike Store på 10 000 kronor. Andra bjöd på resor: Malta och Cypern och allt vad det var. Men det var absolut inte aktuellt. Jag ville aldrig, aldrig visa utåt att jag spelade.

Hur många lån har du tagit totalt?

– Herregud. 50 kanske? Av olika dignitet. Jag hade två banklån på 180 000, som ju alltså var till för att täcka andra lån. Men det var först förra hösten som spelandet spårade ur helt. Redan förra vintern, när jag förstod att jag inte skulle kunna betala tillbaka pengarna jag hade tagit, började jag googla på olika sätt att begå självmord. Självhatet var så starkt. Ibland panikskrek jag rakt ut i bilen på väg hem från träningen med Lindome. Flera kvällar var jag på väg att sticka ut till Angeredsbron för att hoppa, men det var alltid något som fick mig att vända i dörren. 

Vad?

– Småsaker. En kommande match som man intalade sig kunde bli kul att spela. Jag sköt hela tiden upp det. Men jag ville inte leva. Så var det. Och det var inte glädje eller lättnad jag kände när jag vaknade på Sahlgrenska.

 

För första gången i sitt vuxna liv är Christian helt ärlig med sina känslor. Med en anmärkningsvärd självinsikt berättar han sakligt om sådant han tidigare lade mycket energi på att hemlighålla. Han är noga med att inget ska skönmålas. 

– Jag tror att det hjälper mig att prata om det. Kanske kan det också hjälpa någon annan. Det gick åt väldigt mycket kraft till att ljuga och hålla fasaden uppe. Att försöka vara »Duktiga Christian« med fotboll och bra jobb. Det är skönt att slippa lägga kraft på det nu. 

Men den nya ärligheten innebär också att han inte kan svara »bra« på frågan om hur han mår i dag. Han mår bättre, betydligt bättre. Men långtifrån bra.

– Det var som en psykolog sa till mig: »Hade du inte mått dåligt efter det som hänt hade du varit en psykopat.« Jag kämpar med att hitta mening med tillvaron. Just nu gör jag ingenting vettigt och min framtid är osäker. Vad vill jag göra? Vad kan jag göra? 

Det stämmer inte riktigt att han inte gör någonting vettigt. Under hösten har han genomgått en behandling hos spelberoendeteamet i Göteborg. Han har också fått psykologhjälp och går regelbundet till en kurator. Han går till gymmet och rehabiliterar sin skadade kropp. Han träffar familj och vänner som bryr sig om honom. Ibland kör han ut till Lindome för att träffa kompisarna i laget.

– Allt det där är jättebra, säger han. Jag har omtänksamma vänner och en fantastisk familj. Men det är när jag är ensam som jag blir deppig. Och jag kan ju inte gå runt med skyddsnät hela livet.

För att sysselsätta sig har han börjat skriva om sitt liv, från uppväxten och framåt. Skrivandet har också tvingat honom att minnas och reflektera. Varför festade han hårdare än andra? Varför började han direkt ta kokain varje lördag när kompisarna nöjde sig med varannan? Varför gick just han ner sig så djupt i spelmissbruket?

– Det är svårt att ge säkra svar, säger Christian. Det jag kan se är att jag har haft låg självkänsla. Jag behövde tidigt yttre bekräftelse och fick länge den genom fotbollen. Att sedan mer bli en i mängden var svårare att tackla. Jag ville vara den allt kretsade kring. Det var tvunget att hända saker hela tiden.

Även när du spelade i Allsvenskan festade du hårt varje helg, samtidigt som din barndomsdröm var att bli fotbollsproffs. Vad tänker du om det?

– Jag har funderat mycket på det. Hade jag lyckats bättre om jag gett fotbollen all energi? Förmodligen. Men jag var bäst tränad i Öis och älskade fotbollen. Det var bara det att jag älskade festen också. Jag klarade inte av att välja, jag ville ha allt. Jag har alltid varit rädd för att missa saker, oavsett om det var en startelva eller en festhelg. 

Tänker du i efterhand att din omgivning borde ha sett varningstecknen?

– Jag har svårt att klandra någon för det. Man måste komma ihåg att jag var en social kameleont som blev väldigt skicklig på att hålla skenet uppe. Spelandet skedde ju alltid i ensamhet och kokainet … få människor har stor erfarenhet av kokain. Alla kan se när någon är full. Inte många tänker tanken att samma människa nyss också snortade i sig ett gram. 

 

Ett tunt frostlager ligger över gräset framför huset i Haljersröd. Det är tidigt på onsdagseftermiddagen men har redan börjat skymma. Katarina Lindström har just kört hem från Uddevalla där hon jobbar som annonschef på tidningen Senioren. En av väggarna i enplansvillan är helt täckt av rådjurshorn – troféer som Katarinas livskamrat Reine Drottz har fått med sig från de kringliggande skogarna. 

Katarina dukar fram kaffe och kaka. Christian sitter redan vid bordet i vardagsrummet. Han ser tröttare ut än i lägenheten för en vecka sedan. Tills vidare sover han i sitt gamla pojkrum, men han gör det oroligt. Vaknar flera gånger varje natt. Ända sedan utskrivningen från sjukhuset i somras har han ätit antidepressiv medicin. Kanske hjälper den, kanske borde dosen höjas. Han vet inte. Han har ingenting att jämföra med och är besviken på kontakten med psykiatrin. 

– Det är svårt att få svar. När jag blev utskriven ville de skicka hem mig ensam till lägenheten med en påse piller. Hur tror du det hade gått? Utan mamma och alla som har ställt upp för mig hade jag aldrig klarat den här hösten. Jag är ju inte frisk.

När hans bror och brorsbarn var här i Haljersröd i helgen blev han tvungen att dra sig undan en stund när det blev stimmigt. 

– Jag tycker att det var bra, säger Katarina och tittar på sin son. Du, som alltid är så mån om att alla ska trivas, prioriterade dig själv och gjorde det du kände att du behövde. Måste du gå och lägga dig en stund är det väl inte mer med det? Hellre det än att du inte är sann mot dig själv.

– Jo, säger Christian. Samtidigt blir jag lite ledsen över att jag reagerar så. 

– Ja, jo. Men ändå.

Christian går ut i köket för att hämta mer kaffe. Under tiden berättar Katarina om den första tiden i huset efter att han kom hit i somras.

– Jag var så rädd. Jag vågade inte ens gå ut i trädgården utan ville hela tiden ha koll på honom. Jämfört med det är det bättre nu. Men vissa dagar ligger han bara i soffan och är helt nere. Det är svårt. 

Hon hade börjat sin semester när Sahlgrenska ringde den 4 juli, halv sex på morgonen. När hon och Reine körde till Göteborg hade hon tusen tankar i huvudet. Det enda hon fått veta var att hennes yngsta son varit med om en svår trafikolycka som slutat i en bergvägg. När han gav henne hela bilden blev hon chockad.

– »Chrille« var den sista i familjen vi hade kunnat tro något sådant om. Han var alltid den glada, den duktiga, den som alla tyckte bra om. Det enda vi hade tänkt på ibland var att han brände mycket pengar. Men samtidigt: det kostar lite mer att leva i Göteborg, han var ute mycket … det var nog inte konstigt. Tänkte vi.

Rehabilitering. Den fysiska vägen tillbaka har varit lättare än den psykiska för Christian. »Det går upp och ner – även under en dag. Trevligt ena stunden, en känsla av meningslöshet i nästa.«

På sjukhuset blev Katarina den som fick försöka navigera i kaoset. Hon kontaktade Christians chef, hon frågade ut läkare, hon bestämde att han skulle upp till Haljersröd vid utskrivningen och inte hem till lägenheten. Folk undrade hur hon kunde vara så samlad i en så svår situation. 

– På något sätt kunde jag fokusera. Jag försökte tänka: »Det viktigaste är att Chrille lever, nu försöker vi göra det här så bra som möjligt.« Men inombords var det jobbigt förstås. Man hade skuldkänslor för att man hade fattat så lite.

Christian kommer tillbaka med kaffet och serverar sin mamma. Från att bara ha haft sporadisk kontakt i många år träffar de nu varandra i princip varje dag. Katarina ser det som att han är på rätt väg, men att han bara tagit de första stegen. Båda beskriver den nuvarande situationen som ett vakuum. Väntan på att rättsprocessen ska dra igång står i vägen för framtidsplaner och varje gång Christian påminns om polisärendet mår han dåligt.

– Det blir en så stark påminnelse om vad jag har gjort och då fylls jag av skam. Även om jag var sjuk och fast i ett beroende så gjorde jag ändå de här grejerna. Tänk om jag hade börjat prata om mina problem tidigare. Då hade mycket av detta förmodligen aldrig hänt.

Han har sjukpenning fram till den sista februari. Efter det vet han inte vad som händer. Kan han söka jobb? Blir det fängelse? Hur mycket pengar kommer han att bli skyldig att betala tillbaka?

– Det är naturligt att älta, säger Katarina. Men Christian. Nu har detta hänt och vi kan skuldbelägga oss själva hur mycket som helst. Till vilken nytta då? Fastnar man helt i det som har hänt går det inte att komma vidare.

Christian nickar.

– Jag vet det, säger han. Men det är så lätt för mig att fastna i »tänk om«-läget eftersom framtiden känns så osäker. Jag skulle gärna sätta mig i en cell i morgon. Den här väntan gör att jag inte kommer vidare. Ska jag söka jobb och sedan be om tjänstledigt för att sitta i fängelse? Ska jag boka en dejt med en tjej och säga att jag bara måste fixa några saker innan vi eventuellt kan bli ihop?

– Vi får ta det dag för dag, Christian, säger Katarina.

– Det får vi göra, mamma.

Han reser sig för att duka av kaffekopparna.

 

Vad skulle han göra i livet om han fick välja helt fritt? Christian vet inte det. Flera av psykologerna han har träffat har pratat om vikten av att kunna »nöja sig«. Att inte behöva vara bäst på något. Hos spelberoendeteamet har han fått lära sig att försöka ta ett steg tillbaka när han ställs inför nya situationer och fråga sig: »Är det här något som kan vara dåligt för mig, eller kan jag köra?«

Samtidigt tror Christian att hans »all in«-mentalitet är svår att ändra på helt. Han vet att hans starka driv för med sig risker, men också att den ibland har tjänat honom. Innan missbruket tog över drev han till exempel sig själv hårt på jobbet. Han var duktig på det han gjorde. Han steg i hierarkin. 

Åtminstone vill han känna ett syfte, att göra något som i alla fall spelar lite roll. När 2018 går mot sitt slut har han någon aktivitet inbokad varje dag. Men även om han gillar träningen på gymmet och fikorna med kompisarna känns det lite konstlat alltsammans. Som om han bara aktiverar sig för aktiverandets skull. Han skräms också av hur snabbt hans mående skiftar. I stunden kan han gå igång på en diskussion om fotboll, en ny dokumentär eller vad som helst. Ensam två minuter senare kan allt kännas helt meningslöst.

Många personer i hans omgivning vill honom väl. Men det finns också de som har riktig användning för honom.

Klippa. Utanför den egna familjen är Lindomes tränare Dane Ivarsson en av dem som står Christian närmast. Under missbrukstiden valde han medvetet bort seriösa förhållanden.

 

Det ångar ur spelarnas munnar på konstgräset vid Lindevi där Lindome Gif håller till. Trots minusgraderna är stämningen god. Laget säkrade nyligen avancemang till division ett och gör nu ett av sina sista träningspass för året. Tränaren Dane Ivarsson ska också spana in några provspelare som eventuellt kan förstärka truppen till nästa år. 

Christian står vid sidlinjen tillsammans med några äldre Lindomeherrar medan spelarna försöker kontrollera de hala bollarna i kylan. I omklädningsrummet står hans namn fortfarande uppskrivet på laglistan. Trots allt spelade han så sent som i våras och bidrog, utan överdrift, till att laget hängde på i toppen av serien.

– Killen i mössa där är på prov från Sävedalen, säger Christian och pekar ut mot planen. Men de flesta här vet vad som har hänt mig. Flera i laget var uppe på sjukhuset och hälsade på mig. 

När det blir för kallt går Christian upp till klubbstugan. Där inne pågår ett viktigt sponsormöte. Förhoppningen är att få in några extra tusen till den mer kostsamma division ett-serien nästa år.

– Sedan lär vi väl ändå ha den minsta kostymen i hela serien, säger den 67-årige kassören Janne Borg när han kommer ut från mötet.

– Så är det alltid här, vet du, säger hans fru Maggan Borg, kansliansvarig i föreningen.

De ger Christian var sin kram när de får syn på honom. Janne och Maggan känner till hans historia. Det finns överhuvudtaget inte mycket som paret, gifta sedan 1974, inte känner till om Lindomes spelare och verksamhet. 

– Jag har varit i föreningen i 45 år, säger Janne. Och kassör i många av dessa år.

– Du har väl varit ordförande också? frågar Christian.

– Nej, säger Janne. Men jag har styrt många ordföranden. Kassörsposten är mycket viktigare i en sådan här förening, vet du. 

Christian skrattar. 

– Det är gott att se dig, grabben, fortsätter Janne. Gott att se dig i vår svartvita familj. 

Maggan drar på sig en jacka och säger att hon måste sticka till Kortedala för att se ett av klubbens ungdomslag spela en futsalmatch. Innan hon går ger hon Christian en klapp på axeln.

– Och så tar du hand om dig nu, okej?

Christian nickar.

– Det är bra, säger Janne. Nej, nu ska jag väl snart gå in till sponsorgänget igen.

– Hur ser det ut? frågar Christian.

– Hyggligt. Men du vet, jag satt med Halmias styrelsegubbar när vi mötte dem tidigare i år. »Vad tjänar era spelare?« frågade de. »Tja«, sa jag. »De ligger väl mellan 20 och 30.« Då blev Halmiagubbarna imponerade, vet du. Först efter tio minuter fattade jag att när de pratade månadslöner, då syftade jag på årsinkomsten.

Han blinkar med ögat. Christian skrattar igen. En stund senare är träningen slut och Dane Ivarsson kommer in i stugan. Tränaren besökte Christian på sjukhuset i somras och har varit uppe i Haljersröd flera gånger. Christian har även sovit hemma hos fyrabarnspappan Dane några gånger i höst.

– Du vet att du alltid är välkommen till oss, säger Dane.

– Det vet jag, säger Christian. Du är en fin människa. Du är också tränare, lärare, familjefar … jag är typ ingenting.

– Det stämmer inte, säger Dane kort.

Hej då, inte farväl. När Lindomes säsong tar slut bestäms det att ­Christian ska bli skribent på klubbens hemsida under den kommande säsongen. »Det är inget märkvärdigt, men det är i alla fall något«, säger han.

På dagarna jobbar Dane Ivarsson på en skola med fotbollsinriktning i Mölndal. Efter det som har hänt Christian reagerar han numera när ungdomarna pratar betting i korridorerna.

– Jag skulle inte spela med Bethard på våra tröjor om vi så fick en miljard, säger Dane. Jag tycker att mycket av den spelreklam som finns överallt är ruskigt obehaglig.

– Man blir besviken på en sådan som Zlatan, säger Christian. Om han såg vad det kan leda till – skulle han fortfarande fronta spelbolag då?

Dane rycker på axlarna. Han berättar att Christian ofta var hans bästa spelare. Och även om han inte återvänder till planen vill tränaren gärna se den tidigare lagkaptenen i organisationen framöver.

– Jag kan komma på hur många områden som helst där jag skulle ha användning för Christian. Men det är lite lurigt. Ger man honom en uppgift går han in för den till 100 procent. Är det bra just nu? Prio ett tycker jag är att han ska börja på tolvstegsprogrammet igen.

Dane vänder sig mot Christian.

– Jag tror du behöver börja där. Göteborg eller Mölndal – bara välj. Jag kör dig direkt.

Nere i omklädningsrummet spelas Popsicle från en bergsprängare. Stämningen efter träningen är hög, inte minst för att årets julmustcup har dragit igång. På en av bänkarna trängs en rad flaskor med elva olika mustmärken. På en taktiktavla har någon ritat upp ett slutspelsträd. En av ledarna häller upp musten i vita muggar och så får truppen blindtesta sig fram till en slutlig segrare. Förhandsfavoriten Nygårda ryker tidigt medan Apotekarnes enkelt tar sig till kvartsfinal.

– Riggad lottning! ropar någon.

– Hur kunde Nygårda förlora?

– Freeway! Vem fan dricker Freewaymust?

Christian står mitt på golvet och ler stort medan hans gamla lagkamrater låtsas vara upprörda över mustutvecklingen. Det gör han också på parkeringen lite senare när han kramar Dane Ivarsson hej då. Sedan sätter han sig i bilen för att köra upp mot Haljersröd. I dag var en bra dag. I morgon får vi se.