Ett år med Gais, del I: Bosko kräver mer

När Gais i somras kontrakterade Bosko ­Orovic som ny huvudtränare hoppades många supportrar att han var personen som äntligen skulle få klubben att lyfta. Två dagar senare var han nära att dö, och hela hösten blev en smärtsam historia med ett ständigt hot om nedflyttning. Inför säsongen 2018 vet både Bosko och Gais att det inte finns några ursäkter. Alla måste prestera. I en unik satsning från Offside ­följer vi Gais under hela säsongen. Det här är första delen.

Bosko Orovic slänger upp vänsterbenet på bordet framför sig och kavlar upp de blå jeansen någon decimeter. Han stryker med handen över fotleden. Den är blålila och stor som en handboll. Han grimaserar. Somliga dagar är smärtan lindrigare, andra dagar är den som i dag: för jävlig. Så hostar han. Han tar sig över revbenen. Lunginflammation. Föregående natt blev det inte många timmars sömn.

Annons

– Nu är det ändå okej, men förra veckan fick jag nästan panik, säger han och puttar upp en snusprilla under läppen. Jag var så kass att jag inte kunde åka hit och vara med killarna. Man vill så gärna, men efter i somras lärde jag mig att det inte är lönt att skynda tillbaka. Det är fan så stressigt för det! Dagarna bara försvann och det är så mycket som måste ordnas med den här perioden. Det är nu vi lägger grunden för hela året.

Utanför fönstret faller snöblandat regn i den hårda januarivinden. Bosko tittar ut från den barack på Gaisgården som fungerar som hans kontor. Gais är tre veckor in i försäsongen och hans mest akuta uppgift är att hitta de där två spelarna som han behöver för att känna att han har en komplett trupp när tävlingssäsongen startar. En ny målvakt bakom Damir Mehic är ett måste.

Han vänder upp sin mobilskärm.

– Då ska vi se …

Han ler lurigt.

– Jaha … Fem missade samtal. Fyra meddelanden. Agenter ringer från hela Sverige. De ser ju sin chans nu.

Han stoppar ner telefonen i jackfickan.

– Jag har två killar på gång. Alexander Nadj kan bli klar redan i morgon, då har vi löst målvaktsdelen. Ett kontrakt ligger och väntar på honom.

När Bosko förra sommaren bestämde sig för att lämna Utsikten och att ta över ett krisande Gais var det för tjänsten som huvudtränare. Ett par veckor efter att Superettankontraktet hade säkrats i höstas blev han också klubbens sportchef. Det innebär att han måste hantera två heltidstjänster och en rad utmaningar. En har gått hand i hand med Gais i många år: ekonomin. Det finns inga pengar. Varken till övergångssummor eller till att få ordning på den daterade och slitna konstgräsplanen på Gaisgården. Att ens jogga på den är förenat med för stora skaderisker.

»Jag älskade fotboll och ville bli bäst, men jag fattade inte vad som krävdes. Jag var lat. Bekväm. Kaxig. En jävla skitunge faktiskt.«

Lösningarna blir därför att titta på spelare som är kontraktslösa och att åka runt i Göteborg och träna på de konstgräsplaner som är lediga och bättre. Och att än en gång be Gais luttrade supportrar om hjälp. Efter en vädjan i höstas om en insamling för att kunna skicka A-laget på ett träningsläger skramlade supportrar ihop 100 000 kronor, vilket innebär att Bosko och hans spelare kan åka till Barcelona om två veckor.

Den andra tydliga utmaningen är att få tiden att räcka till. Både för att klara av hans två tjänster, men också för hans familj. Just nu känner han ett tilltagande dåligt samvete över sina två barn och sin fru. Det är inte ovanligt att en normal arbetsdag i januari landar på tolv timmar.

– Det är inte bra att jag ibland kommer hem när de lagt sig och åker hemifrån innan de klivit upp. Det håller inte i längden. Men jag försöker intala mig själv, och dem, att det är den här perioden bara. Sedan ska det bli lugnt.

Han kommer på sig själv.

– Eller åtminstone bättre! Men jag visste ju allt det här. Gais ekonomi var inga nyheter för mig, inget har förvånat mig sedan jag började i Gais.  Om det är något är det att vi har ett jävla bra gäng här ute, alla vill åt samma håll, alla krigar för varandra. Det finns både kunskap och vilja så det räcker och blir över. Spelare och ledare, de på kansliet … Och supportrarna! De är sådana otroliga hjältar. Från utsidan har jag i många år känt att Gais varit en klubb som borde ha lyckats bättre. Efter ett halvår känner jag att Gais är en slumrande jätte med enorm potential.

Vi reser oss upp och Bosko haltar långsamt framåt. Han stannar till vid Kenneth Gustafssons bord. Kenneth gjorde 255 A-lagsmatcher för Gais och är i dag akademiansvarig i klubben. De byter några ord om en lovande kille som de bestämmer ska få träna med A-laget i veckan, innan Kenneth klickar fram en bild på en videokamera på sin dator.

Annons

– Nu är den här! 590 euro! Ska jag slå till?

Kenneth har länge haft ögonen på kameran som »filmar matcher utan att någon behöver stå bakom den« och nu vill han få sin närmaste chefs medgivande till ett köp. Bosko svarar att han kanske ska kolla med ekonomiansvarige först, men avbryts av Kenneth innan han hinner avsluta sitt resonemang.

– Äh, säger Kenneth. Jag betalar den själv. Så får vi se om jag kan få ersättning senare.

Bosko skrattar och lunkar vidare mot ytterdörren. Han har ett möte med en agent i centrala Göteborg. Vi hoppar in i bilen.

– Jag tror mycket på att hämta in spelare från närområdet, spelare som känner att de har något att bevisa.

Han vrider om nyckeln.

– De som bevisat att de hanterar division ett-fotboll med allt vad det innebär har ofta mer i sig om de bara får förtroende och förutsättningar. Samtidigt är det Gais verklighet: vi har en spelarbudget på fem miljoner. Helsingborg har tre gånger så mycket, Halmstad det dubbla. Vi kan inte värva en etablerad spelare från en konkurrent, vi måste hitta andra lösningar.

Han lämnar Gaisgården bakom sig och kör in mot stan, suckar och konstaterar att Superettan »är en märklig serie«.

– Träffar man rätt och har lite flyt kan det sluta med succé, har man stolpe ut och några skador för mycket kan det bli katastrof.

Jag frågar vilket betyg han ger sitt första halvår i Gais.

– Ett av fem. Jag kan inte vara nöjd med att vi inte vann en enda bortamatch. Målet när jag tog över var att klara kontraktet och det blev en niondeplats. Nu förlorade vi visserligen inte en enda hemmamatch, men vi vek ner oss för ofta i slutet av matcherna. Killarna orkade inte de sista 30 minuterna, det var en lärdom som jag försöker åtgärda nu under vintern. Vi har ökat träningsmängden jämfört med vad vi hade förra säsongen. Bland annat. Men mycket är mentalt, där lägger vi mycket tid på …

Telefonen avbyter Bosko. Han klickar bort samtalet och kryssar sig fram mellan bilarna på motorvägen.

– Men alltså förra säsongen … Man måste nog också ta i beaktande att det var minst sagt speciella omständigheter när jag tog över. För mig, för spelarna, för hela klubben. Det var faktiskt helt jävla bisarrt.

När vi når en korsning strax nedanför Sankt Sigfrids plan, bara ett par hundra meter från Lisebergs entré, pekar han framför ratten på en bit asfalt.

– Det var där det hände. Exakt där! Pang, sa det!

Den 26 juni i fjol blev det officiellt att Bosko Orovic skrivit ett avtal med Gais på två och ett halvt år. Klubben hade därmed hittat en ersättare till den sparkade Benjamin Westman. Bosko skulle bara avsluta ett par omgångar med Utsikten i division ett innan han på heltid dök ner i ett grönsvart lag i stort behov av poäng. Efter en 15 år lång klättring i tränarkarriären, där samtliga serier hade avverkats, skulle han äntligen få chansen i en Superettanklubb. Och att det var i Gais, föreningen som han haft närmast sitt hjärta sedan barndomen, gjorde att Bosko kände sig lite extra stolt.

Två dagar senare, den 28 juni, stannade han vid ett rödljus med sin vespa. Bredvid honom brummade en buss. Det blev grönt och Bosko rullade framåt. Sekunden senare flög han 20 meter genom luften. En bilist hade kört mot rött ljus. När han landade på asfalten såg han sin demolerade vespa ligga några meter bort. Han sträckte sig efter sin väska, grävde fram en cigarett och tände. Sedan blev allt grumligt – tills han vaknade upp i en sjukhussal på Sahlgrenska efter en tio timmar lång operation.

Läkaren berättade om skadorna: förutom att ledbanden var borta hade han en krossad fotled. Foten hängde enbart kvar i benet med hjälp av huden och hälsenan. En amputering hade diskuterats, men i ett första försök hade läkarna tagit muskler och vävnader från låret och försökt att rädda foten. Dessutom: båda axlarna ur led, några brutna revben, en fraktur på bröstbenet och skrapsår över stora delar av kroppen. Bosko tog in orden men tänkte bara på en sak: »När kan jag träna ett lag igen?«

»Fotbollsidiot.« Bosko beskriver sig själv så: »Jag kan utan problem titta på tre, fyra matcher en ledig söndag.« Hans favorit­tränare i Europa är Diego Simeone.

Den första veckan passerade i en dimma som mest bestod av morfinfylld sömn, halvvaket tillstånd och enorma smärtor.  Han bestämde sig för att inte säga till någon att läkarna diskuterade en amputering, inte ens till sin familj. Han ville inte oroa dem i onödan. All ångest behöll han inom sig. Han tänkte också mycket på Gais: Skulle han kunna stå på en träningsplan igen? Och han funderade på Utsikten. Att säga upp sig hade varit jobbigt nog, han ville inte svika sina spelare och hade haft ont i magen inför beskedet till truppen. Skulle han nu också tvingas missa avslutningen med det lag han överraskat med? Fan heller. Inför sitt sista uppdrag som Utsiktentränare, en bortamatch mot Mjällby, bestämde han sig för att coacha laget från sjukhussängen. Hans tränarkollegor försökte få honom på andra tankar, men Boskos envishet tog över. Han kopplade upp sig på sin dator, klickade fram sändningen från Strandvallen och höll via telefon direktkontakt med Utsiktens målvaktstränare Tomas Vainio som var på plats i Blekinge. Några minuter in i matchen kände Bosko sig förbryllad. »Det verkar som om jag ligger före er! Ni ligger efter, gubbar!« Tomas Vainio förklarade vänligt men bestämt att han var tvungen att avsluta samtalet med Bosko. »Du kan nog bara sova nu«, sade han, och Bosko insåg att morfinet hade tagit över.

Bosko skulle stanna på sjukhuset i sex veckor. Efter tre veckor åkte han till sin första Gaisträning. Styrelsen och klubbchefen undrade om det verkligen var så klokt, men Bosko insisterade. Han ville sätta sin prägel på laget så fort det bara gick inför slutspurten av Superettan. Spelarna, som genom assisterande tränaren Patrik Ingelsten redan bekantat sig med vad Bosko ville förändra taktiskt, väntade på sin nya tränare på Gaisgården. In kom en färdtjänstbil och ut lyftes en 45-åring som placerades i en rullstol. Bosko hade tryckt i sig morfin och fick hjälp att rulla ut på träningsplanen. Efter några minuter insåg han att han glömde bort vad han nyss sagt. Smärtan gjorde att han spydde. När han några timmar senare åkte tillbaka till sjukhuset bestämde han sig för att sluta med värktabletterna. Det var viktigare att han var klar i huvudet än att smärtan dämpades. Nästa träningspass gick bättre, även om han var genomsvettig på grund av den intensiva smärta som pulserade genom kroppen.

Bosko Orovic 

FÖDD: 13 juli 1972

KLUBBAR SOM SPELARE: Lundby IF (moderklubb), BK Häcken 1993–1994, Västra Frölunda IF 1995–1996

KLUBBAR SOM TRÄNARE: IF Vardar/Makedonija 2002–2004, FK Kozara 2005–2007, BK Häcken U19 2009, Assyriska BK 2011, Qviding FIF 2012–2015, Syrianska FC 2016, Gunnilse IS 2016, Utsikten BK 2016–2017, Gais 2017–

Veckorna gick och en dag berättade läkarna att de trodde att han kanske ändå inte skulle tvingas till en amputering. Ögonblicket var känslosamt av många olika anledningar. Den senaste tiden hade Bosko legat och grubblat mycket över sin framtid. Skulle han ens kunna vara fotbollstränare om benet rök? Han visste att en av hans stora styrkor var energin och de taktiska instruktionerna som han sprang runt och förmedlade på träningarna. Han var en rörlig, aktiv tränare. Med en rullstol skulle det inte gå. Men han kände ändå att spelarna hade börjat ta till sig hans idéer: högre och intensivare presspel, fokus på bollåtererövring, färre panikbollar, mer kontrollerat spel. Kommande månader blandade Gais resultaten: några uddamålsvinster varvades med sena baklängesmål och förlorade poäng. Enda gången han inte kunde följa med på en bortamatch var mot Gefle. Att åka buss i hundra mil var inget läkarna rekommenderade. När hemmalaget gjorde 2–0 kastade Bosko ena kryckan i väggen i vardagsrummet i familjen Orovics lägenhet.

»Jag fortsatte att vara en diva. En gång sa Bertil att jag var som en ›Rolls Royce utan motor‹. Och det låg kanske något i det.«

Den 4 november, mindre än ett halvår efter olyckan, avslutade Gais säsongen med en hemmamatch mot Varberg. Boskos lag behövde vinna för att vara säkra på att undvika kvalspel. Matchen slutade 3–0 och en hel klubb kunde andas ut. Klubbledningen kunde med tanke på förutsättningarna inte vara något annat än nöjd – målet hade hela tiden varit att klara sig kvar. Men Bosko var långt ifrån tillfreds. Han blir visserligen »aldrig nöjd«, men hans månader i Gais hade inte blivit som han föreställt sig. Trots att spelarna under hans inledande tid varit mottagliga för hans ledarstil, och visat förståelse för hans begränsade fysik, infann sig en stagnation under hösten. Bosko nådde inte alls så långt som han ville och fick också erkänna att hans dåliga ben påverkat honom mer än vad han hade hoppats.

När spelarna gick på vinterledighet började Bosko jobba allt mer. Truppen inventerades, träningsupplägget finslipades, ledarteamet spetsades. Säsongen 2018 skulle det inte finnas några ursäkter. För var det någonting fotbollslivet hade lärt Bosko Orovic så var det att ursäkter bara var ett sätt att slippa ta eget ansvar.

 

Annons

Få pojkspelare har dominerat på fotbollsplanen så som Bosko Orovic gjorde i Lundby IF under 80-talet. Tillsammans med bland andra Teddy Lucic och Ljubomir Vranjes ingick han i klubbens fruktade 72-lag som vann i princip allt som gick att vinna: Pojkallsvenskan, Gothia Cup, inomhus-SM … Och det var Bosko som stack ut mest. Som tolvåring gjorde »Hisingens Gerd Müller« 125 mål för Lundby. Han utsågs till »Mr Buster« och La Gazzetta dello Sport, fotbollstidningen framför alla andra, rankade honom som en av världens största talanger. Engelska och italienska toppklubbar försökte värva honom som tonåring. Det var Bosko, och inte kompisen Teddy Lucic, som fick alla rubriker och all uppmärksamhet.

– Tekniskt hade jag allt, säger Bosko. Jag hade spelförståelsen. Ibland kunde jag känna att jag bara flöt igenom försvar, det var en overklig känsla. Jag hade också ett tempo i kroppen som få klarade av att hantera, jag kunde rycka ifrån spelare med bollen klistrad vid mina fötter. Men Teddy hade inställningen. Det var det som skilde oss åt.

Efter påtryckningar från sin pappa, som hade varit OS-spelare för Jugoslavien, gick Bosko till IFK Göteborg i 15-årsåldern. Pappan, som på 60-talet lämnat hemlandet tillsammans med sin fru för arbete i Sverige, ville ge sin son de bästa förutsättningarna att förvalta den uppenbara talangen. Bosko vantrivdes direkt. Det var inte alls samma sak som när han var med sina kompisar i Lundby. Efter en säsong, där han vann den interna skytteligan överlägset, återvände han till Hisingsklubben.

– Det var ett av mina första misstag. Jag älskade fotboll och ville bli bäst, men jag fattade inte vad som krävdes. Jag var lat. Bekväm. Kaxig. En jävla skitunge faktiskt. Allt det kunde jag vara i Lundby. I IFK Göteborg var det annorlunda. Där ställde man krav, där gullade ingen med mig.

20 år gammal skrev Bosko på ett A-lagskontrakt med allsvenska BK Häcken.

– Det var mitt andra misstag. Kanske mitt största.

Manchester City och West Ham. Malmö FF. Alla tre klubbarna hade erbjudit Bosko kontrakt. Bosko valde Häcken.

– Än en gång var jag för bekväm. Jag ville inte lämna Göteborg. I efterhand insåg jag att det var precis det jag hade behövt. Det bästa som kunde ha hänt mig var om jag hade lämnat tryggheten bakom mig, utmanat mig själv, fått personer runt mig som ställde krav. Det var lite »i Göteborg vet alla vem jag är«-grejen. Så sjukt.

Istället fortsatte Bosko i samma gamla spår. Han var bra när han spelade, men lat och odisciplinerad när det inte var match. När Häcken försäsongstränade vid ett skogsparti på Hisingen sprang lagkamraterna runt en liten sjö. Men inte Bosko. Han promenerade över den. Myglet upphörde först när isen en gång brast och Bosko föll ner i det iskalla vattnet.

Omstart. Bosko vill inte lägga för stor vikt vid sitt första halvår i Gais, som ­slutade med fem vinster, fyra oavgjorda, sju ­förluster och målskillnaden 16–19. Olyckan påverkade honom och laget för mycket.

Ett år efter övergången till Häcken kallades Teddy Lucic in till Tommy Svenssons landslagstrupp som skulle spela VM i USA. Samma sommar sprang Bosko ut i den gulsvarta tröjan för en Intertotomatch mot Hapoel Tel Aviv. Häcken förlorade med 6–2 (Bosko stod för båda framspelningarna) och ett par dagar senare var det dags för en »jippomatch« mot Lerum. Tolv minuter in i matchen vred Bosko om knät. Korsbandet var av.

– Det var ett under att jag inte hade skadat mig allvarligt tidigare. Jag var inte i närheten av att vara tränad för elitfotboll. Jag hade klarat mig på min talang och min spelbegåvning, men min kropp var eftersatt. Teddy hade tidigt insett att man behövde leva som en fotbollsspelare om man skulle lyckas: ta hand om sin kropp, träna upp muskler, äta bra. Jag sket i allt det där.

Rehabträning, ett utgående kontrakt och därefter en övergång till Västra Frölunda, som slutade i dispyt med både tränaren Glenn Holm och klubbens ordförande Bertil Kristiansson.

– Jag fortsatte att vara en diva, så sorgligt är det. En gång sa Bertil till någon att jag var som en »Rolls Royce utan motor«. Och det låg kanske något i det.

Bosko återvände till Lundby i Söderettan. När säsongsavslutningen närmade sig drabbades han av sin andra korsbandsskada. Efter ytterligare en lång rehabiliteringsperiod hade han hunnit bli 25 år gammal. Utan något kontrakt funderade han på sitt nästa steg. En dag hörde italienska Serie B-laget Foggia, med svensken Jonas Axeldahl i laget, av sig och erbjöd provspel. Bosko packade de väskor som han borde packat fem år tidigare och flög till södra Italien. En sista chans. Ett par veckor senare skulle han göra en snurrfint på en träning. Benet vek sig. En ny korsbandsskada. Bosko visste att det var över.

– Jag gick in i ett stort mörker. Min pappa, som levt genom min karriär, tog det nästan ännu hårdare. Jag var helt vilse och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Jag mådde fysiskt dåligt så fort jag såg fotboll på TV, jag kunde inte hantera det.

I ett helt år valde Bosko att inte göra något annat än att spendera de pengar han hade lyckats spara ihop under sina år som elitfotbollsspelare. Det blev många fester och onödiga prylar. När pengarna var slut började han jobba som kakelläggare på sin pappas firma. Till en början kände han bitterhet över den »otur« som drabbat honom. Efter en tid byttes den ut mot ångerfullhet. Han insåg att han slarvat bort förutsättningar som väldigt få ens kommer i närheten av.

»Då jobbade många utifrån ­perspektivet att alla var likadana, och då är det svårt för någon som är annorlunda att blotta sig.«

Pausen från fotbollen blev lång; först 2002 agerade han. Suget hade stegrats under ett par år, tankarna hade börjat snurra. Han hade lärt sig den hårda vägen vad man inte ska göra som fotbollsspelare. Tänk om han som tränare skulle kunna förmedla sina lärdomar till andra? Han kunde, när han väl började titta på fotboll igen, sitta i soffan eller på en läktare och se saker på planen som han upplevde att tränare inte såg. Han insåg också att han saknade gemenskapen och omklädningsrummen.

När han tog sitt första tränarjobb tvingades han börja långt ner, i division sex-klubben Vardar/Makedonija. På tre år tog han klubben till division tre. Parallellt med den nystartade karriären fortsatte han som kakelläggare, något han gjorde tills han 2012 nådde division ett med Qviding FIF.

Under åren som gick stod det klart för honom att han hade hittat rätt.

Aldrig mår han så bra som när han är ute på planen och instruerar sina spelare. Alltid bär han med sig lärdomen om hur fort saker kan förändras om man inte ger allt. Ska man lyckas finns det bara en väg att gå. Och den går inte över isen.

Gais vinner samtliga träningsmatcher i januari och februari. En avbruten match i ett snöigt Halland mot Halmstads BK är den enda som slutar oavgjort. Under träningslägret i Barcelona besegras allsvenska Gif Sundsvall med 5–3 och Superettankollegan Norrby IF med 1–0. Veckan i Spanien blir lyckad, tycker Bosko. Den var också nödvändig för att få ihop truppen. Sedan matchen mot Varberg i november har det tillkommit nio nya spelare i A-lagstruppen. Ytterligare två har lyfts upp från akademin. 15 spelare har också lämnat Gais. Några har Bosko tvingats släppa mot sin vilja på grund av att avtal har löpt ut, men mest har det handlat om att han velat värva spelare som passar in i hans sätt att se på fotboll. Därför har han i fyra fall vänt sig till spelare som han tränade i Utsikten. De känner Bosko och Bosko känner dem. Med begränsade resurser måste chanstagandet minimeras. Den sista pusselbiten i det nya lagbygget blir Junes Barny, en offensiv mittfältare som för ett par år sedan spelade i Allsvenskan med Halmstad och som, enligt Bosko, »valde bort betydligt bättre erbjudanden för att han tror så mycket på det Gais håller på att bygga«.

För en Gaissupporter är det dock ett oroväckande mönster. Spelaromsättningen i Gais de senaste åren har varit svårslagen. Mellan 2015 och 2017 spelade totalt 71 spelare för Gais A-lag, och endast mittbacken och lagkaptenen Carl Nyström har inför årets säsong gjort mer än två år i föreningen. Kontinuitet och tålamod har varit en bristvara, kortsiktighet och paniklösningar normen. De grönsvarta fansen har också många gånger lyssnat på ledare och tränare som, likt Bosko, pratat om vilken oerhörd »potential« klubben har och att det är »en slumrande jätte«. Lik förbannat har de blivit besvikna nästan varje gång.

Men Bosko är övertygad om att laget är på rätt väg, vilket stundtals bekräftas under träningsmatcherna. Presspelet sitter allt bättre, de är synkade i sina rörelser och 3–5–2-systemet gör att de skapar många målchanser i varje match. Försvarsmässigt har några baklängesmål för mycket kommit till efter förlorad koncentration snarare än motståndarnas briljans, och det stör Bosko.

För honom handlar försäsongen om tre saker: få laget förberett fysiskt och psykiskt, få ihop truppen och sammanhållningen, samt utveckla förståelsen och samarbetet i ledarteamet. Träningslägret gav honom tid för samtliga delar. Det var också en möjlighet att genomföra förändringar. Efter år av traditionsenliga inkilningar bestämde sig Bosko för att det fick vara nog. Istället för att utsätta individer för pinsamheter och grabbighet ville han att spelarna skulle visa mod. De nya spelarna fick därför sjunga, dansa eller berätta en rolig historia inför sina nya lagkamrater. Det går hand i hand med Boskos ledord: att våga. Eller snarare: att inte vara rädd.

När vi en gång pratade om hans egen spelarkarriär berättade Bosko om den prestationsångest han så många gånger upplevde. Han kunde vara så nervös inför matcher att han spydde. Men ingen i hans närhet noterade hans beteende som ett problem, ingen pratade med honom. Och själv hade han inte modet att ta tag i det.

– Mentala aspekter var inget stort när jag spelade, berättade han. Många tränare jobbade utifrån perspektivet att alla var ungefär likadana, och då är det svårt för någon som är annorlunda att blotta sig.

Därför jobbar Bosko mycket med att hans spelare ska våga misslyckas, både på och utanför planen. Han vill att spelarna ska komma till honom om de känner tvivel eller osäkerhet. Han har infört »självskattning«, ett slags formulär som samtliga spelare ska fylla i efter varje match där de får bedöma sin egen prestation. Nådde de sina krav på sig själva, nådde de kraven från Bosko? Om inte, vad kan spelaren och vad kan tränaren göra för att det ska bli bättre nästa gång?

För att höja den mentala styrkan i truppen har Bosko också använt sig allt mer av rådgivaren Håkan Linde. Varje onsdag vigs åt mental träning. Individuella samtal, gruppdiskussioner, hemuppgifter – alla sakerna ska i slutändan leda till bättre »prestationer« i Gais tröja. För det är så han utrycker det, Bosko: »Vi bryr oss inte om resultat, vi tittar enbart på prestationen.«

Samtidigt är Bosko inte dummare än att han förstår att resultat är det som kommer att avgöra både årets säsong och hans egen tid i Gais. Ingen bryr sig om Gais spelar fin fotboll och »vågar« om de i tre raka matcher tappar poäng.

 

Måndagen den 19 februari vaknar Gaissupportrar upp till ett vitt Göteborg. Snön har fallit under hela natten och de som meddelat sina arbetsgivare att de måste sluta någon timme tidigare för att åka på bortamatch undrar om det var i onödan. Men när de strax efter klockan 17 denna kväll traskar mot den buss vid Nya Ullevi som ska ta dem till Borås för årets första tävlingsmatch – Svenska cupen mot Elfsborg – kan de andas ut. Matchen blir av. Några har hunnit med ett par öl på en bar i centrala Göteborg, andra ämnar att hinna komma i form på bussresan. Det klinkas i Systembolagetpåsar när de 60 Gårdakvarnenmedlemmarna intar sina säten. De räknar med att ytterligare ett par, tre hundra gaisare är på plats när de intar Borås Arena.

Gårdakvarnen är Gais mer beresta supporterklubb – minst halva grejen med den drygt 20-åriga föreningen är att stötta Gais på bortamatcher. Jag ser mig omkring i bussen. Längst fram: tre kvinnor som korkar upp en flaska mousserande. I mitten: en pappa och hans son. Lite längre bak i grönsvart halsduk: Tanya Vesivalo, ledamot i Gårdakvarnens styrelse och gaisare sedan nästan 25 år, då hon gick med sin son på sin första Gaismatch. I fjol gjorde hon sin första »hundraprocentare«: såg samtliga hemma- och bortamatcher på plats. Nu är hon så nervös att hon inte vet var hon ska ta vägen. I dag inleds de nästan tio månaderna av ångest, glädje och tårar. 61-åriga Tanya tror på Boskos Gais. Det var länge sedan hon vågade tippa så positivt som i år. Enligt henne slutar Gais fyra i årets superetta. Längre fram i bussen balanserar 25-årige Joel Otterloo Kuronen, också han ledamot i Gårdakvarnen och Gaisare sedan födseln, mellan sätena. På hans farfars gravsten står det under namnet och födelse- och dödsdatumet: »Gaisare, plåtslagare och kommunist.«

Nyckelspelare. Vid sidan av Dusan Djuric lär vinterns nyförvärv Junes Barny bli avgörande för Gais framgångar i år. När den i dag 28-årige mittfältaren slog igenom med Ängelholm i Superettan 2013 noterades han för tolv mål och sju assist.

Joels stora förhoppning är att serien inte inleds som den så ofta gjort på senare år: med en kass start som innebär att säsongen i princip är över redan i maj. Han konstaterar bittert att han endast fått uppleva fyra bortavinster på de 30 senaste försöken. Desto gladare är han över förhoppningarna som Bosko lyckas frambringa på så kort tid. På sin lediga tid lägger han varje vinter några obetalda arbetsdagar på att ringa runt till folk i ett försök att sälja årskort för Gais räkning. När många på andra sidan luren tidigare år tvekat med ett mumlande om att det ändå blir ännu ett besvikelsens år, har han märkt att betydligt fler känner tillförsikt i år.

Bussen lämnar Göteborg. Några killar bakom mig frågar varandra om årets säsong. En nybliven pappa till sin stolsgranne:

– Hur tror du det går i år, då? Går det åt helvete som vanligt eller?

– Jag vet fan inte, svarar den andre. Ser man på träningsmatcherna tycker jag att det ändå ser bra ut!

Den nyblivna farsan igen:

– Det är som ett förhållande varje säsong. I början svävar man på moln, allt känns underbart och fint. Så efter ett litet tag ser man de sämre sakerna. Och strax därefter skiter det sig.

Morrissey, Oasis och Nationalteatern ljuder från bussens högtalare. Rutorna immar igen. Volymen stegras. Några uppdaterar sig om Gais startelva på sina mobiler. När chauffören svänger av motorvägen och in i Borås slänger den nyblivna farsan ut ännu en fråga till personerna runt omkring:

– Vilket är drömmotståndet i Europakvalet om vi vinner Svenska cupen, då?

 

Tolv timmar efter avsparken på Borås Arena rullar Bosko in med sin bil på Gaisgården. Det är en snorkall tisdagsmorgon. Men solen lyser och för en gaisare är denna februaritisdag skönare än på länge. Efter gårdagens 3–2-seger mot Elfsborg skriver lokaltidningarna om lagets skrällseger och plötsligt har Gais en realistisk chans att vinna cupgruppen och därmed ta sig till kvartsfinal. Två gruppmatcher återstår: Hammarby borta och Vasalund hemma.

Inte utan svårigheter haltar Bosko fram över det isiga underlaget och in på kontoret i den vita baracken. Om någon timme ska spelarna komma in för en genomgång av gårdagens match och ett lättare träningspass.

Bosko och assisterande tränaren Patrik Ingelsten sätter sig mitt emot varandra och går igenom sina tankar. De är frustrerade över att gårdagens match inte har laddats upp på nätet än, vilket hindrar dem från att klippa ihop spelsekvenser att visa för spelarna, men de konstaterar ändå att de får vara nöjda. 3–2 mot Elfsborg efter ett 1–2-underläge, och stundtals med ett spel som både chockade hemmalaget och gladde Tanya, Joel och alla de andra 350 gaisare som överröstade Guliganerna på läktaren. Från matchminut ett satt presspelet som Bosko kämpat för så hårt sedan det första träningspasset i januari. 3–2-målet i andra halvlek symboliserade mycket av insatsen: Gais mittfält och den duracelliknande anfallaren Edin Hamidovic, värvad från Husqvarna FF av Bosko i somras, stressade Elfsborgs centrala spelare till ett bolltapp som plockades upp av Junes Barny. Några sekunder senare hade han frispelat Hamidovic som distinkt satte bollen i målvaktens högra hörn.

När Elfsborg försökte sig på ett liknande presspel hanterade Gais försvarare och mittfältare det bättre: bara ett fåtal gånger tvingades en Gaisspelare lyfta bollen långt. Gais lyckades uppträda rutinerat och moget samtidigt som laget visade prov på lekfullhet och mod. Och i årets första tävlingsmatch lyckades Bosko med det han inte fick uppleva under hela hösten: att vinna en bortamatch.

Bosko snurrar runt i sin stol och leker med snusdosan i händerna:

– Mest nöjd är jag över vår arbetsinsats. Vi tappade ork i både slutet på första och andra och föll lite för lågt i vårt positionsspel. Men killarna var lojala mot varandra.

Ingelsten nickar och fyller i:

– Ja, att spela så som vi vågade göra på bortaplan mot Elfsborg är det inte många som klarar av. När de gör 2–1 är det vi som ökar tempot direkt. Det var fint att se. Killarna måste ju känna att det inte är en slump att vi nu vunnit mot två allsvenska lag. Rättvist också!

Bosko kliar sig i skägget.

– Bara vi inte blir bekväma nu. Vi får inte flyga iväg! Vi måste få till vårt defensiva presspel ännu mer. Och ibland blir vi för korta i vårt anfallsspel, vi måste våga hålla i bollen ännu längre och invänta rätt läge för den avgörande bollen. Men visst, det är fan Elfsborg vi snackar om, ett av de mer bolltrygga lagen i Allsvenskan.

Prick klockan 10.00 har spelarna sjunkit ner på varsin stol på Gaisgården. Bosko inleder med att nämna mycket av det som han och Ingelsten tidigare kom fram till. »Ingen slump att vi vunnit mot två allsvenska lag«, »tappar presspelet«, »orkar inte riktigt sista 20«. När han frågar spelarna vad de själva tycker om matchen delar de flesta sin tränares analys. Lagkaptenen Carl Nyström trycker på att de har något på gång, att han kan känna det, men understryker att det krävs minst lika mycket varje vecka under hela säsongen om de ska kunna vara nöjda med sig själva.

Bosko nickar medhållande och fortsätter:

– Det finns så jävla mycket bra i den här truppen! Vi i tränarteamet känner det. Men än en gång, killar: vi jagar prestationen, inte resultatet. Sista 20 minuterna i går tog resultatet över. Ni tänkte för mycket på det och glömde bort era uppgifter. Det måste vi jobba med. Okej?

Starkare. En av Boskos första åtgärder när han blev Gais tränare var att öka tränings­mängden. ­Tillsammans med klubbens fystränare, Conor McDonaugh, är målet att inte upprepa höstens trend: många förlorade poäng de sista 20 minuterna.

Mötet fortsätter i några minuter till. Bosko vill att man kommunicerar ännu mer ute på planen när man kommande helg möter Hammarby i Stockholm i Svenska cupen. Att man inte viker »en millimeter i återerövringsspelet«.

Det blir tyst i några sekunder. Bosko tittar ut över sina spelare.

– Kolla! Det jag tänker på är det här, gubbar: Det är en lång säsong. Det finns mycket, jävligt mycket, kompetens i det här laget. Men vi måste vara ödmjuka. Vi får inte tappa i hängivenhet. Ni har »skillsen«, individuellt. Men skillsen får inte ta över. Alltid, alltid laget först. Jag har varit med så länge att jag vet hur det kan gå annars. Fattar ni? Vi ger järnet i 90 minuter, hela jävla säsongen. Gör vi det kommer det här att bli kul. Det var allt.

Ett sorl utbryter, stolar dras i golvet. Innan spelarna lämnar rummet hinner Bosko med en sista uppmaning:

– Ni som inte spelade i går – ge järnet i dag! Ut med frustrationen. Inga alibiträningar nu. Bra!

Två veckor senare har Gais spelat 3–3 mot Hammarby i Stockholm, efter att ha tappat en 3–1-ledning, samt besegrat Vasalund med 4–0 i Göteborg: resultat som innebär att man som enda Superettanklubb vinner sin grupp i Svenska cupen. Skulle Östersunds FK bli för svåra i kvartsfinalen har kanske ändå Bosko Orovic gett supportrarna mer att le åt än någon annan Gaistränare lyckats med de senaste fem åren. Från att ha säkrat kontraktet i säsongens sista match i fjol till att stundtals spela ut etablerade allsvenska lag några månader senare … Förväntningarna vrids upp.


Reportageserien »Ett år med Gais« består av fem delar. Du har just läst den första. Del två finns nu att läsa webbexklusivt här på offside.org: »Var fan är logiken?« Endast registrerade kunder kan läsa reportaget. Skaffa ett konto på vår hemsida för 39 kronor/månad. Full tillgång till hela Offsides arkiv ingår. Ingen bindningstid.

Ett år med Gais, del II: »Var fan är logiken?«