Duktiga Christian

Det var ännu en het sommardag i Göteborg och från några av de många fönster som slagits upp på vid gavel hängde svenska flaggor. Precis som i resten av landet rådde VM-feber i staden. Janne Anderssons landslag hade överraskande tagit sig vidare från gruppen och den här dagen, den 3 juli 2018, väntade åttondelsfinal mot Schweiz. På förskolor målade barnen blågula teckningar. På spårvagnar diskuterade vanligtvis tystlåtna resenärer Andreas Granqvists stålnerver och Marcus Bergs måltorka. Människor med bara en gnutta fotbollsintresse smet tidigare från jobbet för att inte missa avsparken klockan sex. På Ullevi samlades 16 000 personer för att följa matchen framför storbildsskärm. Uteserveringarna var knökfulla, sportbarerna fullbokade. 

På en av dem laddade Christian Lindströms kompisar. Eftersom de sett gruppspelsvinsten mot Mexiko på samma ställe hade de kommit överens om att sportbaren förde tur med sig och sett till att boka bord i god tid. Christian var som vanligt också medbjuden men hade lämnat återbud. Ingen tänkte särskilt mycket på det. Tråkigt så klart, men arbetet på ekonomifirman krävde väl sin tid. Så hade han ju sin egen fotboll också. Och hur som helst: nu började matchen.

Christian Lindström var ensam hemma i lägenheten på Danska vägen. Den 30 kvadratmeter stora ettan i stadsdelen Lunden hade varit hans hem sedan debutsäsongen i Örgryte IS A-lag tio år tidigare. På senare tid hade folk i hans omgivning undrat varför han inte bytte upp sig till någonting större, han som hade så bra jobb och allt. »Ni skulle bara veta hur mina bankkonton ser ut«, brukade Christian tänka men sade som vanligt att han inte hade någon brådska och att han dessutom trivdes i lägenheten. En av många lögner. Långtifrån den värsta.