Hösten 1989 höll det gamla östblocket på att krackelera. På morgonen den 9 november tvingades det östtyska kommunistpartiet till ett krismöte. Trycket på gränserna hårdnade och med Sovjetunionens nya giv, glasnost och perestrojka, var den gamla lösningen – att skjuta dem som försökte ta sig över till väst – inte längre lika given. Partiet kom fram till att man på något sätt kanske skulle kunna lätta på gränsrestriktionerna, men man fattade inget beslut. Det hade inte talesmannen Günter Schabowski förstått.
På kvällen sattes Schabowski ensam framför världens TV-kameror och förklarade att gränserna skulle öppnas. En reporter frågade när – och om det fanns några begränsningar. »Das tritt nach meiner Kenntnis, ist das sofort, unverzüglichs«, sa en osäker Schabowski. »Så vitt jag har förstått gäller detta med omedelbar verkan och utan restriktioner.«
Tiotusentals östberlinare begav sig till muren och tryckte på mot vakterna som stod utan order. En halvtimme före midnatt släppte vakterna igenom massan. Öst och väst förenades i kramar och tårar.
Rainer Lüdtke tänkte: »Fan, nu är vi nog inte nummer ett länge till.«
