Bosko Orovic slänger upp vänsterbenet på bordet framför sig och kavlar upp de blå jeansen någon decimeter. Han stryker med handen över fotleden. Den är blålila och stor som en handboll. Han grimaserar. Somliga dagar är smärtan lindrigare, andra dagar är den som i dag: för jävlig. Så hostar han. Han tar sig över revbenen. Lunginflammation. Föregående natt blev det inte många timmars sömn.
– Nu är det ändå okej, men förra veckan fick jag nästan panik, säger han och puttar upp en snusprilla under läppen. Jag var så kass att jag inte kunde åka hit och vara med killarna. Man vill så gärna, men efter i somras lärde jag mig att det inte är lönt att skynda tillbaka. Det är fan så stressigt för det! Dagarna bara försvann och det är så mycket som måste ordnas med den här perioden. Det är nu vi lägger grunden för hela året.
Utanför fönstret faller snöblandat regn i den hårda januarivinden. Bosko tittar ut från den barack på Gaisgården som fungerar som hans kontor. Gais är tre veckor in i försäsongen och hans mest akuta uppgift är att hitta de där två spelarna som han behöver för att känna att han har en komplett trupp när tävlingssäsongen startar. En ny målvakt bakom Damir Mehic är ett måste.