Försäsongens förbannelse

Svenska klubbar har Europas längsta försäsong. Och därmed bäst f­örutsättningar av alla att p­reparera sina spelare. Om det bara gick att hitta rätt sätt att träna.

En vintermorgon står tre fotbollsspelare vid foten av en isig asfaltsbacke. Om två månader ska de vara perfekt förberedda för att spela allsvensk fotboll. Vägen till toppformen går… uppför backen. 

– Kör! ropar tränaren och de tre rycker fram till en kon 20 meter upp i backen, springer baklänges några meter till en annan kon och gör sedan en ny rusch ännu en bit upp. 

De vänder, joggar ner till starten och hinner precis vända sig om när tränaren ropar på nytt: »Kör!« Han har flyttat konerna längre upp nu, ruscherna blir längre, full fart uppför, några bakåtsteg, och så full fart uppför igen. 

Annons

Så där håller de på, gång efter gång. 

En av spelarna är Simon Chekroun, en 22–åring i utkanten av Örgrytes A-lagstrupp. En annan är Magnus Källander, 40 år om bara några dagar. Den tredje är Marcus Allbäck, själva symbolen för Örgryte IS, med rutin från 74 landskamper och sex utländska proffsklubbar. 

Fredrik Lundgren, lagkapten i Gais: »Våra islänningar är förvånade över våra träningsförhållanden. På Island har dom hur många inomhusplaner som helst. I Göteborg har vi fyra allsvenska lag men inte en enda fullstor innehall för fotboll.«
23 januari. Wanderson kastar snöboll på Levon Pachajyan. Gais assisterande tränare, Patrik Johansson: »När jag spelade i Landskrona i slutet av 80-talet hade vi kontrakt på tio månader om året, februari till november. Det går ju inte i dag, men egentligen b­ehöver du inte särskilt lång förberedelsetid för säsongen om du har hållit igång hyfsat.«

En bit upp i backen har de fin utsikt (om de skulle orkat titta) över Öisgårdens klubbhus och träningsplaner. Ute på konstgräset där nere går resten av Örgrytes fotbollstrupp. I backen springer de som ligger efter med fysträningen. Chekroun kom tillbaka skadad efter att ha provspelat med en annan klubb. Magnus Källander återhämtar sig från ett ingrepp som ska få hans knä att palla en säsong till. Marcus Allbäck gjorde en mindre operation i foten före jul.

Chekroun ligger steget före Källander och Allbäck hela tiden, men det är mellan de båda veteranerna prestigekampen utspelas. 

– Kom igen nu, Källa! Du springer ju som en 60-åring! ropar Allbäck när Källander snubblar till vid konerna. 

Fystränaren Mikael Henriksson skrattar och flyttar i smyg konerna ännu längre upp i backen varje gång spelarna vänder ryggen åt honom. Ibland tar han en näve sand ur en uppochnedvänd kon och strör ut den över det isiga underlaget. 

31 januari. Backträning med Örgryte.

Spelarna frustar, pustar och biter ihop. En rusch till. Och en till. Källanders mössa har halkat på sned. Allbäcks byxor från fjolåret har hål på båda knäna. Flåset räcker inte längre för pikar. Men ju fler och längre ruscherna blir, desto mer nytta har Källander av sin mittfältskondis. Han segar sig förbi Allbäck gång på gång. Allbäck halkar till vid en av vändningarna och står nästan på öronen. 

– Micke! Du måste sanda mer här, ropar han till tränaren. 

– Nänä. Vi kommer att spela många matcher på hala gräsplaner. Det är bara att vänja sig. 

Det är svensk försäsong av traditionellt snitt. Snö och is, temperaturen runt nollstrecket, ingen boll. Bara ett envetet nötande i en halkig backjävel och en tränare som ler när musklerna börjar värka. Magnus Källander har gjort 20 sådana här försäsonger, han missade två när han var proffs i Grekland för några år sedan. För Marcus Allbäck är det första vinterträningen sedan millennieskiftet. Båda försöker anpassa den fruktade försäsongsträningen till sina egna behov. Källander har en ständig dialog med Örgrytes tränarteam – hans ärrade kropp och nyopererade knän pallar inte alla fyspass. Och Allbäcks ingrepp i foten skulle kunna ha gjorts redan i november men Allbäck »råkade« vänta en dryg månad – och missade därmed en del av vinterträningen. »Ja vadå? Jag hade ju ingen innebandyklubb som ringde mig«, som han säger. 

Magnus Källander, Örgryte: »När jag kom upp i Frölundas A-trupp 1987 sprang vi fyra varv på Ruddalens 2,5-kilometersslinga flera gånger under vintern. Sånt gör man inte längre, men man borde ändå kunna göra försäsongsträningen betydligt r­oligare. Man får inte slitas ut mentalt.«

Just Henrik Larssons gästspel i innebandyeliten är ett av de vanligaste samtalsämnena i vinterns allsvenska omklädningsrum. För två år sedan flightade Larsson iväg till Manchester United och gjorde några bejublade och välbetalda månader under vintern. Den här gången har han bytt sport. Smart! 

Svenska spelare fruktar försäsongen. De försöker hitta sätt att slippa undan, även om de inte smiter iväg med tunnelbanan till Kvarnen som Hammarbyspelarna ibland gjorde på 1970-talet när de skickades ut på långlöpning. De försöker göra annat (men alla har inte Henrik Larssons talang och status). De låter till och med karriären styras av den. 

Försäsongen genom tiderna – 2009

Annons

Dominerande trend: Sprint­uthållighet. Svenska spelare kan redan springa långt. Nu ska de lära sig springa kort också. Snabbt. Och ofta.

Fanns också plats för: Henrik Larssons innebandyspel. Henrik Larsson spelar nio matcher för FC Helsingborg i Superligan och svarar för ett mål och fyra assist.

Fredrik Risp, som satt fast på Ankaraspors avbytarbänk i Turkiet mycket längre än vad som var nyttigt, förklarade före nyår för Dagens Nyheter att han trots sin situation inte var sugen på att flytta hem. »Jag gillar inte upplägget i Allsvenskan, med en så lång försäsong.« 

Geert den Ouden, den mediokra holländaren som förvandlades till allsvensk skyttekung 2003, vände trots succén i Djurgården hemåt ett halvår senare – på grund av vinterträningen: »Att vakna varje dag och inte vilja gå till jobbet… Jag kunde åka hem till Holland var tredje eller fjärde vecka, jag räknade dagarna dit.« 

Och nypensionerade Niclas Alexandersson talar för de äldre spelarna: 

– Från det att jag kom hem från England 2004 blev det successivt allt tuffare i IFK Göteborg. Det har lagts väldigt stor vikt vid styrka och syreupptagningsförmåga. I efterhand kan man väl konstatera att min kropp inte pallade att träna så hårt längre, jag drogs ju med småskador varje höst. När man blir äldre måste man få ta det lite lugnare. 

– Det handlar också om att man ska ha roligt. Att hålla på med fysträning i tre, fyra månader i sträck är inte särskilt kul. Om vinterträningen hade varit så tuff som i dag när jag kom upp i HBK:s A-trupp som 17-åring, då tror jag inte att min karriär hade blivit så lång som den blev. Jag hade tröttnat tidigare. 

Han hade kunnat lägga till att Robin Söder, IFK:s 17-årige guldklimp, inte heller mäktade med Blåvitts träning. Trots att han matchades sparsamt och sällan spelade 90 minuter drabbades han av träningsrelaterade skador under hösten. 

Fyra, fem månaders försäsongsträning av den svenska modellen kan uppenbarligen skrämma iväg importerna, få hemlängtande svenska stjärnor att tveka och talanger att krokna. 

Så vad ska de svenska klubbarna egentligen göra mellan november och mars? 

 

Svenska lag har alltid varit fysiskt starka. Det finns inte en enda svensk fotbollsframgång, någonsin, som inte byggt på att svenskarna varit lika bra eller bättre tränade än sina motståndare. Om man läser Jesper Högströms bok Blågult – Fotbollslandslaget genom 100 år upptäcker man att det har varit så sedan 1916, då Svenska fotbollförbundet fattade ett principbeslut om att Sverige skulle spela en fysisk fotboll, för att få slut på alla förluster mot de passningsskickliga danskarna. Så har det fortsatt genom decennierna. Visst har Sverige fostrat flera tekniskt briljanta fotbollsspelare, men helheten har alltid byggt på styrka och uthållighet. Det var med outtröttligt jagande efter boll som Malmö FF och IFK Göteborg nådde europafinaler, det var med evighetsmaskinerna Thern, Schwarz, Ingesson och Roland Nilsson bakom sig som Brolin, Dahlin och Kennet Andersson kunde glänsa i VM 1994.

Den senaste klubben som lyckades dominera svensk klubbfotboll under flera år var Djurgården, med SM-guld 2002, 2003 och 2005. SM-guldvinnarna byggdes till stor del med ytterligare betoning på fysträning. Djurgårdens sportchef Ingvar »Putte« Carlsson hade verkat i flera år inom ishockeyn och häpnade strax före millennieskiftet över hur fysiskt klena fotbollsspelarna var i jämförelse med hockeykillarna. Resultatet blev en extremt målmedveten satsning på att skapa det bäst tränade fotbollsslaget i Sverige. Bollen gömdes undan över vintern och spelarna kördes in i gymmet eller till hinderbanan i gymnastikhallen. Carlsson anställde också Inge Johansson, före detta förbundskapten för tyngdlyftningslandslaget, och gjorde honom till ansvarig för spelarnas fysik. 

Försäsongen genom tiderna – 2005

Dominerande trend: Styrketräning med fria vikter. Djur­gården tar sitt tredje SM-guld på fyra år och tränings­metoderna har slagit rot i svenska klubbar.

Fanns också plats för: Arne Erlandsens 140-minuters­träningar. IFK Göteborgs tränare hade en teori om att 90 minuter plus tillägg skulle kännas mycket lättare om spelarna var vana vid ännu längre träningar.

Johansson hämtade mycket av sin inspiration från gammaldags sovjetisk tyngdlyftningsträning och var ständigt på jakt efter nya rön från andra sporter, inte minst ishockeyn och NHL. Sedan skapade han ett fotbollsanpassat styrketräningsprogram, med fokus på balansövningar och fria vikter. Tränarna Sören Åkeby och Zoran Lukic anammade idéerna till hundra procent och förmedlade sin tro på metoden till spelarna. Att slopa bollpassen under den tidiga vinterträningen var Djurgårdens sätt att motivera spelarna. Det skulle inte gå slentrian i fotbollskickandet, spelarna skulle ta sig igenom styrkepassen med längtan efter fotbollen som drivkraft. 

Kanske hade det inte gått lika bra om inte Djurgården samtidigt hade värvat några av Sveriges bästa fotbollsspelare. De plågade sig igenom styrkepassen under klagan men stärktes av att se sina fysiska framsteg svart på vitt, och av det kollektiva självförtroende som genomsyrade Djurgården. 

Med Djurgårdens framgångar väcktes nyfikenheten hos de allsvenska konkurrenterna. Idéerna spred sig, inte minst genom djurgårdarna själva. Sören Åkeby, Stefan Rehn och Zoran Lukic tog med sig hinderbanorna till Malmö FF, IFK Göteborg och Örgryte. Malmöspelarna fick också vänja sig vid att träna utan boll – på Åkebys första träningsläger i värmen i Sydafrika packades bollarna knappt upp ur bagaget. 

»Vet han att vi börjar först i april?« Marcus Allbäck frågar förgäves under sin första uteträning.

I dag har alla lag en särskild fystränare, som får allt mer inflytande över träningsupplägget. Ofta är det någon från tyngdlyftningen, som Inge Johansson och Rickard Nilsson i Djurgården, eller från friidrotten, som Henrik Dagård i Elfsborg eller Agne Bergwall i Malmö. Gemensamt för dem är att de kommer från extremt mätbara ensamidrotter där kroppen står i fokus och där utövaren aldrig kan maska eller gömma sig i mängden. Effekten har blivit ännu mer fysträning, ännu större medvetenhet om kroppen, ännu vassare vetenskaplighet. Analys av fotbollsmatcher ger stöd för fokuseringen: under en match har en fotbollsspelare i genomsnitt bollen vid fötterna i en minut. Resten av tiden handlar om att röra sig.

Backträningen som Källander och Allbäck plågas med tillhör således inte den allsvenska baskosten längre, men backen ligger där den ligger intill Örgrytes träningsanläggning och Mikael Henriksson tycker att den lika gärna kan användas ibland. De tränade där i fjol, och då vann ju laget Superettan.

– Jag tror inte att Magnus Källander har kört så mycket backe i sin karriär, säger Henriksson. Det här är inte speciellt vetenskapligt, det var ju sånt man höll på med för 25 år sedan, när en annan var aktiv. Men jag har en känsla av att det är bra. 

13 februari. Peter Nilsson, Häcken.

»Känsla« är annars något som varken Henriksson eller hans kollegor litar på längre. Klubbarna har järnkoll på spelarnas muskelstyrka, mjölksyrenivåer, syreupptagningsförmåga, explosivitet… Det mesta som kan mätas mäts. Resultaten ska ligga till grund för en ändamålsenlig träningsplanering. Vid behov kan spelarna till och med förses med pulsband som kopplas till en dator. På så sätt kan fystränarna följa spelarnas belastning i realtid. 

– Vi ser direkt om någon slöar, säger Mikael Henriksson. Då får man ropa inifrån datorrummet att en viss spelare ska ta i lite mer.

 

Samtidigt som metoderna förbättrats har emellertid en oro börjat pyra på en del håll i den svenska tränarkåren. Analysen ser ut ungefär så här: Malmö FF:s och IFK Göteborgs framgångar berodde främst på tre saker. Överraskningsmomentet – sydeuropeiska fotbollslag var helt enkelt inte vana vid motståndare som jagade boll hela tiden, överallt. Fysisk fördel – skandinaviska lag var tidigt ute med att sköta grundträningen på ett seriöst sätt. Organisation – svenska spelare var bra på att underordna sig systemet och utföra sin uppgift. En fjärde faktor kan sägas vara skickliga spelare – före 1990-talets Bosmandom var det fullt möjligt för ett svenskt lag att behålla spelare av hög europeisk klass.

Nu har alla dessa vapen vridits ur svenskarnas händer. Ren löpstyrka kan fortfarande ge utdelning på allsvensk nivå, men knappast mer än så. Eller som Daniel Andersson sa när jag mötte honom en tid efter hemkomsten från proffslivet i Italien: »I Allsvenskan är det samma spel i 90 minuter. I Italien går det i vågor. Anfallsspelet den sista tredjedelen går mycket snabbare där. I Serie A är det ingen idé för motståndarna att pressa backar och mittfältare, för alla klarar av att spela sig ur situationen. I Allsvenskan kan det löna sig att stressa högt.«

 

För bara ett par år sedan innebar vintermatcher att man stod huttrande vid sidlinjen till en halvfrusen grusplan på landet eller i någon förort. Man gjorde åkarbrasor och vickade på stelfrusna tår medan spelare i slitstarka knickersbyxor och överdragsjackor försökte få stela grusskor att träffa en boll som hoppade och for som i ett flipperspel. Den positiva känslan av att för en gångs skull vara så nära elitidrottarna att man kunde höra allt de sa och se deras miner efter en närkamp, förstördes snabbt av att det inte kändes som elitidrott. 

Försäsongen genom tiderna – 2000

Annons

Dominerande trend: Bassängen. Vattenjogg, cirkelträning, aquasamba… varianterna är många, men fördelarna samma: hög energiförbrukning och liten skaderisk. Skönt för kroppen att slippa de ständiga stötar som träning på land ger.

Fanns också plats för: Psykologen. Lagsporten fotboll började anamma den mentala träning som länge varit en del i ensamidrottares träning. »Jag minns att jag fick ligga på soffan och prata om mitt ex«, säger Fredrik Lundgren i Gais.

Den 6 februari 2009 sitter jag på Borås Arenas pressläktare. Utsikten över den gröna konstgräsplanen är perfekt, det är nästan tvåtusen i publiken som ser lika bra som jag. Elfsborg och Helsingborg har sina vanliga matchtröjor på sig, bollen rullar som på en golfgreen. Förutsättningarna för fotboll är utmärkta. Jag får till och med varmt nybryggt kaffe.

Det är Elfsborgs första match för säsongen, HIF:s andra. Båda lagen saknar en handfull ordinarie spelare, landslagsmännen Anders Svensson och Henrik Larsson är till exempel inte med. Det märks att HIF redan har spelat en match, de ser inte lika yrvakna ut som elfsborgarna, de har tydligare linjer i spelet och driver upp tempot. En annan anledning till den böljande matchbilden är att lagen byter boll med varandra hela tiden. Röd passar till gul, som passar till röd, som passar till gul. Väggspelen hittar inte fram, stickarna hamnar lite bakom den löpande spelaren, uppspelen rinner ut över sidlinjen. Det är bara Martin Ericsson, Elfsborgs nyförvärv från Danmark, som spelar på ett annat sätt. I det där lilla området mellan mittfält och anfall trippar han runt och levererar klackar, genomskärare, små väggspel, instick. Martin Ericsson är inte heller i toppform, han syns inte under långa perioder av matchen. Men han är den ende som inte slår bort en passning på hela matchen.

Efteråt berättar jag om matchen för min vän. 

– Men varför är det så? utbrast han. Varför har fotbollsspelare så svårt att slå en passning? Mats Wilander kan på fullt allvar överväga att ta ut Stefan Edberg till en Davis Cup-match trots att han inte har tävlat på flera år. Men en fotbollsspelare tappar all bollkänsla över julhelgen. Jag tror ju inte att fotbollsspelare är dumma i huvudet, det måste ju vara något med spelet och träningen som gör att det blir så. 

Jan Andersson, tränare Halmstads BK: »Det är klart att vi ska ta hjälp av vetenskapliga rön, men det finns en tendens att krångla till saker. Ibland handlar det bara om att få energi i laget och gå ut och kämpa ner dom andra jävlarna.«

Jag tänker: Kan inte lagen träna kvadraten hela vintern i stället? Kan de inte nöta passningar, mottagningar och crossbollar under försäsongen, så att de där grundläggande grejerna sitter när säsongen startar? Jag tänker på Johan Cruijff, som sa: »Snabbhet handlar bara om att starta i rätt ögonblick.« Diskussionen om varför sydländska spelare är så tekniska, och nordbor inte är det, är gammal nu. Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg brukar referera till antalet soltimmar på fin gräsplan. En ung portugis kommer under sin fotbollsskolning att spela dubbelt så mycket på en fin gräsplan i gynnsamt klimat jämfört med en ung svensk. Vårt klimat begränsar oss, sägs det. Vi får helt enkelt göra det bästa av situationen, vilket har varit att träna upp oss fysiskt. Men i dag anläggs det konstgräsplaner i varenda kommun, hela tiden. Flera allsvenska lag har till och med fullstora inomhushallar att träna i. Argumentet om solen har bleknat men de gamla prioriteringarna dröjer sig kvar. 

Under Djurgårdens framgångsår höjdes nästan inga kritiska röster om klubbens träningsmodell – resultaten talade ju sitt tydliga språk. Några få spelare med erfarenhet från andra fotbollsmiljöer vädrade invändningar mot upplägget, men Geert den Ouden kunde enkelt viftas bort som bångstyrig egoist och fransmannen Ibrahim Ba avfärdades som otränad föredetting.

Försäsongen genom tiderna – 1991

Dominerande trend: Intervall­träning. Grunden för fotbollsträningar i många år. Springa 15 sekunder, vila 15. Eller springa 70 sekunder, vila 20. Går också att använda vid spel en mot en eller två mot två. Från GIH och professor Björn Ekblom kunde tränarna få olika intervaller i tabellform, vilket gjorde det enkelt att utföra i praktiken.

Fanns också plats för: Stuart Baxters boxnings­träning. Engelsmannen satte en ny standard för tuff träning när han för att härda sina spelare lät dem puckla på varandra med boxhandskar.  

Hösten 2007 gjordes en undersökning som visade att svenskarna var hotade i sin egen paradgren: andra länders elitspelare hade faktiskt bättre kondition än allsvenskans. Ett allmänt påbud gick ut till klubbarna om att spelarna borde höja den maximala syreupptagningsförmågan. Bland annat IFK Göteborg tog uppmaningen på allvar och tränade ännu hårdare än tidigare. Niclas Alexandersson berättar om den säsong som blev hans sista: 

– I Blåvitt förra året hade vi en höjning av den fysiska statusen på kanske ett par procent. Men på hösten, när vi väl hittade rätt i vår uppställning och taktik, blev vi som lag säkert 20-25 procent bättre. Nu vet jag att Blåvitt har ökat bollträningen i år, ändå känns det som om tränare och ledare hetsar varandra till allt mer testande. Det verkar som om de ska bräcka varandra med spelarnas träningsresultat och olika metoder. Ett tag var det Djurgårdenmodellen, nu kanske det är något annat.

– För att komma vidare tror jag att man måste fokusera på det fotbollsmässiga. Jag hoppas att nästa steg i utvecklingen går mot mer fotboll och mot att individanpassa träningen. Vi har en ganska stark jantelag här i Sverige, man tillåter inte gärna någon att slippa övningar. Om du inte heter Henrik Larsson är det svårt att komma och kräva att få spela innebandy, även om det säkert duger gott som träning åt en del spelare. 

Kan det vara så att tränarna är trygga med siffrorna i ett fystest, för att man får ett så tydligt kvitto där? Att de tekniska kunskaperna är svårare att påvisa?

– Har du pratat med Anders eller? 

Svensson? Nej, borde jag det? 

– Så säger han hela tiden. Ring honom. 

Tränarnas fixering vid den fysiska träningen visar sig vara landslagsmittfältaren Anders Svenssons hjärtefråga, åtminstone i februari:

– Du är inne på helt rätt spår. Tränarna älskar mätbara tester, de tycker att det är fantastiskt. Jag tycker visserligen att det går åt rätt håll och att vi ägnar mer tid åt det fotbollsmässiga, men det är fortfarande alldeles för lite. 

27 januari. IFK Göteborgs spelare joggar hem från träningsplanen i Skatås. Jan Mian, fystränare Hammarby: »Mätningarna säger inte allt om en spelare. K­lebér Saarenpää satte världsrekord i knäböj för fotbollsspelare. Men han har nog inte tränat så smart i sin karriär heller. Sebastian Eguren hade ganska dåligt resultat när vi testade maximal syreupptagningsförmåga. Men han fortsatte springa lika mycket trots att han hade mjölksyra i benen. Så kom han till Villareals startelva också.«

När Anders Svensson slog igenom var han en extrem bollbegåvning som var svår att locka till löpning. Det tog lång tid för hans olika tränare att få honom att inse att kondition och löpstyrka behövdes för att han skulle få ut allt av sin talang. När han väl kom ifatt blev han Sveriges kanske mest utpräglade tvåvägsspelare – bra både offensivt och defensivt. Det hindrar inte att han är kritisk till de svenska prioriteringarna.

– Det pratas enormt mycket om fysik och väldigt lite om spel. De spelare som ligger efter med konditionen får alltid träna extra på just det. Men du har väldigt sällan extraträning för dem som ligger efter med det fotbollsmässiga. Vi i Elfsborg anses vara ett av de mer spelande lagen i Sverige, men jag tycker ändå att vi har spelare som är otroligt duktiga fysiskt – men ligger väldigt långt efter om du tittar på passningsspel och teknik. Jag tycker verkligen att vi borde träna mer med boll. Också under vintern. Det borde gå att utveckla passningsövningar som gör att man kan mäta effekten där också. 

Vad gör ni i stället? 

– Springer. Mycket längre sträckor. Vi gör ju det där Coopertestet, löpning i tre kilometer. Jag tycker att det är fullständigt meningslöst. Det finns egentligen ingen anledning att löpa mer än 60-70 meter, det är det längsta du springer på en fotbollsplan. Då har du sprungit från straffområde till straffområde, vilket är en jättelöpning i fotbollssammanhang. Sånt borde vi träna. Och löpningar med boll, där behöver vi bli snabbare för att kunna konkurrera internationellt. 

Henrik Dagård har ju skött er fysträning. Vad har han betytt för er? 

– Alltså, det är lite känsligt, eftersom jag inte håller med om allt han gör. Naturligtvis har han betytt väldigt mycket med sina kunskaper. Vi har blivit mer vältränade och mer professionella på flera sätt. Vår maximala syreupptagning har ökat och sånt. Sam-tidigt är det det där Coopertestet, som jag fördömer fullständigt. 

Ni mötte Valencia i Champions League-kvalet hösten 2007. Vad lärde ni er av det? 

– Ja, jag är inte övertygad om att de hade slagit oss i Coopertestet… men det hindrade dem inte från att köra över oss på planen. De är mycket bollskickligare än vi och mycket bättre på att ta snabba löpningar. Spanien är världsledande just nu. Om jag var tränare skulle jag åka ner till Barcelona det första jag gjorde och studera vad de gör. 

16 januari. Richard Ekunde, Gais, tar sig över plinten i hinderbanan. Mikael Henriksson, assisterande tränare i Örgryte: »Zoran Lukic tog med sig metoden med hinderbana från Djurgården till oss. Jag vet att IFK och Gais kör mycket hinderbana fortfarande, men vi har slutat. Vi fick så mycket skador på knän och hälsenor.«

Elfsborg och Valencia visade tydligt skillnaderna mellan ett bra svenskt lag och ett bra spanskt. Elfsborgs chans sades ligga i att det svenska laget var mitt uppe i sin säsong och spanjorerna just i början av sin. Det slutade med 3-0-seger till Valencia i Spanien, efter en match där Elfsborg knappt hade ett avslut på mål och väldiga problem med att få ihop mer än tre passningar inom laget. Returen i Borås slutade 2-1 till spanjorerna. I båda matcherna kunde man se allt som olika testanalyser visat: spelare på toppnivå tar fler maxlöpningar än svenska spelare. De var dessutom mycket bollskickligare. Till och med Anders Svensson såg ut som en mobbad mellanstadiekille som hade fått sin mössa plockad från huvudet och förgäves försökte ta tillbaka den från de tuffa killarna. Traditionella svenska styrkor som fysik och taktik märktes inte det minsta. 

I stället gav Valencias dribblingsgubbe Joaquín välvilligt taktiska råd till svenskarna via Aftonbladet: »Elfsborg behöver förbättra det taktiska spelet. När motståndarna har bollen måste de dra ihop laget och krympa ytorna mer än vad de har gjort i matcherna mot oss. Och när de attackerar måste de göra tvärtom och dra isär laget.« Elfsborgs assisterande tränare Peter Wettergren upptäckte också taktiska finesser som få svenska lag använder sig av: 

– De var väldigt duktiga på att överbelasta vissa ytor, alltså att flytta över egna spelare till ytor där de ville ha bollen. Om de hade bollen på kanten och var två spelare mot två av våra, då kunde deras innermittfältare snabbt flytta över dit, för att skapa ett numerärt överläge som gjorde att de spelade bort våra killar. I Sverige ligger våra spelare oftast kvar i sina positioner hela tiden, både i anfall och försvar. Sen har Valencia en fantastisk tajming i sitt passningsspel och sina löpningar. Och så fort någon av våra spelare gjorde en dålig passning eller en dålig mottagning flyttade de upp laget blixtsnabbt och pressade oss till misstag.

Försäsongen genom tiderna – 1984

Dominerande trend: Löpning i jogging­spåret, i kombination med k­lassiska »idioten« – utmattande fram-och-tillbaka­löpning mellan koner, helst på grusplan.

Fanns också plats för: Björn »Butta« Johanssons bandyspel. Johansson var löpstark yttermittfältare i AIK i mitten av 1980-talet. Han var också en av de sista som dubblerade med elitspel i bandy under vintern. Gjorde närmare 200 allsvenska bandymatcher med Selånger, Sirius, Örebro, Vetlanda och Helenelund.

När Aftonbladet började publicera detaljerad statistik från de allsvenska matcherna var det siffrorna över löpsträckan som väckte allra mest intresse. Man imponerades av dem som löpte 12 000 meter, kanske 13 000 meter, och pikade dem som inte ens kom upp i en mil. 

Statistiken sa ingenting om det man i dag vet är mest intressant: Hur ofta sprang de fort? När yttermittfältaren skulle jaga hem för att stoppa en kontring, skyndade han sig eller lufsade han bara hem pliktskyldigt? Löpa långt-listorna 2007 toppades nästan alltid av Thomas Lagerlöf och Albin Ekdal, innermittfältare i Brommapojkarna. Den enda slutsats man kan dra av det är att du blir tvungen att springa väldigt mycket om du spelar i ett sämre lag.

16 februari. IFK Göteborgs trupp genomför s­äsongens andra Coopertest. Ett tredje återstår.

Janne Mian, fystränare i Hammarby, berättar att Liverpools lagkapten Steven Gerrard sprang 1,2 kilometer i riktigt hög fart när han mättes under en match. I en U21-landskamp nyligen hade snabbe Ola Toivonen och Premier League-uppfostrade Martin Olsson de svenska toppnoteringarna på 800 meter i hög hastighet. Janne Mian menar att kunskapen om att man ska träna »fotbollsfysik« finns överallt i de allsvenska tränarstaberna – men att de nya greppen ibland möter motstånd från oväntat håll:

– Jag kom till Hammarby 2007 med mina nya träningsmetoder. Efter ett av de första passen kom spelarna och klagade. De var inte trötta, sa de. De ville springa »broarna runt«, över Skanstullsbron till Södermalm, runt Årstaviken och tillbaka. Det var en Hammarbytradition, en rutin som spelarna odlat i många år. Jag svarade: »Så länge jag är fystränare här kommer ni aldrig att få springa på det viset«. Det finns en attityd i Sverige att om du inte är trött så du kräks när träningen är slut, då har du inte tränat.

På samma sätt är spelarnas mardrömsdag under försäsongen när Coopertestet – en prövning i princip alla allsvenska lag använder sig av – ska genomföras. De kan beklaga sig veckor i förväg. Men en seger i Coopertestet är också en av de finaste machotroféer du kan ta hem i ett svenskt elitfotbollslag.

 

Jag ringer Jonas Thern. Vi träffades när han just tagit över Halmstad 2002, och nästan det enda han talade om var passningar och mottagningar. Han må ha blivit ihågkommen som en evighetslöpande slitvarg, men enligt honom själv var det hans goda grundteknik som tog honom långt i karriären. Passning och mottagning var det viktigaste man kunde träna, det enda man skulle titta efter när man scoutade unga spelare, tyckte han. Sedan gick han, med tio-femton kilos övervikt, ut på Örjans Valls grusplan och dominerade sitt lags träning bara genom att vara bäst på att passa och ta emot bollen. Han var långsammast på planen men fick ändå mest tid med bollen.

I dag jobbar Jonas Thern som ungdomstränare i IFK Värnamo – en klubb som levererar spelare till Allsvenskan och de unga landslagen på löpande band – och som lärare på fotbollsprogrammet på John Bauer-gymnasiet i Värnamo. Hans tro på att passningsspelet är grunden för framgång har inte minskat.

– Naturligtvis måste man träna upp sin grundkondition, och det är väl jättebra att göra tester. Men jag har sett svenska lag som testar handstyrkan hos sina spelare med en sån där fjäder man ska klämma på. Det är ju löjligt. Jag tycker att det fokuseras alldeles för lite på det som är viktigt, nämligen passningsspel och spelförståelse. Och alldeles för lite på världens bästa lag. Man borde verkligen analysera Barcelona sönder och samman, se hur de arbetar, vad de fokuserar på. De gör flest mål i Europa, de släpper in nästan minst, man blir ju nästan tårögd av att se dem spela. Det är klart att vi måste ta reda på hur de arbetar. Ta en kille som Messi, som kanske är bäst i världen. Han är inte så jävla bra på försvarsspel, han står inte med fötterna i rätt vinkel när han markerar en gubbe, han jobbar inte ihjäl sig i defensiven. Men han har fått utveckla det han är bra på.

16 februari. IFK Göteborgs Karl Svensson och Nicklas Carlsson efter målgång i Coopertestet. Johnny Nilsson, Gymnastik- och idrottshögskolan om tre allsvenska truppers testresultat hösten 2007: »Vi hade farhågor om att svenska spelares fysiska referensvärden hade försämrats i jämförelse med övriga Europa. Testerna visade att det var uppenbart att vi tappade mark.«

När jag frågar andra svenska tränare om det här skrattar de lite åt min längtan efter teknikträning och fotbollsspel, men håller delvis med. 

– Visst, du kan träna upp en spelare konditionsmässigt, men fattar han inte rätt beslut på planen måste du ändå byta ut honom efter en timme eftersom han blir dödstrött, säger Patrik Johansson, assisterande tränare i Gais. 

– Andra saker är förstås viktigare än enbart konditionen: koordination, rumsuppfattning, reaktionsförmåga, säger Hammarbys Janne Mian. Att kunna ta ner bollen och se var dina lagkamrater är någonstans. Jag tycker att vi ska mäta så mycket vi kan, men mätningarna säger ju inte heller någonting om en killes vilja att vinna eller hans karaktär.

Svenska favoriter

Coopertestet
Utvecklades av Kenneth H. Cooper på 1960-talet för att användas inom militären och av Nasa. Konditionstestet, som syftar till att mäta maximal syreupptagningsförmåga, går ut på att springa nära sin maxnivå under tolv minuter – sedan mäts hur långt man hunnit. För att förenkla det springer man numera oftast tre kilometer och mäter i stället tiden. 

Cooper är också mannen som uppfann aerobics.

Beeptest (kallas även jojotest)
Testet går ut på att du springer fram och tillbaka mellan två punkter som är 20 meter från varandra. En CD med pipljud i vissa intervall visar när du ska vara vid nästa punkt. Under testets gång minskas tiden mellan pipen – ett vanligt test har 21 nivåer – så du måste springa fortare ju längre du kommer i testet. Varje nivå tar ungefär lika lång tid, alltså ökar antalet vändor per nivå ju högre upp du kommer. Klarar du hela testet har du sprungit 4 920 meter på 22 minuter.

 

I Danmark finns en av världens ledande experter på fotbollsspelares fysiska träning. Han heter Jens Bangsbo och är något så unikt som både professor i fysiologi och fotbollstränare på elitnivå. I början av millenniet var han under två säsonger assisterande tränare till Marcelo Lippi i Juventus. I dag arbetar han, parallellt med sin tjänst på Köpenhamns universitet, som föreläsare, författare och konsult åt Europas toppklubbar. Det är Jesper Bangsbos undersökningar av fotbollsmatcher som gett oss kunskaper om hur en yttermittfältare rör sig under en match jämfört med en mittback, och det är hans träningsmetoder för ökad sprintuthållighet som svenska lag nu försöker anamma. Jag förmodar att han, som fystränarprofet, är imponerad av svenskarnas träning. Så sent som i februari var han i Sverige och föreläste för de svenska elittränarna. 

– Det allra viktigaste för en fotbollsspelare är att återhämta sig snabbt efter högintensivt arbete, säger han när jag får tag på honom. 70 procent av tiden på planen gör spelarna väldigt lite. De står eller går eller möjligen småjoggar lite. Det är bara tio till femton procent av tiden som de är involverade i intensivt arbete, och det är just det de måste tränas för. Ju snabbare du återhämtar dig, desto snabbare kan du prestera igen. Det är väldigt enkelt, säger han.

Har alla förstått det här? 

– Det är olika. I Italien var de väldigt öppna och nyfikna och har tränat enligt den här modellen i flera år, liksom i flera andra länder. I Sverige verkar det ta längre tid. Man har kunskapen, men jag har en känsla av att den inte används.  

– Man kan inte säga att svenska spelare är bättre tränade längre, i alla fall inte för fotboll. Fotbollen i Sverige är ganska konservativ. Man verkar fortfarande fästa väldigt stor vikt vid maximal syreupptagningsförmåga. 

Ja, Svenska fotbollförbundet har till och med kommit fram till att den måste höjas. Jag tror att nästan alla lag använder sig av Coopertestet, med löpning över tre kilometer. Är det ett bra mått på en fotbollsspelare? 

– Absolut! Löpning, oavbrutet i elva, tolv minuter. Det är ju exakt så en fotbollsmatch ser ut. 

Jaha… men du sa ju att en fotbollsspelare står still… 

– Ulf, jag provocerar dig bara. Naturligtvis är Coopertestet jättedåligt. Om du inte är längdskidåkare, då är det jättebra. Men visst, man måste sysselsätta spelarna i tre månader, och det är enkelt att låta dem springa. 

 Jag förstår. Men de här fem månaderna i Sverige när vi inte tävlar – skulle de kunna utnyttjas till en fördel om man tränade på rätt saker? 

 – Absolut. Om man ändrar inriktning ger det oss i Skandinavien en fördel mot länder som Italien. Det tar bara ett par månader för en fotbollsspelare att komma i god form. Resten av tiden kan man ägna åt annat. När jag lyssnar på svenskar känns det som de fokuserar ganska mycket på problemen: vintern, ekonomin, arenorna… Men nu finns det ju konstgräs, man kan träna fotboll, ha rena fotbollsövningar hela vintern. Det finns faktiskt jättebra förutsättningar. 

– Jag menar allvar: Vi i Skandinavien borde producera de mest tekniska spelarna i världen.